You are currently browsing the category archive for the ‘Allmänt’ category.

Som ni kanske märker skriver jag alltmer sällan i dagboken. Jag funderade över det häromdan och kom fram till att till viss del är det för att jag haft så fullt upp och helt enkelt inte hinner skriva. Men det är något annat också. Jag har skrivit dagbok offentligt på nätet i snart tio år. Jag tror det första inlägget kom 13 Mars 1998 och sen dess har jag skrivit mer eller mindre regelbundet.

Jag börjar känna mig medveten om hur mycket om mig som finns ute på nätet. Inte för att jag tror att någon sitter och läser igenom gamla arkiv, men jag oroar mig över mitt nya jobb. Jag är inte så överdrivet imponerad av chefen och att skriva om det under mitt riktiga namn tilltalar inte, även om det är på svenska.

Jag kommer fortsätta på nätet, men inte lika ofta, och inte under mitt riktiga namn. Jag kommer inte skriva hemligt i ordets rätta bemärkelse, men det kommer inte finnas någon länk till den nya sidan härifrån utan man kan maila mig om man vill fortsätta läsa; viv.lind at gmail.com. Tack för den här tiden, ni har varit fantastiska läsare som har gett mig enormt mycket.

Over and out.

Annonser

(Det kommer en längre text antingen senare ikväll eller imorgon men just nu blir det bara det här;)

Är det någon som vill ha Robyn’s senaste skiva? Jag råkade klicka dubbelt när jag handlade från Amazon sist och fick två… Jag vill hellre ge den till någon än skicka tillbaka den eftersom den är så bra! Maila om du är intresserad.

Jag vill skriva om min chef, som jag kommer överrens bättre med nu, om lovely Charlotte som jag har såååå kul med på jobbet, om Kira som vi precis har anställt, bless her cotton socks, ingen erfarenhet men smart som en uggla, om AllaHjärtans Dags-balen som jag måste gå på i helgen och de fyra klänningarna som jag köpt för att ha, om hur jag och mamma spenderade bästa delen av helgen med att diskutera vilken av de fyra jag skulle välja.

Jag vill skriva om alla nutters som vi intervjuade, om fjädrarna i håret och urringning så djup att till och med jag hade svårt att slita blicken från the little puppies! 

Jag vill skriva om hur trevligt jag hade med Rosalyn idag när vi gick ut för en bit mat och lite vin, om hur kul jag hade i helgen med afrikafararna och hur jag dansade trots att jag aldrig dansar om jag inte blir tvingad. Om hur jag coachade Laura beträffande hennes karriär och hennes nya pojkvän. Om hur jag coachade Mike angående hans karriär och hur han ska komma dit han vill.

Men jag hinner inte. Jag har till och med satt mig på ”no-mail” på en av mailinglistorna jag är med på för jag HINNER inte helt enkelt. Jag kliver upp tidigt och tränar eller går till solariet, sen jobbar jag hårt hela dagen, kommer hem och sitter en halvtimme vid datorn medan jag äter en knäckemacka och sen stupar jag i säng. På helgerna är det antingen utflykt till Ramsgate med mamma och pappa, fest med the rallyers från Afrika, Valentine Ball och gud vet allt.

 Jag har hittat en ny favorit förresten, Amy Macdonald ”This is the life” THE best song ever.

And on that bombshell, as Jeremy Clarkson would have said….

Cheers and so long. Vi håller tummarna för en roligare, längre och intressantare text nästa gång. Sorry my darlings.

Ps, jag har accepterat ett bud på lägenheten förresten. Shamelessly low – £132k när den annonserades för £169k – men jag har inte så mycket val om jag vill sälja nu. Jag kan välja att lägga £25k på den och sälja för £35k mer men quite frankly, those £10k I’d make aren’t worth it. Jag säljer hellre lågt och blir av med den. Jag får tillräckligt för att betala min kurs, bröllopet och räkningen för taket. Och så lite till sparkontot. And that’s all I ask for. Really.

xx

Först och främst, TACK för era kommentarer och mail. Mycket uppskattat. Det har varit en ego boost utan like och den kommentar jag tror jag blev mest överraskad och smickrad över var vad Susanne sa. Tydligen hade Fredrike sagt om mig en gång;

-Om Vivi hittar en elefant på en äng startar hon en cirkus.

Kanske det! Haha! Jag berättade det för Mark och han sa att det första han skulle göra var att kolla att elefanten mådde bra och sen mata den! Ria sa att hon skulle ringa RSPCA! Vad skulle du göra med den?  

Jag har sammanställt alla kommentarerna so far och de tre översta på listan är organiserad, omtänksam och rättvis. Andra ord som förekommer ofta är ärlig, effektiv och lojal.

Jag gjorde ett test online som hjälper en att hitta var ens styrkor ligger och resultatet där blev:

Your Top Strength – Kindness and generosity

You are kind and generous to others, and you are never too busy to do a favor. You enjoy doing good deeds for others, even if you do not know them well. 

Your Second Strength – Hope, optimism, and future-mindedness

You expect the best in the future, and you work to achieve it. You believe that the future is something that you can control. 

Your Third Strength – Capacity to love and be loved

You value close relations with others, in particular those in which sharing and caring are reciprocated. The people to whom you feel most close are the same people who feel most close to you. 

Your Fourth Strength – Fairness, equity, and justice

Treating all people fairly is one of your abiding principles. You do not let your personal feelings bias your decisions about other people. You give everyone a chance. 

Your Fifth Strength – Gratitude

You are aware of the good things that happen to you, and you never take them for granted. Your friends and family members know that you are a grateful person because you always take the time to express your thanks.

Dessa fem är alltså mina främsta styrkor av 24 möjliga. Testet hittas här om någon är intresserad

http://www.authentichappiness.sas.upenn.edu 

Idag jobbade jag min sista dag i Canary Wharf och på Måndag börjar jag nya jobbet! Jag tror det är första fredagskvällen som jag längtat till Måndag morgon! Jag mailade med Helen häromdan och hon sa ”Viv, I’m so pregnant, can’t WAIT for you to start and to take over!” Underbart!

Jag ska vara inne först vid 10 så det blir rejäl sovmorgon. Normalt går jag upp vid 06:00 på mornarna men på måndag kan jag gå upp 08:00. Can’t complain! Och framöver kommer jag gå upp runt 07:15 som standard, hur lyxigt som helst!

Min chef gick omkring hela dagen och sa att han skulle sakna mig och att det inte skulle vara detsamma på kontoret framöver. Bless him!

Han köpte ett par silveröghängen med diamanter till mig också. Jag fick en present från hela gänget på Next, men sen hade han köpt örhängena speciellt från honom. De är jättevackra och går bra till mina andra smycken.

Och Cherie, hon som tempar på min roll, hade köpt en ask lyxchoklad och ett armband på TopShop. Jag kommenterade igår att hon hade ett så snyggt armband och då gick hon iväg till TopShop och köpte ett till mig! Jag blev verkligen glatt överraskad!

Foluke, en annan sekreterare på jobbet gav mig också en present. Hon sa att även om jag inte hade slutat skulle hon gett mig en present eftersom hon ville tacka mig för all hjälp jag gett henne när hon var ny. Hon sa att jag verkligen ställt upp och varit till ovärderlig hjälp med alla hennes frågor. Det fick mig att känna mig rätt rutten eftersom jag alltid tyckt att hon var så jobbig när hon ringde. Jag visade aldrig något, men inom mig suckade jag alltid när jag såg hennes anknytning, 67310.

I vilket fall som helst, hon gav mig ett vackert halsband och armband som matchade i rosa och en liten fotoram, lagom för att ställa på skrivbordet. Väldigt omtänksamt!

Jag har också pratat med HR om Sally. Jag velade fram och tillbaka men tillslut bestämde jag mig för att prata med dem. Hon är trots allt en tredjedel skyldig till att jag slutar och det är inte rätt att hon ska få härja runt på kontoret som hon gör.

Grejen är också att hon är en attans bra sekreterare på alla andra sidor så det är synd att hon faller så platt på personlighetsfronten. Ur hennes utvecklingsperspektiv gör jag henne en jättetjänst. 🙂

Jag skrev ihop några punkter innan mötet och jag var noga med att skriva ordentliga och sakliga exempel och inte bara lösryckta meningar såsom ”She’s rude” Nedan är klipp från det jag skrev:

Notes for exit interview, Viv Lind

 

I am leaving the organisation for three reasons;

  • I want a new challenge as I’m slightly bored in my current position
  • My commute is quite long and tedious
  • I find Sally very difficult to work with. Had it not been for her I would have seriously reconsidered leaving.

I’d like to start by pointing out I think she is a very good PA from a manager’s point of view. She does most parts of her job very well and I feel it would be a shame if she was never given this feedback as it will help her do her role even better. If this part was improved she really would be a top PA.

 

My problem with her is that she ”licks upwards and kicks downwards”. (This is where HR needs to change the wording so it is in a suitable format and comes across the right way!) I don’t mind her knowing it’s coming from me. If it wasn’t for the fact that I know myself and that I can get carried way I would talk to her directly. It’s important for me that this is given to her as feedback so she can develop and grow, not as criticism.

 

My first issue is that she is quite rude in her attitude, how she speaks with people and she states the obvious without having a reason to do so.

 

For example recently she sent me an email which read;

  

Viv

 Can you please action this urgently – it is not showing in the diary as to who we are seeing and when and as you can imagine that does not help. Thanks  Sally 

 

Although she is using ”please” and ”thanks” I find her attitude a bit patronising. In this particular case, the three that were empty were empty because the candidates hadn’t picked their slots yet and the two that were set up had the internal names in the invite list so she could see from there who they were.

 

Another time when I handed her Andy’s holiday sheet she returned it once his boss had signed it with the words along the lines of;

 ”Make sure you put it in the diary and invite the SMT and his Managers and add who is deputising.”  

This is something I don’t need reminding of; I know how to do my job. If I continuously forgot things or didn’t perform I could understand if she said these things, but that’s not the case.

 

Likewise another time she asked me when I let her know for the purposes of the holiday sheet that I was going to have a day’s flexi leave if I had had any other days flexi that month? She went on by explaining that I’m only allowed one day’s flexi a month and I would have to take it as holiday otherwise.

 

Again, this is something I have known since starting at [The Company] , it’s not news to me and I find it patronising to be told the rules when I already know them.

 

These are a few examples and there are plenty more. If it over the months had been just these I wouldn’t mind, but it is constant and recurring.

 

She also acts as if the HoD PA’s have a dotted line into her which isn’t the case. (Unless it’s changed and I haven’t been told about it.) I often wonder who my boss really is as she certainly is acting like she is.

 

 

 

The things Sally does well are;

 

  • She’s very organised, never misses a beat.
  • She’s got a good personality (when it suits her!) and is very pleasant to be around.
  • She’s working very hard.
  • She’s got good processes and routines for staying on top of things.
  • She’s implemented a lot of good things to the department such as handover notes and regular secretary meetings.
  • She has got a lot of energy and doesn’t let small things slip between the chairs.
  • She’s got the right motivation; she knows who is her boss and she protects him well. (This can be frustrating at times for others, but from her point of view it really is the right thing to do. Never forget who’s your boss!)

Själva intervjun gick också bra och jag berättade saker som jag sa var off the record men att jag ville att de skulle veta om det så att de inte tog det som att Sally och jag hade en personality clash, för det är det inte. Det är flera av de andra sekreterarna (not to say all) som har problem med henne. Jag är också övertygad om att Sally och jag skulle vara jättebra kompisar om vi bodde grannar. Det är inte där skon klämmer.

Nåväl. Nu har jag slutat och jag hoppas att de ger henne mina synpunkter och säger att det är från mig så att hon vet. Jag poängterade att det var viktigt för mig, att hon vet att det är från mig och inte de andra. Det är också viktigt för mig att hon får veta att hon gör mycket bra, men att den här biten kan förbättras.

Imorgon ska jag sätta mig med collaget för ”My Vision” som Libby gav mig. Jag har köpt white foam boards och klister och nu ska jag bara leta bilder, ord och färger som beskriver min vision för 2008, 2009, 2010. Exciting!

Det slog mig häromdan att den här Life Coaching-iden är den första i sitt slag hos mig. När jag var yngre hade jag en väldigt negativ outlook, ”nej, det där kommer jag aldrig komma in på, det går inte. Jag kan inte.” Jag ville bli frisör, men så tänkte jag att jag kommer inte komma in på den linjen. Sen ville jag bli journalist, men samma där, jag kan inte. Det är bara ren tur att jag kommit dit jag kommit idag eftersom jag aldrig riktigt haft något mål, mer än att flytta till London. Jag sökte aldrig nåt, provade inte ens.

Men nu har jag bestämt mig för att bli egen företagare, utbilda mig till Life Coach och se om jag kan försörja mig på det. Går det inte så går det inte, men jag måste ju försöka i alla fall! Jag är väldigt exalterad över tanken att jobba med människor och förverkliga deras drömmar. Det måste vara ett av de bästa yrkena!

Nu ska jag lägga mig. Mark jobbar natt och jag är trött trött trött!

Jag är inte mycket för att skriva summaries egentligen, men jag skulle vilja *ha* en och då får man väl så vackert skriva en. Någon annan kommer ju inte skriva den åt mig! 🙂

2007 var året då jag;

– överlämnade en fully equipped ambulance till Hopital Principal i Dakar.

– fick ihop 10 baby scales som skickades ner till Senegal. 

– äntligen sålde Henrik’s lägenhet.

– Fick ”svärmor” online och med egen hemsida för hennes skrivande.

– Bytte namn offentligt till Vivi.

– Opererade ögonen så att jag inte är beroende av glasögon. (Bara en operation kvar.)

– Fick ett nytt jobb som Executive Assistant to CEO.

2008 blir året då jag hoppas att jag;

– Blir ackrediterad som Life Coach

– Klarar utmaningen på nya jobbet galant.

– Lär mig hantera motgångar och problem bättre och på ett mognare vis.

– Utvecklar en mer positiv livssyn.

– Bygger upp min självkänsla.

– Gifter mig.

Det är julafton idag. Vi öppnade förvisso presenterna igår eftersom Mark nu jobbar nattskift så på sätt och vis känns det som om julen är över. Mamma har gått upp för att göra sig i ordning för kvällen, pappa tittar på Mr Bean och Mark är som sagt på jobbet. Jag har mest gjort ingenting idag vilket var välbehövligt.

Jag tog tag i brevet från advokaten med de extra frågorna från köparen av lägenheten i Crystal Palace imorse. Jag har förmodligen redan förlorat honom, men jag kan ju svara på frågorna i alla fall, man vet ju aldrig. Han hörde av sig till mäklaren och sa att han ville dra sänka sitt bud med ca 130 000 svenska kronor. En anings cheeky om du frågar mig. Särskilt som jag redan accepterat hans första bud som bara det var 130 000 under utgångspriset. Men det är köparens marknad här, det är bara så.

Jag har inte accepterat hans sänkta bud utan sagt att det är £160k eller inget. Om han drar sig ur så får jag väl se om jag hittar en annan köpare, alternativt behåller jag den till 2011. Då tar min tie in slut (dvs jag behöver inte betala £4000 i penalty för att jag löser in mitt lån tidigt) vi har tunnelbana och spårväg i Crystal Palace och det är ett år innan vi får de Olympiska Spelen till London. Priserna kommer förmodligen vara bättre då och jag tjänar mer på lägenheten.

Det hade dock varit trevligt att bli av med den nu. Jag är rätt trött på den och jag vill inte ha bekymret längre. Däremot tänker jag inte slänga iväg den bara sådär, och sannerligen inte ge bort den för ett skambud. Om det var en väninna som ville köpa den kunde jag acceptera ett lägre bud (Emma, du och John ska inte lägga ett bud? 🙂 )

Nästa problem med den är att nån gång nästa år behöver jag förmodligen punga ut ett antal tusen pund för freehold’et. I och med att jag kommer sitta på ett mammavik är frågan hur mycket mer pengar jag får låna av banken. Det kanske får bli Mark som får låna isåfall. Sen vill jag ha pengar till min Life Coaching kurs. Den kanske får vänta lite.

Nej, det bästa är om han trots allt köper den, för det pris vi kommit överrens om, det är klart. Det sätter många käppar i hjulet om han drar sig ur.

En annan huvudvärk just nu är kossan på jobbet. Jag har ju alltid sagt att det finns tre skäl till att jag sagt upp mig från jobbet; min resväg är alldeles för lång, jag är inte särskilt utmanad i mina arbetsuppgifter och sen har vi kossan. Hon som alltid lägger näsan i blöt och tycks tro att jag har en dotted line in till henne. Hon som mer eller mindre talar om för mig hur jag ska snyta mig när jag är snorig.

Hon är alltså PA till min chefs chef så rent tekniskt är hon i hierarkin över mig, men det betyder inte att jag rapporterar till henne eller att hon kan styra och ställa med mig som hon gör.

Jag lät mer eller mindre medvetet bli att berätta för henne att jag skulle ”jobba hemma” idag, det har ju inte hon med att göra. Hon har gjort ett litet schema över vilka som jobbar och vilka som är lediga, men i och med att jag jobbar hemma är jag ju inte ledig, alltså lät jag bli att berätta det för henne. Hon frågade vilka dagar vi skulle vara lediga, inte vilka dagar vi skulle vara out of the office. 😉

Jag sa till de andra tjejerna att nu blir det fyrverkerier den 27’e när jag kommer in igen. Hon kommer hoppa på mig direkt och fråga vart jag hållit hus den 24’e eftersom jag inte rapporterat att jag skulle vara borta.

Men icke, redan 10:15 imorse textade hon och frågade om jag tänkte komma in idag. Åååååååhhhhhhh det ska bli så skööööönt att slippa henne!!! Jag textade tillbaka efter långt övervägande. Jag vill verkligen drämma till och be henne dra dit pepparn växer, men man ska inte bränna sina broar. Jag svarade till slut ett återhållet ”As agreed in advance with my boss I’m working from home today.” Då svarade hon ”ok, was expecting you in. No worries.” Tack, kossa.

Idag när jag var ute och köpte lunch till min chef stod en tjej före mig i kön på Pret. De accepterade inte kreditkort idag eftersom deras maskin var trasig och tjejen hade inga pengar sa jag erbjöd mig att betala hennes macka. Det var ju inga direkta pengar att prata om, en macka och en kaffe liksom.

I helgen har jag;

Klippt mig, köpt prinskorv och massor med mat på IKEA, kört över til Crystal Palace och skrivit inventarielista i lägenheten tillsammans med köparen och min hyresgäst, köpt tre par skor, handlat presentkort på Ann Summers till Sarah, gått på 40-årsfest i New Malden, hämtat bilen i New Malden, ätit indisk takeaway, städat ur marsvinsrummet, tvättat kläder, tagit hand om rena kläder, tvättat marsvinshanddukar, pratat med mamma i telefon, bokat julmiddag på Abinger Hatch, varit bakfull. Är bakfull, rättare sagt.

Och nu ska jag titta på Cranford med Mark. En av de få tv-serier jag verkligen gillar. Judi Dench är superb.

Igår när jag låg på soffan och Mark kom hem från jobbet hade han med sig en stor bukett rosa tulpaner. Han tittade menande på mig och jag tittade frågande tillbaka. Sedan sa han

-Happy Anniversary darling…! varpå jag slängde handen för munnen och utbrast ”FUCK!!!” Kanske inte det raraste, men det var vad som kom ut. Jag hade HEEEELT glömt bort att det var exakt ett år sedan han friade uppe på Tower 42!

Nå, jag ursäktar mig med att det ju i alla fall inte var vår bröllopsdag jag glömt, den har förvisso inte varit än, men ändå!

Jag har varit hemma igen med feber. Det känns så jäkla ruttet att vara hemma från jobbet nu när jag sagt upp mig och allt, men jag har inte mycket val, feber är liksom inget man kan strunta i. Jag var totalt däckad i Söndags, sen jobbade jag tio timmar (plus 3 timmars resväg) med feber och en igentäppt näsa och hostig hals i måndags.

När jag kom hem var jag totalt slut och ignorerade marsvinens välkomnande tjatter för mat och gick rakt in i duschen och sen la jag mig. Följande morgon, dvs igår var jag full med feber och kom med nöd och näppe ur sängen och ner till soffan. Jag mailade lite men annars var jag mest i horisontalläge.

Och idag har jag mest legat i soffan och tittat på tv, irriterat Mark som är hemma och försöker jobba och gosat med marsvinen.

Febern har gått ner så imorgon ska jag in till jobbet hade jag tänkt. Det är ganska mycket som måste fixas innan jag kan sluta med gott samvete så vare sig jag är frisk nog eller inte så måste jag åka in. Om jag kunde jobba tio timmar i måndags med feber borde jag kunna fixa 7 timmar med bara snorig näsa imorgon.

Jag vet inte vad jag gjort, men något måste det vara. Igår drogs jag iväg till Hyde Park för ICE SKATING! Alltså, jag är uppvuxen med skridskoåkning på gympan vareviga vinter, I don’t want to skate if I can avoid it thank you very much.

Nå, det var en trevlig eftermiddag/kväll ändå eftersom sällskapet var trevligt. Det var Mark, Dan & George, Lisa, Marcus, Lesley och Phil. Alla utom jag jobbar inom Ambulanskåren.

När jag drog på mig skridskorna flödade alla minnen över mig som en våg. Svettiga omklädningsrum, kalla, röda, snoriga näsor, halka omkring utanför rinken för att skridskoskydden är så hala, försöka snöra på sig de där jävlarna, för att sen med stelfrusna fingrar försöka få AV sig skiten! Onda vader och ömma knän. Nej, jag klarar mig väldigt bra utan skridskoåkning.

Efteråt drack vi mulled wine som smakade som varm rödvinsvinäger. Jag avböjde artigt ett glas och förklarade att eftersom jag var mer eller mindre uppvuxen på glögg har jag blivit ganska kräsen.. Haha!

Vi åt middag på Hard Rock Cafe och hade jättekul. Lisa, Marcus och Phil åkte hem tidigare men vi andra stannade ute länge och det var längesen jag hade så kul. Enda smolket i bägaren var att jag skulle upp tidigt, men det blir så ibland. I och med Mark’s jobb har vi ibland ”helg” på en måndag. Och vid andra tillfällen får han offra sig och ha ”helg” när det faktiskt är helg fastän han ska upp tidigt nästa morgon.

Annars så har jag varit på intervju för Helen’s jobb, after all. Jag har funderat fram och tillbaka på vad jag VERKLIGEN vill göra och ett par grejer har jag kommit fram till;

  • Jag vill inte stanna alltför länge på mitt nuvarande jobb eftersom det tar så fruktansvärt lång tid att pendla. Jag är inte intresserad av att spendera 3 timmar om dagen med att knuffas med andra människor.
  • Skälet till varför jag trivs så bra är min chef. Om jag inte jobbar för honom, then why stay?
  • Om jag stannar och jobbar mig upp till projektledare måste jag stanna minst 2 år för att få tillräckligt med erfarenhet innan jag kan söka annat.

Mmm. Jag vet inte. Det är ett himla bra erbjudande jag har framför mig, men frågan är om det verkligen är vad jag vill. Jag är trött på min nuvarande tjänst och innan jag pratade med Andy var det ideala en ny PA-roll som liknade mitt gamla jobb, dvs för en CEO eller liknande. Man får göra roligare grejer helt enkelt.

Sen har jag en annan plan i bakhuvudet som jag inte riktigt ar redo att berätta om här, men det kommer nog snart. Det måste få mogna lite till först. Grejen är att den passar bättre med Helen’s jobb än med Projektledarjobbet. 🙂

Så… Helen’s jobb ja. Jag mailade Helen i måndags förra veckan och frågade vart de var i processen att hitta vikarie till henne. Hon ringde och frågade om jag kunde skicka henne mitt CV. Sure, sagt och gjort. Personalavdelningen blev eld och lågor över mitt CV och jag blev inbjuden till intervju i Fredags.

Vi har casual Fridays på jobbet så jag fick vara lite klurig för att få ihop allt. Jag var ju tvungen att ha kjol och kavaj på mig för intervjun men om jag hade kommit in i en skirt suit hade min chef fattat misstanke. Jag kom in i jeans, blus och en svart kavaj och sen hade jag med mig kjolen, pärlhalsband och pärlörhängen i handväskan. Jag lånade Angelas väska så att jag fick plats med jeansen efter att jag bytt om i Dorothy Perkins omklädningsrum och sen begav jag mig till Vauxhall.

Först fick jag göra ett Word 2000 test vilket gick katastrofalt dåligt, 62%! Jag skyller det på flera saker; dels är word min svagaste punkt inom officepaketet. Jag är jättebra på excel, powerpoint och outlook, men word har jag aldrig brytt mig om att skaffa mig advanced skills inom. Jag hanterar saker som graphics, mail merge, styles, headers & footers, index tables etc men jag vet inte alltid vad alla dialogrutor heter. Frågorna var tex ”under which tab do you find the mail merge?” även om jag fixar att göra en mail merge så kan jag inte på rak arm säga om den ligger under tools eller format.

Oh well. Sedan fick jag göra ett proof reading test där jag skulle läsa igenom en text och rätta stavfelen. Hyfsat enkelt. Jag vet inte om jag hade alla rätt men jag tror att jag såg de flesta stavfelen och rättade dem korrekt. Stavning har aldrig varit något större problem för mig.

Sedan fick jag göra ett prioriteringstest. Prioriteringstest är oftast rätt logiska, det gäller bara att man inte stressar utan läser igenom allt. Det här hade parametrar som ”Du lämnade kontoret tidigt på Fredagen med en förkylning. Du vet att CEO’n har ett möte på Måndag morgon 09:30, men du vet inte med vem eller vart. När du kommer in har du flera saker som måste åtgärdas. CEO’n har lämnt meddelanden, du har emails och voicemails att besvara. Du får reda på att mötet är internt med två direktörer och åtta support staff. På kontoret finns en annan PA, HR Officer och Business Support Director. Normalt är det runt 15 på kontoret vid den här tiden men eftersom Northern Line är suspended är det bara ni. (Surprise surprise att Northern Line är suspended! De har verkligen gjort testet genuint!) Chefen har sagt att han kommer inte in förrän några minuter före 9.30 eftersom han har ett privat möte på morgonen. När du kommer in har du följande uppgifter som behöver åtgärdas;

1. En lapp från chefen som säger att han behöver följande två paragrafer typed up, printed, signed and ten photocopies for the meeting. There are about three, four words you cannot read, however hard you try. 

2. En annan lapp från chefen att följade dokument pa 30 sidor behöver kopieras i 10 ex till mötet 9.30. Och kopiatorn har jammat ihop. En tekniker tar 4 timmar för att komma ut. Det finns en fax som kan kopiera, men den ar långsam. Kopiorna behövs till mötet, men inte för diskussion utan bara som handouts.

3. Ett meddelande pa din voice mail från chefen som säger att du måste boka Restaurant Bellevue till 1pm eftersom hans lunch appointment är vegan. Restaurant Bellevue är alltid fullbokade och det är svart att komma genom till dem på telefon.

4. Ett email from the PA to the Chairman asking if the CEO can attend a meeting with Joe Bloggs at 09:30 on Monday morning. She doesn’t give you a title of the meeting, you don’t know who Joe Bloggs is and she is not picking up her phone. Her email is marked ”!”.

5. A voicemail from a client asking if the CEO can see him for the Board meeting in two weeks time. From memory you think his diary is pretty clear.

6. A note from the CEO saying his PC froze on Friday and he can’t get in. Can you please log it with IT. You do have his log in details but he’s locked your keys to where you keep those details in his office.

7. A voice mail from the CEO’s partner saying ”Please call me as soon as you get this.” It was left at 08:53.

What do you do? 🙂

Det kan låta kaotiskt vid första genomläsningen men så länge de ger en tillräckligt med tid är det lugnt.

Jag kom på flera dagar senare att jag missat en grej – om det nu är förseningar på Northern Line, kommer de där personerna som skulle vara på 09:30-mötet hinna in i tid? Nej, förmodligen inte så det mötet kan vi boka om. Dock tror jag inte att det var så de tänkte när de satte ihop övningen. Jag tror att biten om Northern Line är bara där för att förklara varför det bara är jag och tre andra på kontoret, ie, inte så många andra att be om hjälp av.

Anyway. Efter det var det dags för intervju. Det kändes som om det gick bra, jag fick genast en bra känsla och kvinnan från personalavldeningen var väldigt trevlig. Det var lite konstigt att vara formell med Helen dock…!

”Vivi, this is Helen Oliver, the current Executive Assistant to the CEO.”

”Hi Helen, pleased to meet you!”

”Hi Vivi, pleased to meet you too!”

Haha!

Jag har inte pratat med Helen mer än några få ord sen intervjun, men hon textade och sa att jag varit en av de starkaste kandidaterna. Två har de valt ut för att träffa Mohni och jag är alltså en av dem. Imorgon klockan 17:00 UK time (dvs 18:00 svensk tid) får ni hålla tummarna för mig!

Nu ska jag sova. Jag ska ladda upp min ipod igen (den dör hela tiden så jag gjorde en factory restore. Nu gäller det bara att ladda upp all musik och ljudböcker! Phew!)

Först måste jag bara berätta hur bra min chef är. Jag kom in dan efter jag skrivit förra texten (den om att jag var orolig över att de gett mig för mycket för snabbt) och när han frågade hur jag mådde sa jag som det var, att jag tänkt till över natten och att jag var orolig över det här nya ansvaret som de gett mig i kombination med min operation och att jag VILLE att det skulle gå men oh dear what if it doesn’t och tänk om jag inte kan läsa efter operationen?

Han tittade på mig och sa på sin härliga skottska dialekt ”Don’t worry Viv, we won’t let you fail. You’ll be fine, I promise. You take on whatever you can and everyone is around you for the bits you can’t take just yet. You’re not on your own, you’ll be fine. Smile!!”

Ahh, det kändes skönt att höra!

Och så har jag världens bästa föräldrar. De åkte imorse och vi sa alla att vi har gjort mycket roligt den här vistelsen. Förutom att pappa byggde grindar till oss och stadgade upp staketet så har vi varit på Vertigo42 och firat pappa (hans 60-årsdag) Mark och pappa åkte på MPH show i Earl’s Court, vi har ätit på Harvester, firat Guy Fawkes och hälsat på massor av djur på en bondgård som hade massor med aktiviteter.

Bonfire night var väldigt lyckat faktiskt. Vi åkte Ghost train och för att vara en ”hopfällbar” Fun Fair var det ett väldigt bra Ghost Train. Jag var imponerad! Sedan åkte vi en travel simulator och mamma och jag skrattade för hela kapseln! Skitkul!

Idag åkte vi över till Bobtails Rescue och pratade med dem om att vara foster family för marsvin. Om de får in för många så att de inte kan ta hand om alla så ringer de oss och vi tar hand om dem i ett par veckor eller så tills de har rum igen. De ska komma över till oss och kontrollera hur vi bor och att vi har tillräckligt med kunskap om marsvin för att vara trustworthy och sedan ger de oss ett par burar så att vi är redo för när de får in ett gäng.

Hon berättade att ett par tre gånger om året får de ett samtal från RSPCA att de har gjort en räd och de har typ 70 marsvin som behöver nytt hem. Det är då fosterfamiljer kommer in i bilden. Bobtails har alltid runt 100 marsvin och kaniner som de hittar nytt hem åt.

Man kan fråga sig hur någon kan ha 70 marsvin men det handlar oftast om att någon låter dem föröka sig och sen är det kört såvida de inte särar på hanarna och honorna. Det tar inte lång tid innan du har en hel hjord och allt blir för mycket.

Anyway. Nu är det Top Gear och jag ska nog gå och hämta en av våra små skrotnissar för lite gos.

När Mark låg i soffan och tittade på Top Gear igår gav jag honom en fotmassage med varma våta handdukar. Jag kokade vatten och hällde i en skål och sen doppade jag en liten ansiktshandduk i vattnet, vred ur och virade runt hans fot och masserade. Efter att ha upprepat det ett par gånger tog jag andra foten och sen smorde jag in fossingarna med fotcreme. Han var en mycket lycklig man efter det! 🙂

Jag är verkligen exalterad över mina nya prospects att gå över till projektledning. Jag har köpt en bok som heter ”Fundamentals of Project Management” och det jag hittills läst gör mig än mer taggad. Det känns verkligen rätt! Mötet vi skulle haft idag där vi gick igenom i lite mer detalj vad nästa steg är blev tyvärr uppskjutet till Onsdag. Jag har egentligen ingen brådska eftersom jag inte kan göra så mycket före jul, men lite trist är det ändå.

Varför är min hy bättre nu när jag inte tvättar ansiktet ordentligt? Jag har inte alls lika många finnar och blemmor som jag normalt har. Kanske tvättar jag för mycket, hur nu det kan komma sig. Jag tvättar normalt ansiktet morgon och kväll som de flesta, det är väl inte för mycket? Eller är det produkterna jag använder?  

Hey! We’re back in business!!

Snacka om att man blir handikappad när internet inte funkar. Jag skulle leta reda på en adress, men det gick ju inte. Jag skulle kolla NCP’s nära Harley Street men det gick inte. Jag skulle ladda hem några LBC podcasts men det gick inte.

Nu är vi dock tillbaka som sagt och skickar ett tack till pappa som uppdaterade om att operationen gick bra.

Själva operationen var faktiskt ganska häftig. Jag fick förs skriva på papper där jag avsade mig all rätt att stämma dem ifall något gick fel och in true Vivi-style ställde jag naturligtvis till med problem för de stackars sjuksystrarna. Det var ett par punkter som jag inte var säker på och vägrade skriva under. Efter att ha fått det försäkrat tre gånger att allt VAR rätt lugnade jag mig och skrev på. De andra två som var uppe med mig (de tog upp oss tre och tre) sa att jag gjorde rätt, det handlar ju ändå om min syn och om det inte är rätt är ju väldigt allvarligt. (Som parentes kan jag berätta om när Mark var på verkstan för att ställa om styrningen på en av bilarna och han hörde den ena mekanikern fråga den andra ”Which car is it?” och den andra svarar ”An Amiga” Mark tänker, hm, de pratar nog om nån annan bil. Han ser sig om, står det nån Vauxhall Amiga nånstans?! Nej… Han går fram till killen som står och letar i boken efter Amiga’s inställningar och säger ”you know that’s a Ford Scorpio, not A Vauxhall Amiga?” Anyway.)

De kollade blodtrycket och satte ett kryss över det öga som skulle opereras och sedan gav de oss ögondroppar som vidgade pupillen. Det tog ett tag innan de hade verkat så vi satt där och tittade på TV men man såg ju inte så mycket eftersom det ögat med droppar var helt suddigt! Sen hade de dragit ner volymen eftersom det ju trots allt var ett sjukhus så man såg inget och hörde inget! Toppen! 🙂

En av de andra var där för sitt andra öga så hon berättade vad som hände efter dropparna, vart man gick och hur själva operationen var. Hon var jättebra, hon lugnade ner mig och den andra patienten eftersom hon ju visste vad hon pratade om.

När det var min tur fick jag gå in till han som gav bedövningen och det kändes lite Fawlty Towers; han satt på britsen och hade fastnat med hälen så när han reste sig nästan föll han av britsen, skrattade och skojade och kvinnan som var där med honom skämtade hon också. Men det gjorde inte så mycket, de blev snabbt professionella igen och jag fick mer gunk i ögat som gjorde att jag inte kände något och att jag tappade instinkten att blinka. Sedan satte han en kanyl i handen på mig och efter det minns jag inte mycket.

Jag antar att jag gick in till operationssalen och la mig på britsen, men jag minns det inte. Jag har minnen av en suddig hand från höger och en mörk skugga från vänster (förmodligen maskinen) men sen är det bara ett virrvarr av färger, skimmer, böljande och allt var lite psykedeliskt sådär. Jag somnade nästan och sedan var allt plötsligt klart. Jag minns inte att jag reste mig, det första jag minns med säkerhet är när jag kommer ut och sätter mig i en stor läder fåtölj och frågar om Mark kunde komma upp. Sekunden efter kändes det som stod han bara där och tittade på mig med ett awww on his face. 🙂

Systern förklarade för Mark hur ögondropparna skulle tas och han antecknade. Sedan gick vi ner och fikade som hastigast innan vi åkte hem. Jag somnade i bilen av utmattning och när vi kom hem åt vi bara middag och gick och la oss.

Det gör inte ont, bara en dov mild smärta över ogonlocket, ungefär som ett blåmärke. Jag har förvisso tuggat starka värktabletter, men idag har jag inte tagit något och det känns inte nämnvärt mycket.

Jag ser fortfarande suddigt, men det är betydligt bättre än det var innan. Jag provade mina gamla glasögon och genom dem ser jag inte mycket!

På tal om glasögon, jag hade ju två par förut och ett par har jag satt in vanligt fönsterglas i det opererade ögat så att jag ser hyfsat. Det är ju ojämnvikt mellan ögonen men eftersom vänster är mitt starka öga gör det inte så mycket. Jag läser och ser det mesta som vanligt. Det kan ta upp till tre månader för synen att sätta sig så fram tills dess får jag gå omkring med ojämnvikt.

Mark har varit ett enormt stöd och jag är glad över att han jobbar inom Ambulanskåren. Han har varit väldigt professionell och extremt noga med hygienen, hur han baddar kring ögat och hur han satt på plastskyddet över som jag har när jag sover. Han har frågat kirurgen massor och kontrollerat att vi gär allt rätt. Bless him!

”Smile and the world will smile back at you.”

Jag är en svenska bosatt i London sen Maj 1999. Jag jobbar som Executive Assistant pa ett amerikanskt foretag och trivs jattebra. Jag bor tillsammans med min partner, Mark, som jobbar på London Ambulance Service. Jag hjälper gärna andra svenskar som vill flytta hit så om det är något du undrar över när det gäller London så maila mig.

Contact

vivi.whitfield@gmail.com

Top Clicks

  • Inget
Annonser