You are currently browsing the monthly archive for oktober 2007.

Jag hade möte idag med min chef, Sally och Dave om vad som är nästa steg för mig. (Sally är chef över alla projektledare och Dave är min mentor)

Jag vet inte om jag är nöjd eller inte med utkomsten. Eller, jo, alltså jag är nöjd, men i och med min kommande ögonoperation, semester och First Aid-kurs som jag har inbokat har jag inte särskilt mycket tid övers, och de har bett mig stanna i min nuvarande roll och samtidigt ta på mig ansvaret för ett litet projekt. Så jag ska lära mig allt, utan tidigare erfarenhet av projektledning alls, samtidigt som jag ska sköta mitt vanliga jobb och jag har knappt en enda hel vecka på jobbet utan att jag är ledig eller på kurs en eller flera dagar…

Det projekt de har gett mig är inte ett fulltidsjobb utan tar väl upp kanske 3 arbetsdagar. Men det lämnar bara två dagar att sköta mitt jobb som jag vanligtvis sprider ut över fem dagar. Visst, jag kan effektivisera det jag gör, jag skulle tex få allt jobb gjort mellan 10 – 16, men att ge upp tre hela dagar, det är det värre med.

Jag sa till min chef att vi kanske skulle kunna skala bort lite annat ur min roll som egentligen inte är nödvändigt, och det höll han med om. Men sen när jag tog upp ett par saker som jag själv anser vara onödiga eftersom de liksom inte ger så mycket men de tar enormt mycket tid från mig sa han nej, det är viktiga saker som vi måste ha kvar. Jamen tack!! Och sen kom det gamla vanliga ”can you print this” vilket han ju lika gärna kunde ha gjort själv. Han vet väl hur printknappen funkar?

Nej, jag ska inte klaga. Jag får ju en enorm chans att lära mig något nytt, och det är klart att det kostar i energi och insats från mig. Jag tror att jag är besviken över att de lägger det på mig utan att ta bort något och att det clashar med ögonoperation, first aidkurs och diverse semesterdagar. Jag känner att jag inte riktigt kan säga nej, jag har ju bett om det här, då kan jag ju inte komma och säga ”nej det blir för mycket jobb!” Inte riktigt rätt inställning, eller hur!

Jag ska prata med Iain imorgon. Det här han som har hand om det här området som jag ska ta över och jag ska se vad för timeframes vi pratar om.

Jag hade även min Q3 review tidigare på dagen och han sa att han är mer än nöjd med min insats och allt var frid och fröjd. Enda smolket i bägaren var att han sa att jag måste jobba på mina relationships med de andra sekreterarna. Well, det är ju en speciell PA han menar och jag tycker det är riktigt risigt av honom att säga så. Det är inte mig det är fel på, det är henne! Hur kommer det sig att fyra av fyra sekreterare som jobbar kring henne inte tål henne?! Visst, it takes two to tango, men ibland går inte vågskålarna jämnt upp.

När han sa det bestämde jag mig för att berätta om Helen’s jobb. Jag sa att jag hade ett erbjudande som EA to CEO och vilken lön det var (£7000 mer om året än vad jag är på idag) och att hade inte min chef gett mig det här erbjudandet hade jag slutat. Han fick ett helt annat ansiktsuttryck när jag sa ”I would leave, without hesitation, because of her. You’ve given me an opportunity that takes me out of her close proximity which means I will stay. If you hadn’t, I would leave.”

Annonser

När Mark låg i soffan och tittade på Top Gear igår gav jag honom en fotmassage med varma våta handdukar. Jag kokade vatten och hällde i en skål och sen doppade jag en liten ansiktshandduk i vattnet, vred ur och virade runt hans fot och masserade. Efter att ha upprepat det ett par gånger tog jag andra foten och sen smorde jag in fossingarna med fotcreme. Han var en mycket lycklig man efter det! 🙂

Jag är verkligen exalterad över mina nya prospects att gå över till projektledning. Jag har köpt en bok som heter ”Fundamentals of Project Management” och det jag hittills läst gör mig än mer taggad. Det känns verkligen rätt! Mötet vi skulle haft idag där vi gick igenom i lite mer detalj vad nästa steg är blev tyvärr uppskjutet till Onsdag. Jag har egentligen ingen brådska eftersom jag inte kan göra så mycket före jul, men lite trist är det ändå.

I Fredags var jag hos Optical Express på kontroll för ögat (och jag har noll i synfel men -1.25 /175 i astigmatism fortfarande och den ska lasras bort om något halvar! Hurra!) och efteråt promenerade jag ner till Waterloo istället för att ta tunnelbanan.

Optical Express ligger på Harley Street och jag gick först ner via Regent Street till Oxford Circus där det var panik eftersom de hade stängt tunnelbanan. (Hence my walking!) Oxford Circus är alltid kaosartad, men när de stänger tunnelbanenergången blir det extra stökigt.

Jag tog mig genom folkhavet och gick längs Oxford Street mot Tottenham Court Road och svängde ner på Ramillies Street för att gena genom SoHo. Det är något särskilt med SoHo. Henrik och jag hängde mycket där i och med att det finns så många konstiga affärer och annorlunda människor där. Mitt i allt finns alla videoaffärer och klubbar med ”exotisk dans”. Berwick Street med alla sina tyger, frukthandlare och all aktivitet är en annan favorit.

Jag kom ner på Shaftesbury Avenue och gick genom Chinatown till Leicester Square där det var någon filmpremiär. Röda mattan var utrullad och massor med stora svarta limousiner stod parkerade på rad och massor med strålkastare. Kontrasten mot SoHo’s sexhandel var tydlig.

Jag tog en liten omväg via Trafalgar Square där de hade riggat upp en stor scen och de hade nån koncert med strålkastare, musik och gud vet allt.

Jag gick längs Strand förbi Charing Cross Road och över till Waterloo Bridge där jag gick över och beundrade utsikten som jag alltid gör från London’s Broar för att sedan gå upp till Waterloo Station.

Allt som allt tog det mig en timme men med tanke på att det bara är 2.5 miles (typ 4 km) så borde det gått fortare tycker jag. Förmodligen var det alla turister som drog ner farten. Man kan ju inte bara rejsa på när det är massor med människor i vägen!

Jag har som sagt inget synfel kvar förutom astigmatismen på det opererade ögat vilket är bra. Astigmatismen kan lägga sig lite, men jag behöver förmodligen laser on top of this, vilket jag ju visste. Jag hoppades att jag skulle slippa det, men det verkar inte så. Astigmatismen gör att man ser ever so slightly dubbelt.

Gå till den här sidan, http://ronnyhagerman.com/laser_eng.html och scrolla ner till där han har lagt in bilder på hur hans syn är nu. ”Comuterscreen my left eye” är pretty close till hur jag ser utan glasögon med det opererade ögat. Det är med andra ord inte särskilt bra och det visar hur mycket astigmatismen gör.

(Resten av hans sida kan ni disregard, han opererade sig väldigt länge sedan och tekniken har avancerat enormt. Sen genomgick han en laseroperation, inte en Refractive Lens Exchange.)

De har bytt ut min glasögonlins i högra ögat och ersatt med en utan styrka men med astigmatismen korrigerad så nu får jag i alla fall inte huvudvärk och jag kan jobba som vanligt. Vi får se hur det vänstra ögat blir efter operation och sen får vi se om jag kan gå utan glasögon tills de kan lasra ögonen eller om jag måste ha glasögon hela tiden tills dess. Det vore ju kul om jag kunde fungera utan glasögon men om jag måste ha dem så är det ok. Jag ser det som ett långsiktigt projekt.

Jag har börjat dricka hett vatten med citron och gurka på mornarna innan jag går till jobbet förresten. Dr Gillian McKeith, you are what you eat predikar alltid hur bra det är att börja dagen med hett citronvatten så jag tänke att vi skulle ge det en chans. Jag köpte ett gäng citroner men blev snabbt trött på att tjafsa med att skära upp dem på morgonen så jag har nu skurit upp hela skiten och fryst in. Bäst så. Jag skar dem i småbitar och frös in i isbitsformen med lite vatten. På så sätt behöver jag bara ta ut en isbit på morgonen och slänga ner i vattnet. Perfekt. Gurka har vi ju alltid hemma i och med marsvinen.

De funkar bra i vanlig saft också. Emma och jag drack Rose’s Lime med vatten och då passade citronisbitar jättebra. Dagens husmorstips! 🙂

Kirurgen sa att han inte kunde korrigera astigmatismen och jag visste att jag behovde fyra operationer. Men jag var inte beredd pa att jag skulle fa huvudvark av att ha ”sne” syn. Mitt hogra (opererade) oga ar mycket battre an det var forut, men det ser fortfarande dubbelt och jag blir valdigt trott snabbt i och med det.

Jag har ett aterbesok nu pa eftermiddagen och jag ska be dem gora om mina gamla glasogon. De kommer formodligen saga att det inte ar nagon ide eftersom min syn forandras sa snabbt under laketiden, men kan de inte gora ett par med bara astigmatismen korrigerad? Den vet vi ju ar hyfsat stabil eftersom han inte kunde gora nagot at den. Eller?

Om de inte ger mig glasogon i priset far jag val betala, aven om jag tycker det vore snalt av dem. Jag betalar ju for sjutton £4000 for det har nojet!

Varför är min hy bättre nu när jag inte tvättar ansiktet ordentligt? Jag har inte alls lika många finnar och blemmor som jag normalt har. Kanske tvättar jag för mycket, hur nu det kan komma sig. Jag tvättar normalt ansiktet morgon och kväll som de flesta, det är väl inte för mycket? Eller är det produkterna jag använder?  

Japp! Mark tvättade håret på mig idag! Första gången jag tvättade det sen i Torsdags morse! Snacka om att det var fett och äckligt.

Jag var väldigt orolig över vatten i ögat så jag bad Mark gräva fram hans dykarglasögon. De immade igen direkt och jag såg lagom lustig ut där jag satt i badet med dem på! Mark kunde knappt sluta skratta! Det funkade dock, håret är rent och jag fick inget i ögat.

Det är fascinerande hur mycket bättre man mår när man är ren och fräsch. Nu är det bara kring ögat kvar. Jag glömde fråga hur länge jag måste låta bli det. Snart måste jag väl kunna tvätta försiktigt tycker jag.

Man kan se vart snittet är, nere under nedre ögonlocket in mot näsroten satte han det. Det känns inte, men man kan se det.

Jag har inte tagit något smärtstillande idag heller och det gör verkligen inte ont. Ögondropparna svider lite, men det är det lilla. Den här operationen har so far verkligen varit lättare än jag trodde.

Det enda är väl att jag är rätt trött, jag tror att det tar mer på krafterna än jag trodde det skulle göra. Jag är glad att jag inte ska till jobbet imorgon faktiskt. Efter nästa öga vet jag inte om jag kan ta måndagen eftersom jag ska täcka Sue. Vi får se hur bra synen är också. Om det högra ögat inte har stabiliserat sig ordentligt kan det bli svårt att jobba eftersom jag får problem att läsa! 🙂

Hey! We’re back in business!!

Snacka om att man blir handikappad när internet inte funkar. Jag skulle leta reda på en adress, men det gick ju inte. Jag skulle kolla NCP’s nära Harley Street men det gick inte. Jag skulle ladda hem några LBC podcasts men det gick inte.

Nu är vi dock tillbaka som sagt och skickar ett tack till pappa som uppdaterade om att operationen gick bra.

Själva operationen var faktiskt ganska häftig. Jag fick förs skriva på papper där jag avsade mig all rätt att stämma dem ifall något gick fel och in true Vivi-style ställde jag naturligtvis till med problem för de stackars sjuksystrarna. Det var ett par punkter som jag inte var säker på och vägrade skriva under. Efter att ha fått det försäkrat tre gånger att allt VAR rätt lugnade jag mig och skrev på. De andra två som var uppe med mig (de tog upp oss tre och tre) sa att jag gjorde rätt, det handlar ju ändå om min syn och om det inte är rätt är ju väldigt allvarligt. (Som parentes kan jag berätta om när Mark var på verkstan för att ställa om styrningen på en av bilarna och han hörde den ena mekanikern fråga den andra ”Which car is it?” och den andra svarar ”An Amiga” Mark tänker, hm, de pratar nog om nån annan bil. Han ser sig om, står det nån Vauxhall Amiga nånstans?! Nej… Han går fram till killen som står och letar i boken efter Amiga’s inställningar och säger ”you know that’s a Ford Scorpio, not A Vauxhall Amiga?” Anyway.)

De kollade blodtrycket och satte ett kryss över det öga som skulle opereras och sedan gav de oss ögondroppar som vidgade pupillen. Det tog ett tag innan de hade verkat så vi satt där och tittade på TV men man såg ju inte så mycket eftersom det ögat med droppar var helt suddigt! Sen hade de dragit ner volymen eftersom det ju trots allt var ett sjukhus så man såg inget och hörde inget! Toppen! 🙂

En av de andra var där för sitt andra öga så hon berättade vad som hände efter dropparna, vart man gick och hur själva operationen var. Hon var jättebra, hon lugnade ner mig och den andra patienten eftersom hon ju visste vad hon pratade om.

När det var min tur fick jag gå in till han som gav bedövningen och det kändes lite Fawlty Towers; han satt på britsen och hade fastnat med hälen så när han reste sig nästan föll han av britsen, skrattade och skojade och kvinnan som var där med honom skämtade hon också. Men det gjorde inte så mycket, de blev snabbt professionella igen och jag fick mer gunk i ögat som gjorde att jag inte kände något och att jag tappade instinkten att blinka. Sedan satte han en kanyl i handen på mig och efter det minns jag inte mycket.

Jag antar att jag gick in till operationssalen och la mig på britsen, men jag minns det inte. Jag har minnen av en suddig hand från höger och en mörk skugga från vänster (förmodligen maskinen) men sen är det bara ett virrvarr av färger, skimmer, böljande och allt var lite psykedeliskt sådär. Jag somnade nästan och sedan var allt plötsligt klart. Jag minns inte att jag reste mig, det första jag minns med säkerhet är när jag kommer ut och sätter mig i en stor läder fåtölj och frågar om Mark kunde komma upp. Sekunden efter kändes det som stod han bara där och tittade på mig med ett awww on his face. 🙂

Systern förklarade för Mark hur ögondropparna skulle tas och han antecknade. Sedan gick vi ner och fikade som hastigast innan vi åkte hem. Jag somnade i bilen av utmattning och när vi kom hem åt vi bara middag och gick och la oss.

Det gör inte ont, bara en dov mild smärta över ogonlocket, ungefär som ett blåmärke. Jag har förvisso tuggat starka värktabletter, men idag har jag inte tagit något och det känns inte nämnvärt mycket.

Jag ser fortfarande suddigt, men det är betydligt bättre än det var innan. Jag provade mina gamla glasögon och genom dem ser jag inte mycket!

På tal om glasögon, jag hade ju två par förut och ett par har jag satt in vanligt fönsterglas i det opererade ögat så att jag ser hyfsat. Det är ju ojämnvikt mellan ögonen men eftersom vänster är mitt starka öga gör det inte så mycket. Jag läser och ser det mesta som vanligt. Det kan ta upp till tre månader för synen att sätta sig så fram tills dess får jag gå omkring med ojämnvikt.

Mark har varit ett enormt stöd och jag är glad över att han jobbar inom Ambulanskåren. Han har varit väldigt professionell och extremt noga med hygienen, hur han baddar kring ögat och hur han satt på plastskyddet över som jag har när jag sover. Han har frågat kirurgen massor och kontrollerat att vi gär allt rätt. Bless him!

Vårt Internet är nere, leverantören ska fixa det på lördag så detta inlägg skrivs av Owe (pappa).

Operationen gick bra. Jag blundar med ögat, det känns bäst just nu. Det får inte komma vatten i ögat och jag får inte sminka mig på 14 dagar …

Mer info och status kommer när vårt Internet vaknar upp.

Imorgon ar dagen da jag opererar mitt forsta oga! Hurra!! Jag ar ganska nervos, men det ar val vantat. Mark ar sa gullig, han har bytt skift sa att han jobbar dag istallet for kvall och det betydde att han igar kom hem vid 23:00 for att ga upp 06:00 och Sarah som han bytt med har samma sak imorgon; hon jobbar till 22:00 idag och sen ska hon upp 06:00 imorgon for att ga tillbaka till sina dagskift. Bless them!!

Jag har handlat mat som ar latt att laga sa att jag slipper bekymra mig over sant och Mark har stadat hela huset sa att det ar rent for mig. Sa dammfri miljo som mojligt ar bast eftersom man vill undvika att fa in nagot i ogat. Infektion ar den storsta risken sa det ska undvikas till varje pris. Jag har idag inget smink pa mig, alls (shock horror!!) och far inte ha nagot i tva veckor efter operationen. Jag far heller inte trana, simma, basta eller nagon annan aktivitet dar nagot kan komma in i ogat. Jag maste sova med ett plastskydd over ogat sa att jag inte gnuggar i somnen och jag maste droppa ogondroppar i det var tredje vaken timme i 10 dagar.

Det dar med ingen traning ar jag inte sa imponerad av. Jag har ju precis borjat klattra och det var jattekul sa jag vill klattra mer mer mer!! Mark tyckte ocksa att det var jattekul sa han ska klattra med Tony tills jag ar ok att klattra igen. Vi hade valdigt trevligt med Lisa & Tony och de tva killarna fran mitt jobb, James och Yogi i lordags. Det var en stralande dag och vi hade alla roligt pa klattercentret.

Efterat gick Mark, Tony, Lisa och jag till en narliggande pub och at sen lunch/tidig middag. Tony och Lisa ar verkligen jattetrevliga och jag ar sa glad att Mark antligen har fatt en bra crewmate. Som jag sa haromdan till honom, hade han traffat Lisa pa universitetet hade de hallit kontakten eftersom de verkligen gillar varandra som kompisar. De har samma humor och de har mycket gemensamt. Alla tidigare crewmates har val varit ok, men han har inte fortsatt umgas med nagon av dem eftersom de liksom inte riktigt ar ”his cup of tea”.

Sjalva klattrande var roligt. Jag tyckte att det var skitlaskigt att sakra men det gick bra. Yogi foll faktiskt nar jag sakrade och vi fick alla se att det faktiskt funkar, han foll inte pladask till golvet och aven om jag slapades en bit i och med att han ar lite tyngre an jag sa var det ingen som skadades.

Snacka om ketchupeffekten! Nu händer allt på en gång!

Jag har till att börja med sålt min lägenhet! Jag fick ett lågt bud på £150k som jag lyckades driva upp till £160k, mycket nöjd, särskilt som den annonserades för £170k. Sedan kom jag på att man ju betalar 40% capital gains tax på investeringsobjekt… Ouch! Helt plötsligt såg jag hela min vinst flyga sin kos. Bye bye!

Jag började genast fila på om man skulle skaffa sig ett off shore konto på Jersey skatteparadiset och mailade min egen business analyst Mary för råd. Hon mailade tillbaka med en artikel med information om den nya budgeten som släpptes idag; de slashar capital gains tax ner till 18%!! Crikey! How good is that?!

Problemet är bara att jag får inte exchange contracts före 6 April 2008. Fast, med tanke på hur lång tid det tar att sälja en lägenhet här blir det nog inga problem. Jag fick budet på Henrik’s lägenhet nånstans i Oktober och vi bytte kontrakt i April följande år så det är inte ovanligt att det tar 6 månader. Mäklaren sa också att vi kan ju dra ut litegrann på det om det skulle behövas…!

(Som en parentes kan jag här nämna att jag pratade med Priscilla idag och hon sa att Henrik’s kung fu-bilder som sitter utanför hennes lägenhet ska få sitta kvar. Hon sa att även om de målar om så ska hon sätta tillbaka dem. De hör hemma där, Henrik’s legacy liksom. Bless her!)

Sedan tog jag mod till mig och pratade med min chef om att jag är uttråkad. Mitt problem är att jag inte ser hur min roll kan utökas och han höll faktiskt med om det. Han förstod precis vad jag menade när jag sa att det jag saknar från min förra roll är att boka möten med andra CEO’s, göra research för att min CEO ska köpa ett annat företag, boka möten med viktiga City bankers och liknande.

Jag bokade också mycket resor och det var ofta komplexa itineraries såsom Heathrow till Paris, möte och sen vidare samma kväll till Frankfurt för två nätter, sedan över atlanten till New York, ner till Dallas för tre dagar där han var tvungen att ha ett conference call till London och då fick man trixa lite i och med tidsskillnaden och sedan tillbaka till London för att inte missa mötet med so and so.

Sen mitt i kom han på att han måste till Dublin för att hans son fyllde år också så då fick man pula om hälften av resorna. Sen skulle hotell bokas och transfer fixas.

Det var med andra ord ofta ganska involverat medan nu sitter jag och bokar möten mellan tre personer som alla sitter med fyra meters avstånd mellan deras skrivbord. Det är inte samma utmaning, helt enkelt. Och vi kan ju inte börja skicka Andy till Indien bara för att jag vill boka resor… 🙂

Anyway, I’m digressing. Jag pratade med honom och han sa att jag skulle kanske fundera över projektledning i alla fall. Sist vi hade utvecklingssamtal nämnde jag det och han var helt på, men jag höll tillbaka och menade att jag trivs egentligen som PA. Och det GÖR jag, men inte i just den här rollen… Jag gillar dock Andy och jag gillar mitt jobb, det är bra betalt och bra förmåner som jag så många gånger förr pratat om så jag stannar gärna.

Han sa att jag skulle boka mig en kurs i Project Management Overview för att få en översiktsbild av vad jobbet innebär och sedan prata med Sally W och Dave. Han sa att han var övertygad om att jag skulle bli en bra PM och att han sponsrar mig hela vägen, även om det innebär att jag inte jobbar för honom. Yay! Han sa att en PM’s främsta skills är planning, organising and social skills och dessa tre besitter jag ju från min tid som Assistent. Han sa att han gärna pushar mig eftersom hans erfarenhet är att de bästa projektledarna är före detta PA’s eftersom de har stenkoll på läget och de är drivande.

Jag har nu bokat en kurs hos Parity (!) för den 7 November och jag har pratat med Sally W och Dave. Sally föreslog att jag skulle prata med Leanne som jobbar i Project Management Office. Hon ska sluta och föreslog att jag skulle söka hennes jobb som Project Office Analyst, men jag är inte så säker. Hennes jobb lät inte lika kul som PM. Vi får se, det är ett alternativ i alla fall.

Leanne jobbade förut som sekreterare och tog sedan ett skutt in till System Development och sedan över till Business Analysis och hon sa också att jag skulle passa som PM, återigen drawing on the skills gained as a PA. Det var skönt att prata med någon som har samma bakgrund som jag, dvs i en sekreterarroll. Jag ska också träffa Iain som nu jobbar som PM efter att ha tagit steget från Developer. Han är väldigt trevlig och jag ser fram emot att prata med honom.

Alla har varit väldigt supportive och efter att Leanne lämnade Prince II manualen på mitt skrivbord har folk frågat om jag ska gå den kursen och kommit med alla möjliga olika erbjudanden om att hjälpa mig. Jag blir nästan tårögd över all hjälp som finns bara man frågar!

Dave var också bra att prata med. Han kikade på kursen jag valt ”godkände” den och sa att den var ett bra första val. Han sa att vi kunde sitta ner och gå igenom the basics innan kursen så att jag inte är helt nollställd. Han sa också att han skulle hålla ögonen öppna för om det var något litet projekt jag kunde hjälpa till med och skugga projektledaren så att jag fick en insikt i hur vi jobbar på mitt jobb. Hans projekt tar slut i November och sen får vi se vad han gör efter det. Beroende på vad för storlek det är på hans nästa projekt så ska vi se om det är något jag kan vara med på där.

Efter det sa vi att jag kan gå en kurs i Prince II vilket är den methodology vi använder på jobbet och sen ta steget över till en projektledarroll och lämna min gamla tjänst. Coolt!!

Det känns som en jättechans att få dessa kurser betalda av jobbet och även den support och det stöd jag kommer få för att ta klivet. För visst känns det läskigt. Jag har aldrig riktigt haft någon insikt i projektledning och aldrig riktigt brytt mig eftersom jag alltid trott att det handlar om mer detaljkunskap. Nu börjar jag inse att jag ju idag inte förstår allt jag jobbar med men det stoppar inte mig, jag kan fortfarande facilitate meetings, pull together reports och organisera jobbet.

Helen’s jobb finns fortfarande i bakgrunden men det har helt klart bleknat nu. Frågan är om jag ens orkar söka? Jo, det ska jag, bara för att se vad det är och se om de är intresserade. Jag gillar ju trots allt att jobba som assistent och hennes jobb är betydligt mer intressant än min nuvarande roll. Vi får se helt enkelt.

Men, OM jag får Helen’s jobb, vad är ert råd, ta det eller stanna där jag är och köra hårt för att bli Projektledare?

Helen’s jobb är alltså ett mammavick men som jag är hyfsat säker på blir fast. Det är betydligt högre titel och betydligt mer pengar. (6,800 kronor mer i månaden före skatt) Sämre förmåner förvisso. Viktigt om jag skulle bli gravid. Inte för att vi försöker, men det lär väl komma så fort Mark kommer över sin rädsla över bebisar. Det ligger också bättre till ur pendelsynpunkt och är ett mindre företag så alla känner alla på ett annat sätt än här.

Nackdelar är att jag missar min bonus. (Vilken jag hoppas blir hyfsat substantiell eftersom min chef har hintat om det.) Sen är det ju alla förmånerna då… In house restaurang som serverar supergod mat till vrakpriser, pension, 35 dagar semester och privat sjukvård för att nämna några. Och så chansen att ta steget till projektledare, om jag fixar det. Gör jag det?

Min chef var tillbaka på kontoret idag efter konferens i Barcelona. (Hans plan var försenat med en timme och 40 minuter. Oh dear! My heart bleeds! 😉 Det var rätt nice att ha honom tillbaka faktiskt. Han är rolig och han är trevligt sällskap. Sen ger han mig ju jobb vilket gör tristessen aningens lättare att uthärda. Även om det är trista grejer så är det åtminstone något!

Vid lunch muttrade han nåt om att han var sugen på choklad och vände sig mot mig som att fråga om jag hade nåt. Det hade jag inte men jag erbjöd honom en av mina äckliga cereal bars som ligger och skramlar i en av lådorna.

– Thanks but no thanks Viv!
– No, I know, it’s not really chocolate, is it.
– No, I ask for chocolate and you offer me rubbish! Bah! I say. You can’t get the staff nowadays!
– I suppose I could offer to go down and get you something from 2nd floor… but I don’t.
– Charming!!!
– Seriously though, do you want me to get you anything?
– No! Don’t worry, I’m fine.

Senare under dagen fortsatte han prata om att han ville ha choklad och jag ignorerade honom totalt. Well, nästan ignorerade honom. Vid ett tillfälle sa jag att han behövde gå ner i vikt ändå så han skulle tacka mig som inte gick ner och köpte något åt honom.

Sedan såg jag att Jonathan hade köpt in choklad till sitt team så jag tog tillfället i akt och snodde tre mini milky way och gick tillbaka till min chef. Jag la dem på hans skrivbord och sa, ”Will you write the monthly report if I give you these?” Haha, det kan inte vara lätt att ha mig som PA!

Lena har åkt nu och hon textade just och sa att hon landat ok och kommit hem till Nynäs. Hon glömde att ge Mark nyckeln dock, men det var nästan bra eftersom det betyder att Mamma och Pappa har nyckel när de kommer så behöver vi inte tänka på att vara hemma när de kommer. Vi måste komma ihåg att ge dem koden till larmet bara…Mark glömde att Lena inte hade den och larmade häromdan. Lena ringde mig på mobilen med larmet tjutande i bakgrunden och jag satt på tåget så det klippte och jag hörde knappt vad hon sa och hon hörde mig än mindre. Oh well, hon fick tyst på det i alla fall.

Mark jobbar ikväll. Han skulle egentligen sluta 22:00 men de ska jobba över så att de får lite extra pengar. Vilket ju naturligtvis är bra men jag saknar honom lite. Det är trevligt med en kväll för mig själv men det ultimata är om han kommer hem runt midnatt. Jag gillar inte att sova själv.

Vi har bokat in Lördagen den 13 Oktober för klättring med Tony och Lisa förresten. En kille på jobbet ska följa med också så vi blir fem personer. Lisa är ju som bekant Mark’s crewmate och Tony är hennes fiance. Han är utbildad klätterinstruktör så det blir väldigt billigt att göra det på det här sättet. Mark hjälper honom mycket med sin motorcykel så det är lite tjänster och gentjänster. Sånt gillar jag. All for one and one for all typ. Eller alla efter sin förmåga kanske det heter på svenska.

Min chef raderade ett gäng möten som jag organiserat häromdan. Av misstag, skall väl tilläggas, men ändå. Två timmars jobb, pouf! Gone. Det gick fortare andra gången jag gjorde dem så jag behövde åtminstone inte spendera ytterligare två timmar på det tack och lov.

Nu har jag delvis tagit bort hans tillgång till sin egen kalender. Han kan ju uppenbarligen inte hantera den! 🙂

Lena har kommit och bor hos oss en vecka nu. Hon landade i Måndags och stannar till Fredag. Ikväll är det Darren Hayes koncert på Royal Albert Hall och Lena är laddad till tusen!

 Annars är det inte mycket att rapportera. Jag är fasligt uttråkad på jobbet och vill inget annat än att gå hem. Jag har blivit ombedd att ta hand om en av min chef’s direct report tills hon hittar permanent support och det vore väl ok om det inte var så otroligt hjärndöda grejer hon ber om. ”Kan du printa de här dokumenten?” Ohhh, now, let me see, it’s quite challenging but I think I might manage… Alltså, missförstå mig inte, jag printar gärna dokument till min chef och henne, om det nu är det de vill ha, men jag vill gärna göra något annat också som kräver lite mer hjärnkapacitet. Jag måste verkligen byta jobb snart.

”Smile and the world will smile back at you.”

Jag är en svenska bosatt i London sen Maj 1999. Jag jobbar som Executive Assistant pa ett amerikanskt foretag och trivs jattebra. Jag bor tillsammans med min partner, Mark, som jobbar på London Ambulance Service. Jag hjälper gärna andra svenskar som vill flytta hit så om det är något du undrar över när det gäller London så maila mig.

Contact

vivi.whitfield@gmail.com

Senaste kommentarer

Eva på Trevlig Pask
MacGenioTrevlig Pask
morsan på Trevlig Pask
KalleLaseroperation bokad!
Eva på Rormokare wannabe