You are currently browsing the category archive for the ‘Känslor’ category.

Ibland är det dags att säga adjö, ta farväl, släppa taget. Nu är det dags för mig att sälja lägenheten i Crystal Palace och investera pengarna någon annanstans. Jag körde förbi mäklaren igår och lämnade in nycklarna så att de kan gå dit och ta bilder samt visa lägenheten för potentiella köpare. När jag körde genom triangeln vällde alla gamla minnen upp. Från första dagen i London, innan jag ens varit på intervjun, till att vi köpte vår första lägenhet tillsammans och till att jag går runt med Henriks föräldrar efter att han tagit livet av sig. Det är fascinerande hur mycket man minns, bara man får rätt triggers.

Efter triangeln körde jag ut på Church Road och tittade på alla gatunamn som man passerar. Fox Hill, Stambourne Way, Sylvan Road där vi först bodde… Ja, ibland är det rätt att släppa taget, gå vidare. Crystal Palace tillhör Henrik och mitt gamla liv, nu går jag vidare. Vänd blicken framåt. Jag kan inte göra något åt det som varit. Jag kan inte ändra något, det som är det är. Henrik är död och jag kan inte få honom tillbaka till livet. Jag kommer alltid ha ett speciellt rum för honom, men just nu får det flytta in lite längre i gömmorna. Jag behöver inte ständigt påminnas genom lägenheten. Jag är inte en dålig människa för att jag stoppar undan den här delen av mitt liv. Det är ok. Time to say goodbye. 

Annonser

Det ar Fredrike’s fodelsedag idag. Jag tanker ratt ofta pa henne. Jag onskar att jag hade kunnat ga pa begravningen, det kanns som om jag aldrig fick ta farval. Fast a andra sidan, betyder det att hon fortfarande ar kvar?

Jag fick ett samtal haromdan till Henrik. Mr Henrik Lind? fragade rosten i andra anden. ‘No’, svarade jag, ‘he is deceased. Is there anything I can help you with?’ Ja, kom det fran andra anden, ‘do you deal with his gas account?’

Nu blev jag lite orolig, vada gasrakning? Jag har ju betalat av allt, det ska inte finnas nagon gasrakning. Jag svarade igen att han var avliden och fragade om det var nagra problem med sista betalningen jag gjort?

Nej, forsakrade han mig. Han ville bara salja ett nytt formanligt avtal. Men snalla! De far val for sjutton samkora sina register och kontrollera sa att de inte ringer till avlidna personer! Snacka om okansligt! Jag var nara att brista ut i grat efterat och min chef fragade om jag var ok. Han ar sa jakla bra.

Jag ar sa trott pa vissa personer pa jobbet. Sally sticker alltid in sin ara i allt och som jag sa till Helen haromdan, det ar inte langt ifran att hon berattar for mig hur jag ska torka mig i hacken efter toabesok! Jag kanske inte har 20 ars erfarenhet som sekreterare/assistent men jag har i alla fall 7 ar varav mitt jobb innan det har var pa en betydligt hogre niva. Jag kan gora mitt nuvarande jobb i somnen, jag behover inte henne som paminner mig om saker eller berattar for mig hur jag ska gora. Gaaah!!

Sen har vi en annan person som inte kan gora nagot sjalv. Nu overdrev jag kanske lite, men problemet ar att hon liksom fragar om saker som hon borde kunna lista ut sjalv. Om jag tex skickar ut en invite till hela Andy’s management team (inklusive den har personens chef) for en away day, da ringer hon och sager att hennes chef inte kan for att hon har moten den dagen. Men forstar hon inte att en away day for hela chefsteamet inte gar att forlagga pa en dag da INGEN har nagot mote?! ALLA maste boka om moten, till och med jag! (Vilket jag alltsa inte har nagot emot, jag tycker inte att det ar mer an ratt att chefen ocksa maste jamka men poangen ar att om Andy bestammer sig for att det ska infalla pa en dag da HAN inte har nagra moten, ja da blir det sa. Nu ar ju inte Andy san, som tur ar, men det ar hans rattighet som chef ifall han skulle vilja.)

Jag forklarade for henne att hon maste prata med sin chef och om hon sager att hon inte kan vara med pa the away day ja da far hon ta upp det direkt med Andy. Jag har svart att tro att hon skulle saga till sin chef, nej jag kan inte, jag har ett mote.

Varfor maste jag forklara detta for henne? Forstar hon inte det sjalv?

 Mamma och pappa skickade en jättefin planterad krukgrupp till mig igår med ett kort som löd ”We love you, Mor and Far” Jag började nästan gråta för att jag var så rörd. Mamma sa att de tänkte på mig och tyckte att det var synd att jag inte kunde göra min ögonoperation nu när jag laddat upp mig så för den. xxx

***

 Banana, peanutbutter and soyamilk smoothie… Kanske inte det nyttigaste i och med jordnötssmöret, men väldigt gott! Banan och soyamjölk är förvisso bra så den kanske inte var helt naughty.

Jag har ett väldigt delat förhållande till frukost. En av de bästa stunderna för mig är när Mark är hemma en helg och vi går upp lagom tid på morgonen och äter en låååång frukost med ägg, bröd, flingor, te, juice, bacon eller vad vi nu har hemma. Så länge det är massor med mat är jag nöjd!

Dagarna jag INTE äter med Mark är det nästan tvärtom; kunde jag ta ett piller istället för mat skulle jag göra det. Jag vill bli mätt men inte äta något. Snabbt och mättande ska det vara. Igår gjorde jag en smoothie på sojamjölk, cashewnötter, banan, linfrö och vetekli.

Den blev väldigt tjock och jag åt bara halva. Fast jag stod mig på halva nästan hela dagen! Jag åt senare en muffin med Angela och popcorn på kvällen och jag var faktiskt inte hungrig! När jag la mig kände jag mig lite småsugen, men det var nog för att det var nästan midnatt och allt jag ätit var som sagt ovanstående.

Smoothien idag var lite godare, men det är klart, det var inga linfrön eller vetekli i den så den var inte lika matig.

Jag hade min sista session med psykologen i Fredags. Det är intressant som Livsglimtar skrev i kommentaren att man måste gå året runt efter ett nära dödsfall men sedan blir det lättare. Har man bara gått förbi födelsedagar, jul, påsk och allt man firar tillsammans så är det lättare sen. Det var som sagt jobbigt upp till Henrik’s dödsdag men nu har det lättat och jag känner mig bättre. Jag tänker inte lika ofta på honom, även om han liksom alltid finns där i bakhuvudet någonstans.

Psykologen och jag gick också igenom något slags bokslut över mig och Mark också. Vi har ju pratat mycket om mitt förhållande till Mark och hur det hänger ihop med Henrik, dels hans död men också saker ur mitt och Henrik’s förhållande som jag tagit med mig in i mitt nuvarande förhållande. Man gör ju alltid det, vare sig man vill eller inte. Är man bara medveten om vad för bagage man har kan man hantera det bättre och det behöver inte bli så betydelsefullt.

Hon sa att jag och Mark har ett väldigt sunt och bra förhållande. Vi är ett bra team som stöttar varandra och som är bra tillsammans. Visst, vi har ups and downs och Gud ska veta att vi grälar så det står härliga till, men jag har ju berättat allt det för henne, jag har inte hållit tillbaka alls med detaljerna från dessa gräl och trots det säger hon att vi är bra!

Det kändes så skönt att få det kvittot. Hon sa att det är klart att man grälar, har du någonsin haft en nära relation där du inte grälat? Man grälar med föräldrar, med syskon, med partners, med vänner. Det hör livet till. Det handlar om HUR man grälar och hur man sköter det efteråt.


Jag vill kunna åka till Senspa i New Forest minst varannan månad för lite avslappning, massage, te, bubbelbad, experience showers och god mat ju!!


Deras hydrotherapy pool är verkligen out of this world; varm, ungefär som när man badar i badkaret hemma, den är stor och så har den bubbelsoffan i ena hörnet, bubbelsängen i andra hörnet, bubbelcirkeln med stjärnhimlen ovanför och så alla jets här och var som kan använda för att massera benen, ryggen eller axlarna.


Eller deras experience showers! Atlantic Ocean, Pacific Storm, Thunder & Lightning! Varma strålar, kalla strålar, mycket vatten, lite vatten, en fin mist eller ett helt vattenfall! Pepparmint, eucalyptus eller lavendel…


Bäst är nog ändå laconicum eller tepidarium. Laconium är ett så kallat thermal room, varmt men inte som en bastu, torrt och med en varm stensoffa och uppvärmt golv med trähuvudkuddar för avslappning. Tepidarium är ett svalt rum men med varma stenbänkar formade som loungers, helt underbart. Mark somnade gott därinne och jag låg och tittade på stjärnhimlen och lyssnade på den porlande stenskulpturen.


Första dagen när vi gick in dit och la oss – det var nästan det första vi gjorde när vi kom dit – så kom jag direkt att tänka på Henrik. Det är ett år sedan han dog och vi la den här vistelsen medvetet kring den här perioden för jag kände att jag ville komma bort lite. De senaste veckorna har jag tänkt mer och mer på honom och jag visste att det skulle bli jobbigt när Augusti närmade sig. Vi hittade honom Onsdagen den 9 Augusti, exakt ett år sedan.


När jag låg på den varma stenbänken och tänkte på honom tog det inte mer än någon minut innan Mark signalerade och mimade ”Are you ok?” Vi var inte ensamma i rummet så han sa inget högt. Jag nickade men vände bort ansiktet. Den andra personen reste sig en kort stund senare och Mark kom direkt upp till mig och frågade hur det var.


Jag blev väldigt förvånad över att han såg så direkt att jag var ledsen, jag hade knappt märkt själv att jag grät ens, men Mark sa att han såg att mina ögon var annorlunda. Han kramade om mig och vi ägnade en stund åt att tänka på Henrik.


Första kvällen när vi satt ner för middag och fått in vinet skålade vi för Henrik och sa att vi önskade att han har det så bra han kan ha det, vart han än befinner sig.


Resten av vistelsen tänkte jag på honom lite då och då, men kunde släppa det för det mesta och njuta av spa’t utan att känna mig alltför ledsen.


Jag har bett Mark att ta mig ner till den där puben vi satt på när Mamma Maj ringde, puben där allt började. Jag minns vilket bord vi satt vid, hur det ser ut utanför fönstret. Det skulle vara trevligt att åka dit imorgon, på årsdagen, för att på något sätt sluta cirkeln. Jules kommer hit imorgon så det går nog inte. Det skulle inte vara samma sak med honom.


Vi får se.


Jag ska träffa min kirurg imorgon som ska utföra laseroperationen på mig. Det känns väldigt nervöst men samtidigt är jag sååå exalterad över att äntligen få det gjort! De säger ju som sagt att det gör ont under läketiden – ens cornea håller ju på att växa ut igen! – och att det bästa är att bara ligga still och ha ögonen slutna. Jag håller på och laddar ner podcasts från min favoritstation och har även Roal Dahl’s samlade verk på CD, 26 timmars lyssnande! Perfekt!!


Jag har fått en ny kirurg förresten. Den förra som de tillägnade mig har inte lika mycket erfarenhet och jag tror att i och med mitt struliga synfel ansåg de att det var bättre att ge mig någon som hade mer erfarenhet. Den jag har fått nu har utfört mer än 29,700 operationer så han vet förhoppningsvis vad han håller på med.


Nu ska jag se om jag kan plocka rätt lite här hemma, jag har ett antal projekt som behöver attention, typ ”högen av skor i skået I hallen”, ”Röran vid datorn” och alla mina stick- och virkprojekt. Dags att sätta fart!


(Förresten, om någon har tips på bra och gratis podcasts av diverse intressanta radio-program eller gratis audioböcker så hojta.)

Snacka om skyfall i Fredags, jag tror aldrig jag har sett värre regn! Jag hade ledigt eftersom jag skulle till Accuvision och tanken var att jag skulle åka och handla på morgonen, men Mark sa att vi behövde mat till grisarna och lite annat så vi kom överrens om att jag skulle följa med honom till kiropraktorn eftersom den ligger precis vid djuraffären. Jag satt i bilen och virkade medan regnet smattrade mot taket och det var rätt mysigt. Det blixtrade och åskade där ute och jag tyckte att jag hade det rätt gott där jag satt.

Mark kom tillbaka och vi körde upp mot A3’an men vi kom inte så långt innan det blev köer i och med all översvämning överallt. Det var verkligen helt otroligt. Avfarten från A3’an gick precis över oss och varje gång en bil passerade kom ett skyfall precis som om någon hällt en tunna vatten över oss. Vi bara skrattade och skakade på huvudet över paniken överallt.

Efter att vi varit på djuraffären (som för övrigt hade översvämning!) kom vi inte så långt. Det finns bara en väg ut därifrån eftersom allt annat är enkeltriktat och vägen ut var via en rondell som var helt under vatten. Efter lång väntan kom vi igenom och under tiden hade vi kommit överrens om att åka raka vägen in till Fulham där Accuvision låg. Jag sa att vi får väl sätta oss på en pub och vänta om vi är för tidiga; med det här vädret kan man inte avgöra hur lång tid det kommer ta! Det var verkligen panik i hela sydvästra London, till och med nyhetssändningarna lät annorlunda. Normalt sett brukar de ju vara ganska formella, typ ”A man has been arresten in New Malden for drunken and disorderly behaviour, blah blah blah” men nu rapporterade de som om de pratade med sin kompis; ”London is absolutely in chaos, there is water everywhere and flooding in most of South West London! We have never seen anything like it!” Haha! Nu är allt vatten kontaminerat och de körde just förbi med en högtalare och sa att man inte skulle dricka vattnet utan att koka det först. Det känns lite läsktigt faktiskt, lite som i krig på något sätt. Jag har inte druckit något men jag ställde in vatten till grisarna. Jag har nu tagit bort det och kokat vatten som står i kylen för nedkylning för dem. Man ska ju inte ställa in varmt i kylen men om jag inte skyndar på processen har ju marsvinen inget vatten. De fick vattenmelon tills vidare så det ska väl inte gå någon nöd på dem.  Anyway. När vi kom in till Fulham satte vi oss på en pub och åt en burgare för att sedan promenera över till Accuvision. Tyvärr kom vi inte längre, Accuvision var översvämmat och tog inte emot någon…

Det var ju inte deras fel, de kunde inte rå för det, men jag blev verkligen besviken. Jag hade tagit ledigt från jobbet, spenderat £35 på att permanentfärga ögonfransarna (får inte ha make up när man gör sin konsultation) spenderat mesta delen av dagen i bilen (resan hem var fruktansvärd, köer HELA vägen!) och så fick jag inte ens gå på konsultationen utan behöver göra om hela proceduren. Just att jag slösat en dags semester kändes ruttet.

När jag kom hem ringde jag Optical Express och bokade en tid för nästa lördag så för vi se hur det går. Inte för att jag på något sätt vill ”straffa” Accuvision men jag kom fram till att Fulham inte är något bra läge för mig för operationen ändå. Ultralase har klinik i Guildford och det är mycket bättre eftersom det är lättare att parkera där. Optical Express har kliniker på Harley Street och Shaftesbury Avenue och det finns massor med NCP’s i närheten så även om det är centrala London är det ändå bättre.

Så… nästa konsultation är nu på lördag nästa vecka i Wimbledon hos Optical Express. Fingers crossed att det går bra och att de säger hyfsat samma sak som Ultralase så att jag inte behöver gå till en tredje firma.  

På tal om laser operationer så känns det bättre och bättre ju fler jag pratar med. Massor av människor säger ”my brother/sister/friend/mother/teacher had it done and they are over the moon and don’t regret it one bit!” Jag har inte hört något negativt alls faktiskt. Till och med Johan sa “jag har två misslyckade operationer bakom mig men jag sager ändå, kör hårt, go for it!”

Om någon har negativa erfarenheter kan ni väl höra av er. Och positiva ocskå för den delen! Det är ju naturligtvis roligare att höra mer positivt!

 Rain Halfords Rain sliproad Rain curb Rain - Paul Simons  

Annars är jag lite seg idag. Vi åkte ner till Paul och Ellie i Farnham igår som jag skrev om i Torsdags. Mina farhågor om Ellie besannades till viss del. Hon var inte lika nedvärderande som hon brukar, men det kan väl ha att göra med att när hon sa något om Oidipus-komplex så drog jag halva historien om vem Oidipus var och att han dödade sin fader och äktade sin moder Lokaste. (Fast jag visste inte att hon hette Lokaste, det har jag kollat upp idag! Måste ju kolla hur rätt jag fick historien!)

Hon var fortfarande tråkig dock. Och de hade tv’n på och både Paul och Ellie satt halva kvällen och kollade på musikvideos. Alltså, jag är ok med att man har tv’n på som musik om man inte har någon stereo, men de har både dator med massor av mp3’r och en bra stereo. Varför ha tv’n på som distraherar från konversation?

Paul var en usel värd och det var Mark som fick fixa välkomstdrinken. De hade bara två vinglas vilket ju inte är så hemskt eftersom de nyss flyttat in, men hur svårt är det att köpa ett sexpack vinglas på IKEA? De är ju inte direkt dyra…  

Sen serverade de lasagne med vitlöksbröd. Inget till. Ingen sallad eller andra tillbehör. En torr portion lasagne – som förvisso smakade väldigt gott! – och så torrt vitlöksbröd.

Efter maten fixade Mark, inte Paul, vin till mig och Janine, men de hade bara rött vin vilket varken Janine eller jag ville ha. Paul bara satt i soffan och Ellie var inte mycket mer aktiv hon. Tillslut gick Mark och James ut och köpte vin på Lidl runt hörnet.

Sedan satt de resten av kvällen och halvtittade på videos och halvt deltog i konversationen. Jag hade svårt att dölja hur uttråkad jag var. Jag försökte engagera Ellie i diskussionen, försökte vara rolig, ha kul, bubblig och skoja men det var svårt eftersom varken Janine eller Ellie svarade. Janine var något bättre, men eftersom hon var nykter för att kunna köra hem var hon lite tystare. Janine är väldigt blyg och är av naturen inte särskilt bubblig, men om hon får i sig ett glas vin brukar hon slappna av lite. Mark och jag är inga alkoholister men tycker att det är trist när folk inte dricker.

Eller, rättare sagt, om man bjuder hem folk på en kväll som det var igår är det trist om vissa inte dricker, det blir liksom obalans i gänget. Det finns ju inget tråkigare än att vara nykter bland fulla och full bland nyktra personer. Jag tycker att man bestämmer innan om det är en fest där det dricks och man blir full eller om det är en mer städad middag där man dricker max ett glas vin var. Det går inte att blanda dessa två. Tyvärr verkar inte Ellie vilja dricka alls vilket känns lite trist eftersom det betyder att vi nog aldrig kommer ha särskilt kul med henne. Hon är så urbota trist i vanliga fall och igår när jag hade fått i mig ett par glas vin var hon bearable.

Vi pratade om det imorse och Mark frågade rakt ut varför hon inte vill dricka och hon svarade att hon inte tycker om den person hon blir när hon dricker, vilket är fair enough. Vi sa senare i bilen när det bara var vi två att vi accepterar det svaret, vi ska inte fråga igen om hon vill ha något att dricka eftersom hon inte vill. Det är synd bara eftersom vi känner att ibland är det skönt att slappna av och bli lite full, släppa garden lite. Göra och säga saker som man kanske ångrar. Det är inget fel med det och det kan vara ganska roligt ibland. Som sagt, jag förespråkar inte alkohol jämt och ständigt och är absolut inte en av dem som inte kan ha kul utan alkohol. Två av mina väninnor här i London är gravida just nu och det är inga problem att träffa dem och inte dricka, jag har jättetrevligt ändå. Skillnaden mellan dem och Ellie är dock att de är intressanta och roliga när de är nyktra. Ellie är skittråkig. (Gud så politiskt inkorrekt jag är!!)

Jag tycker också att det är trist att om hon nu inte vill dricka att hon inte låter Paul gå ut själv med Mark. Grejen är ju att Mark fortfarande vill träffa Paul som en kompis, men han drar alltid med sig henne och vill inte göra det som de gjorde förut. Bara för att man får flickvän betyder inte det att man inte kan gå ut med killarna, eller hur?

I ärlighetens namn vet jag inte om det är hon som inte tillåter att han går ut själv eller om det är han som inte vill gå ut själv, så jag ska inte lägga skulden på den ena eller den andra.

Nåja, vi får se hur det går. Jag lovade Mark att följa med igår och ge Ellie en chans med det blir nog inte fler gånger. Jag ser inte varför jag ska behöva slösa en kväll på människor jag inte tycker om eller har något utbyte av. Och jag har svårt att se att de skulle få något utbyte av mig så det är nog ömsesidigt.

Jag hade inte hört från honom vid 15:00 så jag sa till min chef att “nu drar jag” och så tänkte jag åka hem. Jag gjorde ändå inget av värde på jobbet så det var lika bra.

När jag var inne på Crusssh i Canary Wharf för att köpa en smoothie ringde Mark och vi stämde träff på Fire Station (en pub) vid Waterloo.

Han såg helt mosad ut där han satt vid ett bord med en öl framför sig. Stackarn.

Nå, vad gav de honom då? Och vad är det nu han har gjort undrar ni säkert. Jag skrev lite om det när det precis hänt, men tog bort texten eftersom vi snabbt insåg allvaret i det hela och att det var för osäkert att ha den ute på nätet, även om den var på svenska.

Nu när han har fått sin dom kan jag berätta i stora drag vad som hänt utan att oroa mig för att fel personer ser det och tar det på fel sätt.

(Och innan jag börjar kan jag säga att nej, de avskedade honom inte.)

Förra sommaren nån gång började Mark jobba med en crewmate som var lite ”special”, så att säga. För att göra det enkelt för oss kan vi kalla honom Peter. Peter är runt 55 år, har jobbat som Paramedic i 28 år och är lagom trött på jobbet och räknar dagarna till sin pension. Han har helt tappat intresset och därmed även sina skills. Mark berättade vid flera tillfällen att han var orolig eftersom det kändes som om Mark hade det yttersta ansvaret trots att han var crewed up med någon med så många års erfarenhet.

Till saken hör också att ett antal andra paramedics och technicians innan Mark bett att få förflyttning eftersom de inte klarade av att jobba med Peter.

Här tycker Management att Mark skulle ha ”whistleblown”. Dvs, han skulle ha tjallat på sin crewmate och skrivit en formell klagan. Jag vet inte i vilken värld management lever i men om man tjallar på sin crewmate blir man känd som ”a grass” och ingen vill jobba med en. Det går ett antal stories om folk som blivit slagna och hotade just för att de gjort en formell klagan och Mark var helt enkelt inte beredd att göra det.

Han pratade med chefer och mellanchefer, men satte aldrig penna till papper, och därmed kan inget bevisas. Tror ni att några chefer idag erkänner att de pratade med Mark? Nej. Till och med den chefen som satte dit Mark, han som idag satt på andra sidan bordet och anklagade honom för att inte ha whistleblown sa till Mark när han blev crewed up med Peter att ”he is a bit special, not many people wants to work with him, but don’t worry, we won’t let you go down with him. We know it’s him and not you.”

Bollocks!

Anyway. Tillbaka till storyn.

Mark sa att vid flera tillfällen var han tvungen att påminna Peter att ”nu ger vi adrenalin”, han satte en oxygen mask på en person som inte andades (utan att ge resuscitation!!) och rent allmänt så har han alltså ingen koll. När något allvarligt händer så vet han inte vad han ska göra och Mark fick ta över.

Mark’s titel är ”Emergency Medical Technician 3” och Peter är ”Paramedic”. Det betyder att Mark är kvalificerad till det mesta som Peter är, men undantaget är att Mark inte kan kanulera eller ge medicin intravenöst. Han kan, om Peter instruerar honom att göra det och om Peter övervakar det hela. (Kom ihåg den biten, det är viktig information och det är just den biten som gör mig SÅ JÄVLA ARG!!! Calm, calm….!)  

Så, Mark är alltså crewed up med en paramedic som knappt kan sätta plåster på en treåring och jobbet som de får in är en 70-åring som har kört på motorvägen, fått en hjärtattack (fast de vet de inte vid det här laget) och kört av motorvägen, ner på en bensinmack där han förmodligen dött på vägen eftersom han körde rakt in i betongväggen.

När de kommer till olycksplatsen vet de inte att han haft en hjärtattack så de behandlar det som en bilkrasch. De inser snabbt dock att han inte har någon hjärtrytm och misstänker hjärtattack.

Peter är ”attending” vilket betyder att Mark kör den kvällen. Det är alltså Peter’s ansvar att ta hand om patienten. Eftersom Peter är hyfsat stor tar Mark beslutet att Peter kan dra ur patienten ur bilen själv och går för att hämta båren för att vinna tid.

Det är första misstaget. Cheferna anser att Mark skulle ha stannat och hjälpt Peter att dra ur patienten ur bilen. Sedan menade de att Peter skulle ha defib’at honom. (Jag vet inte vad defib heter på svenska men förmodligen defibrillator eller nåt sånt. Det är alltså två metallplattor som man sätter mot bröstkorgen och man kör ström genom hjärtat för att stanna det. Hjärtattack betyder att hjärtat inte stannat, men inte heller slår. Det liksom halvtickar, och det man vill göra är att chocka hjärtat och stanna det eftersom det då oftast startar upp av sig självt. Om man har tur.)

Ok… låt mig repetera detta, du menar alltså att vi skulle ha defib’at honom, kört 150 joules genom honom när han låg på marken på en… BENSINSTATION? Okeeej…

Nå. Mark gick alltså och hämtade båren och de fick in honom i ambulansen där de kunde defib’a honom i säkerhet. Mark vet att Peter förmodligen inte skulle fixa att ta hand om patienten så han föreslår att Peter kör istället.

Andra misstaget. Eller, egentligen hans enda. Om de inte kommit in till sjukhuset med ombytta roller hade cheferna aldrig märkt något och inget hänt. Men, här skall tilläggas att Mark är glad att det hände. Han sa att det var mord på gatorna att ha Peter i det där jobbet och något måste ske. Nu blev det på hans bekostnad men han sa att hellre det än att han behövde blow the whistle eftersom alla hade hatat honom då.

Så Mark är bak i ambulansen och tar hand om patienten och Peter kör. Mark är alltså inte kvalificerad att ge medicin intravenöst förutom under Paramedic supervision. Man skulle ju kunna tro att om paramedic’en är i ambulansen och kör och Mark kommunicerar med honom vad han ger borde det vara ok?! Nej.

Peter sa till och med i sitt statement att han instruerat Mark att ge medicin, hur mycket och vilken medicin, men eftersom han var för många meter bort anses det inte tillräckligt.

Det är det här som gör mig så fruktansvärt arg. Hans fackrepresetant sa att man kan likna det vid en körskolelärare; om läraren instruerar eleven att köra för fort så bryter eleven fortfarande mot lagen. Må så vara, men vi snackar om en mans LIV här. Vi snackar om att Peter var en METER för långt bort för att anses ”supervising”. Skulle Mark ha vägrat ge medicinen istället?

Ok, om nu Mark hade gett FEL medicin, då kan jag förstå att de var oroliga, men det var det inte. Det var rätt medicin, rätt mängd och vid rätt tillfälle och med rätt intervall.

De är så otroligt hierarkiska och helt plötsligt säger de att Mark skulle ha ifrågasatt Peter’s instruktioner! (Nu vet jag inte om Peter verkligen instruerade Mark men poängen är att Peter sa i sitt statement att han instruerade Mark så det är det de går på.)

De kom alltså in till sjukhuset och Mark handed the patients over to the doctors och en av hans duty officers såg alltså att det var Mark som handed over och inte Peter. Det var det som satte igång hela karusellen.

Peter sa upp sig mer eller mindre direkt när det uppdagades vilket man tycker borde ha lett dem till att dra tillbaka allt och sopa det under mattan. Det var ju uppenbart att det var Peter de var ute efter och de hade ju till och med sagt att de inte skulle låta Mark go down with him.

Nej.

Allt fortsatte och Mark var avstängd från jobbet tills vidare. Över tre månader har han varit hemma utan information om någonting.

Det som är så frustrerande är att Peter har varit på chefernas radar hur länge som helst. En av de andra gamla rävarna sa att för sådär en 12 – 15 år sedan när de hade en ny reform som trädde i kraft och alla paramedics behövde ta om sina examens så klarade inte Peter sina prov. De lät honom sitta om och sitta om tills han till slut blev godkänd, med nöd och näppe. 12 – 15 ÅR sedan!!!

Dan, Mark’s kompis jobbade med Peter precis innan Mark och han bad om förflyttning eftersom han inte ville ha ansvaret över Peter. Han klagade också till cheferna, men återigen, inte i skrift. Dan blev tillsagd att de skulle ordna ett training programme för att få upp Peter’s skills men det blev det ju aldrig något med. Mark pekade på det som ett skäl till varför han inte whistleblown, men det ignorerades totalt.

Grejen är ju, någon måste ha ansvaret för att Peter fått härja på gatorna så länge utan att någon faktiskt GJORT något. Det är med andra ord Mark mot Management. Och det vet vi ju alla hur Management oftast funkar, ”I scratch your back and you scratch mine, let’s cover up all our tracks now…”

En av cheferna på mötet idag frågade Mark ”Why didn’t you ask for a change of line?” Snacka om PUCKO!!! Ja det hade ju verkligen löst fallet problemet med att Peter inte kunde sitt jobb!!!!

Jag är så stolt över Mark att han INTE bara bytte line utan försökte hantera det bättre så att Peter inte fick fortsätta som han gjort. Mark pratade med honom flera gånger om att hans skills inte var de bästa och flera nätter när de inte var så busy satt Mark med Peter och pluggade mediciner.

En positiv sak är att halva ambulanskåren kommit till hans undsättning. Flera stationer har skrivit under en petition och flera av hans gamla crewmates har skrivit character references. Och vilka referenser det är! Visst, det är klart att man skriver en bra referens i ett sådant här läge men de har verkligen varit jättebra och alla har varit så otroligt supportive.

Så… vad blev nu domen? Well, personligen tycker jag att de skulle ha funnit honom ”not guilty”, men det gjorde de inte. De fann honom ”guilty” och gav honom written warning for 6 months. Det är inte bra, men förmodligen det bästa vi hade kunnat hoppas på.

De andra alternativen var ”verbal warning” men det var liksom uteslutet eftersom det gått så högt upp i kedjan (han hade ju mötet på London Headquarter, vi pratar alltså den i världen näst största ambulanskåren.)

Av written warnings går de från 9 – 18 månader och det faktum att han fick 6 är ju bra, de gav honom till och med färre än de KAN ge honom. De hade också kunnat fälla honom för gross misconduct vilket är en sackable offence och han hade alltså blivit av med jobbet isåfall.

Så, vi ska väl vara glada, men jag kan inte. Jag kan inte fatta hur någon kan få en VARNING för att de försöker rädda liv?!

Säg att Mark INTE gett medicinen, säg att han INTE tagit över ytan bara stått där och tittat på när Peter screwed up, skulle de då ha sagt, well done, you did your job correct?!

Det är en sjuk värld vi lever i.

Tänk på oss idag klockan 10:30 UK time (11:30 svensk tid) – Mark har sin hearing med the top bods som ska avgöra hans öde. Ryktet säger att de tänker ge honom en final warning vilket isåfall skulle betyda att om något går snett i framtiden så åker han ut med huvudet före. Jag tycker att det låter lite väl magstarkt när allt han gjorde var att försöka rädda livet på en 70-åring som fått en hjärtattack.

Vi får se. Vad som än händer ska det bli skönt att få den här historien ur världen. Det har varit allt annat än lätt de senaste tre månaderna.

Tänk på oss och håll tummarna, be till Gud eller vad som nu behövs för en mild dom.

Jag gick tidigare från jobbet idag och svängde förbi pärlbutiken ”Beadworks” i Covent Garden. Ah, oh, ah, ah, oh! Jag gick medvetet efter jobbet och hyfsat nära stängningsdags så att jag inte skulle go totally mad in there. Man vill ju gärna ha lite pengar kvar efter den 5’e liksom.

Jag hade förbestämt att jag skulle köpa knutgömmor, öppna ringar och låsringar, en till låda för pärlorna, tråd och så några rör seed-beads. (Typ såna där små små indianpärlor.) Det är bäst så, att bestämma i förväg vad man ”får” köpa eftersom det inte blir alltför blodigt då. Jag tittade på alla andra fina pärlor men det var liksom ok eftersom jag visste att jag inte fick köpa dem!

Haha, jag låter ju som värsta alkisen, fast med pärlor istället!

Halsbandet till George hann bli klart och hon tyckte det var jättefint! Jag använde fiskelina som tråd och sedan körde jag fyra rader brett med seed-beads och de yttersta pärlorna var svarta och sedan blodsten i mitten. Väldigt fint faktiskt. Jag skulle kanske ta kort på mina halsband innan jag ger bort dem!

Nu håller jag på med ett i rosa. Det påminner mig om Fredrike. Jag skrev en gång i min dagbok att jag hade en rosa period, och så skickade hon mig ett rosa halsband, bara sådär! Hon skrev att hon läst mitt dagboksinlägg och att hon ville hjälpa till med den rosa perioden!

Jag har fotfarande kvar det och det är fortfarande ett av mina favorithalsband. Vissa pärlor har bleknat och är inte lika rosa längre av allt användande, men det gör inte så mycket, det är fint ändå.

Min chef köpte sushi till mig idag. Han är så bra på det sättet, väldigt generös och vi har ju som sagt samma smak i mycket. Vi är båda hängivna sushi-fans och vi dricker båda grönt te, gillar samma musik och dricker båda Appletiser, HoneyBunny Yoga drink eller vad det nu heter på Pret. (Jag tror den heter Yogabunny Detox men jag kallar den alltid för Honeybunny istället!) Vi läser samma böcker och vi skrattar åt samma skämt. Det är skönt att ha en bra boss på det sätter.

När jag kom hem från pärlbutiken kokade jag lite pasta som jag åt med färsk spenat, en halv avokado, några körsbärstomater och ett par skivor bacon som jag grillade i micron. Bacon är verkligen godast i micron! Och så enkelt! Lägg dem på lite hushållspapper på en tallrik och så in på full effekt en 5- 10 minuter. Papperet suger upp fett och de blir sådär krispiga och goda! Yumyum!

Gas-mannen ringde från Flat 5 idag. Han sa att boilern inte funkade. Den där jäkla boilern har inte gjort annat än skapat problem för mig!!! Först när jag köpte den hade jag serious problems med de som sålde och installerade den. (De lämnade ett stort hål i väggen där duvorna byggde bo!! Lägenheten är på fjärde våningen så det var lagom lätt att hitta nån som ville gå upp på stege och fixa det utan att sätta upp scaffolding…!)

Sedan var den inte x-bonded så den passerade inte ”landlord safety certificate”. Det har den förvisso inte varit i sex år och hittills har inte hyresgästen kortslutit sig själv som tur är. De sa att så länge man är försiktig är det ok. Dock är jag ju ansvarig för hennes liv OM hon nu gud förbjude skulle gå och kortsluta sig själv så det ska väl åtgärdas. Jag bad Mark ordna det om han hade lite tid. (Vilket han förvisso inte har men känner jag min älskling rätt kommer han fixa det ändå åt mig. Bless him!)  

I alla fall. Gas-mannen ringde och sa att den inte funkade. Nå. Till att börja med blev jag fundersam över varför han var där över huvud taget… Agenturen brukar alltid höra av sig till mig och fråga om jag är ok med att de tar hand om gas certifikatet. Visst att jag alltid säger ja, men ändå.

Sen var ju frågan varför min hyresgäst inte sagt något? Vi har bra relation och hon hör alltid av sig så fort det är något. Hon kanske inte vet om det, det är ju ändå sommar och hon kanske inte använder boilern. Hon har ju varmvatten från immersion heater’n.  

Jag ringde Mark och frågade vad jag skulle göra. Skulle jag lita på att han talade sanning och låta honom fixa bilern? En boiler som för allt vad vi visste kanske inte ens var trasig?  

Sedan ringde jag agenturen och frågade om de till att börja med hade skickat honom. Jo, det hade de. Och var han bra? Var han likely to pull a fast one on me? Nej, de har gjort massor med jobb för den här agenturen och det vore högst unlikely om han försökte blåsa mig på pengar.  

Ok, bra. Då ringde jag hyresgästen och frågade om hon visste att boilern inte funkade. Hon stod som ett frågetecken och sa vadå inte funkar? Den funkar visst!

Hmmmmm…

Nåja. Efter att ha rådgjort med Andy om vad jag skulle göra så ringde jag tillbaka och frågade vad det skulle kosta. Jag skulle ändå bli charged för kostnaden för landlord gas safety certificate trots att jag inte fått något så skulle med andra ord bli charged double eftersom de skulle behöva åka ut igen isåfall.  

Jajaja! Fixa boiler-helvetet då!!  

Han ringde tillbaka efter nån timme och sa att det var bara en ordentlig rengöring som behövdes. Den har nog inte blivit serviced på ett par år sa han. Hmm… nej, det har han rätt i. Jag har liksom inte tänkt på det eftersom den är så ny. (2001, precis när jag träffade Mark. Sex år sedan.) 

Det fick mig att börja fundera på om jag skulle be agenturen att varje år när de fixar landlord gas certificate att också fixa en boiler maintenance. Tanya sa att de inte kan göra det eftersom jag inte har den servicen i mitt kontrakt. Jag har ”mellanservicen” dvs de KAN göra saker men jag måste hela tiden instruera dem och de kan inte ta egna initiativ.  

Jag frågade om det gick att uppgradera och vad det skulle innebära för kostnader. Hon sa att eftersom jag har varit en så trogen kund i flera år så skulle de säkert kunna ge mig en förmånlig deal. Toppen! 

Det ska bli så skönt att slippa tänka på boiler maintenance, electricitetsproblem och allt annat skit! Visst, det är inte så ofta jag behöver bry mig men NÄR jag gör det är det både jobbigt, tråkigt, ansträngande och känns oftast menlöst. Jag ser ju liksom inte fördelen med att ha lägenheten eftersom jag betalar mer på mitt lån än jag får i hyra från hyresgästen.  

Och visst, då kan man fråga sig om jag verkligen vill lägga på en till kostnad av att agenturen sköter maintenance, men jo, det vill jag nog. Det är skattefritt och alla dessa år som jag betalar mer än jag fåt tillbaka bygger jag på mitt minus-konto och sen när jag går på plus kan jag dra av detta från vinsten och därmed inte betala skatt på ett par år. 

Sex år ja. Det var vårt anniversary den 23 Juni. Inte hade väl någon trott att vi skulle hålla ihop så länge. Vi har ett minst sagt ”colourful past” som vi brukar skoja om och det är både en två och tre gånger som jag inte har trott på oss.  

Men, vi är fortfarande här och starkare än någonsin. Allt är verkligen så bra just nu och jag är så glad över att vi höll ihop, att vi gav det både en två och tre chanser och att vi inte gav upp. Det är verkligen värt att kämpa ibland.  

Vi satt vid frukostbordet och pratade om Parity, där vi möttes, i kopieringsrummet. Mark stod där och kopierade papper och jag kom in, och blev genast väldigt nervös. Mark var ju ”en av de där snygga i sales”. Vi sa hej och pratade lite. Sedan började vi heja och på den vägen är det. 

Vi pratade om hur vi gått ut tillsammans i grupp, hur vi sneglat på varandra på kontoret och hur vi fått hjärtklappning så fort vi såg varandra! Sedan pratade vi om vårt förhållande och hur det gått från botten till toppen och allt däremellan.  

Efter nån timme eller så vid frukostbordet sa Mark ”And I only wanted a paper photocopied!” Haha!

Oh glorious weekend! Tänk om alla helger var lika bra som den här har varit! Det började med att Mark kom in till jobbet på Fredagen vid halv fem för att möta mig. Vi skulle på cocktailparty med Cancer Research som Laura organiserat från vår Afrika-resa. Jag hade klätt om till summer cocktail dress när han dök upp och han hade en mörkt grå kostym med en mörk slips, så fin så! Han går oftast omkring i jeans hemma och på jobbet har han ju sin ambulansuniform så det är inte ofta jag får nöjet att se honom i kostym. Vi promenerade bort till South Quay där Götheborg låg ankrad och vi beundrade henne som hastigast innan vi gick tillbaka till Westferry Circus. Det var soligt och varmt, verkligen en perfekt kväll för ett cocktailparty på Thamesen. Vi satte oss på Royal China’ uteservering och avnjöt en delikat måltid. Vi delade på en förrätt av crispy shredded smoked chicken, helt underbar! Ett måste om du är i Canary Wharf!  

Min varmrätt var inte lika god, men eftersom han hade en så stor portion av sin mat så åt jag hälften av hans och vi blev båda mätta och belåtna.  Vi tog The Thames Clipper, commuter boat från Canary Wharf till Savoy Pier och sedan promenerade vi upp till Temple Pier där båten skulle gå från. Det var första gången vi träffade Laura sen vi skiljts åt på stranden i St Louis i Senegal och det var en skum känsla att se henne igen, uppklädd och fin! Sist vi sågs hade vi otvättat hår, ”solbränna” och flipflops! Kvällen avlöpte väl, vi hade jättekul med våra gamla afrika-farare och Cancer Research fick ihop £2000 till sin forskning. Perfekt! Jag hade dock jätteont i fötterna efteråt och tillslut tog Mark av mig mina skor och sa åt mig att gå barfota till Waterloo! Haha! Snacka om att fötterna var skitiga när jag kom hem… Det var raka vägen till badet och skrubba dem rena! 

På lördagen sov vi länge, ahhhh!! Jag brukar inte gilla att sova länge men nu var det faktiskt underbart!  Jag åkte sedan till Tesco och panikhandlade födelsedagspresent till Emma som hade sin 30-årsfest på kvällen. Att köpa 30-årspresent till någon på Tesco är inte det enklaste. Det är ju inte direkt det glammigaste stället… Men, har man inte huvudet med sig så blir det så.  Jag planterade de sista blommorna i några av våra krukor och solen sken på eftermiddagen. Underbart! På kvällen åkte vi in till Clapham och firade Emma med lite pool och goda drinkar på The Landor Theatre Pub. Väldigt trevligt! Jag tror Mark blev ganska imponerad av mina pool-skills. Jag är inte bra, men jag har spelat förr så jag är inte helt värdelös. Kul hade vi i alla fall.  

Jag såg världens sötaste hund där, en bulldog med tungan ute! Såååå charmig! Jag hade kameran med mig så jag frågade om jag fick ta ett kort på vovven vilket jag fick. Jag vill ha hund!! På söndagen var tanken att jag och Ria skulle åka ner till Marian för lite hypnotherapy. Tyvärr hade Ria plockat upp magsjuka kvällen innan och låg däckad. Jag frågade Mark om han ville följa med istället vilket han ville. Solen sken så vi hade en väldigt trevlig biltur ner till Marian. Hon bor halvvägs till Hastings och det tar nästan två timmar ner dit från oss.  Vi pratade om framtiden och om vad vi vill göra på lång sikt. Mark är väldigt engagerad i animal rights och vill göra mer för att djur ska behandlas humant. Vi försöker alltid att köpa kött där det står på etiketten vart det kommer ifrån och att det har blivit behandlat väl. Det är inte alltid så lätt att handla medvetet och jag tror att det bästa vore att bli vegetarianer, men ingen av oss är beredd att avstå från kött helt och hållet. Grejen är ju att jag är inte emot att äta kött så länge djuret behandlats väl under sin livstid och slaktats så humant som möjligt, dvs snabbt och så smärtfritt som möjligt. Det GÅR att göras, problemet är att det kostar. Sen tänker jag slänga ut en politiskt inkorrekt generalisering att de som jobbar på slakthus verkar sakna både en två och tre skruvar och muttrar. Vi har sett ett par dokumentärer och det sätt de behandlar djuren på är under all kritik. Helt fruktansvärt.  Dock kan vi ju inte göra allt. ”We can’t do everything so we do what we can” är ett bra motto. Bobtails Rescue är ett rescue för marsvin och kaniner nere i Ewell. De har det mottot på sin websida och Mark nickade instämmande när jag sa till honom att vi inte får bli frustrerade över att vi inte kan rädda allt och alla på en gång utan vi får se till att göra det lilla vi kan.  

Vi pratade om att flytta till Wales och sätta upp ett rescue centre på hans föräldrars farm. Vi kunde ha höns som vi räddar från battery farms, marsvin, kaniner och hundar. Det är de djur som vi har kännedom om och kan ta hand om. Om vi säljer vårt hus och bygger på en förlängning av Mark’s föräldrars hus kunde vi bo där tillsammans med dem. Om en av oss jobbar heltid kan den andre vara hemma och sköta farmen och rescue centret. I och med att hans föräldrar äger farmen utan lån så blir boendekostnaderna små. De har också tillräckligt med mark för att kunna odla egna grönsaker så vi skulle kunna vara halvt självförsörjande. Inte helt eftersom jag inte tror att vi skulle orka odla så mycket, men vi skulle helt klart kunna odla för att hålla kostnaderna nere. Löneläget är ju helt annorlunda där så även om boendekostnaderna är lägre så är även lönerna det.  Min tanke är också att vi måste börja tänka på att ta hand om hans föräldrar. Hans mamma sitter i rullstol i och med hennes MS och hans pappa börjar bli stel i lederna efter allt tungt arbete han utfört under sina dagar. De kan inte bo hur länge som helst på farmen utan hjälp men om vi flyttar in kan de fortsätta ett par år till. Vi kanske behöver anställa någon att ta hand om Janet såsmåningom i och med hennes sjukdom men det är ju ett mindre problem. Om vi inte flyttar in hade vi nog fått fundera på om hon behövde flytta till ett care home till slut istället.  Bobtails har fosterfamiljer för en del av marsvinen och kaninerna eftersom de har så många djur mellan varven och vi sa att vi ska prata med dem om hur det är att sköta ett rescue centre och om de kan tänka sig att använda oss som fosterfamilj till marsvin och kaniner under tiden som vi är i London. Vi kan köpa ett gäng sådana där träburar som staplas på varandra och ha i trdgården. Bobtails har sina djur utomhus så den biten är ju ok. Även om vi inte flyttar till Wales och även om vi aldrig sätter upp ett rescue centre kan vi ju hjälpa Bobtails som fosterfamilj.  ”We can’t do everything so we will do what we can.” (Slightly amended from Bobtails version which is ”We can’t do what we want so we will do what we can.”) 

Jag tittade just på ”What not to wear” och Lisa eller vad hon heter sa just till stackarn som stod inne i spegelrummet ”You look s**t” och sen frågade hon hur hon kände sig. Kvinnan svarade ”I wasn’t aiming for s**t exactly…” Bra svar!!!  

***  

So excited, Big Brother börjar ikväll! Jag älskar första och sista avsnittet av Big Brother. Just när alla går in är underbart. Jag älskar att se dessa små klipp som de gör där de gör reklam för sig själva och när de visar kandidaternas audition tapes.  

Dan sa att ryktet går att de ska låta alla tjejer gå in först och sen släppa in killarna pö om pö. Och tydligen har de en secret garden och en ”porr-koja”. Jag vet inte vad jag tycker om det, men det är det ju bara rykten. De kanske inte alls har nåt sånt. Det jag tycker är så skönt med brittiska BB är att det är lite mer städat än svenska BB. Synd om de går ifrån det. Nå, vi får se hur det går! 

***  

Det börjar märkas på Mark att han gått hemma ett tag nu. Han börjar bli rastlös, känner sig nere, hängig och grinig. Jag vet inte riktigt vad jag kan göra för att pigga upp honom? Det är svårt att veta vad han känner eftersom jag aldrig varit i samma eller ens liknande sits. Han pratar inte så mycket om det. Jag försöker ställa frågor utan att bli för närgången och frågvis. Förhoppningsvis har han sin ”hearing” strax efter vi kommer hem från semestern.  

Det som tröttar ut mig är att de verkligen ger sig på fel kille. Det var ju inte MARK som var the bad guy liksom.  

 

Det är bra med extramammor ibland! Henriks mamma Maj ringde häromdagen och undrade om jag ville ha en bok som hon hade. Hon fick den av sin pappa när hon väntade Henrik. Miracle of Life heter den och är faktiskt på engelska. Det är Lennart Hellströms bok från 70-talet där han har fotat fostrets utveckling i magen.  

Jag har ju börjat prata i dagboken om barn och nu undrade hon om jag ville ha den boken! Söta söta Maj! Jättegärna!!  Vi bestämde att jag och Mark skulle svänga förbi när vi kommer hem i Juni och plocka upp den då. Det blir ju lättare än att skicka den med posten.  

Posten litar vi inte på längre, de försnillade ju mina havrebollar som mamma skickade till min födelsedag. Det är säkert nån som har ätit upp dem! Det var ju MINA havrebollar!!!! Jaja, hoppas de smakade för vem det nu var som åt upp dem! Vi åkte ner till Guildford igår och träffade Paul och Ellie. Jag vet inte vad jag tycker om Ellie egentligen. Hon är helt klart snäll, vänlig, omtänksam, intelligent och det finns inget negativt att säga om henne, egentligen. Men jag har inte klickat med henne och jag tycker att hon är trist. Sen visade hon ju lite kontrollbehovs-beteende över Paul förut och verkade inte ha så bra sociala färdigheter.  

Jag vet inte. Som sagt, jag är väldigt glad för Paul’s skull eftersom jag tror att hon gör honom lycklig och blir en bra fru, men jag vet inte om jag vill leka med henne…! Men man måste väl inte tycka om alla? Det är helt ok att tycka att vissa är trista. Så länge jag inte visar det eller är elak mot henne gör det väl inget?  Problemet igår var att de ville gå till puben för en Quiz night. Alltså, jag tycker quiz nights är tråkiga at the best of times. Jag är inget bra på pub quiz knowledge och jag kan väldigt sällan några svar. Det gör att jag helt enkelt inte tycker att de är så roliga. Sen är det extra svårt på engelska i en stökig pubmiljö. Jag hör sällan ens frågan och det gör att jag måste fråga de andra och de har redan kommit på svaret så man blir liksom efter. Det är svårt att hålla ångan uppe och låtsas som att man har kul då.  

Det kändes pinsamt efteråt dock. Ellie var ganska söt och kramade om mig och frågade om jag var ok. Hon sa att jag såg ut att ”want to rather be anywhere but here.” Jo, det stämde ju. Jag kände mig dum för att jag varit så uppenbart uttråkad och önskade att jag försökt mer. Jag kunde ju inte säga att jag tyckte dels quiz nights är tråkiga men också att hon och Paul tråkar ut mig! Det är för elakt! Jag vill ju inte vara elak mot dem, som sagt, de är ju fina människor, bara inte mina favoriter! 🙂

”Smile and the world will smile back at you.”

Jag är en svenska bosatt i London sen Maj 1999. Jag jobbar som Executive Assistant pa ett amerikanskt foretag och trivs jattebra. Jag bor tillsammans med min partner, Mark, som jobbar på London Ambulance Service. Jag hjälper gärna andra svenskar som vill flytta hit så om det är något du undrar över när det gäller London så maila mig.

Contact

vivi.whitfield@gmail.com

Top Clicks

  • Inget
Annonser