Oh glorious weekend! Tänk om alla helger var lika bra som den här har varit! Det började med att Mark kom in till jobbet på Fredagen vid halv fem för att möta mig. Vi skulle på cocktailparty med Cancer Research som Laura organiserat från vår Afrika-resa. Jag hade klätt om till summer cocktail dress när han dök upp och han hade en mörkt grå kostym med en mörk slips, så fin så! Han går oftast omkring i jeans hemma och på jobbet har han ju sin ambulansuniform så det är inte ofta jag får nöjet att se honom i kostym. Vi promenerade bort till South Quay där Götheborg låg ankrad och vi beundrade henne som hastigast innan vi gick tillbaka till Westferry Circus. Det var soligt och varmt, verkligen en perfekt kväll för ett cocktailparty på Thamesen. Vi satte oss på Royal China’ uteservering och avnjöt en delikat måltid. Vi delade på en förrätt av crispy shredded smoked chicken, helt underbar! Ett måste om du är i Canary Wharf!  

Min varmrätt var inte lika god, men eftersom han hade en så stor portion av sin mat så åt jag hälften av hans och vi blev båda mätta och belåtna.  Vi tog The Thames Clipper, commuter boat från Canary Wharf till Savoy Pier och sedan promenerade vi upp till Temple Pier där båten skulle gå från. Det var första gången vi träffade Laura sen vi skiljts åt på stranden i St Louis i Senegal och det var en skum känsla att se henne igen, uppklädd och fin! Sist vi sågs hade vi otvättat hår, ”solbränna” och flipflops! Kvällen avlöpte väl, vi hade jättekul med våra gamla afrika-farare och Cancer Research fick ihop £2000 till sin forskning. Perfekt! Jag hade dock jätteont i fötterna efteråt och tillslut tog Mark av mig mina skor och sa åt mig att gå barfota till Waterloo! Haha! Snacka om att fötterna var skitiga när jag kom hem… Det var raka vägen till badet och skrubba dem rena! 

På lördagen sov vi länge, ahhhh!! Jag brukar inte gilla att sova länge men nu var det faktiskt underbart!  Jag åkte sedan till Tesco och panikhandlade födelsedagspresent till Emma som hade sin 30-årsfest på kvällen. Att köpa 30-årspresent till någon på Tesco är inte det enklaste. Det är ju inte direkt det glammigaste stället… Men, har man inte huvudet med sig så blir det så.  Jag planterade de sista blommorna i några av våra krukor och solen sken på eftermiddagen. Underbart! På kvällen åkte vi in till Clapham och firade Emma med lite pool och goda drinkar på The Landor Theatre Pub. Väldigt trevligt! Jag tror Mark blev ganska imponerad av mina pool-skills. Jag är inte bra, men jag har spelat förr så jag är inte helt värdelös. Kul hade vi i alla fall.  

Jag såg världens sötaste hund där, en bulldog med tungan ute! Såååå charmig! Jag hade kameran med mig så jag frågade om jag fick ta ett kort på vovven vilket jag fick. Jag vill ha hund!! På söndagen var tanken att jag och Ria skulle åka ner till Marian för lite hypnotherapy. Tyvärr hade Ria plockat upp magsjuka kvällen innan och låg däckad. Jag frågade Mark om han ville följa med istället vilket han ville. Solen sken så vi hade en väldigt trevlig biltur ner till Marian. Hon bor halvvägs till Hastings och det tar nästan två timmar ner dit från oss.  Vi pratade om framtiden och om vad vi vill göra på lång sikt. Mark är väldigt engagerad i animal rights och vill göra mer för att djur ska behandlas humant. Vi försöker alltid att köpa kött där det står på etiketten vart det kommer ifrån och att det har blivit behandlat väl. Det är inte alltid så lätt att handla medvetet och jag tror att det bästa vore att bli vegetarianer, men ingen av oss är beredd att avstå från kött helt och hållet. Grejen är ju att jag är inte emot att äta kött så länge djuret behandlats väl under sin livstid och slaktats så humant som möjligt, dvs snabbt och så smärtfritt som möjligt. Det GÅR att göras, problemet är att det kostar. Sen tänker jag slänga ut en politiskt inkorrekt generalisering att de som jobbar på slakthus verkar sakna både en två och tre skruvar och muttrar. Vi har sett ett par dokumentärer och det sätt de behandlar djuren på är under all kritik. Helt fruktansvärt.  Dock kan vi ju inte göra allt. ”We can’t do everything so we do what we can” är ett bra motto. Bobtails Rescue är ett rescue för marsvin och kaniner nere i Ewell. De har det mottot på sin websida och Mark nickade instämmande när jag sa till honom att vi inte får bli frustrerade över att vi inte kan rädda allt och alla på en gång utan vi får se till att göra det lilla vi kan.  

Vi pratade om att flytta till Wales och sätta upp ett rescue centre på hans föräldrars farm. Vi kunde ha höns som vi räddar från battery farms, marsvin, kaniner och hundar. Det är de djur som vi har kännedom om och kan ta hand om. Om vi säljer vårt hus och bygger på en förlängning av Mark’s föräldrars hus kunde vi bo där tillsammans med dem. Om en av oss jobbar heltid kan den andre vara hemma och sköta farmen och rescue centret. I och med att hans föräldrar äger farmen utan lån så blir boendekostnaderna små. De har också tillräckligt med mark för att kunna odla egna grönsaker så vi skulle kunna vara halvt självförsörjande. Inte helt eftersom jag inte tror att vi skulle orka odla så mycket, men vi skulle helt klart kunna odla för att hålla kostnaderna nere. Löneläget är ju helt annorlunda där så även om boendekostnaderna är lägre så är även lönerna det.  Min tanke är också att vi måste börja tänka på att ta hand om hans föräldrar. Hans mamma sitter i rullstol i och med hennes MS och hans pappa börjar bli stel i lederna efter allt tungt arbete han utfört under sina dagar. De kan inte bo hur länge som helst på farmen utan hjälp men om vi flyttar in kan de fortsätta ett par år till. Vi kanske behöver anställa någon att ta hand om Janet såsmåningom i och med hennes sjukdom men det är ju ett mindre problem. Om vi inte flyttar in hade vi nog fått fundera på om hon behövde flytta till ett care home till slut istället.  Bobtails har fosterfamiljer för en del av marsvinen och kaninerna eftersom de har så många djur mellan varven och vi sa att vi ska prata med dem om hur det är att sköta ett rescue centre och om de kan tänka sig att använda oss som fosterfamilj till marsvin och kaniner under tiden som vi är i London. Vi kan köpa ett gäng sådana där träburar som staplas på varandra och ha i trdgården. Bobtails har sina djur utomhus så den biten är ju ok. Även om vi inte flyttar till Wales och även om vi aldrig sätter upp ett rescue centre kan vi ju hjälpa Bobtails som fosterfamilj.  ”We can’t do everything so we will do what we can.” (Slightly amended from Bobtails version which is ”We can’t do what we want so we will do what we can.”) 

Annonser