You are currently browsing the monthly archive for juni 2009.

Jag ar trott, valdigt trott. Jag lunchade med basta Emma idag och hon gissar att roaccutan bryter ner jarnet i min diet och att jag darmed har jarnbrist. Mycket mojligt. Jag vet att trotthet ar en bieffekt av roaccutan sa jag accepterar den. Jag har ocksa mycket torra lappar, omma hofter och mjall! Men, som sagt, det ar vart det! Jag ar fasligt trott pa acnen och nar jag har lite battre sjalvkansla kanske jag till och med postar en bild har for att visa hur illa det var nar det var som varst.

Annars ar det bra har borta I Englarnas land. Jag trivs fortfarande skitbra pa jobbet och forsoker att inte oroa mig over vad som hander i December nar Daniela kommer tillbaka.

Mark har varit pa intervju idag for en tjanst hos London Fire Brigade. Han har sokt till bade London och Surrey Fire Brigades och han har klarat de forsta testerna hos bada och hade alltsa team tests och intervju idag for London. Fingers corssed! Han ar jattetrott pa jobbet sa jag hoppas verkligen att han far det har jobbet. Vet inte om brandman ar ratt for honom, men det ar nagot annat an Ambulanssyrra.

Paul kommer over ikvall sa jag ska val skynda mig hem sa att jag kan laga mat at killarna. Vi har lite falukorv i kylen sa det far nog bli det med pasta. Enkelt och gott! 🙂

Annonser

Ja, det far ju bli en sammanfattning da eftersom det var sa lange sedan jag skrev sist. Det ar klurigt, jag vill ha en blogg, jag gillar kontakten med folk som laser, vanner och bekanta. Jag vill ha kvar texterna som minnen, men jag vill inte skriva. Jag hinner inte, vill gora andra saker istallet.

Naja. Har kommer i alla fall en sammanfattning vad som har hant i mitt liv de senaste manaderna.

Jag blev som sagt uppsagd fran metallforetaget – vilket jag ar valdigt tacksam over. Jag hatade stallet och letade nytt jobb som en tokig. Problemet var att de hade gett mig en valdigt hog lon och rent tekniskt satt jag pa en bra position, jag jobbade inte sa varst hart, det var latta och enkla arbetsuppgifter, det var hyfsat trevliga arbetskamrater, trevliga lokaler, ok formaner sasom bonus och pension. Det gjorde det svart att hitta nagot battre.

Men, jag var otroligt trott pa att vara understimulerad. Min sa kallade chef gav mig jobb sasom ”Kan du faxa det har pappret.” ”Kan du hamta kaffe nere pa Pret.” Don’t get me wrong, jag sitter inte pa sa hoga hastar att jag inte kan koka kaffe, men nar det ar mer eller mindre det enda man gor blir det lite trakigt.

Sen var familjen jag jobbade for sa snuskigt rika och de betedde sig som skitstovlar. De var arroganta, snobbiga, otrevliga och aven om de alltid sa ”tack” sa var det for att deras uppfostran i privatskolan lart dem att man ska saga tack. De menade det aldrig.

Min chefs syster kom hem fran Maldiverna, en vistelse i ett femstjarnigt hotel med all tankbar lyx man kan tanka sig och beklagade sig over smasaker. De hade flugit first class dit och hem (kostnad: £6325 per person.)

Vi hade slavat i flera manader for att organisera alla detaljer fran vilka blommor som skulle finnas pa rummet nar de anlande till vilka spa-behandlingar de skulle fa och nar (min chefs tjej skulle ha ansiktsbehandling och manikyr klockan 17:30 var tredje dag och min chef hade massage varannan dag klockan 18:00.)

Hur kan man komma hem efter en san vistelse och klaga?

Anyway. De sa upp mig, gav mig 6 veckors betalt utan att jag behovde jobba och jag hittade som sagt tempjobb pa BBC efter tre veckor. Jag jobbar numera som Barbara’s PA igen och det ar helt underbart. Jag jobbar pa BBC Radio som Management Assistant inom Audio & Music Interactive. Min avdelning ar ansvarig for alla radiostationernas hemsidor och all interactive content.

Det ar jattekul och jag trivs som fisken i vattnet. Det ar ett mammavick till 15 December, vilket passar ratt bra eftersom vi drar till Sierra Leone da. Den dar mobila kliniken jag namnde ar fortfarande pa tapeten och vi har fatt funding fran en Charity. Vi ska kora ner till Freetown i Sierra Leone och jag ser verkligen fram emot det! 🙂 Woohoo!

Jag har aven tagit beslutet att antligen borja knapra Roaccutan. Det ar en medicin mot acne och jag ar saaaa glad att jag antligen kommit fram till det har beslutet. Det har inte varit latt, roaccutan ar en valdigt stark medicin och inte nagot man tar hur som helst, men efter att ha brattats med acne i 10 ar kanner jag att det nu ar nog. Jag tog mitt forsta piller i torsdags och ska ata 20 mg i tva veckor och sedan ga upp till 40 mg. Jag skriver en roaccutane diary pa reclaimyourskin.co.uk under ”Vivi” om nan vill folja mig dar. Inte sa intressant kanske, savida man inte sjalv knaprar roaccutan.

xx

”Smile and the world will smile back at you.”

Jag är en svenska bosatt i London sen Maj 1999. Jag jobbar som Executive Assistant pa ett amerikanskt foretag och trivs jattebra. Jag bor tillsammans med min partner, Mark, som jobbar på London Ambulance Service. Jag hjälper gärna andra svenskar som vill flytta hit så om det är något du undrar över när det gäller London så maila mig.

Contact

vivi.whitfield@gmail.com

Senaste kommentarer

Eva på Trevlig Pask
MacGenioTrevlig Pask
morsan på Trevlig Pask
KalleLaseroperation bokad!
Eva på Rormokare wannabe