You are currently browsing the monthly archive for februari 2009.

Eller jo, jag fick inte jobbet som jag var på intervju på i Måndags, vilket var trist men ändå en lättnad. Jag kan ju inte tacka nej så om jag fått det hade jag sagt ja, men det var inte ett drömjobb och passade inte direkt in med resten av mitt liv. Jag tror inte heller att jag hade passat in som person där så även om de pekade på att jag saknade kunskaper inom ett visst område så tror jag det också handlade om personlighet. De gillade mig, men jag tror inte jag hade varit en idealisk kandidat. Det finns andra som kommer göra det där jobbet bättre.

Jag har sökt min gamla tjänst nu hos Andy och jag väntar på att höra om de vill träffa mig för en intervju. Jag blir väl förvånad om de inte vill det i och med att Andy rådde mig att söka, men man vet ju aldrig. Fingers crossed.

Annars är det dimmigt i London idag. Jag åkte till vårdcentralen imorse för att höra vad resultatet av mina blodprover var som jag tog för ett par veckor sedan och det var rått och dimmigt hela vägen. Proverna var bra, alla värden är helt normala och inget sticker ut alls. Kolesterol, levervärden, njurfunktionen, blodvärden etc etc. Allt är bra.

Och det är ju bra, men det betyder att jag inte har en aning om vad det är som orsakar mina magsmärtor med ojämna mellanrum. GP’n sa återigen IBS men det är som Emma sa, vet de inte vad det är så säger de IBS. IBS är samlingsnamn för alla sjukdomar som ännu inte blivit upptäckta och när man inte vet vad som är fel.

Jag frågade också om jag kunde få bli remitterad till en endocrine specialist för mina finnar, men hon sa att de inte kommer ta sig an mig. Hon sa att de kommer bara skicka tillbaka dig och säga att vi ska sända dig till en dermatolog. ”Men jag vill inte ha en dermatolog” sa jag. ”De kommer bara ge mig Roaccutane och det vill jag inte ha.” Jag vet att mitt problem är hormonerna så jag behöver någon som kan hormoner, inte hud.

Hon frågade om jag provat antibiotika och jag sa ja, du kan ju kika på min rapport. Hon läste igenom min journal och sen sa hon, ”ja… du har verkligen provat allt…. Det är bara Roaccutane kvar.” Så, nej. Det blir fortsätta med finnar om inte zonterapin och aromaterapin hjälper som jag börjat med. Jag ska iväg om en halvtimme för min fjärde behandling. Det känns fel att betala for zonterapi när jag är arbetslös, men problemet är att jag har börjat och om jag inte fortsätter är allt jag gjort hittills förgäves, och det känns ännu värre. Det är tur att min zonterapeut är ganska billig i jämförelse med tex massage och andra zonterapeuter.

Mark jobbar massor med övertid och han bygger upp en buffert just nu så att vi har pengar ifall jag inte får något jobb. Jag får en till lön och mina pengar kommer räcka till slutet av Mars, mitten av April ungefär. Sen får jag leva på honom och som sagt, han har fått ihop lite sparpengar som förmodligen tar oss fram till Maj-Juni. Sen är det svårt, om jag inte fått nåt jobb då. Men, den dagen den sorgen. Jag söker allt jag kommer över för tillfället. Having said that, kanske skulle surfa iväg till JobcentrePlus hemsida och kolla om de har fått in några nya jobb.

So long!

Annonser

Jag skrev ett mail till sota Linda i Dubai och sen kom jag pa att det ju passar att publicera har pa bloggen sa slar vi tva flugor i en small! Ett par smarre justeringar for sekretess och sant bara. 🙂

***

Jag ar stressad eftersom jag har tagit pa mig att sy gardiner at en vaninna nu nar jag ar arbetslos men det ar sa mycket annat som ska fixas ocksa! Jag far runt hemma och haller huset tipptopp eftersom Mark jobbar stupid hours. Han kor 12-timmarpass nu, har jobbat 4 dagar och ska jobba ytterligare tva. Sen gar han pa korta 7-timmarspass och sen ar han bara ledig tva dagar innan han gar tillbaka pa 12-timmarspass.

Alla de har passen ar naturligtvis inte schemalagda utan ganska manga overtidspass for att fa in pengar at oss. Arbetsmarknaden ar totalt stillastaende i London och jag funderar allvarligt pa hur vi ska fa in pengar. Och jag skojar inte nar jag sager att jag funderat pa saker som sexlinjer och sant. Att salja muffen vill jag inte gora (you’ll be pleased to know!) men sexlinjer kan jag sta ut med for att fa mat pa bordet.

Inga direkta intervjuer att tala om, ens med agenturer. Jag skickar mitt CV till 15 agenturer och om jag har tur mailar tva tillbaka och sager nej tack. Resten hor jag inte ens av.

De har nyligen made 3000 Royal Bank of Scotland employees redundant och arbetslosheten ar hogre
an nansin har. Jag ringer och mailar mina agenturer som jag redan ar registrerad med men de ringer inte tillbaka.

En solglimt i all misar ar att min gamla tjanst pa ”den stora finansinstutitionen” ar up for grabs igen och jag ska soka den efter inradan fran Andy, min chef darifran.

Och jag har en intervju pa mandag for ett mammavick som PA to CEO pa *** based at Hampton Court Palace. Snacka om coolt, jobba i Hampton Court Palace!! 🙂 Betalar crap men det £** mer an vad jag har idag! A-kassa i England ar £60 i veckan. £240 i manaden. I Sverige far man 14 680 kronor i manaden i A-Kassa har jag for mig nan sa. Amazing.

Foretaget som ligger i Hampton Court Palace ar en charity som ar ansvarig for bevarandet av ”any kind of hand stitching” sasom tapestry, embroidery och sant for katedraler, historiska filmer etc och de har aven ett stort utbud av kurser. Tydligen ar rollen valdigt hektisk, men det ar ju bara kul.

Jag vill hellre ha mitt gamla jobb, men far jag inte det ar det har ett mycket bra alternativ. De kommer formodligen agera snabbare an gamla jobbet sa jag sager nog ja om jag far det och sen nar/om gamla jobbet hander sa far jag val saga upp mig om jag far det ocksa. Bad karma, men jag har inte rad att saga nej till *** om de erbjuder mig ett jobb liksom. Som en recruitment agency sa till mig ”if a company is offering you a job you bloody well take it.” Sa sant som det ar sagt.

For att svara pa nagra av dina fragor, det kanns ratt ok, nu i alla fall. Jag ar orolig for pengar, men jag har ju pappas sparpengar har sa svalta behover vi inte. Vi koper i princip inget savida det inte ar mat eller rakningar och Mark jobbar arslet av sig.

Nej, jag anade inget. Inte ens nar de kallade mig till motesrummet. Det var forst nar hon sa ”These things are never easy….” som jag kopplade. Jag hade PRECIS got my head around att jag skulle stanna och blev faktiskt ganska ledsen. V borjade grata och J var ocksa jattegullig och kramade om mig och sa att de skulle sakna mig. Jag tror inte att hon hade nat med det att gora. Min chef insag att jag var dyr som assistent at J. V ar pa £**k och jag var pa £**k. You do the maths…. Jag skulle inte bli forvanad om de anstallde en till assistent till J. Hon behover mer hjalp, men de behover inte en CEO-PA utan de behover en junior assistant eller nat.

Efternamnet har jag verkligen vant mig vid! Det hander att jag stakar mig lite, men jag ALSKAR att vara Mrs! Jag stannar alltid upp en sekund innan jag skriver min namnteckning, men annars ar jag ratt van vid det. Jag reagerar till och med nar jag far nan enstaka rakning som INTE andrats till nya namnet. 🙂

Det ar underbart att vara gift. Det ar verkligen ytterligare en dimension till forhallandet. It’s LOOOOVE! 🙂 Vi ar sa mycket sakrare, lugnare, mer harmoniska. Det ar fint.

Annat som hander i mitt liv ar mitt volontarjobb som samtalsterapeut for valgorenhetsorganisationen ***. Jag har haft min forsta training session and I loved it. Jag tror det har verkligen ar for mig. Jag tror inte jag har den ideala personligeheten av naturen (du har dock!) men jag tror att jag kan ova upp mig och lara mig att vara mer lugn och serene. De som ringer behover inte en chirpy bubbly chatty person, de behover nagon som ar lugn, sansad, avslappnad och harmonisk. Mitt naturliga tillstand ar mer upbeat, men jag byter garna personlighet mellan varven. Jag tror det har kommer ge sa mycket tillbaka att det ar vart det. Och jag tycker om att sansa mig, att ”lugna ner mig”.

Jag funderar over om jag vill skola om mig till psykolog eller samtalsterapeut, men jag vet inte om jag har energin till det. Jag har lart mig att min motivation kommer fran resan, inte malet. Det spelar ingen roll hur attraktivt malet ar for mig, om jag inte uppskattar resan sa lagger jag av. Sen vet jag inte om jag har orken att vara psykolog pa heltid. Jag alskar att kora lite latt life coaching och lite lattare samtalsterapi med ett par vanner (har bland annat en tjej i Sverige som jag pratar med per telefon) men ett par kvallar i veckan mot varje dag 9-5? Mja, jag vet inte. Som det ar nu alskar jag det, och jag vill inte forlora den kanslan.

Ja, nu nar man har gift sig och allt, sa gar jobbet och skiter sig. Lite bakgrundshistoria…

Sist jag skrev hyfsat regelbundet var väl mot slutet på jobbet for Andy och när jag började på Helen’s mammavick. Ja det sket sig ju också rejält. Jag kom inte alls överrens med chefen och han beslutade sig for att göra sig av med mig. Tack för den.

Sen fick jag jobbet på metallföretaget som till en början verkade vara det bästa jobbet i världshistorien. Jag älskade varje dag och under största delen av sommaren gled jag runt på en räkmacka.

Sen blev jag fast anställd och det var som om helomvändning på en femöring. Utan att gå in på några detaljer (sekretess) så kan jag säga att det verkligen inte var kul längre.

Folket jag jobbade med var trevliga, eller, vissa i alla fall, och jag trivdes till viss del, men det krävdes mycket självbehärskning och tålamod. Resilience. Tjock hud.

Jag letade nytt jobb hela hösten men med dagens finansmarknad i England var det inte särskilt lätt. Problemet var väl också att jag satt på en väldigt hög lön och när jag jämförde de roller som trots allt fanns där ute satt jag ändå på nåt bättre, trots all skit.

Men, de bestämde sig för att ta beslutet åt mig och gjorde mig övertalig. Trots att det kom som en blixt från klar himmel borde det inte ha gjort det. Jag var inte överdrivet busy busy och med tanke på marknaden borde jag fattat att det var jag som fick gå om någon. Jag kom inte direkt överrens med chefen; han litade inte på mig och använde sig mer av Chairman’s PA än av mig. So why keep me? Om jag vore han skulle jag också gjort mig av med mig!

Det är i stunder som denna som jag funderar över varför jag inte litade mer på min magkänsla? Jag tyckte jobbet verkade toppen, men… När jag träffade chefen så var min första tanke ”gosh han är trist!” och det var han verkligen. Jag trodde att han skulle bli mer intressant senare, men det blev han inte. Snarare tvärtom.

Så what now? Ja till att börja med så tar jag ju precis vad som helst för att få in pengar, men om jag fick önska så skulle jag gärna jobba för nån av mina gamla chefer. Jag missade precis ett jobb på BBC för Barbara, min gamla chef från Parity. De anställde en temp DAGEN FÖRE jag fick reda på att jag blivit uppsagd. Sååå irriterande.

Sen skulle jag gärna jobba med något lite mer… givande. Jag har funderingar på att omskola mig och läsa psykologi. Jag vet inte, vi får se. Först och främst måste jag ju ha ett jobb igen så jag får in pengar, sen kan vi titta på vad jag vill göra. OM jag nu skulle plugga så är det ju inte förrän till hösten så det är ingen brådska.

”Smile and the world will smile back at you.”

Jag är en svenska bosatt i London sen Maj 1999. Jag jobbar som Executive Assistant pa ett amerikanskt foretag och trivs jattebra. Jag bor tillsammans med min partner, Mark, som jobbar på London Ambulance Service. Jag hjälper gärna andra svenskar som vill flytta hit så om det är något du undrar över när det gäller London så maila mig.

Contact

vivi.whitfield@gmail.com

Senaste kommentarer

Eva på Trevlig Pask
MacGenioTrevlig Pask
morsan på Trevlig Pask
KalleLaseroperation bokad!
Eva på Rormokare wannabe