You are currently browsing the monthly archive for november 2007.

Hur lyckligt lottad får man vara egentligen?! Efter min text häromdan om att jag var uttråkad och inte kunde läsa satte sig Marta vid datorn och brände ett gäng ljudböcker till CD åt mig och skickade över! Hur gulligt är inte det?!

Jag KAN läsa, men det är helt klart inte lika ”bekvämt” som förut och jag behöver läsglasögon för att inte anstränga mig. Jag föredrar att lyssna på min ipod på mornarna och ljudböcker var verkligen den perfekta presentent till mig.

Just nu laddar de upp till min iTunes och strax ska de få åka över till ipoden. Underbart!

Middagen idag blev väldigt god. Jag kokade quinoa med köttbuljong och lite salladslök, skar upp lite mozzarella, grillade ett par skivor parmaskinka tills de blev krispiga, kokade ett par stjälkar sparris och så blandade jag ihop med oliver stuffade med anjovis, gurka och spenat. Sen hade jag i lite pomegranate också, men de gjorde inget för smaken men var fruktansvärda att tugga så skippa dem. 🙂

Jag vill ha ett till marsvin. Jag läste på Bobtails sida om lilla Pluto, en silver agouti som de inte visste hur gammal han var eftersom han blivit lämnad kvar i en lägenhet när de som bodde där blev uppsagda! Hur kan man lämna kvar sitt marsvin när man flyttar?! Hur sjuk i huvudet måste man vara för att göra en sån grej?! Jag fattar inte.

Tyvärr är han pojke och jag har svårt att tro att vår herre Curtis skulle acceptera en till karl i hushållet. Isåfall får jag nog separera och sätta Pluto med Lili. Men då blir frågan hur jag ska dela upp rummet… Nå, vi får tänka på det. Med tanke på hur söt han var går han säkert direkt så förmodligen kommer han aldrig hit.

http://www.bobtailsrescue.org.uk/adopt_guineapig.asp Nästan längst ner på sidan ser ni lilla Pluto. Bless!! Look at that face!!! Awww!

Annonser

Haromnatten nar jag skulle sova och Mark som vanligt tejpade for ogat med det lilla plastskyddet som jag maste sova med tittade jag trumpet pa Mark och foljande konversation utspelade sig;

-I don’t like sleeping with the patch Mark. Don’t want it! (som ett truligt barn!)
-I know darling, it’s no fun at all for a Vivis!
-No. YOU try it, we have a spare patch, why don’t you sleep with one as well?!
-Mm, I don’t think so sweetheart, I can imagine it’s not very nice.

Och med det la jag mig. Han hade just kommit av nattskift sa han stannade uppe ett tag till. Nar jag varknade foljande morgon och vande mig om lag han dar och snusade sott med lapp for ogat! Sweetheart!!

Senare under dagen nar jag pratade med honom sa han att det faktiskt var varre an han trodde det skulle vara. Det gor hyfsat ont efterat eftersom den liksom skar in kring ogat och tejpen som man anvander for att fasta den gor ont att dra bort fran den kansliga huden i ansiktet.

Precis! 🙂

Jag är verkligen inte bra på att vara hemma om jag inte får göra sånt som jag gillar. Min syn är inte den bästa än och att läsa anstränger ögat alldeles för mycket. Det betyder att jag inte kan läsa, inte kan pyssla med saker som min stickning, virkning eller korsstygnsbroderi, jag kan inte trä halsband och jag kan inte sitta vid datorn.

Vad KAN jag göra då? Lyssna på radio och till viss del titta på tv. Tv’n tröttar också ut ögat, men inte alls lika mycket som att läsa så det går hyfsat bra. Problemet är bara att jag inte är någon stor tv-tittare. När jag har bott själv har jag oftast inte haft tv ens. Jag kan titta på tv nån kväll i veckan, nåt program här och där uppskattar jag. Det är egentligen mycket på tv som jag tycker är bra och NÄR jag tittar uppskattar jag det oftast. Men att titta mer än nån timme åt gången fixar jag inte helt enkelt.

Jag blir rastlös, får myror i rumpan och blir sur och grinig. Jag blir på än sämre humör när jag inte kan göra sånt jag gillar istället.

Igår väckte jag Mark vid elva (han försökte sova länge eftersom han skulle på nattskift på kvällen) och beklagade mig över att jag inte kan läsa. Han skjutsade iväg mig till Tesco (jag kan inte ens köra själv! Och det är löjligt, min syn på håll är faktiskt riktigt bra!) och jag köpte ett par läsglasögon. De är något av det fulaste jag sett men om de hjälper mig att läsa är det väl bra.

Nå, visst hjälper de, men ohh vilken huvudvärk jag får. Och jag måste sitta med näsan upptryckt mot skärmen så att andedräkten nästan immar igen skärmen. Imorgon på jobbet kommer de ha fasligt kul åt mig har jag en känsla av!!

Men, jag ska inte bara beklaga mig. Som sagt, min syn på håll är väldigt bra. Den är inte perfekt, nej, långt ifrån perfekt, men jag gör det mesta utan glasögon nu och jag får inte så värst ont i huvudet. Frågan är hur mycket bättre läsningen blir när ögat läkt ordentligt. Och frågan är vilken skillnad det gör efter att vi har lasrat bort astigmatismen. Om det gör att jag kan läsa hyfsat då blir jag väldigt glad.

Som det är nu är texten på skärmen dubbel. Det är som om den har en stark skugga och den är oskarp. Mycket frustrerande. 

Själva operationen var lite annorlunda den här gången. Jag var mycket mera medveten och hörde till och med när kirurgen bad om den artificiella linsen och då var allt svart. Jag hann tänka ”hm, jag är blind” innan han satte in linsen.

Jag pratade med systern innan själva operationen när jag låg på bordet och det kändes som om allt var precis som vanligt. Jag kände också under operationen hur de vätte ögat continuerligt under själva ingreppet och jag hörde honom säga till när det var klart.

Efteråt sov jag i bilen hem som förra gången. Jag la mig direkt på soffan och sov ett par timmar. Mark lagade mat och sen sov jag lite till innan jag la mig och sov hela natten. Zzznnarrk!

På fredagen åkte vi in till Harley Street för återbesök och allt var bra. Läkaren var nöjd med hur det såg ut och vi var ute igen efter en kvart. Efter att ha ätit frukost på ett cafe i närheten och fått glaset i vänsterögat utbytt mot fönsterglas åkte vi hem. Jag sov återigen hela vägen i bilen och sen sov jag när vi kom hem. Jag var vaken ett par timmar men somnade sen tidigt och sov hela natten.

Lördag morgon var jag däremot JÄTTEPIGG och fruktansvärt uttråkad eftersom jag som tidigare sagt inte kunde göra något jag gillar. Tv tv tv. Tv tv tv. Tv tv tv. Gaaaaahhhhh! Därför väckte jag som sagt Mark för att skjutsa mig till Tesco… Bless him! 

Idag har jag varit uppe sen sexsnåret och är nu måttligt imponerad av tv’n. Jag har sett det mesta on demand som intresserar mig och nu vill jag bara GÖRA något!

Problemet är ju också att jag inte får tex gosa med marsvinen i och med infektionsrisken, inte får ta i för mycket eftersom jag måste vila och låta såret i ögat läka, inte köra (vilket jag tycker är lite dumt eftersom jag som sagt ser väldigt bra på håll och kan läsa vägskyltar ypperligt) så kvar är det inte mycket jag KAN göra. I alla fall inte som det känns. Har jag missat något? Ge mig tips på vad jag kan sysselsätta mig med som inte kräver att jag använder ögonen till något smått, inte tar i för mycket, helst inte vistas utanför huset eftersom mitt hår inte har tvättats sen i torsdags och det ser förskräckligt ut! 🙂 Help!

Ja inte blir det många uppdateringar här inte. Nu kan jag i alla fall meddela att jag trots förkylning har genomgått min andra ögonoperation så för tillfället ser jag inte mycket. Det var ju det sista friska ögat som de tog! 🙂

Om några dagar borde svullnaden lagt sig och såret läkt och sen får vi se hur mycket astigmatism som finns kvar. Efter det ger de mig glasögon och efter ytterligare tre fyra månader laseropererar han bort den.

Jag KAN läsa texten jag skriver, men det är otroligt jobbigt så jag loggar av här och skriver mer senare i helgen kanske, allt beror på hur synen förändras.

Först måste jag bara berätta hur bra min chef är. Jag kom in dan efter jag skrivit förra texten (den om att jag var orolig över att de gett mig för mycket för snabbt) och när han frågade hur jag mådde sa jag som det var, att jag tänkt till över natten och att jag var orolig över det här nya ansvaret som de gett mig i kombination med min operation och att jag VILLE att det skulle gå men oh dear what if it doesn’t och tänk om jag inte kan läsa efter operationen?

Han tittade på mig och sa på sin härliga skottska dialekt ”Don’t worry Viv, we won’t let you fail. You’ll be fine, I promise. You take on whatever you can and everyone is around you for the bits you can’t take just yet. You’re not on your own, you’ll be fine. Smile!!”

Ahh, det kändes skönt att höra!

Och så har jag världens bästa föräldrar. De åkte imorse och vi sa alla att vi har gjort mycket roligt den här vistelsen. Förutom att pappa byggde grindar till oss och stadgade upp staketet så har vi varit på Vertigo42 och firat pappa (hans 60-årsdag) Mark och pappa åkte på MPH show i Earl’s Court, vi har ätit på Harvester, firat Guy Fawkes och hälsat på massor av djur på en bondgård som hade massor med aktiviteter.

Bonfire night var väldigt lyckat faktiskt. Vi åkte Ghost train och för att vara en ”hopfällbar” Fun Fair var det ett väldigt bra Ghost Train. Jag var imponerad! Sedan åkte vi en travel simulator och mamma och jag skrattade för hela kapseln! Skitkul!

Idag åkte vi över till Bobtails Rescue och pratade med dem om att vara foster family för marsvin. Om de får in för många så att de inte kan ta hand om alla så ringer de oss och vi tar hand om dem i ett par veckor eller så tills de har rum igen. De ska komma över till oss och kontrollera hur vi bor och att vi har tillräckligt med kunskap om marsvin för att vara trustworthy och sedan ger de oss ett par burar så att vi är redo för när de får in ett gäng.

Hon berättade att ett par tre gånger om året får de ett samtal från RSPCA att de har gjort en räd och de har typ 70 marsvin som behöver nytt hem. Det är då fosterfamiljer kommer in i bilden. Bobtails har alltid runt 100 marsvin och kaniner som de hittar nytt hem åt.

Man kan fråga sig hur någon kan ha 70 marsvin men det handlar oftast om att någon låter dem föröka sig och sen är det kört såvida de inte särar på hanarna och honorna. Det tar inte lång tid innan du har en hel hjord och allt blir för mycket.

Anyway. Nu är det Top Gear och jag ska nog gå och hämta en av våra små skrotnissar för lite gos.

”Smile and the world will smile back at you.”

Jag är en svenska bosatt i London sen Maj 1999. Jag jobbar som Executive Assistant pa ett amerikanskt foretag och trivs jattebra. Jag bor tillsammans med min partner, Mark, som jobbar på London Ambulance Service. Jag hjälper gärna andra svenskar som vill flytta hit så om det är något du undrar över när det gäller London så maila mig.

Contact

vivi.whitfield@gmail.com

Senaste kommentarer

Eva på Trevlig Pask
MacGenioTrevlig Pask
morsan på Trevlig Pask
KalleLaseroperation bokad!
Eva på Rormokare wannabe