fredag den 6 oktober 2006 – Stress

Ja, kära Eva, Det är mest stress som gjort att det inte blivit några uppdateringar. Stress på jobbet, stress hemma. Det börjar också kännas tungt med Henrik’s lägenhet. Jag har fortfarande inte lyckats dra ur tjejen i Garden Flat om hon vill köpa lägenheten eller inte och därmed är den inte ens utlagd på marknaden än. Jag oroar mig över hur lång tid försäljningen kommer ta – om jag bara hade ett bud! – och om jag har tillräckligt med pengar på kontot för att betala amorteringarna från Henrik’s föräldrar eller om jag måste be dem om mer. Fastän det inte är JAG som person som ber om pengar så känns det kymigt att be dem om mer, underligt det där.

Som det ser ut nu har jag tillräckligt med pengar till sista Januari, men med tanke på att jag ska till Afrika då kan jag inte avsluta försäljningen förrän Februari, vilket betyder att det skulle behövas mer pengar. Och att lyckas avsluta köpet innan vi åker tror jag är svårt, tyvärr.

Jag pratade lite med min chef häromdan, berättade att saker och ting fortfarande känns väldigt tunga och att jag har svårt att koncentrera mig 100% på jobbet i och med allt som pågår i mitt privatliv. Jag sa att jag verkligen gör mitt bästa för att separera de två och jag hoppas att mitt arbete inte blir lidande. Jag kom inte mycket längre än
-Andy, have you got a second?
-Sure Viv, what’s up?
-Just wanted to let you know that things are quite hard at the moment…. Sedan höll jag på att bryta ut i gråt och fick sluta prata och bara tittade på honom med tårfyllda ögon, stackars karl. Han sa att det var ok, att han visste att jag hade det jobbigt. Han sa att jag skulle ta det lugnt och att det var viktigt att jag pratade med någon. Jag hade mer eller mindre bestämt mig för att vänta med terapi tills nån gång nästa år eftersom dels får bara tanken på att berätta allt igen mig att vilja vända om och springa åt andra hållet och dels har jag helt enkelt inte tid. Sedan kostar terpai skjortan och jag har inte råd före Afrika-resan.

Andy sa att det var bättre att ta tag i det nu och mer eller mindre tvingade mig att ringa Bupa Employee Assistance Service. Vi har alltså ett krisnummer som vi kan ringa. Det går till Bupa och där sitter utbildade psykologer. Du kan ringa med frågor om allt möjligt, från ”Hur funkar det när någon dör utan testamente?” – jag skulle ringt dem tidigare! – till ”Min fru vill skiljas, vad har jag för rättigheter angående delad vårdnad” eller ”Grannen har smackat upp en friggebod som stör min utsikt, vad har jag för alternativ?” Du kan naturligtvis också ringa bara för att prata och dels kan du få telefon-terapi eller så kan de remittera dig för kortare samtalsterapi. Vi har 5 timmars gratis terapi och sedan kan företaget välja att betala för ytterligare terapi om de vill.

Jag har redan använt fyra av mina 5 fria timmar så jag skulle behöva min chefs godkännande att de betalar för fler timmar åt mig. Damen från Bupa sa ”Fast då måste vi naturligtvis bryta tystnadsplikten eftersom din chef måste godkänna det för dig personligen.” ”Ja det är ingen fara” sa jag, ”det var min chef som mer eller mindre tvingade mig att ringa er!”

Andy sa direkt att det är klart att de betalar för mer terapi åt mig och gick genast till Personalavdelningen för att be dem godkänna det och kontakta Bupa. När han kom tillbaka sa han att Sarah sagt att det fanns ett par andra alternativ som vi skulle titta på först och att jag skulle prata med henne.

Det visade sig nämligen att under min privata hälsoförsäkring har jag unlimited counceling, såvida jag får en referral från min husläkare. (Och det ska väl inte vara så svårt med tanke på vad jag har gått igenom den sista tiden…! ”Hej, jag hittade min exmake hängd för ett par månader sedan, jag har fått reda på att han bedrog mig flera gånger, jag har tagit hand om hela hans bohag och det känns som om han har flyttat in eftersom allt står i min lägenhet nu och så håller jag på att sälja hans lägenhet och reda upp hans estate eftersom han inte hade något testamente samtidigt som jag försöker planera en femveckors resa till Afrika och det är jättemycket på jobbet och så håller jag på att gå i tusen bitar eftersom jag är så oerhört ledsen över hans tragiska död, ett sådant fruktansvärt slöseri med ett så vackert människoliv.”)

Jag ringde direkt och bokade en tid hos min husläkare för onsdag nästa vecka och ringde sedan Hazel, terapeuten som jag träffade i Juni och har en session kvar hos. Hon hade fått mina notes från Bupa och började med att beklaga sorgen. Hon sa att hon var fri idag klockan tre om jag kunde komma?

Så, idag berättade jag för henne om allt som hänt på sistone. Jag gick igenom det sakliga, pratade inte så mycket om känslor, tankar eller funderingar utan gick mer igenom dag för dag, händelse för händelse. Jag ska be min husläkare att ge mig en remiss till henne så att jag kan fortsätta träffa henne i och med att hon har delar av min bakgrund och då gå in på det som verkligen betyder något. Jag tror att mycket av min svartsjuka gentemot Mark hänger ihop med Henrik’s otrohet och det skulle vara skönt att slippa berätta om all tjafs jag haft med Mark. Hazel känner redan till Rhian, Sue, Paul och sånt.

Det är också väldigt bekvämt att träffa Hazel eftersom hon har sitt kontor i South Quay, 8 minuters promenad från mitt kontor. Min chef sa att jag skulle ta den tid det tar för att reda ut allt. Bättre att göra det nu än att begrava det bara för att sedan dra upp det igen. Nån gång måste det ju ut liksom.

Mark och jag har tjafsat lite på sistone. Jag har så kort stubin just nu vilket inte har hjälpt. Jag klarar inga motgångar, minsta lilla sten i skon blir stora klippblock och jag ramlar ihop totalt. Han är väldigt bra och inser det och nästan varje gång har han kommit till mig och bett om ursäkt och sagt att det sista jag behöver just nu är en gnällig pojkvän. Bless him.

Vi hade ett bra samtal igår. I Onsdags hämtade han mig i Wimbledon efter att jag varit ute med Helen och vi bärjade gräla i bilen hem. Det handlade om huruvida jag ska följa med till Wales eller inte när han hämtar upp Ambulansen i slutet av November. Jag vill väldigt gärna följa med eftersom det känns som början på äventyret, men Mark sa direkt att det inte var den bästa iden eftersom han behövde jobba med ambulansen och inte skulle ha tid att underhålla mig, och därmed skulle jag irritera mig på hans mamma. Well, det är sant att jag irriterar mig på hans mamma om inte han räddar mig från henne – kunde jag bara sitta i soffan och klappa katten läsandes min bok vore jag glad, men hon liksom lämnar mig inte i fred och ja… Dock tyckte jag att han kunde kompromissa lite och kanske ta halva dan till ambulansen och andra halvan till mig? Nej, det gick inte. Efter en ordväxling som blev hetsigare och hetsigare sa Mark tillslut ”You’re not an engineer, you have no idea about what I need or don’t need to do to the truck. That is my area of expertise and you can’t say anything.”

Då brast det för mig. Jag röt tillbaka “Well in that case, you fucking tell your fucking mother to stay well fucking out of buying food. I am the one who is responsible for cooking at this trip and I am the one buying the food. It’s MY fucking area of expertise.”

Saken är den att just handla inför resan är en av de sakerna jag verkligen sett fram emot. När hans mamma tog fram en kasse med mat såsom varma koppen och energy bars och sa att hon skulle köpa lite då och då så att vi hade tills vi åkte kände jag mig så besviken. Ledsen för att hon inte frågade om jag ville ha hjälp utan bara klampade rakt in och väldigt besviken för att hon tog en av de roliga bitarna från mig. Men, it’s his mother we are talking about here och jag har inget annat val än att bita ihop och acceptera.

Mark förstår inte hur jag kan vara så stuck up on food shopping. Jag försökte förklara genom att jämföra med ökenkörningen. Han ser verkligen fram emot biten av resan då vi är i öknen. Nu kanske det inte blir av om vi inte kan komma på ett sätt att garantera att ambulansen inte kör fast och det är en evig debatt om fördelar och nackdelar, risk assessment och yes or no. Han har förklarat för mig att ökgenbiten är själva anledningen till att han vill genomföra den här resan, just för att det är så exotiskt.

När han sa “Viv, don’t be so stuck up on the food shopping, it’s only a small part of the trip” svarade jag med “Mark, don’t worry too much about the desert to be or not to be, it’s only a small part och the trip.” Jag tror det gick hem hos honom att en människas tak är en annans golv, det en människar känner för är en annan totalt ointresserad av.

Jag har bestämt mig för att inte åka till Wales, främst för att när jag träffade Helen och berättade om det här sa hon att jag kunde sova hos dem den helgen, det är nämligen hennes 30th och hon ska ha stor fest i stan. Jag ska köra ner till henne på torsdagen, sova där och sedan åka med henne hem på fredagsvkällen och sen kan jag köra hem på lördag eftermiddag. Perfekt. (Hon bor nämligen i Reigate numera, en anings långt för kommunala medel.)

Mark sa, ”You can come, but you’ll have to entertain yourself.” Jamen sa jag, det är ju som att saga att du inte vill att jag ska komma. Nej, sa han, jag VILL att du kommer, men du får inte vara gnällig. ”Men du säger ju att du ska spendera all ledig tid på ambulansen och att du tror att jag blir uttråkad” så egentligen säger du ju då att du inte vill att jag ska komma. Du vill bara inte ta ansvaret och säga ”Vivi, jag vill inte att du kommer, jag kommer inte ha tid för dig.” Du säger ”Javisst, kom du, men på eget bevåg.” Därmed är jag less likely att följa med och hey presto, du har fått som du vill men det var inte du som sa, ”du får inte komma” utan jag som valde att inte komma och kan därmed inte anklaga dig för att vara en skithög som inte vill ha mig med. Jamen tack.

Och vad det här EGENTLIGEN handlar om är en fråga om prioriteringar. Återigen, jag känner mig åsidosatt. Visst, jag förstår också att han måste jobba på ambulansen, vi har inte så många lediga dagar kvar och det är enklare för honom att jobba på den där uppe, men måste han verkligen ta HELA helgen på ambulansen? Kunde han inte kompromissa som jag nämnde tidigare? Ok, jag tar 5 timmar på lördagen till ambulansen och sen 5 timmar på söndagen och resten av tiden spenderar jag med dig. Perfekt. Men nej. Allt annat kommer före Vivi. Jag vill känna mig utvald, speciell, prioriterad. Först. Åtminstone nån gång. Det är klart att ingen kan vara först jämt, men kunde jag inte bli prioriterad nån endaste gång utan att jag behöver tjata om det? För visst, jag är ju prioritera på afrika-resan före Paul, men det föregicks ju av seriös lobbying från min sida. Det mesta föregås av antingen manipulation, indoktrinering, lobbying eller sheer nagging.

Nåväl, på torsdagkvällen pratade vi om det. Vi skulle ha handlat men när jag ringde för att be honom möta mig i Morden hade han druckit och sa att jag var tvungen att köra. Men det var väl onödigt när han visste att vi skulle handla? Chansen att jag skulle ringa och be honom möta mig i antingen Wimbledon eller Morden var ju överhängande, varför dricka då? Nu fick jag gå hem i regnet från bussen som stannar långt bort eftersom tåget var försenat och den buss som går nära oss hade gått.

När jag gick längs Green Lane kändes varje steg som ett maratonlopp och jag insåg att jag inte skulle fixa att handla. Mark fick antingen ta bussen själv till affären eller så fick han gå till Londis uppe vid stationen och köpa grönsaker. (Det var mat till grisarna vi behövde mest. Resten kunde vänta.)

När jag kom hem klädde jag av mig direkt och tappade upp ett bad. Mottot ”If you’re going through hell, keep going” rabblades som ett mantra i huvudet och Mark kom och frågade vad som stod på. Ibland blir jag trött på honom för att han är så seg på att se när jag är fallfärdig. Efter allt som hänt, efter allt som pågått i mitt liv, var det så svårt att se att jag bara inte orkade mer? Det finns en gräns för vad man klarar av helt enkelt innan man kollapsar.

Han kom in till mig när jag låg i badet och vi pratade om saker och ting. Han sa att om jag inte orkade prata i och med allt så skulle jag säga till, men jag var lika keen att reda ut knuten om huruvida jag skulle följamed till Wales eller inte som han så vi pratade.

Det var ett bra samtal, om än jävligt svårt och tungt. Vi skrek inte, grälade inte, bråkade inte. Vi pratade, lyssnade på varandra, tog in vad den andra/e sa. Jag började med att berätta hur jag kände och han satt bara tyst ända tills jag sa, ”så, nu är jag klar.” Fastän jag tog pauser för att tänka på hur jag menade började han inte prata utan lät mig tänka och sedan fortsätta.

Han berättade att han har väldigt svårt att acceptera mig när jag blir arg. Jag blir liksom inte bara arg, jag blir rasande, menar han. Han klarar nästan inte att se mig i ögonen, elden och raseriet där är för svårt säger han. Jag håller med om att jag är dramatisk och kan bli arg snabbt, mycket arg, och jag är snabb på att slänga ur mig en skarp kommentar, såsom det jag sa i bilen om att hans mamma skulle hålla sig utanför vår mathandling inför resan.

Ett av skälen till varför jag överdriver så (för man måste inte använda ”fucking” så ofta som jag gjorde i just den meningen, det är plain overkill) är för att han ibland är så seg med att förstå att jag menar allvar. Jag har vid åtskilliga tillfällen upprepat mig om och om igen bara för att återigen få frågan ”men varför kan vi inte göra si eller så?” när jag förklarat exakt, i detalj, varför vi inte kan göra si eller så. Då blir det så att jag tappar tålamodet och tar till hårdhandskarna direkt. Fast jag borde inte, jag vet att jag inte borde. Jag borde lära mig att bara upprepa mig igen och igen och igen, bara omformulera meningen lite.

Jag kommer aldrig glömma en av mina lärare på hotellinjen som sa att tricket för att bibehålla lugnet som receptionist är just att upprepa sig. Hon berättade en historia om när hon jobbat på ett kontor så hade en man kommit in och han hade parkerat precis utanför där han inte fick parkera. Receptionisten talade om för honom att han inte fick stå där, men mannen argumenterade och sa att han bara skulle göra något snabbt och sen flytta bilen. Hon hade upprepat sig flera gånger, hela tiden med samma vänliga tonfall, att nej, han fick inte parkera där. Mannen hade utmattat sig själv genom att försöka komma på nya skäl till varför han FICK parkera där medan hon bara omformulerade meningen ”Nej, jag är ledsen, men du får inte parkera där”. Hon vann, mannen flyttade bilen direkt.

Mark sa att han verkligen INTE tycker om mig när jag tänder till och blir arg. Han säger att jag blir så jätte jätte arg för så lite och att jag borde slappna av lite mer. Det kontrade jag med att säga ”men jag är bara stuck up on things som jag känner för, som jag är passionerad över. Jag skiter fullständigt i politik till exempel, där jag är jag väldigt relaxed. Det är samma sak för dig Mark, du är passionerad över animal cruelty, där tänder du till direkt.” Men visst, jag tar till mig det han säger att jag har många områden där jag lätt blir arg. Jag borde lära mig att tagga ner lite. Jag måste jobba på det. Jag ska försöka hålla tillbaka nästa gång.

Som alltid när han tar upp det här ämnet sa jag att nu är det ju så att med det onda kommer det goda, för att vända på talesättet. Visst, han har problem med min ilska, men han har inga problem med min euforiska lycka som jag faktiskt ju oftast befinner mig i. (Ja, förutom just det här året då!) Han klagar heller inte när jag blir emotionell över en film och vi sitter och diskuterar livligt över huruvida det var moraliskt försvarbart att göra si eller så. Med andra ord, han har svårt att hantera de starka känslorna när de är negativa men han tar gärna emot min översvallande kärlek, glädje och alllt annat positivt. Sure, välj en flickvän som är mindre passionerad, men då får du inte heller passionen på andra områden. Det blir som svag saft, det finns värre saker i livet än att dricka ett glas svag saft, men det är inte särskilt roligt heller! Bättre att dricka ett glas riktigt smakfull fläderblomssaft som SMAKAR något! (Did I just liken myself with a glass of elderflower cordial?! 🙂

Fast samtidigt är jag plågsamt medveten om att om jag inte ändrar mitt beteende kommer jag ha stora problem resten av livet om Mark och jag håller ihop. Jag gör det enklare för mig själv om jag lär mig tona ner min ilska. Det kommer att ta tid och göra ont, men det är ju så det är att vara människa; det gör ont att acceptera insikter och göra något åt det för att utvecklas. Man måste bara komma ihåg att trots att det gör ont och man känner sig som en genomrutten person så har man fortfarande många goda sidor.

Jag använde senaste ikväll min passion and high morals till något positivt faktiskt. Vi fick en flyer i brevlådan om att de skulle göra en insamling av kläder och household items för tredje världen. Jag läste en artikel om just dessa flyers. Tydligen är det vanligt med bedragare; de lämnar inte särskilt mycket information om sig själva, vilken charity de företräder eller vart sakerna går. I själva verket samlar de ihop grejerna och säljer sedan på loppmarknader och car boot sales för en rejäl profit. Mycket lågt, om du frågar mig.

De är ofta ett registrerat bolag, dvs ett Limited (”Ltd”) company och skriver ut sig bolagsnummer som folk misstar för att vara ett Charity Registration number. Ltd står som sagt för Limited. Det innebär att företagets direktörer har limited responsibilities. Om du tex har ett företag som tvättar fönster och du råkar ställa stegen genom fönstret är du ansvarig för allt om du inte har ett ltd efter ditt företagsnamn. Om någon skulle tex falla i glassplittret och dö på kuppen är du personligen ansvarig för deras död och kan bli stämd för manslaughter. Nu är det här väl ett lite drastiskt exempel, men det man vill påvisa är att ett seriöst företag registrerar sig hos Companies House (http://www.companieshouse.co.uk/) och har därmed limited responsibilities. Då är det nämligen FÖRETAGET och inte du som direktör som är ansvariga. Så FÖRETAGET kan fortfarande bli stämda för någons död, men inte du personligen.

Så, att registrera sitt företag är inte svårt och har inte några större konsekvenser än att man avsäger sig personligt ansvar och att man måste skicka in sina årsredovisningar till Companies House. Det är med andra ord dubbla fördelar med att registrera sig, dels ansvarsbiten och dels ser det seriöst ut eftersom mycket få människor kontrollerar företagsnumret utan de tar för givet att det är ett charity nummer.

Dock, en konsekvens är att privatpersoner såsom jag kan söka på deras företagsnummer på internet. Jag sökte först på Charity Commission’s hemsida men hittade dem inte där. De är med andra ord inte en charity. Då sökte jag på Companies House och mycket riktigt, där hittade jag dem. De har inte angivit ”nature of business” vilket betyder att de kan i princip syssla med vad som helst. De flesta seriösa företag anger nature of business. De registrerade sig som företag 1 Juni 2006, hyfsat unga med andra ord.

De hade också två stavfel på flyern, mycket seriöst…

Jag mailade Office of Fair Trading, Charity Commission och Companies House och berättade om flyern, gav dem deras företagsnummer och bad dem undersöka huruvida detta var ett seriöst företag eller inte. Inte för att jag tror att de kommer att kunna göra så mycket; det enda brott de har begått är ”misleading advertising”. Det är inte olagligt att samla in unwanted goods och sälja, om vi säger så. Dock har OFT en press release om att de har stoppat en inslamlare uppe i norra England som sysslade med detta, så man vet aldrig.

Jag tänkte också vidarebefordra mailet till företaget ifråga för att piss them off samt printa ut följande artikel som berättar om denna scam och stoppa i grannarnas brevlådor; http://www.oft.gov.uk/News/Press+releases/Consumer+alerts/bogus+charity+collections.htm men jag vet inte eftersom det kanske ger dem försprång att lägga ner företaget och registrera ett nytt under annat namn.

Som sagt, jag kanske är lite för passionerad ibland…..! 😉

Tisdag, 10 oktober 2006 – En dag, en vecka

Jag säger som ”jag” på Hypodea, den här dagen känns som en hel vecka, den tar aldrig slut!

Jag sov hos Susan igårnatt. Hon bjöd på middag och eftersom hon bor i Woolwich är det ganska långt för mig hem. Mark jobbar nätter så jag hade ju ändå inget att åka hem för. (Dock saknade jag marsvinen, får man säga det?!)

Förmiddagen spenderades främst med att sitta på ett astrist möte och föra protokoll som var totalt onödigt. Complete waste of time. Oh well.

Jag var på hyfsat dåligt humör när min chef bad mig gå ut och köpa lunch till honom vilket jag gärna gjorde, anything för ett avbrott. Plus att han sa ”and get something for yourself as well.” Inte för att jag nånsin skulle köpa mig nånting till mig själv för hans pengar, men det är ju gulligt at than sager att jag kan om jag nu går ut för att köpa lunch till honom.

Jag passade på att gå till banken och bråka om en avgift de har gett oss som vi inte borde ha. Efter en dryg halvtimmes väntan fick jag äntligen träffa någon men vid det laget var jag så trött och ville bara tillbaka till kontoret så när hon sa att de kunde gå med på att möta oss halva vägen och ge tillbaka hälften av avgiften gick jag med på det fastän de borde betalat hela eftersom det var deras fel. (Gud, tappar man alla grammatik-kunskaper när man är trött?! Vad var det där för lång mening?! 🙂

Nåväl, tillbaka på kontoret jobbade jag undan så mycket jag kunde till 18:00 då jag stack för att möta Jenny i Wimbledon. Jag har inte träffat henne på hur länge som helst och det var så kul att se henne. Vi gick till Nandos för billig mat eftersom jag är så fattig man bara kan bli. (Eller, jag överlever ju, men min spargris har fått banta rejält.)

Efter att jag kommit hem från Wimbledon kom jag på att jag glömt mina wheatgrass och barleygrass frön som jag groddat för att sedan så och odla till gräs till marsvinen. Det var inget annat att göra än att gå ut och så dem där och då. Fram med jord, lådor och vattenslangen. När jag ändå höll på planterade jag om en krukväxt och satte de där citrongräs-stjälkarna som jag haft på fönsterkarmen i flera veckor. Jag undrar vad grannarna trodde, där stod jag klockan kvart över nio på en tisdagkväll i oktober och planterade om blommor mitt i mörkret…

Efter det plockade jag ihop nycklarna till Henrik’s lägenhet och körde över till Crystal Palace. De två som sa att de var intresserade i huset har inte lagt något bud så nu ska lägenheten till mäklaren. Sex veckor har jag slösat på dem! Tack för det liksom. Jag skulle ha gett mäklaren lägenheten direkt och sagt till dem att ville de köpa fick de göra det genom mäklaren och snabba på. Jaja, det är alltid lätt att vara efterklok. Jag tänker ”good karma for me, bad karma for them” så känns det genast bättre.

Jag har också fått ett mail av advokaten här i England som sa att vi måste anlita en svensk advokat som kan fixa ett par grejer innan vi kan fortsätta här. Jag har mailat Henrik’s mamma och hoppas att de kan fixa den biten.

Nu är jag hemma och ska snart sova – det känns som sagt som en hel vecka sedan jag vaknade i Susan’s lägenhet…

***

Det blev som en stjärnhimmel i det blåa vattnet
med alla vita partiklar som fanns i den blyertsgrå askan.
Oj vad änglarna grät.
(Regn)

***

Torsdagen den 12 oktober 2006 – Babes, I want the micro in the bedroom

Mark tittade på mig som om jag totalt tappat alla mina marbles när jag sa att jag ville ha Henrik’s micro i sovrummet. Men vad i hela fridens namn ska du med den till där undrade han. Värma min vetevärmare såklart svarade jag!

Och det funkar skitfint! Micron står vid fotändan och syns knappt eftersom täcket hänger för. Nu slipper man springa ner till köket med bara fötter på kallt golv för att hämta vetevärmaren.

Jag kom nästan inte ur sängen imorse. Klockan ringde och ringde men jag snoozade varenda gång. När jag legat kvar länge nog för att ha missat mitt tåg ställde jag om larmet till senare tåget. Mark kom hem och kröp ner och jag muttrade nåt om att jag inte orkade gå till jobbet. Han sa nej, stanna här med mig istället. När jag frågade om han ringde till min chef tittade han på mig och sa, ”you serious?” Mmmhhmmmm sa jag men då tyckte Mark att det nog var dags för mig att gå upp istället och kickade ur mig ur sängen. Nåja, det var väl egentligen bra antar jag. Man måste ju gå till jobbet, fastän man är så trött att man knappt vet vad man heter.

Jag gick till doktorn i onsdags för att be om en remiss till en counsellor som sagt. Jag kan inte påstå att jag var särskilt imponerad av min GP dock. Han sa ”You’ve got severe depression”. Förlåt? Depression är väl ändå något helt annat. Jag har inte sömnsvårigheter, jag har inga ätstörningar utan äter mycket och med god aptit, jag är inte särskilt ledsen eller nere utan anledning och jag mår hyfsat bra. Däremot, har jag väldigt mycket issues i relation till min döda exmake och jag har ett behov av att dissekera vårt förhållande i smådelar och jag vill prata med någon om alla tankar som rör sig i huvudet just nu om död, självmord, otrohet, förhållanden och jag vill reda ut saker och ting så att jag kan arkivera och gå vidare. Det är inte depression. Eller? Är det jag som missförstått termen depression?

Han ville remittera mig till The Priory. Det är dit alla kändisar går när de ska avgiftas från sprit och droger. Jag är inte helt övertygad om att ett behandlingshem för drogmissbrukare och alkoholister är det rätta stället för mig. Jag vill ha terapi med inriktning på förhållanden och familjeproblem, det är där jag har mina tankar.

Doktorn sa att antingen kunde jag hitta en terapeut själv som jag gillar eller så kunde han remitter mig till The Priory. Jag var först inne på att följa hans råd eftersom terapeuten han tyckte jag skulle träffa har gott rykte, men nu vet jag inte om jag känner för att sitta och köra ut till Woking en gång i veckan när jag kan hitta en terapeut i Canary Wharf där jag jobbar istället. Vi får se.

Saturday 14th October 2006 – My side of the bed

I’m in Henrik’s flat waiting for the old tenants to turn up. They’re supposed to collect the fridge. (I say ‘supposed’ as they just rang to ask if Mark was with me for carrying help. No he’s not, it’s not really our problem to organise someone to carry… Why didn’t he get someone himself? He’s known about this date for over two weeks. Anyway.)

I’ve brought my book and was just about to pick it up when it hit me that i had laid down on what used to be my side of the bed. It was so natural, like I still live here. It was more than five years ago since I lived here! Weird.

I’m hungry. Helen and I are meeting up later and we said we weren’t going to eat but I think I have to have a snack or something… I’m starving!

I was doing something new at work yesterday; I was interviewing PA’s for one of the manager’s. I think I was her last option though, I think she wanted someone else to interview with her but they couldn’t. I prepared a couple of questions overnight and reviewed the CV’s carefully. I had my heart set on one of them as she by far had a better CV, but when I saw them the other one turned out to be a better fit personalitywise. The first one is a better PA, however, we need someone who’s a good gatekeeper and isn’t scared of being tough and the second one definitely was.

The manager I helped was very impressed with me and she said that if I hadn’t told her that I haven’t done any interviewing before she would never have known! She also went on to say to my boss how good I had been and how impressed she was! And this is coming from someone who never gives compliments! I’m well chuffed.

Lördag den 14 oktober 2006 – Bud!

Goda nyheter! En kvinna har lagt ett bud på lägenheten!! Dock är det mindre goda nyheter att hon bjudit £155k. Asking price är £159k, så hon har alltså bara prutat £4k. Lagenheten är inte värd mer än £145 – £150 så hon betalar egentligen lite överpris. Hon har förmodligen inte tagit in hur mycket jobb det är på den, bara värmepannan kommer kosta £2000 – £3000 och sen har vi köpet av Freeholdet som vi just påbörjat. Där kommer hon få punga ut med ca £10,000 gissar jag. Det kan vara så att hon förväntar sig att jag (well, Henrik’s estate) betalar den biten, och isåfall är priset lite mer ”rätt”.

Min gissning är att hon kommer köra hårt tills hennes mortgage lender gjort sin survey och de säger att den inte är värd så mycket. Då kommer hon nog lägga ett nytt bud alternativt dra sig ur helt och hållet. Mäklaren sa att vi skulle acceptera budet men att låta den ligga kvar ute på marknaden och se om vi fick fler bud som vi kan ha i bakfickan när den här damen inser vad lägenheten verkligen är värd.

Personligen skulle jag nästan säga direkt att vi tar ner det till £150k. Det finns inget jobbigare än att omförhandla ett pris halvägs genom ett köp. Jag är lite grinig på mäklaren för att de envisades med att marknadsföra den för £159k. Jag tror att de får fel sorts köpare intresserade genom att lägga den i den kategorin. Om de lägger den på £149 kommer de få ett större intresse och närmare rätt målgrupp.

Nåja, jag kanske inte ska klaga. Det verkar ju som om vi fått ett bud på £155 och det vore ju alldeles för underbart om vi kunde få den såld för det.

Jag träffade Helen idag i Crystal Palace. Hon hämtade upp en av Henrik’s speglar, den största. Vi hade ett fasligt sjå att få in den i hennes lilla sportiga Toyota Celica, men med lite vilja fick vi in den tillräckligt långt för att kunna ta ner bakluckan halvvägs åtminstone. Vi snurrade fast den med snöre (som jag bad min hyresgäst om – hon gav det till mig och sa, it’s actually yours, it was left in the flat when I moved in! Haha!) och hon fick dra fram stolen så hon satt med ratten i knät…!

Jag har börjat odla wheatgrass till mina marsvin. De älskar ju gräs så mycket men i gräset häromkring stryker det ju både räv, katter och duvor i och jag har läst på nätet att man ska vara försiktig med vad för gräs man ger sina grisar; det finnas massor mer ohyra och sjukdomar som man kan få in genom just räv, katt och duvor. Bättre att odla sitt eget då. Jag köpte tre 10-kilossäckar på nätet från Brow Farm i Lancashire, en wheatgrass, en oatgrass och en ryegrass. Man ska först pre-sprout them vilket innebär att först blötlägga dem i 60-gradigt vatten i fem minuter. Sedan sköljer man dem i kallt vatten och låter dem stå i vatten i 16 timmar. Efter det slår man av vattnet och sen sköljer man dem morgon och kväll ett par dar tills de börjar skjuta skott. Då lägger man dem på jorden i en sån där grön sak och ställer en likadan grön sak ovanpå och så vattnar man genom den. Därigenom ligger fröna kvar. Jag sket i att göra som de sa – som jag alltid gör! – och la lite jord ovanpå fröna. Det kändes inte rätt att bara lägga dem ovanpå…

De växer jättefort, som ogräs nästan! Det är så att jag märker skillnad när jag kommer hem på kvällen från hur de var på morgonen! De är inte riktigt färdigvuxna för att börja skörda än, men jag har redan matat dem lite grann med det. Tyvärr glömde jag nämlligen handla idag när jag var ute och eftersom en av mina headlamp bulbs har gått sönder kan jag inte köra när det är mörkt. Jag gjorde en internetshop istället och därmed matade grisarna med lite av gräset så att de skulle få något färskt. Snacka om att det gick hem! De struntade fullkomligt i att det inte var färdigvuxet, de mumsade som om de aldrig sett gräs förr! Bless’em!

Thursday 19th October 2006 – A feeling of freedom

We had an evacuation exercise today at work. They got us all out and over to the meeting point. I had agreed with my boss that i’d go home instead as i’m feeling really grotty. I’m missing Angela’s leaving drinks but that’s ok. She’s not REALLY leaving; she’s only going to the 7th floor.

I love this feeling of freedom you get when you are… how shall I say, in transit. I’ve left work and they’re not expecting me back but Mark isn’t expecting me home until late as he thinks i’m seeing Angela tonight. I’m free, i can do what i please, i’m not expected anywhere. I like that.

It’s not that i feel trapped and controlled in my life, rather the other way around, i sometimes wish i was more checked on. No, this is something different, almost a feeling of having run away.

Anyway.

Fredag, den 20 oktober 2006 – Att må bra

Det är lustigt, hur jag trots en förkylning, trötthet och stress faktiskt just nu känner att jag MÅR BRA.

Kanske är det för att jag just påbörjat ett nytt korsstygnsbroderi efter ett långt uppehåll. Kanske är det för att Mark lagade mat till mig igår utan att jag bad honom. Kanske är det för det där telefonsamtalet jag fick ikväll, ett långt och mycket givande samtal.

Hur som helst. Jag mår bra. Det är det viktiga. Det är det som räknas. Jag snorar och har ont i huvudet, men jag känner ett inre lugn, en frid som jag inte kände igår.

Förövrigt har tjejen som lagt bud på lägenheten tagit ner sitt bud. Hon bjuder nu £148k. Det känns mer rimligt faktiskt, lite mer rätt prisläge. Det kändes inte bra med £155k, jag hade verkligen inte någon bra magkänsla med det budet. Nu känns det bättre.

Jag frågade mäklaren vad hon var för person och de sa att hon var runt 30, förstagångsköpare, planerar att bo där själv. Det känns bra, hon låter hygglig och jag är övertygad om att hon kommer bo bra där. Det känns rätt att sälja till henne.

Nu ska jag bädda ner mig. Mark jobbar nattskift och jag tänkte sova länge imorgon för att mota ut förkylningen. Jag ska verkligen inte göra något annat än brodera korsstygn, läsa Psychologies, (det är en artikel om självmord som verkar intressant) och kanske ett par kapitel i boken som Angela lånade ut till mig; Roddy Doyle, The Woman who walked into doors. Jag ska nog äta upp resten av Postkakan som jag fick häromdan från underbaraste Linda. Hade aldrig hört talas om något liknande, en kaka med posten? Från SVERIGE?! Ja där ser man! Underbar ide!

Sunday, 22nd October 2006 – Music list

1. Put your music player on shuffle.
2. Press forward for each question.
3. Use the song title as the answer to the question even if it doesn’t make sense. NO CHEATING!

Will it be ok?
Midnattsland, Fredrike

How are you feeling today?
Vita hus och lila slätter, Idde Schultz

How do your friends see you?
Rome wasn’t built in a day, Morcheeba

Will you get married?
Isola, 747 (English Version), Kent

What is your best friend’s theme song?
Superman, Sandi Thom

What is the story of your life?
Damascus, Nerina Pallot

What was high school like?
Till döds, Fredrike

How can you get ahead in life?
Fragments of freedom, Morcheeba

What is the best thing about your friends?
Clouds, Jenny beck

What is today going to be like?
Stay Now, Jem

What is in store for this weekend?
Där din skugga faller, Fredrike

What song describes you?
Geek love, Nerina Pallot (Haha!)

To describe your grandparents?
Nightingale, Norah Jones

How is your life going?
Jag väljer mina drömmar själv, Idde Schultz

What song will they play at your funeral?
The long day is over, Norah Jones (väldigt passande faktiskt.)

How does the world see you?
Nickindia, Nerina Pallot

Will you have a happy life?
Farväl, Adjö, Idde Schultz (hm,)

What do your friends really think of you?
Amy (American Girl), jenny Beck

Do people secretly lust after you?
Come on closer, Jem

How can I make myself happy?
Miss Negative, Jenny Beck (haha!!)

What should you do with your life?
Småstadskvaller, Idde Schultz

Will you ever have children?
Don’t know why, Norah Jones

Fredag, 27 Oktober 2006 – Rädda Joppe, död eller levande!

När jag åker till jobbet varje morgon passerar tåget en bilskrot. Det är mest hyfsat nya bilar där, men ganska kvaddade. De står i långa rader och de står till och med i högar på varandra. En bil i kanten har bagageluckan öppen och man ser en teddybjörn ligga i hörnet. Jag kan inte låta bli att känna mig nedstämd när jag ser den eftersom antingen dog barnet i kraschen eller så glömdes gosedjuret kvar när bilen bärgades. Vilket som är det tragiskt!

Det påminner mig om barnprogrammet ”Rädda Joppe, död eller levande”. Jag ogillade skarpt den titeln, tyckte INTE om det barnprogrammet! Ohhh jag var en mespropp som barn!

Det var ju som att kolla på ER nu, man VISSTE ju att det där jäkla gosedjuret skulle försvinna! (Man visste väl egentligen också att han skulle hittas igen, men det var inte lika säkert.)

Annars är det väl bra i min värld just nu. Jag träffade bästa Linda häromdan och efter mycket velande fram och tillbaka bestämde vi oss tillslut för en trevlig vinbar i City. Jag vet att jag har sagt det förr men jag gillar verkligen att träffa Linda. Just det där fnittret och skrattet som kommer med henne, man får ont i magen av allt garvande till slut! Precis som när man var 14 år och låg hemma med bästisen och skrattade i deras gillestuga åt nånting trivialt.

Grisarna mår bra. De är så söta just nu, mycket tamare än de var förut. Curtis till och med klättrade upp på mig häromdan när jag satt på golvet i marsvinsrummet. Det kan ju ha att göra med att jag hade en påse av hans favoritgodis i handen som jag prasslade med, men ändå, han brukar inte klättra upp i knät! Han ställer sig rätt ofta på mina fötter när jag gör iordning mat åt dem, men klättrar som sagt sällan upp i knät.

Häromdan när jag kom in i deras rum såg jag att han låg och sov i ett av husen. Jag skyndade mig att plocka upp honom innan han vaknade för mycket och det märktes verkligen att han var ”sovig”; hela kroppen var sådär tung och trött som när man lyfter upp ett sovande barn, de liksom hänger som en säck ris. Han låg mot bröstet och så fort jag satte mig gosade han in sig mellan min mage och fleecejackan. Där somnade han gott. Sweetheart!

Måndag, 30 Oktober 2006 – What’s that noise?

Äntligen en ordentlig product för att skingra troublesome youths; mosquito buzzer!!

Vi har ju problem med ungdomar som hänger häromkring ochhittills har vi inte gjort så mycket eftersom vi inte vill riskera att de repar lacken på våra bilar eller klottrar på ytterdörren, men nu börjar det faktiskt bli obehagligt. De är så fruktansvärt cocky och inte rädda för nånting, gör precis som de behagar, spottar, klottrar, röker och hänger i stora klungor så att man knappt vågar passera.

Vi såg på tv om mosquito buzzer och vore den inte så dyr skulle vi köpa en direkt. Enda oron är hur husdjur reagerar på den…

Det är alltså en manick som man sätter upp på husväggen och den genererar ett högt surrande läte. Detta läte kan inte uppfattas av människor över 20 – 25 eftersom människans hörsel sakta men säkert går ner. Tonåringar däremot hör detta surrande väldigt väl och det är så obehagligt för dem att de helt enkelt inte kan stå ut att vara kvar.

Personligen var min första tanke ”jaja, det vet man väl hur tonåringar är, de kommer att hänga kvar bara för att visa att de minsann inte är så lätta att köra iväg” men det visar sig verkligen funka. På programmet hade de ett försök med ett gäng ungdomar och de verkligen sprang iväg när de satte på mosquiton.

Läs mer här

http://www.bbc.co.uk/wiltshire/content/articles/2006/04/04/mosquito_sound_wave_feature.shtml

och

här

http://www.compoundsecurity.co.uk/index.html

Jag måste dock säga att jag faktiskt hör ljudet på mp3 testklippet, men jag antar att det är värre för ungdomar.

Tisdag, 31 Oktober 2006 – Random Acts of Reality

Det var en artikel i Metro häromdan om en Emergency medical Technician som skriver en blog, http://randomreality.blogware.com/

Det lilla som publicerades i Metro och det jag hittills hunint läsa på bloggen är kusligt nära det Mark kommer hem och berättar om. Fast det kanske inte är så konstigt, de jobbar ju inom samma ambulanskår i mer eller mindre samma distrikt. Nå, den här liraren är i östra London och Mark är i sydvästra London, men ändå.

Idag berättade Mark om en kille som dog på en restaurang. Han hade fått en köttbit i halsen och ingen verkade fatta vad som hände. Tyvärr var det redan för sent när Mark och hans crewmate dök upp. Han berättade att folk fortsatte äta runt omkring dem medan de försökte återuppliva mannen. De hade bett folk flytta på sig vid ett närliggande bord och de HADE MAGE ATT KLAGA! Det är därför jag aldrig skulle kunna ha Mark’s jobb. Jag hade rutit åt dem att NU JÄVLAR FLYTTAR NI PÅ ER FÖR FUCK’S SAKE! Nåja.

Mannen hade nog avlidit ändå. Och det är tur att jag inte har Mark’s jobb.

***

Vi rensade frysen häromdan och Mark plockade ut några matlådor som låg intryckta längst ner. Han sniffade på en och jag sa att det där ser ut som prinskorv och jansons frestelse… Efter att vi värmt upp den var det uppenbart, det doftade janson’s i hela köket. Måste vara från när mamma och pappa var här förra julen. Den gick ner utan problem.

02 November 2006 – Friendship

Angie and i were out tonight. We were talking about a lot of things and amongst others about friendship. I was saying that i believe every relationship, it being a family relationship, a friendship or a lovers relationship, you always have a leader and a follower, a lover and a lovee, a stronger and a weaker. For example, i think i love Mark more than he loves me. I will never leave him, however badly he treats me. I just wouldn’t. I’m not sure he wouldn’t leave me though.

And as for friends, i have friends i can lose without even knowing i’ve lost them and i have others that i’ll get paranoid that they hate me and will never want to see me again because they haven’t called for two weeks. (And for all of you out there trying to work out which category you fit into, it’s most likely not whichever you think.)

Food for thought.

Söndag, 5 November 2006 – Allmän uppdatering

Min chef bad mig i Torsdags koordinera vem som ska sitta vart på kontoret. Vi har en stor omflytt i mitten av november för att få ihop de stora programmen så att alla som jobbar på ett visst projekt sitter nära varandra. Det låter ju inte så krångligt, inga problem.

Eller hur!!

Första problemet var Geetha. Hon utbrast ”men där ser jag ju inte Andy!” Hon ville alltså inte flytta runt hörnet eftersom hon då skulle hamna för långt bort från chefen. Men herregud! Väx upp!

Nå, Andy gav in och höll med om att det vore bra att ha henne nära och flyttade upp hennes program och skickade ner ett annat. Genast blev det ramaskri från någon annan och sedan var karusellen i full gång.

Andy jobbade hemifrån på Fredagen och vi pratade på morgonen om detta. Jag sa att det var väldigt frustrerande eftersom jag inte hade makt att säga, nej, nu gör vi såhär oavsett vad du tycker. Andy berättade då vilka punkter som var viktiga för honom och sen sa han att han litade på mig att lösa det på bästa sätt. Och han gav mig makt att säga nej! Underbart!

Med lite manipulation, finurlighet och en stor dos tålamod fick jag tillslut ihop det, med en reservation… alla har inte någon location. Vissa i vår avdelning jobbar på flera projekt och det gör att cheferna tror att den andra Programme Manager’n tar hand om dem, which they didn’t…

John sitter rätt nära mig och han kom över och frågade vart han skulle sitta. Well, sa jag, ingen har sagt att du jobbar för dem så… du har inget skrivbord! Stackarn!

Jag skickade ut ett mail innan jag gick med en lista över allas nya ”adress” och bad cheferna kolla igenom listan. ”If a name is not on there, that means they do not have a desk. Please check carefully.”

***

Afrika-resan närmar sig med stormsteg. 7 veckor kvar tills vi åker, helt otroligt!! Vi handlade på Wing Yip i Croydon idag, massor med nudlar och kryddor. Wing Yip är som Martin Ohlsson men öppet för allmänheten och bara med asiatiska produkter. Helt underbart ställe!

Vi åkte också förbi IKEA för att plocka upp den där madrassen vi såg för några veckor sedan. Vi hade massor att göra idag så vi bestämde att vi bara skulle kila in snabbt, hämta madrassen och tre fleecefiltar och sen ut igen. Jag valde att hämta filtarna men det var ett dåligt val. Hur svårt var det inte att gå igenom hela IKEA full med julglitter, vackra skålar, ljus, växter, tavlor, kuddar, lampor utan att få titta och klämma på nånting?! Herregud jag behöver skygglappar inne på IKEA.

Jag var väldigt duktig dock, jag gick fort och jag tog bara mina tre filtar Irma i babyblått. £1.89, can’t complain. Jag tänkte ta med dem till Afrika. Frankrike, Spanien och Marocco kommer att vara väldigt kallt och en fleecefilt kan vara skön att linda in sig i när vi ska sova.

***

Mark jobbar ikväll, övertid. Han gör ett sånt där glamoröst jobb igen; han är på premiären för The Prestige och är medical cover för Scarlett Johansson, Michael Caine och resten av filmteamet. It’s ok for some! 🙂

Tisdag, 7 November 2006 – Jamie = Barbamama!

Jamie ser verkligen ut som Barbamama framifrån när hon äter. Hon liksom ruggar upp rumpan och blir alldeles yvig, precis som Barbamama! Bless!

En annan sötnos som förtjänar ett ”bless!” är Mark. Han är så söt när han försöker lära sig svenska. Hans senaste kunskap är ”kör försiktigt”. Han uttalar det väldigt bra, enda problemet är att han lägger till ett L, försiktligt.

Härommorgonen när jag pussade honom hejdå vände han sig i sömnen och mumlade ”kör försiktligt”. Jag insåg att det inte var någon ide att förklara för honom att han inte kan säga det till mig när jag ska till jobbet eftersom jag inte kör. Sweetheart!

Karen på jobbet kom upp till mig igår och frågade om jag var svensk. Japp svarade jag stolt. Då sa hon, om jag säger att jag var i Stockholm i helgen, och att vi gick på cafe, och att min pojkvän åt några runda, chokladaktiga bollar, skulle du veta vad jag menar då?

Sure, du menar Delicatobollar, sa jag. Hade de kokos på sig? Jaa! Utbrast hon och när jag surfade in på Delicatos hemsida och pekade ”är det dom du menar?” och sa att de finns att köpa på Ikea blev hon alldeles till sig i trasorna! Jag sa åt henne att köpa mazariner på samma gång när hon var på Ikea, de är jättegoda!

Torsdag, 9 november 2006 – Advokater, papper och domslut

Häromdan skickade jag iväg papper till advokaten som sköter försäljningen av Henrik’s lägenhet. Det är sanslöst vad mycket de vill ha! Bunten var väl en centimeter hög om man tryckte ihop papprena! Det är allt från lagfarten och planlösning till information om föreningens ekonomi och frågeformulär med frågor såsom ”vem äger väggen till vänster” ”vem äger staketet till höger om huset” ”finns uttag för tvättmaskin” och gud vet allt.

Jag hade inte building insurance certificate och jag hade inte heller papper från management company om att ground rent är betald så det fick komma ett par dar senare när Management Company skickat det till mig.
Jag har försökt piska på mäklaren så att de i sin tur piskar på köparen så att hon i sin tur piskar på sin bank att göra survey så att vi kan fortsätta försäljningen. Katten på råttan, råttan på repet…

Problemet är att man måste ringa flera gånger för att nåt ska hända. Jag försöker spela hard balls men det går inte så bra eftersom jag hellre säljer till den här tjejen för mer pengar än accepterar det där kontant-erbjudandet som jag har. Kontant-budet är bra att ha i bakgrunden om surveyn inte går bra, men det är ett satans lågt bud och det skulle kännas jobbigt att sälja så lågt. Å andra sidan, går inte surveyn igenom så lär jag ju inte hitta några andra köpare heller och det är väl bättre med ett lågt bud än inget alls…

Imorgon ska jag träffa Douglas Troup, advokaten som har hand om Henrik’s arvsegendom, eller vad man nu kallar det på svenska. Han berättade att om värdet av egendomen inte överstiger ett visst belopp behöver man inte göra någon redovisning till Inland Revenue (typ Skatteverket) men eftersom Henrik var svensk medborgare måste en sådan rapport göras ändå. (Ytterligare ett skäl till att ansöka om brittiskt medborgarskap!)

Han sa att jag måste komma in för att besvara några frågor och sedan skriva under den. Jag måste också svära ed och skriva under ett par andra papper, men tyvärr kan inte Douglas Troup vittna när jag svär så jag måste gå till en annan advokat för att svära eden. Det finns bara en annan advokat i triangeln men GLÖM att jag tänker ge dem business. De är urusla och det är inte en chans att jag går dit. Hellre tar jag med det till jobbet och letar upp en advokat i Canary Wharf. Borde inte vara så svårt. Sen postar jag alla papper till Douglas och han skickar in dem till domstolen och inom ett par veckor borde vi ha ”the grant” som gör att jag kan skriva på kontraktet när jag säljer lägenheten. Förhoppningsvis klickar allt ihop innan Afrika…!

Vi fick en lapp i brevlådan om att Great Ormond Street Childrens Hospice har en klädinsamling just nu. Det finns ju många bogusfirmor som sysslar med sånt, men just GOSH är ju erkänd och bra charity. Det känns bra att ge Henrik’s kläder till en charity som hjälper barn.

Innan jag ställde ut säckarna gick jag igenom dem än en gång. Jag plockade ur ett par jeans som faktiskt passar mig – dem ska jag ha i Afrika tänkte jag – och så ett par till t-shirtar. För varje svart sopsäck som jag öppnade kände jag Henriks doft. Jag vet inte om jag inbillar mig, kläderna är ju rena och borde inte dofta Henrik. Det kanske är för att jag förväntar mig att de ska lukta som han gjorde som jag känner det. Det är fortfarande väldigt jobbigt. Jag tänker ofta på Henrik och jag känner ibland i magen, nästan som ett riktigt fysiskt knytnävsslag, att han är borta. Det känns så ofattbart på något sätt. Vi hördes ju inte varje vecka direkt, att det går ett par månader utan att höra av honom är inte konstigt, men att plötsligt inte kunna ringa honom, han kommer inte att svara, han finns inte, är svårt. Jag har fortfarande kvar hans mobilnummer i min telefon.

Han fick sitt domslut idag förresten. Andreas åkte ner till domstolen och lyssnade på allt. Han ringde efteråt och sa att det var väl inte så värst mycket nytt, repet hade som sagt gått av, han hade legat där en stund av kroppen att döma, han hade skruvat igen luckan, tja, allt sånt vi redan visste i princip. Och domen var inte särskilt överraskande heller; självmord. Ja, jo.

Friday, 10th November 2006 – Court hearing done
The hearing for Henrik is done. Andreas went and he said there wasn’t much new that we didn’t already know. Nothing in fact.

I’m strangely enough very affected by it. I didn’t think it would mean anything to me, it is after all just a technical thing. It doesn’t bring him back, it doesn’t change the way he died, it doesn’t make it any more bearable.

Yet I feel so sad.

I’ve also started thinking about what he looked like. I know both Mark and the police told me not to go up there, or rather, they forbid me to go up, but i now almost wish i had persisted. I’m haunted by images of the loft, of him, of how he was laying, looking, smelling. I don’t know what’s worse, my imagination or the real thing? Probably the real thing so i guess i should be glad they told me not to…

I cried in bed last night before falling asleep. Mark cuddled me and listened patiently when i was talking. I hope the psychiatrist is calling soon so i can talk to someone professional about this. It was ages since i saw my GP. Most of the time i’m perfectly fine and i can quite easily push the thoughts to one side if i have to, but i an really longing to talk properly about it, talk to someone whose job it is to listen. I don’t want to burden my friends more with it, it’s hard for them to know what to say and to carry all my grief.

Fredag, 10 November 2006 – 10 grader plus
Det är 10 grader plus I London och gräset är sådär halvfrostigt på morgonen, det glimmar och man kan inte riktigt avgöra om det är frost eller fukt. Om bilen stått ute kanske man får skrapa rutorna litegrann. Det kan hända att man måste ha en halsduk om det blåser.

Vad gör engelsmännen då? (Ja förutom att gå ut i fliopflops som Eponine skriver om! Sååå apt!) Jo, de SALTAR hela plattformen!!! Men snälla nån, det är ju knappt frost på gräset, vad sjutton ska ni salta för då? Och i dessa mängder! De häller ut salt som ligger i stora drivor som man nästan halkar på eftersom det är så stora saltkristaller. Idioter.

Jag är trött. Efter att jag skrivit dagbokstexten igår satt och framför tv’n och tittade på ett program om ett par som köpt ett slott i Loiredalen och nu höll på att renovera. Romantiskt, vackert, slitigt. Jag såg inte så mycket av själva programmet dock, satt mest och liksom suckade, visste inte riktigt vad jag ville göra. Mark var nere på puben med Dan och hans brorsa vilket var rätt skönt. Jag kunde liksom sitta där och sucka i min ensamhet utan att känna att jag drog ner Mark.

Han märkte naturligtvis att jag var lite ur spår när han kom hem och han kramade om mig och vi pratade om Henrik. När vi låg i sängen och pratade kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Det är så svårt att hantera allt, jag har så många frågor, så många känslor, så mycket inombords som jag inte får rätsida på.

Det är skönt att gråta ibland.

Jag ringde till The Priory idag för att höra om de dels fått mitt brev som jag skickade med lite bakgrundsinformation och även om de fått min remiss från husläkaren. De hade fått brevet men inte remissen.

Jag ringde direkt till läkarmottagningen och trots att jag VET att man inte ska skälla på receptionisten eftersom hon ju inte gjort något fel kunde jag inte hålla tillbaka. Jag fräste åt henne att en månad var väldigt lång tid att vänta för en remiss och vi skulle vara glada över att jag inte kollapsat mentalt än.

Jag känner mig lite elak som lät det gå ut över henne men samtidigt orkar jag inte vara Little Miss Nice längre. Man får ju inget för det.

Hon sa att det stod i min file att jag var specifik med vart jag ville bli remitterad till och att läkaren väntade på något, tydligen. Jag sa att jo, jag var noga med vem jag ville gå till men att Dr Sheikh övertalat mig att jag skulle träffa Dr Bristow och att det senaste vi sagt var att han skulle ge mig en remiss dit. ”Hm” sa hon. Jag ska be Dr Sheikh att han ringer dig i eftermiddag. Nej, sa jag, ge mig bara remissen! Jag vill inte prata med honom, jag har inget att säga! Ge mig bara den där remissen till Dr Bristow så är jag nöjd!

Nej, det gick inte. Dr Sheikh måste ringa mig. Jaja. What f***g ever. Jag sa att sist Dr Sheikh försökt ringa mig blev han sur på mig för att jag hade gått hem tidigare från jobbet och han var tvungen att ringa mobilen, chasing me around the houses som han sa. Jag uppskattade inte direkt det beteendet och eftersom jag ska gå tidigare från jobbet idag för att träffa advokaten lär han ha samma problem igen. Receptionisten tog alla nummer jag har och sa att hon skulle förvarna honom.

Bra. Tack. Utmattad.

Tisdag, 14 november 2006 – Jag fick ett mail…

… med ett bifogat kort som fick mig att gråta ohejdat. Det var skickat den 4 november, alla helgons dag, och bilden föreställde en gravsten. Innan bilden laddats upp helt kände jag ögonlocken bärnna och när jag läste namnen och kom till det sista, ”Henrik, 1972 – 2006″ forsade tårarna.

Det är en milstolpe, som att det blir mera verkligt, fastän jag ju både varit på begravningen och är mitt uppe i att sälja hans lägenhet. Det är förunderligt hur man fungerar.

*

Vi har fått svar från advokaten som företräder Cedar Securities, vår Freeholder. De sa att vi skulle höra av oss med ett pris hur mycket vi vill betala för Freeholdet. Jag pratade med min advokat som sköter Henriks lägenhet och hon sa att vi ska ge dem ett lågt bud och sedan förhandla. När de accepterar vårt bud måste vi anlita en advokat som för vår talan och vi kommer förmodligen åka på att betala deras advokatskostnader som grädde på moset.

Jag skrev ett brev till resten av huset där jag föreslog att vi skulle betala £2400 per lägenhet eftersom det är vad vi har kvar att betala så att säga: Varje lägenhet betalar £35 om året och vi har 68 år kvar. För att jämna upp valde jag att föreslå att vi betalar £2400 var, dvs £12,000 för hela huset. Sen blir det ju ytterligare kostnader uppepå det så vi pratar förmodligen om £3000 – £3500 per lägenhet. Mycket pengar, men när vi säljer kommer det betala igen sig. Hoppas bara att de accepterar vårt bud.

På tal om advokater har jag också träffat Douglas och fått eden som jag ska svära. Den tog jag med mig till en advokat här i Canary Wharf eftersom jag inte kan svära den inför Douglas eftersom han har skrivit det. Why, I have no idea!

Det kändes väldigt konstigt att svära en ed på en bibel, lite ålderdomligt sådär. Jag fick säga efter advokaten och det var nästan som ett giftermål: I Viveca Vilhelmina Lind, swear that this is my signature and that all information I have given is correct blah blah blah.”

Jag skickade sedan tillbaka pappret till Douglas som nu ska skicka in den till domaren som äntligen ska utfärda ”grant of probate”. Efter att det har skett, förhoppningsvis mitten av December, kan advokaten som sköter Henriks lägenhet skriva kontraktet som jag då kan skriva under. På det sättet kan vi ”complete” under Januari när jag är i Afrika. Jag kan med andra ord ”pre sign” kontraktet.

Jag har också fyllt i mer papper till advokaten. Hittills har jag säkert fyllt i 200 sidor med uppgifter om Henriks lägenhet. De frågar om saker som när sophämtningen är och om vattenledningarna till huset går under någon annans egendom. Men snälla, hur ska jag kunna veta det?!

Mark ringde till fd hyresgästerna också för att pusha lite för betalning. De bodde ju där i två veckor och när de flyttade tog de med sig lite grejer. De frågade om de fick och jag sa ja så den biten är det inga problem med, men sedan frågade de om de fick köpa garderoben och nattduksbordet och vi kom överrens om £75 för det och allt småkrafs typ vattenkokaren, dammsugaren etc. (Och mina gardiner som jag hängt in där! Men jag har ju Henriks gardiner så det går på ett ut. 🙂

De sa att de skulle ringa i månadsslutet för att få mina bankuppgifter, men de ringde aldrig. Den 3 November textade jag kontonumret till honom men hörde inget. Sen bad jag som sagt Mark ringa och guuud vilket liv i luckan det blev! Mark berättade att han hade slängt på luren i örat på Mark efter en lång harang om att han minsann inte behövde skit från oss och blah blah blah.

Mark skickade då ett text där han lugnt och sansat sa att ni har grejerna, ni har haft dem en månad och det är inte mer än rätt att ni nu betalar. Det är ju inte OSS ni betalar utan Henrik’s föräldrar. Have some sympathy.
Det gjorde nog susen för idag fick jag ett text där han sa att han satt in pengar på mitt konto. Skönt, en till grej som jag kan ticka av på listan.

Dock har jag en annan tung uppgift över mig; skicka in Decordons annual return och annual accounts. Jag äger som sagt en lägenhet i en Victorian conversion i Crystal Palace. Huset består av fem lägenheter och marken ägs av Cedar Securities. Det är dem vi nu har kontaktat för att köpa Freeholdet. Man säger att en lägenhet/hus kan vara leasehold, som våra lägenheter är, eller så kan de vara freehold. Om de är freehold äger man alltså marken huset står på.

Vi är leasehold och därför betalar vi markhyra till Cedar Securities. När huset gjordes om till lägenheter sattes ett företag upp, Decordon, så att alla lägenhetesägarna kunde ta hand om skötseln av huset själva. Det betyder att alla ägare är Direktörer och en person är Company Secretary.

Eftersom det är ett företag måste vi skicka in vår annual return och annual account till Conpanies House. Det är en skyldighet som alla företag har i England. David brukade ta hand om det när han bodde i huset, men när han flyttade överlämnade han det ansvaret till Alan. Alan har inte gjort ett dyft på två år och vi är nu på randen till att bli avskrivna ur Companies House vilket är ganska allvarligt eftersom vi är Direktörer med våra egna namn så att säga. Våra namn kommer få en anmärkning om detta.

Jag hörde av mig till Natasha, Alan’s fd (fast jag hörde just att de är tillsammans igen!) eftersom jag trodde att Alan hade gett sig ut på resa till Asien som han pratat om. Det visade sig att han är i Skottland så de ska ringa mig när de kommer hem så att han kan lämna över alla papper till mig.

Det jag måste göra är sedan årsredovisning för 2004, 2005 och såsmåningom 2006. Jag måste också file the annual return för 2004 och 2005. Vi måste lägga till mig som en signatory på bankkontot och se till att jag får alla kontouttrag från och med nu.
Skälet till att allt detta är viktigt är för att när man säljer begär advokaten kopior på föreningens finanser och vi har som sagt inget från 2004 tills idag. Inte bra.

Det som är skönt i allt det här är att Mark tar hand om Afrikaresan. Han planerar och ordnar och jag gör nästan inget där. Jag har letat i campingboken efter vilka campingplatser som är öppna året om och jag har kollat vilken väg vi ska köra genom Europa. Förmodligen blir det såhär:

• 23 December avresa Goldcliff Close.
• Färja Dover Calais på eftermiddagen.
• Natten 23/24 precis öster om Paris
• Nästa dag kör vi till Clermont-Ferrand, 24/25 Dec
• Dagen efter det kör vi ner till Toulouse, 25/26 Dec
• Efter det kör vi in i Spanien och övernattar utanför Zaragoza. (Mark vill köra över Pyreneerna!) 26/27 Dec
• Sen kör vi ner till Madrid 27/28 Dec
• Näst sista natten i Europa blir i Granada eller Malaga 28/29 Dec
• 29 December sover vi i Gibraltar (förhoppningsvis bor vi på hotel den natten…! Tvätta håret!) och sen tar vi färjan över från antingen Gibraltar till Ceuta eller Tarifa till Tanger, beroende på hur vi känner.

Sen är det genom Afrika. Första natten i afrika blir nog antingen Casablanca eller Rabat. Sen ner till Marrakech där vi firar nyår och stannar en extra natt. Vi tar vägen över Tizi-n-Test vilket är över slingriga smala vägar över Atlasbergen. Man har utsikt över Sahara-öknen därifrån, mycket fascinerande säger de som varit där.

Mark har fått svar från sjukhusdirektören och han berättade att de har två ambulanser i Dakar och sex i hela Senegal. Men han sa också att det är svårt att säga exakt eftersom det finns privata ambulansföretag så riktigt så illa som 6 ambulanser i hela landet är det nog inte. Dakar har 2.6 miljoner invånare om man räknar förorter, 1 miljon i själva stadskärnan. Ungefär som Stockholm väl? Två ambulanser i hela stan… jisses. It makes you realise they bloody well need our little girl!!

Lördag, 18 November 2006 – Smaragdgröna manchesterbyxor

Jag var i Wimbledon idag på synundersökning för de nya linserna. De är daily torics och jag ska ha dem i Afrika istället för mina vanliga månadslinser. Det kommer ju inte bli överdrivet lätt att tvätta linserna på resan så dailies är verkligen perfekt. De är inte exakt min prescription men de är nära nog. Optikern blev faktiskt ganska imponerad hur bra jag såg med dem. De är inte lika bekväma som mina vanliga månadslinser, men man kan ju inte få allt.

Efteråt gick jag in på Uniqlo, min absoluta favoritbutik. De har enkla basvaror i skön kvalitet, härliga tyger och vackra färger. Man köper inte partykläder där, men man köper varje-dags-kläder såsom en mjukt rosa v-ringad cashmere tröja eller en mörkgrå tunn polo. Vanliga t-shirtar och jeans. Perfekt.

Jag köpte ett par smaragdgröna manchesterbyxor och en vit fleeceväst. Västen tänkte jag ha i Afrika, det är så skönt med väst tycker jag. Värmer, men man har armarna fria liksom.

Mark ligger på soffan och sover. Vi var sena hem igår, kom inte i säng före ett och sen upp vid sex imorse för honom för att jobba.

Han jobbade ute i Royal Docks igår kväll på en filminspelning och eftersom jag jobbar bara några stationer bort på DLR åkte jag ut och satt i ambulansen med honom. Jag läste min bok, pratade med Mamma Maj på telefon och slumrade en stund. Sedan hade vi en trevlig resa tillbaka genom London i ambulansen och vi sa att det kändes som en liten ministart på resan.

Jag lunchade med Patricia idag i Wimbledon. Jag minns inte när jag såg henne sist, men det måste ha varit flera månader sen. Saker och ting delas numer upp i BH och AH; Before Henrik and After Henrik. Patricia är BH så det måste vara minst tre månader sen jag såg henne.

Lördag, 25 November 2006 – Helen 30

Vart tar tiden vägen?! Nu är det bara fyra veckor kvar tills vi åker och jag hinner knappt snyta mig för att det är så mycket att fixa med! Allraminst skriva dagbok! Jag kämpar vidare med att försöka få tag i Alan så att jag kan ta tag i vår annual return och annual accounts, jag har pratat med Nigel om hur vi ska gå vidare med köpet av freeholdet och jag har köpt vattenreningsdroppar, iodine. Jag har hämtat ut mina linser från Specsavers och de var faktiskt riktigt bra; de gav min ganska mycket fler linser än jag betalt för så jag är rätt nöjd faktiskt.

Karen frågade ju om jag visste vart man kunde få tag på chokladbollar här i England för några veckor sedan och jag sa IKEA. För ett par dagar sedan när jag gick förbi hennes skrivbord sträckte hon fram ett sexpack med delicatobollar! Ahhh!! Jag letade reda på ett recept på negerbollar och mailade henne så att hon kan göra egna. Vi diskuterade kaffets vara eller icke vara i negerbollar och jag föreslog att hon kunde byta ut det mot baileys om hon ville ha en vuxnare version. Jag har inte provat det själv men det låter ju onekligen gott. Kanske skulle prova ikväll.

Helen fyller 30 i December och vi firade henne igår i Soho. Pitcher & Piano på Dean Street låter en ha ett av rummen där uppe gratis om man beställer mat, toppen! Det var jättetrevligt och jag pratade mycket med Marion och hennes nya pojkvän Paul, Mohni, Helen’s boss och en väldigt trevlig tjej som förklarade Sarbanes-Oxley för mig.

Appropå Helen’s chef Mohni så berättade Helen att jag skulle ta det som en stor komplimang att hon placerat mig och Mark med hennes chef på bröllopet förresten. Hon sa att när de pulade med bordsplaceringen och kom till honom hade de slitit sitt hår över vem de skulle placera honom med! Who can we trust him with! När de gick igenom gästlistan och kom till mig och Mark utbrast de båda två; Jaa! Vivi och Mark såklart!! 

Jag pratade med Sarah Bakker och John Marden från Parity och jag dansade till och med en liten sväng, unheard of!!

Kvällen slutade lite mer dramatiskt dock. Helen’s pappa svimmade på vägen ut och både FRU (Fast Response Unit) och Ambulans dök upp. Helen var lyckligt ovetande och hennes mamma sa att vi inte fick säga något. Tillslut tänkte jag att nej, nu för det fan vara nog, jag är övertygad om att hon vill veta så jag tog henne till sidan och sa, Helen, du vet ambulansen där ute? Ja? sa hon. Din pappa är i den, sa jag.

Helen blev naturligtvis totalt förskräckt och Marion tog henne ut dit och jag, Paul och Sinead plockade ihop alla presenter och gick ner. Robin vägrade att åka in till sjukhuset och Helen var alldeles förtvivlad. Han är inte den smalaste mannen i London och han lever inte direkt hälsosamt. För ungefär ett år sedan hade han en mindre hjärtattack och Helen var alldeles utom sig för att de inte berättat det för henne förrän flera månader senare. De menade att de inte ville förstöra hennes bröllop, men Helen sa att hon ju hellre velat veta.

Jag är nästan arg på mig själv för att jag inte sa till Helen så fort jag insåg att det var hennes pappa i ambulansen. Jag menar, what if han hade dött? Ok, det var en svimning, men det kunde varit värre, man vet aldrig. Mark kommer hem med alla möjliga historier om folk han plockar upp som helt plötsligt bara dör.

Jag skulle ju sova hos Helen och Murray men nu blev allt lite annorlunda. Som tur var bor Murray’s bästa kompis en tvägata bort från dem och de har extranycklar. De tog hand om mig och jag sov själv hos Helen & Murray. Jag hade ju bilen och allt där så jag kunde liksom inte bara åka hem.

Helen och Murray åkte till sjukhuset med Robin och Christine och sedan sov de på hotellet med Christine.

Jag sov gott och vaknade av att hennes katter trampade runt i sängen. De hoppade upp och ner, klättrade runt och var sååå keliga. Den ena heter Paddington men jag vet inte vad den andra heter tyvärr. Jag tycker han borde hetat London Bridge, Charing Cross eller Waterloo för att matcha Paddington, men jag har för mig att han heter Wellington eller nåt sånt.

Jag låg och drog mig länge, sedan klev jag upp, duschade och matade katterna. Jag körde förbi Paul och Sinead för att lämna av nycklarna igen och gick in för en snabb kopp te med Sinead. De är båda jättegulliga och det kändes som om jag har känt henne flera år när vi satt där i köket och drack te!

Mark åkte upp till Wales i Fredags direkt efter jobbet så marsvinen hade inte fått mat sen Fredagsmorse när jag kom hem. Oj oj oj vilket liv det var på dem när jag kom in! Wheek wheek wheek! Herregud man skulle kunna tro att vi varit borta en vecka minst!

Jag såg Li göra en popcorn idag förresten. En RIKTIG popcorn! Det är så härligt att se, det måste ju betyda att hon är glad och lycklig.

Mötet med psykiatern häromdagen gick bra. Han sa att BUPA inte betalar såvida man inte säger att ens mentala tillstånd påverkar ens kapacitet på jobbet, vilket det ju egentligen inte gör för mig, men jag har varit med om en tillräckligt traumatisk händelse så det skulle nog lösa sig. Jag kan inte träffa någon innan vi åker till Afrika men jag ska få en tid för i början av Februari direkt när vi kommer hem.

På sätt och vis känns det skönt att inte ”open any cans of worms” innan vi åker faktiskt, även om jag sett fram emot att börja i terapi. Nåja, Februari blir väl bra. Då har jag något att se fram emot. (Vilket påminner mig om Andreas; han berättade att när han klätt på sig för Henrik’s begravning hade han beklagat sig inför sin 12-årige kusin att han hatade de skor han skulle ha på sig. Han sa att det bästa med de skorna var att ta av sig dem varpå kusinen tittade upp från yoghurten eller vad det nu var han åt och sa sådär som bara 12-åringar kan ”Jamen då har du något att se fram emot serru!”. Iskallt!)

Vilket svenskt uttryck motsvarar ”can of worms” egentligen?

Just nu lyssnar jag på Jenny Beck (världens bästa svenska artist!!) och har trätt om ett pärlhalsband som jag hade sönder i Sverige när jag var hemma sist. Det är farmors tror jag och jag tänkte behålla det om inte mamma motsätter sig. Mamma trodde inte att det var äkta förresten, nån som har något bra tips på hur man kan kolla? Jag har försökt mot tänderna men kan inte säga att jag känner mig säkrare för det… 

Jag tror att jag ska trä ett par till halsband faktiskt. Inte för att jag behöver fler, men för att det är terapi att sitta och trilla pärlor.

(Nedan är bilder på det hysteriska saltandet som jag skrev om för ett par veckor sedan. Mind the gap! Jag la in en bild på himlen som jag tog när jag var hos doktorn, det hade varit molnfritt om det inte vore för alla bloomin’ flygplan! Och så en bild på min kära Ylva och hennes bästa kompis Celia, Helen’s bil. Helen och jag är båda ”Little Miss Lead-foot” och ganska race-y av oss som kanske syns…!)

tisdag den 28 november 2006 – Cracking piece of toast

Jag jobbade hos BRAD förra veckan, våra interna ”auditors”. Deras Director frågade om jag kunde se efter henne eftersom hennes sekreterare hade semester. Jag kan ju inte säga att jag var överdrivet imponerad eftersom det är å mycket just nu med allt, men samtidigt höll jag med om att vi borde värna om vårt samarbete med BRAD eftersom det inte är det bästa. Och nätverk är alltid bra.

Rosemary var faktiskt väldigt lätt att jobba för, ur mina ögon sett. Hon sa själv att hon vet att hon är svår, ganska fussy och har bestämda åsikter om vad hon vill och inte vill ha, men det är ju just det som gör att någon är lätt att jobba för, dessa personer är oftast konsekventa, de är raka och ger klara besked om vad de vill ha. Till exempel vill hon ha sin ”day pack” i blå plastficka, ”readings” i gul plastficka och ”actions” i röd plastficka. Hon var väldigt lik Barbara i sitt sätt att jobba och jag trivdes ju bra med Babs så det funkade bra även med Rosemary.

De flesta av mina chefer säger att en av mina absoluta styrkor är att det inte går att tycka illa om mig, att jag har ett väldigt bra sätt med kunder och medarbetare. Så även Rosemary. Efter att jag satt upp ett möte med Jennifer åt henne och just lagt på luren sa hon (med sin ”posha” röst!)

”Oh Viv you do have the most pleasant manners!”

Ah, honung för min självkänsla!

Enda problemet var väl att jag hade sönder Sue’s ”blessed toast”…! Hon hade en skiva toast som hängde i en plastficka på skrivbordsavdelaren mot Leslie. Den hade tydligen tillhört nån nisse som hette John och den hade några mörka bitar på sig som tydligen skulle föreställa hans initialer. Denna bit toast var också tydligen ”blessed” och det var därför den inte möglade. Hmmmmmmm!

Nå, jag sa inget utan lät brödbiten hänga där, inte gjorde den mig något. Förräns jag hade sönder den……! Ouch!

Jag hade ställt en inkorg under och sedan lagt en pärm på inkorgen som jag sköt mot toasten och … CRACK! Aj aj aj…!

Herregud jag trodde jag skulle dö! Jag berättade för Leslie och han sa ”Men det var ju MIN toast” och jag kände mig om möjligt ännu värre!!

Jag glömde bekänna för Sue imorse när jag sa hej till henne och så fort jag kom på det sprang jag över till henne och hon sa direkt ”You didn’t tell me you broke the toast!” Gaaahhh!!! Tydligen hade Leslie sagt till henne hur bekymrad jag var över det och de hade skrattat gott, ingen av dem brydde sig nämnvärt över den där toasten!

***

Jag provade att göra negerbollar med amaretto i förresten, och det blev jättegott! Jag hade i både kaffe och amaretto och jag kanske skulle haft lite mer havregryn, men annars blev de jättegoda. Jag rullade dem i brunt strössel istället för kokos vilket nog var ett bra drag.

Jag tog med mig sex stycken till Karen, men det visade sig att hon var borta igår så jag beslutade mig för att ge dem till min chef istället. Jag gav honom även hans julklapp (en skiva med Jenny Beck, och jag ser från omröstningen att ni inte vet vem hon är! Skandal! Hon är ju Sveriges bästa nya stjärna! Googla henne och lyssna på hennes tre självproducerade skivor på nätet.) och så skrev jag en lapp att jag tyckte han behövde lite uppmuntran eftersom han har det jobbigt just nu. (Hans farbror dog förra veckan och hans kusin – farbrorns son – dog i Juli. Hårt.)

Han kom bort till mitt skrivbord vid Rosemary och såg nästan gråtfärdig ut! Tack så jättemycket Vivi, precis vad jag behövde!! Bless him! Sedan skrev han ett mail för att återigen tacka och sa att jag verkligen ”lifted his spirits”.

***

Jag tog ett så fint kort med mobilen idag, synd att kvaliteten blir så dålig med mobilen. Jag gillar att se silhuetten av Canary Wharfs skyskrapor i Marriott Hotell, det påminner mig om vilken faktastisk stad jag lever i. Och att ha den utsikten från mitt fönster är inte fy skam! Stationen under är West India Quay på DLR.

Jag tog också ett kort – återigen med mobilen så crap quality – på tunnelbanestationen. Så här många människor är det som INTE KOM MED tunnelbanan. Man ser lite rött och vitt skymta förbi så den lämnar precis stationen. Och, bear in mind, tunnelbanan brukar vara tom när den kommer in till Canary Wharf eftersom det är hyfsat nära slutstationen. Snacka om att det är många som reser ut och in varje dag från CW. Jag har hört uppgifter om 17 000 människor, sanslöst.

Om det är något jag inte skulle sakna om jag bytte jobb är det commuten. Jag HATAR tåg och tunnelbsana! Problemet med att jobba i Canary Wharf är också att det är så många snoriga finansvalpar som inte drar sig för att tränga sig! Utan att skämmas ställer sig de längst fram, går rakt förbi hela kön! Jubilee Line har ju en glasvägg mot spåret och dörrar så man vet vart mans ka stå, och vanligtvis finns det oskrivna regler för hur man ställer sig, men på Canary Wharf är det ”störst går först” och ”vässa armbågarna” som gäller.

Wednesday 29th November 2006 – Crikey, there’s an ambulance outside our house!

Mark collected the truck this weekend. She’s been in Wales with Jules and had all sorts of things done to her. He’s put in a third seat in the front so all three of us can be there together, he’s added bars to the side of the stretcher and seats so that we can sleep better, he’s added some kind of shield for the petrol tank (Mark tried to explain to me but sadly that went straight over my head…)

He’s also sorted out a storage for jerry cans under the body which is very useful. Mark said that although he was a bit late finishing it at least he did a very high quality job.

There’s not much left to prepare now actually. We need to exchange money into euros but that’s a last minute job as I suspect people may still give us donations. We need to sort travel insurance and I think Mark is onto that. We need to physically pack the bags, but that isn’t such a big thing as we’ve already put a lot of things on the bed in the guest room.

I’m fretting over whether to bring washing powder so we can wash our clothes or not. Personally I’ve collected enough clothes that I was going to give to charity so I can wear it and leave behind, but I don’t think the boys have. But then, isn’t it their problem to worry about washing powder or not? Probably. (Although it’ll be my nose suffering… I’ve bought a bottle of febreze in case…)

I’m also worrying about whether to bring laptop or not. I think I will (so I can keep a diary) but I’ve got a feeling I’ll be worried about losing it the whole trip. We’ll see how I do.

I can’t believe it’s so soon that we’re going and that i’ll be away from work for six weeks. It’s such an adventure and i’m so looking forward to it. I’m sometimes totally losing myself in daydreams picturing us driving through a frozen France, getting into Marrakech, all the hustle and bustle, driving through tizi-n-test pass in the atlas mountains and see the sahara desert in the distance… Oh I can’t wait!

Friday, 1st December 2006 – Ostrich farm?

It’s not easy being a foreigner, especially not if your language skills are such that they make people think you were born and bred there but in fact you understand about half of what’s said.

I was at Helen’s 30th the other week and i was chatting to Marion’s boyfriend Paul. He was talking about this place in South Africa where they had loads of ostrich farms and i was nodding vigorously. The second after he concludes; ”I never liked the military service.”

?! Military service? How did we get to that? He clearly wasn’t talking about ostrich farms in the first place and i still don’t know what he did talk about…

Mum and Dad are coming today. They’re landing at 8am and them they’ll come straight in to work to have lunch with me in our work restaurant. They said they wanted fish and chips and as if by magic, that’s what we always have on Fridays at work!

Monday, 4th December 2006 – Where should it all go?

We’ve started putting things in the ambulance now and i’m worrying about not getting it all in. I’ve put most food like tins and sauces in the drawers. Mum suggested putting the pots and pans in a separate bag so i just bring out the whole bag when i start cooking. I need to remember rice, that’s still in the kitchen waiting to be poured over to a good box. I also have to clean out the water carriers with baking soda and get more softdrinks like coke and juice cartons.

We drove mum and dad over to crystal palace in her yesterday to give them a trial run. We had fish and chips in the back and you could almost pretend we had left home and the trip had started. Mum needed a knife for the lemon and we had that in one of the drawers, Mark wanted more salt and that was also already packed and ready to be used. 🙂 It’s slowly coming together!

Onsdag den 6 december 2006 kl 14:31 – Mamma & Pappa!

Nu har mamma och pappa åkt. De kom i Fredags och stannade över helgen, mycket trevligt. Vi åt lunch på mitt jobb på Fredagen eftersom de inte kunde åka direkt hem; Mark hade jobbat nattskift och snusade sött. (Det visade sig sen att han inte alls snusat sött utan farit runt i lägenheten och städat, men det är en annan femma!)

På lördagen och söndagen gick de upp tidigt och åt frukost nere hos Jose i Morden. Mark och jag sov! Under dagen pulade vi med Ambulansen, rensade bland allt vi ställt fram för att avgöra om vi ska ta med det eller inte, bar ut saker såsom konserver, matlagningsredskap och liknande. Mark har gjort diverse andra jobb som jag tyvärr inte kan återberätta eftersom jag inte har en susning om vad han gjort!

Mamma och jag åkte ner till Tesco en sväng så att hon fick känna på hur det är att åka i Ylva. ”Oj vad lågt man sitter” sa mamma. Hon är ju van vid pick-upen och det är klart att då är Ylva väldigt låg…! ”Nästans om corvetten!” jo, precis, hon är ju mer en sportbil liksom!

***

På Henrik-fronten är det inte så mycket nytt. Just nu är det väntan. Jag har skickat in alla papper till advokaterna (både för the grant of probate och the conveyancing for the flat) och mäklaren sa att köparen har fått sitt mortgage offer och att hennes advokat skulle skriva till min advokat för några ytterligare frågor.

Förhoppningsvis kommer the grant of probate igenom i mitten av December så att köpet kan avslutas under December alternativt i Januari medan jag är Afrika. Jag har ju redan skrivit på kontraktet så det borde vara ok. Sen när jag kommer hem så måste jag betala av skulderna och sen kan jag ge kvarvarande pengar till Henrikäs föräldrar.

***

Det är massor jag egentligen vill dokumentera och skriva ner, men jag är alldeles för trött och stressad för att lyckas få ner något. Hemma är det bara afrika afrika afrika och på jobbet är det bara get ready before holiday, get this done before Xmas, get that done before Mayumi starts, get ready before hoooooliday!!!! 🙂

Så, mina kära vänner, det blir inte mer än såhär i dagens uppdatering. Sorry!

Tisdagen den 12 december 2006 – Will you marry me?

21:24, Vertigo Tower 42, London, och jag sa ja.

Torsdag den 14 December – Lilla Fredrike

Jag satt på Costa Coffee vid Oxford Circus, jag var lite tidig så jag slog mig ner med en kopp varm choklad och kollade mailen på mobilen. Jag hade bara ett mail men det räckte. Jag började skaka i hela kroppen och min första tanke var att ringa Mark, men jag höll tillbaka, stackarn hade precis somnat efter ett 12-timmars nattpass, kanske inte läge att ringa. Men det gick inte lång stund innan jag stapplade ut på Argyll Street med tårarna rinnandes och ringde Mark.

Jag skulle träffa några vänner från Grrringolistan klockan 10:30 utanför Leon. Jag väntade på dem och när de dök upp sa jag som det var, att en väninna till mig hittats död i sin lägenhet. Jag brast ut i tårar igen och de kramade om mig och sa att jag skulle åka hem, vi fick ta träffen en annan dag helt enkelt.

Hela vägen hem på tunnelbanan satt jag med vått ansikte och när jag satte mig i bilen i Morden – Mark hade insisterat på att hämta mig – var jag alldeles svullen och röd.

Vi gick till Jose’s för en fry up och jag kände mig precis som efter Henrik’s död, otroligt rastlös och förvånansvärt tom, numb.

Resten av dagen satt vi i soffan och pratade, sov, lyssnade på musik och målade. De hade presentförpackningar på Lidl med lite akrylfärger och vi unnade oss varsin. Färg är bra när man bearbetar sorg. Två väldigt abstrakta tavlor blev det, våra Fredrike-tavlor.

***

Jag känner mig fortfarande tom. Jag har svårt att acceptera det. Med Henrik var det så påtagligt, så konkret. Jag var där, jag såg hans lägenhet, jag såg blodet på karmen runt vindsluckan, jag såg hans saker, hans lista.

Här är allt så luddigt, konstigt och främmande. Jag fortsätter mitt liv som om inget har hänt, men jag har en molande knut i magen och alltsom oftast brister jag ut i gråt.

Min chef trodde mig knappt när jag berättade för honom. Två dödsfall så nära inpå varandra, och så hårt knutna till varandra. Fredrike sjöng på mitt och Henrik’s bröllop. Jag kommer aldrig kunna lyssna på Ainbusk Singer ”Alska mig” och Cecilia Vennersten ”Det vackraste” igen utan att gråta för dem båda.

Fredrike följde med mig på Henriks begravning och hon var det bästa stödet någonsin. Jag hade aldrig klarat av den begravningen utan henne. Och det skär i hjärtat att jag inte kan delta på hennes begravning. När jag vet vilket datum den blir ska jag sätta en reminder i mobilen och tända ett ljus för henne, vart jag nu kommer vara i Afrika.

Mark var oerhört bekrymrad över hur han skulle göra med sitt frieri på måndagen. Han ringde restaurangen och frågade om han kunde boka om, men de hade inga bord lediga förrän i Februari. Han funderade på om han skulle fria i Marocko på Nyårsafton, men det kändes inte rätt. Han sa att han ville göra det före resan och tillslut beslutade han sig för att gå igenom med det som han planerat eftersom han inte ville dra ut på det längre, han ville att jag skulle veta att han vill dela resten av sitt liv med mig. Han sände en tanke till Fredrike och hoppades att hon inte skulle tycka att det var osmakligt eller opassande och att hon ”gave us her blessings”. Henrik sa att han trodde nog att Fredrike hade velat ha det så, och jag hoppas det jag med.

Minuten efter att jag sagt ja kramade vi om varandra och tänkte på Fredrike. Lilla Fredrike.

Mark var så nervös hela kvällen, stackarn! Han hade frågat mina färäldrar om lov när de var över i början av December och han sa att bara det var nerve racking enough!! De hade suttit i soffan och väntat på honom att göra sig i ordning så att han kunde skjutsa dem till Morden Tube. Precis innan de skulle gå satte han sig och frågade om han fick gifta sig med mig. Mamma blev nästan tårögd och sa på svenska att det var väl klart och att de tycker jättemycket om honom! Pappa översatte med ”we like you” vilket ju är ganska rakt av ”vi tycker om dig”. Dock är ”we like you” ganska svagt i engelskan och jag tror att Mark blev lite orolig att de bara ”liked him”. Jag förklarade att det var mer jämställt med ”we adore you” och då lugnade han sig lite.

Han var ledig på både måndagen och tisdagen och sa att han skulle in för att köpa julklappar, ville jag ses på kvällen? Jo, kunde vi väl tyckte jag, totalt oanandes om vad som väntade.

Han sa på söndagen att jag kunde väl ta på mig nåt fint ifall vi skulle hamna på något posh ställe, och jag funderade över om han kanske möjligtvis … nej… det kunde han väl inte…

Jag ringde honom på måndagkvällen vid kvart över fem och frågade vart jag skulle träffa honom. Han var då vid Oxford Circus och hade lite kvar att göra så kunde jag ringa sen? Sure, inga problem. Men vart ska vi gå? frågade jag.

Vet inte, vi får se, jag kanske jag komma ut till dig eller så kommer du hit sa han. Jaja, det blir nog bra.

Efter nån halvtimme ringde jag igen och sa att nu var jag klar på jobbet, vart var han? Så berättade han att han bokat Vertigo till klockan 21.00, så vi borde gå nånstans i City istället för West End och äta… Ohhhhh Vertigo…. what if…. no… han kan väl inte…..!

Vi möttes upp vid Bank och gick till Phoenix på Throgmorton Street för lite hearty pubgrub innan Vertigo. De har mat där, men det är så dyrt och huvudsakliga skälet till att vi skulle dit var ju för deras cocktails.

Både Mark och jag var ganska trötta, vi är helt slut efter alla förberedelser för Afrika, nattskift, tragiska nyheter och allt annat som pågår så vi beställde lite mat – en bricka med plocksaker såsom bakad camembert, lite skinka, lite kyckling, oliver, bröd och olika dippsåser. Sedan satt vi mest och pratade, åt, och chilled out. Jag tänkte att han verkar alldeles för avspänd, om han skulle fria borde han vara mer nervös… Well, as it turned out…!

När vi kom upp till Vertigo så blev han märkbart nervös, han glömde ”telefonen” i jackan och fick springa tillbaka, sedan direkt efter att vi beställt behövde han gå på toa – men han hade ju precis gått på puben?!

När han kom tillbaka var han helt spattig och efter några sekunders faffing around gick han ner på ett knä och kämpade med att få ut asken ut fickan – note to men out there, get the box out first before getting down on one knee!!

Men, han fick ut asken och tillslut, där kom frågan jag väntat på så länge, Will you marry me? Jag bara log och visste inte vad jag skulle säga! Efter några sekunders flinande säger han igen, well? Come on!! Yes!! Of course I will!!!!! sa jag då!

När kyparen kom förbi så höll jag upp ringen och sken ”I’ve just got engaged!!!” Han log och gratulerade och sedan kom han ut med två complimentary cocktails! (och de kostar £10.50 styck mind you!! En skål jordnötter hade räckt!) Han tog ett foto på oss och sedan satt vi och beundrade utsikten över London… 42 våningar upp ser man rätt långt. The Wheel, St Paul’s, Crystal Palace Towers, Big Ben, miljoner lampor, Tower Bridge…

På vägen hem berättade jag för alla jag mötte att vi förlovat oss! Kvinnan i spärren i Morden till och med gav mig en stor bamsekram!

Woohoooo jag ska gifta mig!!!!!

Datum är inte satt ännu och jag tror inte vi kommer göra det än på ett tag heller. Vi känner båda att vi vill njuta av förlovningstiden lite längre än vad som är standard. Jag tror att vi kanske börjar prata om det om något år eller två och sedan gifter oss inom ett år efter det. Vi vet inte ens om vi vill gifta oss i England eller resa nånstans, om vi vill ha kyrkligt eller registry office, om vi ska ha ett vanligt konventionellt bröllop eller göra något annorlunda. Jag har alltid pratat om att gifta oss på toppen av hans föräldrars gård, med utsikt över bergen, i leran, med alla fåren runt omkring oss och jag ska ha vita gummistövlar med spets upptill. Nu får man inte gifta sig utomhus i England men man kanske kan flyga in en svensk prälle to do the honour?

Thursday 14th December – Only 9 days to go

I can’t believe my last day at work is tomorrow! It’s gone so fast, the last few weeks. I don’t actually think much of the actual departure date at the moment. I’m just concentrating on finishing at work, getting everything wrapped up and Andy sorted for January. Then sort out the house, tidy up, clean the whole place from top to bottom, pack everything, and I guess, after that we’re ready to leave…!

I’ve sent out another email at work and had quite a lot of donations through. I’m so pleased and I can’t wait to bring home photos and stories from the hospital.
Mark went to the mechanics to have the air con re-gassed and he did it for free when he heard what we are doing! So kind!
I’ve tried to compile a list of people who’ve donated money or services but if I may have forgotten anyone, please do remind me!

Monday, 18th December 2006 – 5 days to go!

We’re in wales at the moment, dropping off the pigs with mark’s parents. I’m so sad to leave them here but i know i haven’t got any choice. It’s not like i can bring them with me…

We’ve shown mark’s dad how to use text messaging on the mobile (he’s got my old mobile so hadn’t seen that yet.) and also worked out how to do messages on his mum’s phone. It’s the best way to stay in touch i think, it doesn’t cost them more than a normal text to send and we don’t pay to receive like we do with calls.

I’ve got a fair amount to do this week, not only preparations for the trip but also other things; I need to call the solicitor to ensure the grant of probate has come and then i need to ring the other solicitor to ensure they send out the contract for the sale of henrik’s flat so that can complete whilst i’m away. At least there’s not much else on that account so fingers crossed that all the rest goes smoothly. (The last thing i want in africa is a call or email from the solicitors saying there’s a problem…)

Tisdag 19 December 2006 – Official Start Day for Group 1

Idag startar grupp ett sin resa mot Afrika… Jag skulle ha haft BBC på imorse, tydligen skulle BBC breakfast filma från den officiella starten i Hyde Park. Nå, jag hade inte tid, här har varit ett fasligt tempo sen 6.30 imorse då jag klev upp. Jag har idag klarat av följande:

• fem tvättar och torkat dem och hängt undan
• packat det mesta av mina kläder för Afrika,
• packat alla underkläder,
• packat alla badrumssaker,
• bränt två skivor med mp3’or till bilen,
• fixat petflaskor i vissa blommor och
• plockat ihop resten som ska få bo hos en granne,
• beställt euro från Thomas Cook,
• gått till apoteket och lämnat in ett recept,
• hämtat upp ett paket,
• postat ett annat paket,
• hämtat malariamedicinen,
• postat ytterligare ett till paket och
• städat hela marsvinsrummet – uhhuuuu det finns inga marsvin hemma längre! De är i Wales!!

Allt detta med en bultande huvudvärk – malariapillren som vi hade gav enorma biverkningar i form av huvudvärk och yrsel. Det känns som om jag festat HÅRT kvällen innan… Därför var jag iväg till apoteket idag för nya malariapiller. Nu är jag ca 1400:- fattigare. Men det är det värt för att slippa huvudvärk hela resan! Dock har jag redan betalat närmare 500:- för den första omgången malariapiller. Poo!! Men det är klart, alternativet är ju inte så lockade det heller… Malaria är inte min favoritsjukdom direkt…!

Nu ska jag slänga in en skinka i ugnen och skura hela köket under tiden den grillar sig.

Onsdag 20 December 2006 – Farmor och vackert mail

Idag är det exakt 22 år sedan min Farmor dog. 22 år… Det känns som igår när jag stod vid hennes vardagsrumsfönster och tittade på adventsljustakarna i fönstren på andra sidan och fingrade på marmorfönsterbrädan. Pappa kom upp till mig och klappade mig på axeln och sa att livet är jobbigt ibland. Ja, det är det sannerligen.

Men livet är vackert också. Jag fick ett mail idag som gladde mig så otroligt. Jag frågade om lov att publicera det, så här är det:

—–Original Message—–
From: Anna [mailto:***@telia.com]
Sent: Tuesday, December 19, 2006 10:16 PM
To: vilhelmina@home.se
Subject: God jul, gott nytt år och litet till.

Det har varit ett osannolikt långt och slitsamt år, med sjukdom, död och press från alla håll. Allting som har kunnat gå fel har också, tveklöst, gått fel – är det storm, faller ett träd över huset, läcker ett rör är det på våningen ovanför, går en del i bilen sönder så är det den som är svårast att byta. Ja, du förstår. Jag är ju dessutom alltid superwoman och måste bara fixa precis allting själv, så de senaste månaderna har jag bara varit ett vrak. 2006 var året då jag bara knappt orkade hålla kontakten med vännerna i samma land, de övriga, samt vännerna på nätet, negligerade jag helt.

Och det är jag verkligen ledsen för. Jag kommer aldrig kunna berätta för Fredrike hur fin hon var i sin röda kostym, eller prata klart med henne om Ariadne Oliver. Hon kommer aldrig göra ett av sina keramikhalsband åt mig och vi kommer aldrig ta den där drinken som vi pratat löst om sedan… vad?
Sedan jag gick på gymnasiet?

Så därför vill jag ta chansen att berätta för dig nu innan du åker hur mycket jag uppskattar dig och dina synpunkter och funderingar när vi väl hörs av. Även om jag har varit usel på att höra av mig under året, betyder inte det att jag inte har läst när jag har orkat. Förlåt mig för att jag inte hörde av mig när Henrik dog, men det hände så mycket olyckligt här just då. Jag tände ett ljus för Henrik och ett för dig i min favoritkyrka, men jag hade helt slut på ord.

Det är så roligt att ni har förlovat er och jag tycker att det är toppen att du tänker unna dig en otraditionellt lång förlovning. Det brukar vara bland det bästa man kan göra. Ni är supersnygga på bilden och jag hoppas att ni får en fantastisk resa.

Många kramar

Anna

***

Vackra Anna! Det är verkligen fantastiskt hur internetvänskaper kan betyda så mycket!

21 December 2006 – Twitter

Jag har just upptäckt att Twitter kan skicka notifications via textmeddelande – perfekt för Afrika! Jag skickar ett twitter och alla som ”prenumererar” på mig får ett sms!

Min profil finns här http://www.twitter.com/Vivi om du vill lägga till dig som vän hos mig. Du måste själv ha ett konto hos Twitter tror jag, men det är busenkelt att öppna. En extra bonus för mig blir att jag får uppdateringar vad mina vänner har för sig medan jag är nere i öknen.

Happy twitting!

21 December 2006 – Getting there
A few more things to tick off the to do list:
have exchanged pounds into euro,
have found out where the hotel is in tarifa,
have dropped my car off with Helen,
have had my legs waxed, (and bikini line, flippin heck that hurt! I was giggling like mad and the therapist just laughed at me! I gave her the address to this blog so she can stay updated with our progress, I bet she smiles when she reads this… Hi Janette!)

So… We’re definitely getting there. I need to find a map over marrakech as well, but can do that later tonight.

22 December 2006 – Christmas lights

I’ve just put up Christmas Lights in the back of the ambulance. We must have SOME sort of Christmas, even if we’re in a cold campsite in Southern France…!

Mark is just up at the hairdressers getting his hair sorted out and I’ve just been. I’ve packed all my clothes and bathroom stuff so feel pretty on top of things. There’s loads of small things left to do, but i think we’ll be fine. I’m starting to get in to the holiday mood now ”whatever is not sorted won’t be sorted, end of!” I think from my point of view the malaria pills are the most crucial, anything else can be sorted en route. (Mark probably has a whole host of things he considers important, like jerry cans and water containers, but hey, that’s not my problem! Besides, they’re packed already.)

I’ve watered the plants and cleaned the fridge. I’ve printed out documents and maps. I’ve packed a few more tins in the amublance – had to stuff them in with the bandages and medical equipment as the foodcorner is jampacked already.

Anyway, time to carry on, can’t sit here all day! 🙂

22 December 2006 – Ohhh… sista natten i London…!

Hjälp, nu åker vi snart! En natt till i London och imorgon vid lunch drar vi! Herregud!! 🙂

Trailer för Plymouth to Banjul Rally. Glöm inte att dra upp ljudet. http://www.youtube.com/watch?v=xHpSRJ1axPg

23 December 2006 – Landed in France

We’ve landed in france alright and are driving down the A1 towards Paris. We’ve probably got another couple of hours to the campsite.

My seat, the one in the middle that jules put in, is a bit wallace and gromit-esque; you have to hold a lever and then push yourself back to get the seat down and then you can climb into the back. Now, i’ve perfected the art of doing that brilliantly, however, i need to ensure i don’t kick the sirens-button whilst climbing into the back. That would probably cause a bit a stir…

We sat in the club lounge on the ferry which was very nice. We had to book a ticket we could change and the club lounge is included in that price. It turned out very well actually as we came in quite early to dover so we caught the early ferry and are now an hour and a half ahead of our schedule. We also got a complimentary glass of champagne so the journey started very nice indeed. The molton brown handwash will soon be a distant, fading memory…

Twitters:
Vivi Door’s locked, engine is on and we’re about to take off! Bye Goldcliff Close! 12:42 PM December 23, 2006 from mobile
Vivi We’ve just hit M25 and it is sooo exciting! 🙂 Jules asked if we’re there yet and Mark is hungry. It’s going to be a long journey. 01:11 PM December 23, 2006 from mobile
Vivi Nervous now, just boarding the ferry. I’m scared of ferries. It least we’re on the early one. 02:53 PM December 23, 2006 from mobile
Vivi Landed in france and heading for the A26 towards paris. 04:41 PM December 23, 2006 from mobile
Vivi Hurrah, parents in-law are on twitter! 05:33 PM December 23, 2006 from mobile
Vivi e29.30 in toll on the motorway from calais to paris? You’re having a laugh! We need to start blagging it a bit more; use the blue lights Cannonb… 07:50 PM December 23, 2006 from mobile
Vivi After a delicious dinner of ravioli and sweetcorn i’m finally in bed. I spoke french with receptionist and he understood all! 10:50 PM December 23, 2006 from mobile

24th December 2006 – Twitters
Vivi +1.6 outside, +6.4 inside when we woke up this morning… Nearly freezing point! Have had breakfast and showers, will set off soon. 09:11 AM December 24, 2006 from mobile
Vivi Lost in parisian suburbs, well, as long as we’re heading south we should be fine. 10:34 AM December 24, 2006 from mobile
Vivi How funny, a local french ambulance just waved us by beeping with their sirens! 10:55 AM December 24, 2006 from mobile
Vivi Rather amusing, just south of paris when asking for directions and the man said ”where do you want to go?” I replied ”Africa!” 01:27 PM December 24, 2006 from mobile
Vivi We’re breaking bread into pieces and eat it with cheese and some pate we bought. Trees are frosty and i have a fleece blanket over my legs. 04:22 PM December 24, 2006 from mobile
Vivi Slightly lost (as opposed to completely lost) no fuel, -3 and not even halfway. Spirits are high though! To you! 07:23 PM December 24, 2006 from mobile

25 December 2006 – 3rd night in the Pyrenees

I’m tucked up in bed, dressed in tracksuit bottoms, woolly socks, t-shirt and a fleece jacket. I’m between two fleece blankets and under a duvet. It’s -3 outside and only +6 in the ambulance. It’ll be a long night…

We slept on the motorway yesterday. There was a little resting place where they had toilets and a few benches for picnics. We parked the ambulance on one of the terrasses for benches – well, we realised in the morning that’s what it was for… The toilets were actually remarkably clean and the view was absolutely stunning as we were about 1000m above sea level. Couldn’t have woken up in a nicer place even if we tried. And, most importantly, it didn’t cost us anything. We’ve realised our little girl is very thirsty, she did 13 miles to the gallon today…

The weather was to start with fantastic, bright blue sky and views more beautiful than a postcard. All trees were totally frosted and it looked like we were going through Narnia.

We’re currently in a family run campsite in Agos Vidalos called Soleil du Pibeste. The lady of the house kindly let us stay for free when i explained what we’re doing! She said it’s a way of participating. So nice to see that there are nice people in the world! We tried getting away from the tolls as well, but that wasn’t as successful. One girl changed us from class 2 to class 1 which meant we got it cheaper at least.

Time for bed now. Sleep well. (I’m updating twitter more regularly so check that one as well if you want more news from Ambulance Antics.)

Twitters:
Vivi We parked when it was pitch dark and now we see we’re up in the mountains with a fantastic view and bright blue sky. I’m drinking blueberry soup. 08:59 AM December 25, 2006 from mobile
Vivi On the A89 having turned off at Clermont Ferrand heading towards bordeaux/toulouse. Brilliant weather and good moods. We slept by the roadside. 10:57 AM December 25, 2006 from mobile
Vivi Coming in to toulouse on the motorway, heading towards the pyrenees. Trying to blag our way through the tolls, semi successful… Merry xmas to all! 03:22 PM December 25, 2006 from mobile
Vivi Arrived @ camping & got it 4 free! It’s Soleil du pibeste & located in Agos Vidalos in the Pyrenees if ur around. Making dinner, pasta&meatballs. 07:30 PM December 25, 2006 from mobile

26th December 2006 – Twitters
Vivi Crossing the pyrenees, bright blue sky and a fantastic day! It’s sooo beautiful! The mountains are magnificent! -6 when we woke up though… 11:04 AM December 26, 2006 from mobile
Vivi We’ve gone through to spain and we’re heading towards Huesca. We wish we’d more time here, it’s just so beautiful! Paradise! Winding roads & sun! 01:43 PM December 26, 2006 from mobile
Vivi Test message for auntie barbro – we’ve just filled up in northern spain, still lots of mountains. Fantastic day! 02:01 PM December 26, 2006 from mobile
Vivi We’ve spotted our first goat! It didn’t look like a mountain goat, but still a goat! Btw, dad, i emailed you a picture, let me know if you get it. 02:20 PM December 26, 2006 from mobile
Vivi Trying to blag our way into a hotel. Semi successful… Just outside madrid. Spain is beautiful! 08:52 PM December 26, 2006 from mobile

27 December 2006 – Granada

We’re in Granada, camping in La Zubia. I’m still amazed at how little english, french or any other language they speak here. Ok, i can accept that the countryside doesn’t speak other languages but i would have thought madrid and the bigger cities would have some english knowledge at least.

Spanish mountains are beautiful. The country goes from extremes really, from the flattest of flat to rocky cliffs and huge chains of mountains. We’re currently just at the base of Sierra Nevada.

The power inverter we had for charging the mobiles died sadly so we stopped in Granada to find a mobile phone shop. After a bit of faffing we found something that looked like a shopping street.

We parked the ambulance on the corner of a street and i jumped out. They didn’t have anything in the shop we’d found, but, on the way there i had passed an optician and i popped in there to see if they had any clip on sunglasses. They didn’t have any off the shelf ones, but if i had 30 minutes they could custom make some for me. I thought that was a good idea as i needed to find a car charger anyway. I handed over my glasses and then ran back to the ambulance to put contacts in.

I set off down one of the streets and eventually found a shop that did phone accessories. The girl looked curiously at me when i jumped up and down with excitement at having found a charger. ”You are looking long charger?” she asked me and i nodded vigorously.

We stayed in a hotel last night as we just couldn’t manage another night in minus degrees. The temperature is dropping now, it’s currently +6 outside and +17 in the truck. Hopefully we should be ok tonight. We haven’t got much of a drive tomorrow which is nice. I look forward to washing my hair again.

One thing i don’t get is why they don’t have seats on their toilets in France and Spain. How on earth do they go for number 2’s? Do they hover? Do they sit on the bowl? Anyway.

Cheers
Viv

Twitters:

Vivi I’m surprised how uneducated the spanish are, you’d think hotel staff would have some language skills. No french, no english, no german nor swedish. 07:07 AM December 27, 2006 from mobile
Vivi Nor did they respond very well to sign language. Oh well, we’ll be out of spain soon and morocco speak french again. 07:09 AM December 27, 2006 from mobile
Vivi Stuck in traffic. Tempting to use the cheat lights… Better not though as it would be embarrassing if it’s an accidents and we didn’t stop… 09:23 AM December 27, 2006 from mobile
Vivi +22 and bright sunshine! We’re in Valdepenas south of madrid. We’ve just bought some bread, cheese and wine. Will stop for burger king soon… 🙂 01:14 PM December 27, 2006 from mobile
Vivi Coming down on the E05 and will turn off onto E902 towards Granada soon. It’s about +28 and sunny and they’re dressed in winter coats around here! 02:50 PM December 27, 2006 from mobile
Vivi Dad, can you check the field reports and let us know how the other teams in group 2 are doing? 03:09 PM December 27, 2006 from mobile
Vivi I’ve found a car charges for my phone, hurrah! The inverter we had died unfortunately. Granada is quite nice. Just need to find a campsite now. 05:27 PM December 27, 2006 from mobile
28th December 2006 – Twitters
Vivi We’ve left granada and are driving south towards Motril. We’ve passed orange and lemon trees which made me think of mum! She loves fresh lemons! 10:07 AM December 28, 2006 from mobile
Vivi We’ve spotted the first fellow participants, they beeped and we gave them a blue light flash. Listening to canonball run music for the atmosphere! 01:04 PM December 28, 2006 from mobile
Vivi Arrived @ tarifa hotel & have met more fellow crews. Hotel is lovely, lush, clean and beautiful. We’re staying here 2 nights. Off to the bar now! 02:45 PM December 28, 2006 from mobile
Vivi The latvians are getting us drunk with vodka and some dark bread that they eat with salami and slices of garlic. Very good! 03:36 PM December 28, 2006 from mobile
Vivi Have finished meal @ hotel tarifa. Fiddles with truck 2moro & then we’re crossing on sat morning. All other teams are really nice. Making friends! 08:43 PM December 28, 2006 from mobile

29 December 2006 – Hotellet har internet!

Fantastiskt, man kan anvanda internet i receptionen. Nog for att jag far sta vid receptionsdisken, men det ar internet i alla fall!!

Rummet var totalt vardelost inatt – vattenberedaren gav ifran sig ett tjut ungefar var 45 sekund, hogst irriterande. Vi forsokte stanga av den men det hjalpte inte. Det resulterade bara i att vi inte hade varmvatten imorse, hurra!

On top of that sa var det iskallt. Vi pluggade i ett varmeelement som vi hittade och det gjorde att en propp gick. Det stoppade inte vattenberedaren dock, den fortsatte tjuta obehindrat.

Jag kan ju inte saga att vi sov sarskilt bra, sov nastan battre i ambulansen i minusgrader…

Vi har nu bytt rum och ar i 114 istallet, mycket battre.

Jag blir sa glad for alla textmeddelanden jag far, Maj och Ingemar textade igar, jattekul!

Hotellet ar i overigt valdigt fint faktiskt. Det ar nog ett ratt lyxigt stalle.

De flesta andra teamen ar jattetrevliga. Vi har slagit oss ihop med Pithheads, Mark och hans mamma Terri. De ar jattetrevliga. De kor en gammal landrover och deras top speed ar inte mycket mer an vad vi fixar sa det passar oss utmarkt. Vi har kopt biljett for farjan till Tanger imorgon, forhoppningsvis tar vi den som gar vid 11:00. Vi vantar bara pa att Tigger ska anlanda…

Ha det gott och glom inte att kolla Twitter, dar uppdaterar jag oftast.

Twitters:
Vivi Terrible nite, hardly slept at all. Boiler made loud noises every 45 second & room was colder than ambulance. Swapping room 4 tonight! Now in 114. 09:16 AM December 29, 2006 from mobile
Vivi Sitting in ambulance reading my book, chilling out. Mark fiddles with engine. Jules asleep. Sunny, about +16 in the shade and +20 in the sun. 12:16 PM December 29, 2006 from mobile

Vivi Have had a nice lunch in the hotel, has checked my emails and are now off to loiter at carpark to greet new teams as they arrive. 03:10 PM December 29, 2006 from web

Vivi Thanks for all texts and comments, much appreciated! Shopping at lidl and feel like i’m in london… Should be back in hotel in about half an hour. 05:46 PM December 29, 2006 from mobile

30 December 2006 – What a day!

We did expect problems at borders, we did expect to pay bribes. But we didn’t expect them to not accept bribes and to tell us we had to leave the ambulance in the customs, by law! We first lined up behind all normal cars but when we said it’s an ambulance we were shown to the customs for imports. We tried arguing, begging, sweet talking but nothing worked. We were close to get in when they realised we weren’t stopping in morocco, but last minute they said no.

Everyone told us different things, but we eventually worked out that they wanted papers from the hospital saying we’re going there. We phoned the ambassador – my mobile bill will be astronomical! I don’t even want to think about it – and he got on to the hospital. Bloody nuisance that we arrived on a saturday… No one was working! At the same time as we kept ringning the ambassador i rang dad and asked him to fake something. He got it together and after struggling with finding a fax and work out what the number was to it we finally got dad’s fax through. We then thought it had to be in french. Dad got hold of someone with good enough french to translate his english and after googling the hotel and nicking the logo and finding the name of the hospital director he produced someting that looked official enough. It was bloody brilliant!

Before we got that though i had turned on the waterworks. I broke down and ‘cried hysterically’ and mark tried to ‘comfort’ me. Halfway through my repertoire i got the text from dad saying he had faxed it. Mark had gone back to the truck so i discretely texted him telling him to go and get the fax whilst i sat crying in the customs directors office. They kept telling us that big boss wouldn’t come until tuesday and they couldn’t let us through. But then they told us there was a middle boss who might arrive today…

Now, when i turned on the waterworks i had five blue coats gathering around me trying to console me so reading dad’s text and texting mark without them noticing wasn’t the easiest. Finally mark came running with the fax and things started to look better. The middle boss saw us, looked at the fax from dad and decided to let us in. Then they stopped for lunch! Eventually someone came and told us mark had to go up to the police to sign in and get his passport stamped. Mark toddled off and i kept ‘crying’ and looking lost.

In the passport queue Mark got talking to a girl that looked british. He was telling her about our problems and she goes; are you mark by any chance? It turns out she works at waterloo ambulance station and knew all about us!

We did get out in the end and the feeling when he opened the big metal gates were incredible. ”Drive mark! Drive!!”

The hardest for me i think was to do all the arguing in french. They didn’t speak a word of english…

The boys are sleeping now and i will go to sleep as well. We’re in a campsite near rabat and the rest of the teams are here. What a good story we had to tell them. They had all seen us locked into the compound…

Anyway, night night and thanks for all cheering on and help! We couldn’t have done it without you, especially not without dad’s fake fax…

Twitters

Vivi On the ferry and waiting for take off. A bit nervous, don’t like ferries. Should get to africa 8.40 GMT. Lots of fellow teams on the boat. 06:52 AM December 30, 2006 from mobile

Vivi Trying 2 gt thru customs in morocco, i understand now what everyone’s been saying about border officials & their temper. Just saw a guy get kicked. 10:02 AM December 30, 2006 from mobile

Vivi This is not funny anymore. Today’s wisdom, don’t drive into morocco. Especially not in an ambulance. I’m scared. 10:52 AM December 30, 2006 from mobile

Vivi The boss who can authorise us going thru is coming tue. Looks like we’re 4 some time. We’ve tried bribes & i’m doing a drama scene worth an oscar. 11:30 AM December 30, 2006 from mobile

Vivi I understand why it’s called challenge now. 3 hours later and no further. Trying to keep the spirits high, thanks for all messages! 01:16 PM December 30, 2006 from mobile

Vivi It’s +27 & we just saw a guy coming out of a van putting on a hat & folding up his woolly jumper 2 avoid draft… Still waiting 4 big boss & fax. 01:45 PM December 30, 2006 from mobile

Vivi Getting there, i think. I’ve done a crying act & that in combination with dad’s fake fax seem 2 have done the job. They’re just having lunch first. 03:07 PM December 30, 2006 from mobile

Vivi WE’RE THROUGH! And we won’t stop for anything now. Blue lights through everything! Mark met a girl from LAS in customs and she’d read all about us! 03:26 PM December 30, 2006 from mobile

Vivi We’ve spotted our first camel! Apart from that we’re just legging it down to rabat where we’ve asked team pith heads to prepare a stiff drink! 03:56 PM December 30, 2006 from mobile

31 December 2006 – Burning sheep heads

What would you do for your sunday lunch? Would you go out and slaughter the nearest sheep, pull out planks to the dual carriage way and set fire to them and chuck the sheep on top of it and let it burn to a black, hard sooty mess and then hack away at it with a machete? That’s what most moroccans have done today. We’re not sure if this is a new years eve thing or if they do this every sunday. We’re hoping for the sheeps sake it’s a new years eve tradition.

Apart from sheep heads being burned we’ve also seen lots of small roads from rabat to marrakech. It’s been a warm and sunny day, perfect weather really. Not too hot, just perfect.

We sort of wish we had arrived earlier at the hotel, but at the same time we saw quite a lot of nice things on the way and it was nice cruising along slowly.

Marrakech is nice, the little we have seen. I wouldn’t want to come back though, i’m quite happy with this ”culture light” that we are getting through the car front window. Not sure it can be called that though as we’re seeing a lot of things we wouldn’t see if we were on a package tour, but as we’re in the car most of the time we’re not really in touch with it either, we sort of watch it from a distant. Either way, i quite like it that way and don’t feel the need for any closer meetings with the locals.

We stopped at one point to let the landrover cool down and a bunch of children came up to say hello, talking about meeting the locals. They were quite friendly and we gave them some lollipops. They fetched half the village including granny who tried talking to us in german. I think that may have been because Terri said she spoke some german and they thought she was german then. Not sure, but not too bothered either! They were sweet!

We spent the evening at the square eating kebabs and drinking water. It’s very difficult to find any alcohol as it’s a muslim country. We tried their traditional mint tea with lots of sugar, very nice. It got a bit nippy in the evening, a bit like a british late may evening.

We’re off to bed now i think as we’re all quite tired. Thanks for all texts and messages, they are much appreciated even though i may not reply.

Also a big thanks to dad who sends through field reports on the other teams and just generally works as our ”back office support”. We probably need more fake documents to take us through the rest of the borders as the hospital has not sent through anything. Or maybe they have but the hotel has binned it… Either way, time for bed now. Night night. X

Twitters

Vivi Driving on coast rd fr rabat 2 casablanca. Camping pretty filthy & woke up 2 loud prayers. Slept well tho & had nice chat 2 othr teams. Sunny! +16. 10:52 AM December 31, 2006 from mobile

Vivi Just had lunch with pith heads along road to marrakech. Had crepes with jam, oil, butter, peanut sauce or laughing cow. Very pleasant, hot & sunny. 02:39 PM December 31, 2006 from mobile

Vivi We’ve so far travelled 1930 miles/3088 km and god knows how much we’ve spent on petrol! Should come up to marrakech in a couple of hours. 02:47 PM December 31, 2006 from mobile

Vivi Arrived in marrakech & trying to locate safe parking. No good the windows can be pulled out from the outside, its a safety measure in case of crash! 05:30 PM December 31, 2006 from mobile

Vivi Have had lovely meal in market place in marrakech, very authentic, lots of hustle and bustle! Think we had sheeps head… Happy new year to all! 10:15 PM December 31, 2006 from mobile