Monday 3 July 2006 – Always the bad guy

I am, so incredibly angry with Mark. Or, I guess I’m ok now as he has apologised and we’ve talked, but I am still very emotional. I don’t think he understands how deeply hurt and upset I am.

It’s a long story that actually started way back when we were flatsharing with Paul and the Councillor in Wimbledon. Paul and I had all sorts of problems because of various reasons; mainly we were both fighting for Mark’s attention. I in the shape of girlfriend and he in the shape of best friend. We both wanted our fair share of him and he didn’t deal with it particularly well. He defended Paul when talking to me and me when talking to Paul but didn’t tell us that which led to Paul disliking me and me disliking Paul. To put it mildly!

We had several outbursts and I didn’t think Paul and I could ever be good friends again.
However, things moved on and neither Paul nor I are that bad really so we got on well again as soon as we didn’t live together.

Paul has now moved in with us as he got a job here in London. That’s going well and we aren’t really experiencing the same problems as we had before, probably because we are aware of them and we are a bit more adult now.

Until yesterday.

I was a bit bothered by the fact that Paul is getting a very good deal from us. He is not paying a very high rent comparing to other rooms in our area and he’s got the largest room, with balcony and he can use the whole house as his own. All bills are included in the rent, which includes cleaner and broadband. As our kitchen isn’t the largest we agreed that he’d eat our food and then replace it when it runs out instead of him having a shelf of his own in the fridge and a cupboard. We also agreed that if I cook a dinner I will cook for him as well.

As said, I was getting a bit bothered that he after a month hadn’t replaced much in the kitchen more than a loaf of bread and a few bits and bobs. I mentioned it to him in a nice and calm manner; I basically just asked him if he was going to do a shop soon to which he replied that he would do later in the week. I asked if he would check with me regarding what to get and he said he wouldn’t get big bulky things for the cupboards but would get stuff he could store in his bedroom. I then explained that I was more thinking of general stuff for us as well, like veg, meat, cheese, eggs and loo rolls.

I didn’t raise my voice, I didn’t say it nastily, I didn’t accuse him for taking the piss, I didn’t accuse him of ANYTHING, I just calmly asked if he were thinking of doing a shop soon.
I sent a couple of texts to Mark telling him about it and that I was a bit worried Paul had taken it the wrong way, but later he was just as normal and I thought ok, fine, he didn’t take it wrong and we were all fine.

Paul asked me what I thought about him looking for a room or flat closer to where he works rather than around us, to which I replied yes, that makes a lot more sense. That is in fact what I’ve been saying all along, he shouldn’t rent or buy around us, he should live closer to work and then drive to see us rather than having the drive every morning and evening.

He had a look on internet and found a couple of nice flats and houses and he arranged to see one today during his lunch hour.

When Mark came home he asked me what was going on and I looked at him a bit confused. What do you mean, going on? Yeah, with Paul? Why is he moping? He isn’t moping! He may be in his room, but he’s been in and out of his room all day! He’s not in a huff or anything.

Mark went up to talk to Paul and claimed Paul was not ok when he came back down and he asked me to go and sort it out with him.

That’s where I lost it.

I cannot believe he asked me to sort it out with him. Why does he always think I’m the bad guy? In this case, I hadn’t done anything wrong, from my point of view there was nothing to sort out and I had no clue as to what to say to Paul.

If Paul had had any problems with what I said earlier, shouldn’t Mark have gone to Paul and said ”Go and talk to Viv directly if you’re upset with her.” If he indeed should have said anything at all.

No, it’s always Viv who’s the bad guy. She’s been nasty again. She’s upset Paul and she has to say sorry.


I know I may be feisty (!) when needed but I can actually handle things nicely as well. It’s not always me.

I have a history of always being seen as the naughty one, the one who’s done wrong. It’s not the first time people close to me turn against me and say I’ve done wrong when in fact I haven’t.

I’m not saying that I’m a saint and always do the right thing, not at all, but I certainly am not always the bad guy either.

I also feel incredibly betrayed by Mark for taking Paul’s side immediately, despite me telling him exactly how I put it to Paul and that I hadn’t been nasty. He’s my boyfriend; he should take my side regardless, even if I’ve been bad! He should love me unconditionally. He did actually admit that he hadn’t believed me when I said I had been nice and spoken to Paul in a calm way.

I think the reason why I snapped so quickly was because of our history. It’s always the same, it always has been. I am so sick and tired of being the nasty one, of being the guilty, regardless of whether I am or not. Mark asked me why I couldn’t ”take one for the team” this time and I just shook my head. No, sorry. I’ve taken enough s**t, enough is enough.

I know I give out signals that I’m fine, that I’m hard, strong and just get on with things. And I do, I am a survivor in that sense, I am very practical and I do just get on with things, regardless of how hurt and upset I am. But that doesn’t mean you can just dish out the guilt to me without thinking. It’s not fair that I should bear it all just because I’m strong and can do. I also get hurt, I am also sensitive and vulnerable. I also cry my eyes out when the pain is too hard to take.

Sure, sometimes I have been a bit too blunt, a bit too honest, a bit too harsh when it’s not needed. I should be more like Mark and Paul, lie, cheat and not say it how it is, not be honest and open. Maybe I should have just kept quiet about Paul not contributing to the house, just left it and moaned to my girlfriends and then Mark could have spoken with him.

I’m not getting involved again, that’s for sure. I will be very careful what I say to Paul and will avoid being at home as much as I can – safest that way. There’s so much I can take before I break.

Tisdag 4 Juli 2006 – Mark 30

Mark fyller 30 idag, Independence Day och allt. Han har varit nere i Dorset och dykt med James. Vi har precis avslutat middagen och jag uppdaterar hastigt för att inte åka ut… Det har ju varit lite rotation här på Hypodea på sistone. Terribly sorry men jag håller mig fast en stund till tror jag. (Även om mina texter ibland är lite trista, som den här….. Det finns en uppdatering på den engelska dagboken om någon är intresserad som kanske är lite roligare. Den handlar om Mark och Paul och den känns vääääldigt mycket ”Wimbledon 2002” …. Kommunalrådet och allt det där om någon minns…)

6 July 2006 – At the end of my tether

Something’s got to happen. Soon. Now. Terms and conditions. Terms of reference. Rules. Changes, however uncomfortable.
I am so tired, I feel exhausted and all thing’s fun have lost their charm and shine. It’s just another chore.
I want to come home now.

6 July 2006 – It’s not so bad after all

(email entry, sitting on the train to london bridge.)
it’s not so bad. This morning i woke up by Mark giving me a back and foot rub. He’s very sweet in that sense; he’ll put chocolate in my handbag when i don’t look and he’ll take 10 minutes out of his morning to wake me up.

I gave my Eyore (or however he spells his name!) away on a party recently. The girl got absolutely ecstatic when she saw him and i just had to give him to her. ”promise to make a good home for him” and then i said goodbye to him. I actually miss him a little… How sad is that! I think i’ll get a piglet instead as he is more like me, the worrier and scared one… 🙂

Fredag 7 Juli 2006söndag den 12 augusti 2007 – 7/7

Jag kan knappt fatta att det ar ett helt ar sedan attacken den 7 Juli. Det kanns pa satt och vis valdigt langt bort men samtidigt otroligt nara, som om det var forra veckan. Jag minns sa tydligt hur jag blev sur nar tunnelbanan inte var oppen i Morden. (Totalt orelaterat till attacken.) Hur jag promenerade till sparvagen och hur jag stod och vantade lange innan jag gav upp och gick till Wimbledon. Jag var less than impressed och ganska grinig nar jag klev pa tunnelbanan, District Line, en av de linjer som utsattes for de fruktansvarda bombdaden.

Nar vi strax fore nio kom till St James Park blev vi staende pa perrongen. Efter en stund annonserade foraren att det var stromavbrott efter en incident i ostra London och att vi eventuellt skulle bli staende dar en stund. Jag suckade uppgivet och gick ut…
Jag gick ner till Westminster dar gemytliga och glada tunnelbanevardar informerade mig att stationen var stangd och att jag fick ga till Waterloo. Vid det laget var jag sa arg och irriterad pa Londons transportsystem och jag ringde Emma for att beklaga mig.

Val pa Waterloo var hela stationen stangd Jag gick ut och tog en buss till City dar jag tankte byta till DLR till Canary Wharf. Det slog mig aldrig att det var underligt att hela tunnelbanesystemet var stangt. Det slog mig aldrig att det var ovanligt mycket manniskor som forsokte komma pa bussarna.

Det var fruktansvart kusligt nar allt borjade falla pa plats. Forst horde jag en tjej pa bussen som pratade i mobilen; Hi Nan, yeah, I’m fine. I’m on the bus… No, I haven’t been on the tube.

Sen duggade samtalen runt omkring mig tatt, folk fick samtal fran sina nara och kara som undrade om de var ok. Ordet ”bomb” och ”explosion” borjade horas lite har och var och jag borjade kanna mig lite olustig till mods.

Varst var det dock nar jag horde busschaufforens radio;

Ja, han nastan skrek ut meddelandet. Han lat stressad. Det var nagra minuter efter att bomben pa buss nummer 30 hade detonerat.

Jag klev av vid St Pauls Cathedral och rignde Mark. Han berattade vad som hant och sa at mig att aka hem omedelbart. Jag ringde pappa for att saga att jag var ok och han berattade for mig att de rapporterade om det pa nyheterna i Sverige.

Sedan satte jag mig pa Starbucks pa City Thameslink station och fikade. Lustigt nog kommer jag inte ihag vad jag at. Utanfor hordes sirener oavbrutet och folk gick langs gatorna upp och ner. Jag var bara nan kilometer bort fran buss nummer 30, Tavistock Square.

Jag tog ett tag hem och slog pa tv’n. Sedan satt jag i soffan hela eftermiddagen och grat och kramade en kudde om vartannat. Vanner ringde och mailade. Jag skrev en text pa hypodea. Jag var helt oskadd och jag var aldrig med om nagot, men jag har anda ett valdigt starkt minne av en fruktansvart svart dag.

En dag i London’s historia ingen Londoner kommer glomma.

Sunday 9 July 2006 – Launch Party

Wet, rainy, muddy and bags of fun with lots of people, a hog-roast and playing around on the field doing donuts!

It took us some time to get here, we first got stuck in thick traffic on A303 and then we got the wrong turning and ended up on M5 which wasn’t really the idea… Especially not as it was sooo heavy with roadworks and stuff. Oh well. We got here in the end which is the main thing.

We met a nice irish guy and two very friendly girls. I’m quite pleased i met them as i had a feeling it would be mainly blokes on this challenge. They were really sweet as well so all very good.

The tent worked really well by the way. The two airbeds fitted perfectly and with one duvet under and one over we slept as good as at home in our own bed. Only snag were the cows in the very nearby barn mooing all night and people doing donuts. I’m quite happy for them to muck about in the middle of night but my worry was that our tent was placed so that in case they lost control of the car they would end up mashing us… Apart from that i think it’s just fun that people take the opportunity to play.

We tested out the camping kitchen and boiled some water for tea and also made eggs. I was impressed with the burner actually. It was very windy but it didn’t go out and the water boiled pretty quickly.

We’ve got some good ideas and tips and now we just want to go!

10 July 2006 – ”Thanks Viv, that really cheered me up!”

I just told my boss that all my previous bosses have been sacked sooner or later. Not all while i was working for them but if so shortly after i left! He didn’t seem too pleased… 🙂

Torsdag 13 Juli 2006 – Two steps forward and one back

Usch jag hinner inte med. Imorgon åker jag ut om jag inte skriver och det känns jobbigt. Jag vill inte att dagbokandet ska kännas jobbigt, men det har blivit så. Det är för mycket måsten, jag vill skala av hälften av mitt liv och få mer tid över till sånt jag VERKLIGEN vill göra.

Det kanske är för mycket att hålla två dagböcker plus en reseblog vid liv. Jag kanske ska ge upp antingen den engelska eller den svenska och hålla mig till en. Eller så kanske jag ska skriva både svenska och engelska poster på Raspberry Light? De svenska läsarna kan ju läsa båda språken och de engelska läsarna får väl skippa det de inte förstår.

Ja vi får se. Än så länge håller jag mig nog fast vid Hypodea. Jag gillar att skriva här eftersom det oftast är väldigt trevlig respons. Det känns tryggt att skriva här, ungefär som om det är ett slutet sällskap och det bara är medskribenterna som kan läsa mig. Inte för att jag har något emot att andra läser, tvärtom, men det känns intimt här, slutet, lokalt.


Jag har börjat gå i samtalsterapi. Om det är något jag rekommenderar alla är det terapi. Det finns inget bättre sätt att handskas med allt än att prata om det med någon utomstående. Vänner är också jättebra men de har oftast ett intresse åt ena eller andra hållet. Jag har tex sett väldigt tydligt att de som get mig rådet att hålla fast vid Mark och kämpa är vänner som själva har ett stabilt och bra förhållande. De som råder mig att släppa taget och ge upp har väldigt sargade bakgrunder och de är antingen singlar eller sitt själva fast i mer eller mindre destruktiva förhållanden.

Vi har fem sessions gratis genom jobbet hos Bupa. Återigen, vilket himla bra ställe jag jobbar på med tanke på förmåner! Bara det att vi har en jourlinje öppen 24/7 dit vi kan ringa med problem rörande allt från vilka rättigheter har jag att såga ner grannens träd som skymmer min kvällssol till jag behöver prata med någon för jag har precis blivit våldtagen är ju helt fantastiskt. Jag ringde på kvällen vid halv åtta och följande morgon hade jag ett mail i min inbox med detaljer över en terapeut i närheten av det område jag angivit.

Efter storgrälet i Söndags (det som jag skrev om på Raspberry Light) kände jag mig upprörd och arg långt efter att själva grälet bedarrat. På torsdagen efter att jag pratat med terapeuten sa jag till Mark att vi behövde prata och jag var övertygad om att kvällen skulle sluta med att vi gjorde slut. Han har ju som sagt inte reagerat särskilt bra på när jag sätter press på honom förut så varför skulle han ta det här bättre?

Men det gjorde han. Vi tog bilen ner till Dorking och pratade under tiden. Jag sa att det räckte nu, jag tänker inte acceptera hans beteende längre. Om vi är ett par måste han stå på min sida no matter what. Om jag gör något han inte håller med om så får han faktiskt ljuga utåt men sedan ta mig till sidan och säga nåt i stil med ”Vivi jag höll faktiskt inte med dig tidigare, jag tyckte du gjorde fel och att du skulle ha gjort annorlunda.” Utåt sett måste han dock stå på min sida. Enad front.

Han svarade att ok, han hade inte förstått hur viktigt det var för mig men att han tog in vad jag sa och att han skulle tänka på det och försöka ändra sitt beteende. Han sa att det nog skulle bli svårt till en början och bad mig om lite förståelse men att han verkligen skulle tänka på vad jag sagt. Han sa att han verkligen vill att vårt förhållande ska fungera och tänker ge allt för att få det på rätt spår. Han är beredd att jobba och ge vad som behövs.

Han tog också upp ett par grejer med mig som han ibland finner svåra och vi pratade om hur jag ska kunna ändra på mitt beteende. Allt skedde på en väldigt bra nivå, inget skrikande, inget anklagande, inget hotande eller tjafsande. Lugnt och sakligt pratade vi om våra personligheter, våra vanor och hur vi beter oss och är. Vad vi tycker om, vad vi uppskattar hos varandra och vad vi finner svårare att hantera och hur vi kan slipa ut och jämna hårda kanter.


Jag träffade Malena i Måndags! Ohhh vad roligt det var! Jag är sååå besviken att hon inte bor här i London längre så jag kan träffa henne mer regelbundet. Hon har läst min dagbok rätt länge och hon säger alltid att vi är så lika men från Grrringolistan kan jag inte säga att jag håller med. Hon är mycket mer utbildad och kunnig än jag, hon vet så mycket mer och hon känns så mycket mer lärd än vad jag är. När jag nu träffade henne förstår jag vad hon menar dock. Hon ÄR precis så smart som hon framstår på listan, men hon är också väldigt lik mig på andra plan. Vi gillar båda matlagning, gott vin och är båda väldigt bubbliga och pratsamma.

Hon hjälpte mig med franskan och jag fick ett par frågor besvarade som jag undrat länge över såsom är vad engelsmännen kallar ”perfect” samma som ”passe compose” vilket det är. Hon översatte också några andra grammatikformer åt mig och gick igenom andra bra saker om franska verb. Underbart!! Quite sad men jag gillar verkligen att prata grammatik med någon som verkligen kan det.

Hennes barn är båda trespråkiga, svenska, engelska och franska. Helt fantastiskt! Hon berättade en så söt historia om sin son som jag hoppas att hon inte har något emot att jag berättar här. Vi diskuterade dialekter och accenter och hon berättade att hennes son pratar engelska med en east end accent eftersom de ju trots allt bodde i Leytonstone när de bodde här. Alla hans klasskompisar och människor runt omkring honom gjorde ju det så han plockade upp det. East End accent är känd för att droppa bokstäver, man säger tex

”mumf” istället för ”month”
”wha’” istället för ”what”
”innit” istället för ”isn’t it”
”wa’ah” för ”water”

Malena sa att det är väl ok att han pratar engelska med en east end accent i och med att de som sagt bodde där, men när han på svenska bad om ett glas ”va’en” då sa Malena att det hade gått för långt!

Classic! Va’en!

Jag tror att jag ska börja droppa letters på svenska som man gör på engelska när jag träffar mina flickvänner här i England. Nästa gång jag och Linda går ut ska jag be om ett glas va’en till ma’en!

Tisdag 18 Juli 2006 – Here we go again

Herregud det är redan tisdag och jag har bara två dagar på mig att uppdatera! Jag måste verkligen se över mitt liv och göra en storstädning. Ut med sånt jag egentligen inte vill göra och in med sånt jag gillar och får ut något av.

Ett problem är faktiskt mina vänner. Det må låta hemskt och jag hoppas verkligen att jag inte trampar någon på tårna med den här texten. (Och innan jag börjar, Linda & you are exempt!! Det här texten handlar INTE om dig!)

Jag är så pass lyckligt lottad att jag har många väldigt goda vänner. Problemet är att de behöver underhållas. Varje vecka är det minst en eller två kvällar ute och ofta har jag så mycket som fyra kvällar uppbokade med diverse aktiviteter med mina flickvänner. DET är dock inte problemet; problemet är att när jag har så mycket bokat känner jag mig stressad och när de sen bokar av i sista minuten blir det faktiskt inte en lättnad utan det känns bara jobbigt. Dels för att jag känner mig bortvald och dels för att jag då gått omkring och stressat över att jag inte har några lediga kvällar hemma och sen helt plötsligt HAR tid hemma. Jag vill liksom veta att jag har en helt oplanerad och obokad kväll så att jag kan njuta av det.

Att sedan Mark jobbar som han gör innebär ytterligare press. Jag bokar in mina vänner efter hans schema. Jag ser honom så sällan så jag gör allt i min makt för att boka in flickvänner på kvällar och helger när han jobbar. När de sen bokar av i sista minuten kan jag inte boka in någon annan i och med att det är för short notice och jag tvingas ofta boka om dem till kvällar som Mark är hemma och därmed mister jag en kväll som jag hade kunnat ha quality time med honom.

Jag vet, lyxproblem, men det är faktiskt något som stört mig på sistone. Jag tror det väl i synnerhet handlar om Louise. Much that I love her, så har hon inte direkt varit någon klippa sen helvetet brakade lös 10 Maj. Jag har inte träffat henne sen min födelsedag. Härligt. Jag känner mig verkligen speciell och viktig för henne. Här rasar hela min värld samman och hon tar sig inte ens tid att träffa mig. Vi har bokat in ett antal dejter och jag minns särskilt när hon bokade av den första träffen; hennes pojkvän hade stukat foten under squash-träningen och behövde åka till sjukan. Förlåt, men hur gammal är han? Är han under 15 år? Nej? Ja men då kan han fanimej åka själv! Det var ju inte direkt så att han hade brutit benet!

Jaja. Whatever. Jag ska träffa henne på lördag 29’e för en lång country walk och en stor publunch. Vi får se om jag säger något. Förmodligen inte, jag orkar inte bry mig. Det är så med mig, jag skaffar mig vänner lätt men jag släpper dem tyvärr också relativt lätt. (Så ni som hänger kvar kan känna er värdefulla, ni är där ni är för att jag älskar er!)


Ian, min gamla chef från Parity mailade mig häromdan och frågade om jag by any chance hade kvar några dokument från när vi jobbade ihop? Han behövde en presentation han hade gett till en av våra kunder. And, as a matter of fact så bad jag en av killarna på IT att bränna en CD med alla mina privata dokument eftersom jag ville spara mina dagboksinlägg som jag skrivit och dessa filer råkade vara i samma folder. Jag mailade över dem och frågade ”Is this what you’re after?” Han svarade att jaaa! Vivi du har besparat mig en veckas jobb! I owe you one!

Oh you certainly do Ian!


Stackars Paul, jag knallade in i hans sovrum mitt i natten igår. Jag vaknade av att jag gick i sömnen och öppnade hans dörr. Han for upp och jag insåg att jag ju var i helt fel sovrum så jag sa bara sorry, vände och gick ut igen! Det är inte lätt att dela hus med mig!

Jag berättade för en kille på jobbet om när jag pratat med Paul om det här med att bidra med mat och sånt och jag sa ”So I decided to have a little chat with him.” varpå Nigel svarade, ”Viv, it scares me when you say you had a ”little chat” with him! I don’t dare think of what you said!” Funny that…! 🙂

Nej, dags att göra läxan i franska innan det blir för sent. Au revoir mes amis!

Torsdag den 20 Juli 2006 – Beautiful by Frank

Ahhhh jag är så fin idag; jag har på mig ett av mina nya halsband från FrankStockholm! Jag beställde tre och det var ett svårt val imorse vilket jag skulle ha på mig. De är alla så vackra!

Söta Pocksan skickade även ett par extra som jag ska promota här i London. Jag har några butiker som jag tänkte kila in till när jag har en sekund över – de borde bli förtjusta över dessa smycken eftersom de följer stilen på deras sortiment för övrigt.

Vi åker upp till Wales ikväll. Mark jobbar till 1am och sen drar vi efter det. Mark säger att det är skönare att köra på natten eftersom det är mindre trafik och själv tänkte jag prova hur det är att sova på båren.

Det lär nog inte bli någon uppdatering förrän jag är tillbaka på jobbet nästa vecka så tills dess, ciao.

Tuesday 25 July 2006 – Just keep going

That’s what it feels like, just keep going, just carry on regardless. I feel overwhelmed and am wondering when i’ll feel back on track again, when will i be on top of things rather than them being on top of me?

The weekend was good, perhaps a bit tiring as I didn’t get much sleep. On Thursday night Mark picked me up from home about half past midnight and we drove up to Wales in the ambulance. We arrived there about 6am a tad bit tired.

Both Friday and Saturday night we slept in the ambulance to gauge what needs doing and how comfortable it is. I can’t say it was overly comfy and it was a very interrupted sleep.
On Sunday night we left about 9pm and i slept in the car as i was supposed to work on Monday. Can’t say i was very productive…

I saw Helen as well for my spots and she gave me some pills that will speed it up. It’s definitely working but a very slow so this should help it along a bit faster.


Marta suggested I might be overworked and stressed and I definitely think she has a point. Had I lived in Sweden I’m sure they’d sign me off for a couple of months with stress. They don’t really do that here in the same way.

I wrote a text about my friends on hypodea that caused a big storm and i guess I was a bit sharp in my tone so fair enough that people reacted. I think that’s the whole crux of it though, I say things I wouldn’t necessarily do normally. I just haven’t got the energy to be smooth and fair, I just blurt it out how I feel it is for the moment.

Anyway, my train journey is coming to an end so i better send this before i go underground.

Wednesday 26 July 2006 – First few nights in the ambulance

We drove her back to Wales last weekend for storage. We’d rather have her in the barn by Mark’s parents than on the road in south London…

Mark was working until midnight and we left shortly after he got home, around 1am. I was incredibly tired and only stayed awake until bracknell before i crawled over to the stretcher and fell asleep.

I actually slept fairly good, considering the circumstances. I woke up a couple of times, saw M4 swish past outside the window and then went back to sleep.

We arrived about 6am and i went straight to sleep. I was soooo tired that day! I can’t say it got much better though as we slept in the ambulance both saturday and sunday…

I slept on the stretcher the first night and on the floor the second night. Floor was better than the stretcher, but we’ve agreed that we need to improve both the stretcher and the seats. They’re too narrow and you wake up when you need to turn over out of fear of falling out of bed.

I think what we’ll do is get a cheap futon mattress from IKEA. I know it may be seen as wasting money, especially if we compare how we sleep to some of the other teams in their tents. But, i think it’s essential. Sleep is really important and i know we all will get very ratty if we’re too tired.

We also sorted out the rally numbers to go on the side which i’m very proud of. We didn’t use the numbers provided but made our own.

Mark and Jules did lots of fiddles to it as well. They worked out where the third seat should go and various other things.

Fredag 28 Juli 2006 – A new start

I’ve started a new blog in Swedish for those of you who understand that language (and indeed those of you who wish to learn it!) –

Fredag 28 Juli 2006 – En ny start?

Såååå…. En ny blog… en ny start kanske? Jag vet inte. Det kändes inte rätt att fortsätta på hypo. Dags att ge nånon annan en chans att uttrycka sig. Jag körde på i gamla hjulspår och jag klagade mest. Jag skrev sällan mer än en gång i veckan och det blev en press att hinna uppdatera innan deadline och så ska det inte vara. När jag skrev i början hade jag inga som helst problem att uppdatera innan deadline och tänkte aldrig på när det var ens.

Jag kommer nog fortsätta i samma stil som på Hypodea. Jag har svårt att tro att jag kommer börja skriva ”finblogg” istället för ”fulblogg” som ju dessa dagböcker kallas. Min stil är väldigt enkel och jag har aldrig haft för avsikt att vara intellektuell eller särskilt bildad i min dagbok. Den är ett sätt för mig att hålla kontakten med mamma och pappa, vänner, bekanta. Ett sätt att minnas mitt liv och hantera känslor och händelser, nya som gamla.

Jag kommer också fortsätta skriva min engelska dagbok på Raspberry Light och då och då och uppdatera min blog om våra förberedelser för Afrika på Plymouth to Banjul bloggen.


Lördag 29 juli 2006 -Trött trött trött!

Jag vill inte vara trött! Jag vill vara glad, energisk och sprudlande av liv som Katarina i inspirationsbloggen!

Hennes presentation låter så härlig, hon är stolt över vart hon bor, hon är glad och har åstadkommit jättemycket i sitt liv so far. Go girl!

Jag tror att jag känner mig extra misslyckad eftersom det börjar gå upp för mig att jag inte är som hon. Jag har liksom alltid haft intrycket av mig själv som den glada, pigga och energiska. Jag börjar inse att jag kanske inte är så positiv som jag trodde. Christoffer, ett ex till mig sa en gång att jag var väldigt negativ. Jag tog fruktansvärt illa upp och blev jätteledsen. Det tog ett tag men nu börjar jag se att han kanske hade rätt.

Men, man kan ju ändra sig! Jag kan göra något åt min inställning och min attityd! Man styr sina tankar och de har – som vi sagt så många gånger förr – större inverkan på oss än vi tror. Ta bara exemplet med citronen. Tänk på en citronklyfta, tänk att du biter i den. Vad händer? Rinner saliven till i munnen? Drar det i käkarna som för att motverka den där surheten? Om vi kan få en så kemisk reaktion genom att tänka på något så trivialt som att bita i en citronklyfta, hur mycket påverkar inte negativa tankar oss då?

Think happy toughts!

Som jag kanske har nämnt förut ska jag dra ner på att träffa vänner. Det är väl egentligen fel att dra ner på det som jag verkligen gillar, dvs träffa vänner och gå ut, men det är tyvärr det enda jag kan dra ner på. Jag kan ju inte gå ner på halvtid på jobbet, jag kan inte ta bort halva min restid till jobbet, jag kan inte sluta tvätta kläder eller diska, jag kan inte sluta städa. Jag kan inte sluta mata marsvinen eller låta bli att byta i deras bur. Alltså, kvar är vänner. Jag kan helt enkelt inte träffa dem så ofta som jag har gjort hittills och jag måste säga nej till sociala evenemang på jobbet som jag egentligen inte bryr mig om.

Jag måste sova mer, lägga mig i tid, varva ner, ta det lugnt. Jag måste träna mer, träna milt that is. Kanske en halvtimmes cykeltur, en rask promenad i parken eller kanske ett yogapass.

Det blir bra, jag fixar det här. En sak i taget.

Jag har ju Mark som stöd – han visar sig vara väldigt bra faktiskt. Han ringde Louise imorse och sa att jag inte klarade att dra mig ur sängen och att jag skulle komma senare. Sen ringde han henne igen och sa att jag inte kom alls, att jag låg däckad i soffan och knappt svarade på tilltal. Han masserade mina fötter och sa att jag var ovanligt söt idag i den turkosa toppen som jag tagit på mig och med håret sådär lagom rufsigt och smålockigt, lite Gwyneth Paltrow som Sally på jobbet kallar mitt hår. Hon är söt Sally, hennes smeknamn på mig är Vivileroo, en kombination av mitt namn och Roo från the Puh Bear story. Roo var väl Kängu’s kid, Ru på svenska har jag för mig.

På tal om Puh Bear har jag skaffat en ny mobile phone dangly, en Piglet istället för Ior. Jag köpte Ior därför att han representerade mitt humör, sad and depressed beyond words. Det var inte långt efter den 10’e Maj, the black Wednesday. När Danielle på Graham’s braai (barbecue for those non southafricans readers) fick syn på honom blev hon alldeles till sig och jag gav honom till henne. Slut med depression och dags för lite Piglet-worrying istället.


Mark hade en födsel häromdan. 20 minuter innan han skulle sluta ringde han och sa att han skulle bli sen eftersom de just fått ett jobb. En liten kille föddes i hans ambulans eftersom de inte hann in till sjukhuset. Bless!

söndag den 30 juli 2006 – Mr Spider is back!

Någon som minns spindeln som satt i vardagsrumsfönstret? Han som dog och som vi begravde i Mark’s favoritblomma? Well, hans kusin har just flyttat in! Det verkar vara en populär hörna för spindlar det där! Han ser mer eller mindre likadan ut som förra årets spindel, bara lite mindre. Han växer fort dock, jag har redan hittat hans babygro i nätet som han skalat av sig.


Mark, Paul och Jules har gett sig av till motormässan och jag sitter här och slappar. Som jag skrivit de senaste dagarna behöver jag ta det lite lugnt och inte göra så mycket. Jag tror att jag ska lägga upp ett par byxor senare idag och baka pepparkaksmuffins, men så mycket mer lär det inte bli. Det kan hända att jag får blodad tand av att lägga upp byxorna och syr lite mer när jag ändå har maskinen framme, men det kan knappast räknas som något negativt. Jag menar, jag blir alltid så glad av att sy vilket ju bara är bra.


Mark’s gamla crewmate Ben gav oss en pepparplanta för nån månad sen och den bär frukt nu! De är inte särskilt stora, pepparfrukterna, men de är! Jag minns när jag var liten och mamma odlade paprikor i sovrumsfönstret. Det var ju såååå spännande att se hur de kom upp, hur de blommade och sedan hur små paprikor växte fram. Jag brukade bita i dem när de fortfarande satt på plantan och mamma blev jättearg! Men jag var ju så ivrig ju! Inte kunde jag vänta tills paprikorna blivit röda! Gröna paprikor är ju också gott!!

Sunday 30th July 2006 – Professor Piggins is the Beta Pig in charge

Mark is so sweet, he was joking yesterday that “Professor Piggins (also known as Curtis in this blog) is the beta Pig in charge and he’ll look after you baby” when I was complaining about him leaving me on my own. Of course, Curtis is Beta Pig as Mark is Alpha Male in this household…! Hence why we call him “Beta” now…

They’re all fine, mooching around, doing their little skittles and popcorn every now and then. They’ve got a new game; I’ve turned the cosy upside down which means they can just about crawl under and then they walk around inside it, pushing it around until they hit something like the doorframe, food bowl or something. Sometimes they do a popcorn under there and the whole thing just pops up in the air and then down and they scare each other to death! I can’t help laugh at them!


I’ve lost my car keys. It’s a bit worrying actually. We’re using the spare key as I just cannot find them. Not sure who had them last. I know I drove her and shortly after Mark said he couldn’t find them so I may have left them in a handbag or something. I mean, they’ve got to be in the house as the car is outside, but the question is where…! Any psychic out there who can tell me where I’ve put them? 


I was supposed to see a friend yesterday but I just couldn’t drag myself out of bed. Mark even had to call to say I was going to be late. Eventually I managed to get up, have a shower and get dressed. Then I sat down in the sofa and that was it. I just could not get up and sat there for most of the day. Mark had to call her and say I wasn’t going to make it at all, I couldn’t even do that myself. Didn’t eat anything during the whole day as Mark was out (hence the joke about Curtis, the Beta Pig in charge would look after me!).

In the evening we went to Harvester for some food and that was about all I did the whole day.

As I’ve said several times before, it’s enough now. I need to chill out, take it easy and recharge the batteries instead of burning the candle both ends. I’ve decided not to see any of my girlfriends for two months and not engage in any social activities in the evenings unless I HAVE to.

There is a leaving do I really ought to go to but I’ll see if I can get out of it. I really like one of the girls leaving and I think I’ll just have a quiet word with her and swap mobile numbers and then see her later in the year instead.

I will, of course, see any of my friends that need me if they have any problems, but I guess that goes without saying.


I want to buy a new wardrobe. When Paul moves out I’d like to buy a big, new, shiny wardrobe from IKEA and stuff all my clothes in it. Then I can use my old one for winter/summer storage of the clothes I’m not using. Fantastic idea! 

Tisdag 1 Augusti 2006 – Hur mycket kan man hata någon?

Jag har precis haft ett praktgräl med Louise. Hur mycket kan man hata någon? Ja, jag vet mycket väl att ”it takes 6 of one and half a dozen of the other” för att gräla, men ibland undrar jag om det verkligen är så. Förtjänade jag verkligen att höra henne rabbla en lång ramsa som innehöll både ”Mark älskar inte dig, du är bara nån desperat ”mug” som försöker spela lycklig hemmafru men faktum är att du är inte förlovad och du kommer aldrig få nån ring på ditt finger och du är så desperat efter barn att det är synd om dig.”


Jag skriver mer imorgon om jag får tid på jobbet, nu måste jag sova.

(PS, tack för alla kommentarer! Alltid lika roligt att höra från läsare och som jag alltid säger när någon träder fram ur skuggorna, jag fascineras över att någon finner mig så intressant att de följer mig under flera år! I am utterly flattered!)

onsdag den 2 augusti 2006 – Definition av en riktig vän

Utan att nämna några namn kan jag lugnt konstatera att det är i tider som denna som man lär sig vilka som är ens riktiga vänner. De som står vid ens sida och stöttar, de som säger att de alltid kommer finnas där, no matter what. De som inte lägger varken skuld eller press, de som inte förväntar sig något i utbyte utan bara finns där.

Så, vad var det nu som hände med Louise? Det är en lång historia som börjar med att jag har känt mig åsidosatt eftersom hon alltid bokar om mig som jag nämnde i en tidigare text. Hon har heller inte varit särskilt närvarande under de senaste månaderna då jag gått igenom en kris i mitt förhållande och jag har önskat att hon skulle ha träffat mig.

Jag skulle ha träffat henne i lördags men klarade helt enkelt inte att ta mig ur sängen. Jag vill inte kalla det kollaps, men inte långt ifrån. Bara det faktum att Mark fick ringa henne och säga att jag inte kunde komma borde ha gett henne en hint att allt kanske inte stod rätt till.

Jag ringde henne senare under helgen för att prata men hon svarade inte. På måndagen fick jag ett oförskämt mail som insinuerade att jag bara varit lat på lördagen och inte alls så illa däran som jag var.

Jag tar helt och fullt ansvar för att jag borde ha ringt och avbokat henne på fredagen alternativt så skulle jag ha tagit mig över till henne till varje pris. Nu blev det inte så och ja, jag ber om ursäkt för att hon slösade en lördag på att vänta på mig. Men jämför det med alla de gånger som hon har avbokat och bokat om mig och vi är hyfsat jämställda. Hon ger mig signaler att jag inte är särskilt högt på hennes prioritetslista genom att hon alltid bokar om mig och quite frankly, I’m fucking fed up with it!

Jag svarade på hennes första mail med att försöka förklara att jag inte mår så bra just nu och att jag är slutkörd. Det svarade hon på med ”Just as well that you haven’t got kids then.”

Förlåt? Jag var väldigt nära att plocka upp luren och ringa på studs, men hejdade mig. Jag var ju på jobbet trots allt. Jag klickade reply och skrev ”What’s that supposed to mean?” men skickade det aldrig.

Jag ringde henne på tisdagkvällen och vi hade som sagt ett praktgräl utan like. Jag har bara spridda minnen av vår konversation men poängen var att hon tycker att jag ska lämna Mark eftersom han behandlar mig illa, jag är en ”mug” (vad säger man på svenska för det?) som försöker lappa ihop vårt ”doomed relationship” och jag är all so wrapped up in my desperation to fix it and Mark is taking me for a ride, I cook all his meals and clean all his dirty pants.

Förlåt? Till att börja med, jag vet vart det här kommer ifrån – jag är ganska huslig av mig, jag gillar att laga mat och jag vill ha huset hyfsat rent och städat. Louise är så långt ifrån mig man kan komma på den punkten och är mer av en partytjej som bränner hela lönen på en prada-handväska, en spray tan och en helkväll med jobbarkompisarna. Det är inget fel med det, jag har inga som helst problem med henne och hennes livsstil, men jag har problem med att hon tycks ha problem med mig och mina val.

Om jag väljer att laga mat är inte det för att försöka duga åt Mark. Om jag väljer att städa och köra en vittvätt är inte det för att jag försöker lappa ihop förhållandet. Jag gör allt det där för att jag vill, för att det är det jag prioriterar. Om jag däremot började noppa ögonbrynen, sola solarium och gå på nattklubb till fem på morgonen – DÅ skulle jag vara en complete mug eftersom jag bara gjorde det för att försöka passa in hos Mark fastän jag egentligen inte vill göra de där sakerna. (Nu bryr sig inte Mark nämnvärt om mina ögonbryn är noppade eller inte, om jag har pradahandväska eller nåt från H&M så jag är väl lyckligt lottad att min pojkvän faktiskt gillar mig som jag är… Mark brukar alltid säga att Louise är en perfekt trophy wife, dvs hon är snygg, rolig och ens kompisar tycker att hon är ett kap, men hon är kass i sängen (enligt Dan, hennes ex) och hon är ytlig, bryr sig inte ett skvatt om huset och jäkligt high maintenance.)

Secondly, Mark gör faktiskt mer än vad jag gör när det gäller hushållsarbete just nu. Han tvättar mer, han tar hand om köket efter att jag har lagat mat, han plockar småsaker och han skurar badrummet. I’m sorry, but who’s taking who for a ride here?

Hon sa att det känns som att marsvinen bara är ett substitut för barn och att jag är desperate efter ”riktiga” barn. Jag svarade att du har delvis helt rätt, de är definitivt ett substitut för barn, men jag är sannerligen inte desperat efter barn! Jag var lite sugen ett tag, ja, men sen skaffade jag som sagt marsvinen och insåg att det räcker så ett par år framöver! Vi ska ju till Afrika och efter det har vi andra projekt man inte kan göra med barn så nej, barn är faktiskt inte på agendan just nu.

(På tal om barn, Louise’s pojkvän är svart och hon sa häromdan att hon inte visste om hon ville stanna med honom eftersom hon var osäker på om hon ville ha mixed race children. Darling just leave him now. You do NOT love someone if you cannot accept his race. Stackars karl.)

Hon sa att en lifecoach brukar saga att man ska rita en cirkel och dela in den i lika stora delar och sätta in pojkvän, jobb, familj, vänner etc där i. Poängen är att de ska vara lika stora delar. Nej, svarade jag. Om min mamma skulle bli sjuk skulle jag ägna henne mer tid än hennes avsatta procentsats. Om Helen och hennes man skildes skulle jag avsätta mer tid till henne än till andra vänner och tex Mark. Nu är det så att Mark och jag har haft det struligt och min största prioritering är att ta hand om vårt förhållande och ge det en värdig chans. At any given point in time you cannot expect these areas to be equally sized. Over a 5 year period yes, you can say they should even out and all have the same size, men inte om man gör ett stickprov.

När jag försökte förklara att Mark och jag har pratat mycket och att vi är säkra på att vi vill ha varandra sa hon att hon sa så till sitt ex precis innan de gjorde slut bara för att hon inte ville vara elak och att man inte alltid menar det man säger. Förlåt? VAD för dig att tro att du och Mark är likadana, rent av identiska? Why do you not believe what I’m saying?

Sedan pratade hon om ett annat förhållande hon haft som varit väldigt destruktivt och hon sa att det gjorde ont i henne att se mig göra samma misstag som hon. Jag försökte förklara för henne att OM nu mot förmodan min situation är IDENTISK med den hon pratar om – vilket den med all säkerhet inte är eftersom vi pratar om fyra totalt olika individer – men OM den nu är det, så måste jag få göra mina egna misstag. Jag kan inte lära mig av hennes misstag.

Jag har dessutom redan ett förhållande i mitt bagage där jag ångrar att jag inte kämpade mer. Jag tänker inte göra samma misstag igen och jag tänker kämpa till sista hoppet är helt dött när det gäller Mark. (Nu är det ju faktiskt väldigt bra just nu, han är som sagt väldigt committed men det verkar vara en annan historia enligt henne.)

Mot slutet av samtalet kom frasen jag skrev om igår, dvs hon sa igen att jag var en idiot som sprang efter Mark och försökte lappa ihop ett trasigt och dömt förhållande och Mark älskar inte mig, jag är inte förlovad, inte gift och jag kommer aldrig bli det heller, i alla fall inte med Mark. Jag har ”mug” written all across my forehead och jag är too wrapped up in my little dream of being the perfect housewife att jag inte ser vad som händer.

Jag måste erkänna att jag inte exakt fångade allt hon sa eftersom jag bara satt och gapade och halvvägs genom hennes svada röt jag av all min kraft ”FUCK OFF LOUISE, GO TO HELL!!!!!!” sen slängde jag på luren.

So there.

Jag satt sedan i soffan och grät högljutt och visste inte vad jag skulle ta mig till. Paul hade vaknat och kom ner och höll om mig. Han kramade mig och tröstade så gott han kunde. Sedan satt vi och pratade tills Mark kom hem och Paul kunde gå och lägga sig igen. (Han hade kommit hem vid fyra på söndagsmorgonen efter Guns & Roses koncerten och var bra så trött, bless him!)

Hon skickade ett text strax efter att jag slängt på luren där hon skrev ”oops, didn’t mean to sound so harsh, I think you’re a great person and wish your life works out. L”

As if she meant that!

Hon ringde också idag vid halv sex men jag svarade inte. Dels pratade jag faktiskt med min chef och kunde inte svara men jag hade inte gjort det även om jag kunnat. Om hon ringer för att skälla mer så betackar jag mig och om hon vill ringa för att be om ursäkt så har jag tyvärr inte mycket till övers för henne. Fine, vill hon be om ursäkt så accepterar jag hennes ursäkt men hon är fortfarande struken från min christmas card list.

Jag kan också se vart hennes tjatter om barn kommer från. Hennes tvillingsyster Amelia har en son på två år och är gravid igen. Louise är tillsammans med en kille som hon träffade vid jul som hon inte riktigt vet om hon vill ha barn med. Hon är desperat efter barn men har inte direkt några möjligheter till dem än. Well, tough! Jag tänker fan inte ta emot skit bara för att hon har problem!

En halvtimme efter att Louise och jag har lagt på textar Dan Mark och säger: Have you heard that Viv and Louise have had a big barny?” Hon är snabb att se till att hennes version kommer ut först…. Mark hade inte ens hört det av mig än!! Jaja.

Jag har so far pratat med tre av mina nära vänner angående det här att dra mig undan och de har alla reagerat på samma sätt; Vivi ta den tid du behöver. Vi har sett hur stressad och ledsen du har varit den senaste tiden, vi finns här för dig vad du än bestämmer dig för att göra och när du är redo för det, kom till oss. Bless them!!!!!

Wednesday 2nd August 2006 – Paracetamols? Tampons?

How embarrassing! My boss just asked me if I had any paracetamols, ”Oh yes I do” I said, pulling out my drawer and started rumbling around. I said, ”I’ve got ibuprofen, paracetamols, tampons….”

Tampons?! Viv, the poor man asked for PARACETAMOLS! Not tampons!! What would he do with them anyway?!

He laughed and said ”two paracetamols will do me fine, thanks.”

Fredag 4 Augusti 2006 – Madonnas personal medic

Mark jobbade som Madonnas personliga medic igår när hon uppträdde på Wembley! Det är genom samma kontakt som frågade om han ville jobba på Elton John’s födelsedagsfest och som han gjorde tv-reklamen för.

Killen hade ringt Mark eftersom Mark’s förra crewmate hade glömt sin telefon hos honom och Mark skulle åka och plocka upp den. Mark frågade om han hade några extraknöck inom den närmaste framtiden och killen sa, ja, as a matter of fact, jag behöver en medic ikväll till en koncert på Wembley, har du lust?

Det visade sig vara Madonna som uppträdde och det var som hennes personliga medic. De har ju olika medics för olika delar, tex för audience, staff, cuts and bruises, crew och så vidare. Madonna har naturligtvis sin egen och av en händelse hade han som skulle ha skött det fått ringa återbud så Mark blev erbjuden den rollen

Han kom hem vid två igårnatt och imorse när jag gick var hän väldigt trött så jag har inte fått någon rapport än på om det varit en bra koncert.

Jag skickade honom ett text under kvällen: Beta Pig has peed in the sofa, great! How’s Madonna doing? Jag kan inte hjälpa det men jag är lite imponerad!

Ja som sagt, Beta kissade i soffan igår Jag hade honom på magen vilket jag brukar eftersom OM det skulle ske en olycka kan jag ju bara slänga in kläderna i maskinen och duscha, men den här gången lyckades han pricka in mellan min arm och sidan så det rann ner på soffan. Jäkla marsvin!! 🙂

Jag drog av sofföverdraget och slängde in det i maskinen. Om det blir förstört får vi helt enkelt klä om soffan. Jag kunde ju liksom inte låta bli att tvätta det… Min största oro är att soffan har blivit fläckbehandlad, men att om jag nu har tvättat överdraget gissar jag att den impregneringen försvinner… Nå, vi får se hur det går. Jag hade ju som sagt inte mycket val. Marsvinskiss är det SISTA jag vill ha i min soffa!!! 🙂


Jag har börjat få gråa hår…! Jag upptäckte det första för några veckor sedan men var osäker på om det var ett grått hår eller bara väldigt ljust, jag är ju trots allt bottleblonde. Häromdan såg jag några till och sen såg jag ytterligare ett som var väldigt tydligt att det var just ett grått hårstrå!

Oh well, vi ska alla bli gråhåriga en vacker dag så why not now. Jag ska till frissan i morgon och göra mörka slingor. Jag hade tänkt att göra ett varv slingor nu, sedan ett till i Oktober / November nån gång och sedan göra en mörk toning för när vi åker till Afrika som kan tvättas ur efter 24 tvättar. Det borde räcka. Sen återgår jag nog till min naturliga, fast med inslag av grått då! 🙂

Söndag 6 Augusti 2006 – Lite foton

Jag har just laddat upp alla mina bilder från mobilen till datorn och tänkte att jag kunde ju slänga upp ett par här så ni får se lite av min omgivning.

Första kortet är från rulltrappan ner till tunnelbanan. Jag har tagit ett gäng kort där eftersom det fascinerar mig att det alltid är en så strid ström av människor som går ner – oavsett vilken tid man är där. Visst, sent på kvällen och mitt på dan är det något färre, men det är oftast hyfsat jämn ström.

Sedan är det ett kort över Canary Wharf Plaza, precis framför 1 Canada Square. All Bar One och Slug and Lettuce är till höger och Carluccio’s och Smollensky’s är till vänster.

Bilden som är tagen på kvällen är rak mot 1 Canada Square så i princip precis tvärt mot den över plazan.

Tunnelbanestationen är Clapham Common har jag for mig… Minns inte riktigt, men jag vet att det är en av Clapham-stationerna.

Sedan är det tre kort från mitt jobb, min utsikt, mitt skrivbord och alla pryttlar på min pc.

En bild från min tågstation har jag slängt också. Kanske inte det mest intressanta men jag tycker väldigt mycket om just den här stationen så det får följa med.

[Bilderna har inte lagts upp i arkivet.]

Monday 7th August 2006 – Artificial intelligence

I’m not blonde anymore… I went to the hairdresser on Saturday morning to have darker strands put in. I may or may not have mentioned it already, but I don’t want to be blonde when we’re in Africa, and therefore I have decided to put in some darker strands now, then do another lot in a couple of months and then do one of those semi perm’s that washes out after 24 washes or something.

I forgot to mention to her that I wanted a warm shade of brown, more of chestnut rather than ash-blonde… It’s ok, I just have to get used to it I guess. Might throw in one of those semi perm’s that you can do yourself. I’ve got one at home called chestnut brown. Might give it a go, we’ll see.

Apart from that I didn’t do much this weekend. I went food shopping as we needed some veg for the pigs and I finally had time to get my sewing machine out! I’ve been dying to do something creative for a long time but I’ve just not had any time.

I bought a pair of very cheap trousers at Tesco the other day that I amended to be short, just below the knee. I was struggling a bit with the turn-ups as I’ve only done that once before. It’s very difficult to ensure you get the right length, but we got there in the end. I’m quite pleased with them actually, and considering I’ve only spent £6 on them it’s not bad!

Tisdag 8 Augusti 2006 – Arkivering

Det är en viss tillfredsställelse i att kasta gammal arkivering. Jag har tre stora arkivskåp bakom mig och ingen har använt dem sen jag började här. Jag bad Facilities att öppna dem plus att förse mig med en nyckel till dem så att jag kan rensa ut och använda dem. Vi måste nämligen låsa in alla våra dokument under natten eftersom vi har en ”clear desk policy”. Jag fick en tillsägelse för att ett av dem inte var låst häromdan men det är ju inte MITT för sjutton!! Jag har inte en susning vad som finns där!

Så nu ska skiten ut. Jag kikade på det som hastigast och konstaterade att det tillhör en direktör som jobbade har nånstans mellan 99 – 04. Allt är mer än två år gammalt och ingen kommer vilja ha det igen. Och även om nu någon skulle känna ett behov av det så är det ju ingen som vet att det är här det är.

Jag har redan fyllt två stora confidential bins och har ringt Facilities för att be om två till. Det är sanslöst vad mycket SKIT folk samlar på sig! (Säger hon som har hela garderoben hemma fylld med rubbish!)


Mina två skivor från Jenny Beck ( har kommit. Tyvärr hade de missat att sätta på tillräckligt med porto så jag måste gå till posten och betala £1.13 trots att jag betalade fullt porto när jag beställde. Jag skickade ett mail till dem och fick svar nästan direkt där de bad så hemskt mycket om ursäkt och att de genast skulle ersätta mitt paypal-konto och även skicka en till CD. Hon har gjort tre skivor (självproducerade) och jag köpte två ex av den senaste och nu får jag även ett ex av den första, hurra!


Paul har hittat ett rum förresten, har jag sagt det? Han ska dela hus med två tjejer och det är väldigt nära jobbet för honom, perfekt. Jag var måttligt road av honom igår när han pockade på Mark’s uppmärksamhet. Mark och jag gick igenom saker som våra gemensamma bankkonton, pengar till Afrikaresan, vilka grejer som vi båda måste komma ihåg, tex när Mark ska flyga med Paul, när jag ska på teater (bokat innan jag bestämde mig för att trappa ner på sociala aktiviteter så tyvärr inget att göra något åt.) och när hans nästa lediga helg är så att vi kan göra något.

Alltså, missförstå mig inte, det är klart att Paul också får prata med Mark men vi satt ju liksom i ”möte”! Det var massor att gå igenom och vi har så lite tid tillsammans i och med Mark’s skiftarbete så när vi väl ser varandra måste vi ibland prata om tråkiga saker som lån, amorteringar, datum och kom ihåg kemtvätten.

Oh well. Paul har varit mer positiv än negativ de senaste veckorna så jag ska inte klaga. Han var väldigt supportive när det där med Louise hände och han har hjälpt till mer hemma så nej, jag ska inte klaga. (Men det ska bli skönt när han flyttar…!)

Jag serverade ugnspannkaka igår, inspirerad av Doris på Hypodea. Mark tittade misstänksamt på maten och följande dialog utspelade sig:

-That looks funny, what is it?
-It’s ”oven-pancake”, like a large yorkshirepudding with bacon on the side, lingonberry jam and some raw grated carrot and apple.
-Ah… interesting, I’ve never had that before!
-Oh yes you have darling, I served it to you in Wimbledon and you didn’t like it! You said it was like having a sweet pudding for dinner, but I say it’s not sweet, it is actually savoury as you have the salty bacon to it, so there!

Nej, min chef har nog rätt, jag behöver ingen assertiveness course! (När jag sa på min appraisal med min chef senast att jag tycker mig ha ett skills gap där, att jag behöver lära mig att bli mer assertive utbrast han ”Pah! You not assertive enough?! F*** off!!” Ja, han sa faktiskt F-ordet!!)

Anyway. Ugnspannkakan gick ner utan större klagomål.

Fredag 11 Augusti 2006 – 6 Juni 1998 – Lördag

Jag är grinig. Jag vet inte varför.

Vi var hos Andreas i Tyresö igår och grillade. Det var himla trevligt. Fast jag frös när vi var ute och när vi kommit in så somnade jag i soffan det första jag gjorde. Hmm. Sina är trevlig. Jag gillar henne. Hoppas inte hon sticker tillbaka till Berlin än på ett tag.

Tog en sväng ner till Solna Centrum och gick i affärer. Det var rätt trist faktiskt och det kändes konstigt. Jag menar, shoppa är väl alltid kul? Vi hittade en skitsnygg jacka. Inte till mig dock… 😉

Åkte sightseeing ut till Alby också. Pojkarna var på kryssning till Åland, och vi mumsade jordgubbar med grädde, färskostcreme med jordgubbssoppa och nya mintnoblesse. De är en verklig hit! Helt klart! Bara doften som stiger upp ur paketet när man tagot bort plasten får en att vilja slänga sig över det och gloffa i sig.

Vi ska hem till Micke i morgon och kollapå videon som gjordes från Public Show. Det ska verkligen bli kul!

Nu ska jag göra nåt annat. Vad har jag inte bestämt mig för än.

Du blir allt verkligare,
allt mera kropp, själ och ande,
allt mera ande, själ och kropp.
Du blir allt mera avhöljd du,
som jag inte mycket kände
men som jag numera känner.
I djupens djup en sötma bor.
I höjdens höjd en ljushet bor
och mellan dessa lever vi.
Anna Rydstedt

Lördag 12 Augusti 2006 – Allt som sker är för det bästa

Jag kanske upprepar mig, jag kanske har skrivit det här förut, men isåfall får det bli så. Det är ett sätt att bearbeta.

Två av Guds änglar sökte husrum för natten och knackade på hos en bonde. Han hade det gott ställt och hade möjlighet att ta in änglarna. Dock lät han dem sova nere i den kalla och fuktiga källaren utan att ge dem något att äta för kvällen.

Nere i källaren såg den första ängeln ett hål i väggen som hon lagade.

Följande natt sökte de husrum hos en annan bonde. Denne bonde var väldigt fattig men godhjärtad och han lät dem sova i det varma stallet på den mjuka halmen. Han delade det lilla kvällsmål han hade med änglarna och såg till att de hade en filt att värma sig under.

Följande morgon när alla vaknade var bondens häst död.

Den ena ängeln sa till den första:

-Hur kunde du låta bondens häst dö, han är ju så godhjärtad. Och den första bonden, han som knappt släppte in oss, hans vägg lagade du.
-Saker och ting är inte alltid som de ser ut att vara, svarade den första ängeln. I den första bondens vägg fanns en skatt och nu kommer han inte att hitta den eftersom vi fyllde igen hålet. Här hos den andra bonden kom döden under natten för hans fru. Jag gav döden bondens häst istället.

Det som sker, är alltid det bästa alternativet, även om vi inte alltid kan se det när vi är mitt uppe i det.

För att undvika missförstånd vill jag klargöra att ovanstående inte betyder att Mark har lämnat mig igen. Tvärtom, på den fronten är allt väldigt bra just nu. Vi är starkare än vi någonsin varit och utan honom hade jag aldrig klarat mig igenom det här.

Lördag 12 Augusti 2006 – Tårar

Jag bara gråter. Det går ett par timmar, allt är ok, men sedan släpper det igen. Jag klarar inte att hålla tillbaka, tårarna faller vare sig jag vill eller inte. Mark kramar om mig och lagar mat. Han frågar om jag vill gå en promenad eller ta en sväng med bilen. När han jobbar ringer han med jämna mellanrum för att se till att jag är ok. Det är jag inte. Eller jo, jag är ju så ok jag kan vara, under omständigheterna. Jag är ok men ändå inte, liksom.

Jag kan inte skriva om det än, men jag svarar på mail.

15 Augusti 2006 – Memories

25 Augusti 1998 – Måndag
Senaste skivan; Absolute Mobile. Ett måste för varje mobilfan. Lär dig texterna till din ringsignal utantill!

Jag kom på en lösning på ett problem på jobbet idag, det kändes väldigt bra. Nu gäller det bara att få de andra på jobbet att inse att det är jättebra om jag programmerar om halva växeln… 😉

Jag missade girltalklunchen med en halvtimme idag. Hängde inte med i mailtrafiken eftersom det var så mycket att göra på jobbet. Fast jag fikade en halvtimme med dem i alla fall.

Efter jobbet mötte jag upp Henrik och vi gick från Centralen till Wayne’s på Kungsholms Strand. Det är en rejäl promenad. Trodde inte det var så långt. Jag hade mina nya skor som jag köpte igår…. Aj!

Wayne’s var stängt så vi tog 59’an till Götgatan. Det såg helt trashat ut på Wayne’s, helt klart inga seriösa som jobbade idag. Ingen brydde sig om att plocka bort från borden eller hålla snyggt. Trist. Vi gick ner till BioPalatset och kollade vilka filmer som gick. Henrik ville, men jag ville verkligen inte. Grejen var att jag lovat honom att göra precis vad han ville, och hade redan brutit det löftet… Inte bra. Men han tvingade mig inte att gå på bio med honom. Skönt. Vi gick bort till Skanstull istället, tog 4’an till Fridhemsplan och gick hem. Mycket prat, barnuppfostran, plugg, jobb och allmänt kackel. Det är så skönt med Henrik, man kan prata om vad som helst med honom. Han är så bred. Och så är det skönt att vi GÖR saker. Det verkar vara typiskt kvinnligt att vilja göra saker och inte bara gå hem och gosa. Jag vill ha något att minnas, på nåt sätt. Jag vill uppleva, se och vara där det händer. Inte för att det hände så där extremt mycket upphetsande, men vi gjorde vad vi kunde i alla fall!

Elle kom upp en sväng på jobbet idag. Hon ville gå och shoppa med mig på torsdag, och det kan man ju inte säga nej till 😉

26 Augusti 1999 – Torsdag
Whheeeeehaa! Jag älskar att få lön. Det är verkligen en höjdpunkt!

På tåget i morse satte sig en ung kille mitt emot mig. Han såg inte gammal ut, 18-19 kanske. Inte för att jag själv är så himla gammal med mina 24 men jag är i alla fall äldre. Anyway, han påminde mig om Jörgen på något sätt. Hans appearance, hans style, jag kan inte riktigt sätta fingret på vad. Det är otroligt smickrande att inse att någon flirtar med en. Det jag däremot inte förstår är att det händer när jag känner mig såhär; håret hänger, finnarna frodas och jag är allmänt missnöjd. Till råga på allt är det här den andra killen den här veckan som flirtar med mig…..

Engelsk humor
Britter är speciella, ett eget folkslag, ingen har påstått något annat. Däremot blir man väldigt medveten om det när man utsätts för deras humor. Varje morgon åker jag buss 38 från Victoria Station och passerar en affär som heter Cordings. De säljer kläder och tillbehör för fågeljakt bland annat. De har dock såpass mycket humor att de driver med sig själva i fönstret. På ena sidan entrén står det med gröna bokstäver över hela fönstret ”Hold still man…” och på andra sidan entrén står det ”Never mind the bird, where is my hipflask”. Det ger ju en perfekt bild av hur fågeljakt går till….!

Björnbärsriket England
På väg in till Victoria passerar man en liten sänka eller vad man ska säga. Det ser ut som om det har varit något under, men nu är det övertäckt med buskar. Björnbärsbuskar. Ett område stort som kanske 250 kvm övertäckt med björnbär. Mogna, svarta, saftiga björnbär.

Jo Patience is one of them
Jag känner mig som en idiot ibland. Det finns vissa här på kontoret som jag gillar men ändå inte gillar. De har som ingen aning om hur man beter sig. De kan skälla på en, (utan anledning) för att avsluta med, Alltså, jag skäller inte ut dig, men… Jag känner mig som en idiot när jag fortsätter vara trevlig mot dem. Precis som om jag inte fattar att de inte är schyssta. Som om jag är för dum för att sluta le. Som om jag bara har ett läge, alltid le, vad som än händer.

25 Augusti 2000 – Fredag – Gifta!

29 Augusti 2000 – Tisdag – Vi har gjort det!
Vi har gjort det!
Wow! Det gick! Jag grät inte och jag lyckades klämma fram ett jaa! När jag skulle och Henrik sa också ja. Jag sa efter prästen, och han förklarade oss man och hustru! Det var en sagolik dag, helt fantastiskt.

På morgonen åkte Henrik till Richard, och de skulle spela tv-spel eller nåt annat för att få tiden att gå. Jag och pappa åkte till Lucys hotell och plockade upp henne. När vi kom till frissan kramade Linda om mig och sa att det här blir jättefint Vivi, ta det bara lugnt! Hon tuperade och sprejade hela håret, formade och pulade. 100 hårnålar och två flaskor spay men sedan satt den där, kronan och slöjan. Lucy fotade mig, Linda fotade mig. Jag klädde på mig, försiktigt för att inte släpa klänningen för mycket i håret på golvet. Sedan återstod bara att vänta på Henrik. Kvart i två hade vi sagt. Tjugo i ringde jag på Richards mobil, och han sa, vrid på huvudet Vivi… Och där stod de, de hade stått utanför i fem minuter och inte vågat gå in! Han var så fin, Henrik i sin aprikosa kravatt och gyllene väst. Nya skor och en svart kavaj. Min prins!

Linda följde med oss till fotografen och sedan lämnade hon oss. Vi tog två serier så att vi fick med Richard och Lucy också. Man gör det bara en gång och jag betalar gärna lite extra för att få med Lucy, min tokiga kollega som faktiskt gick igenom det hela. Hon skojade inte när hon sa att hon kunde vara tärna. Hon var super förresten. Hade nog aldrig kunnat få en så bra tärna. Hon kunde allt, visste vad hon skulle göra och hjälpte mig med allt. Hon gav mig ett litet paket, två sidennäsdukar. Jag hade ju sagt att hon skulle ta med tissues till mig, och det gjorde hon med besked! En vit och en ljust rosa. Den vita hade jag i handen hela akten, krampaktigt och den gav mig styrka!

Rolls Roycen plockade upp oss i Högdalen klockan tre och vi gled runt i Huddinge och Älvsjö till klockan 15.45 då vi ställde oss strax utanför kyrkan. Då var jag bra nervös. Jisses!! Sedan gled vi ner, jag fick syn på pappa och vinkade honom till mig. Han kom och fick sin knappnålsblomma av Lucy och sedan gick vi in i vapenhuset. Henrik och Richard gick till sacristian och jag, pappa och Lucy väntade i vapenhuset. Då höll jag på att kissa på mig av nervositet! Sedan, så fort Mendelsohn började spela så rann allt av mig. När jag kom ut i kyrkan och såg alla, alla mina vänner och min släkt och Henriks släkt. Då kunde jag inte låta bli att le, jag log och strålade mot alla! Jag hade trott att jag skulle vara nervös och bara stirra i marken, men jag är väl för mycket receptionist för att låta bli att le.

Fredrike började med att sjunga ”Älska mig för den jag är” och det var jättevackert. Då hade jag tårarna i halsen, men under psalmen sedan lugnade jag ner mig. Sedan gick allt superfort och jag klarade att säga efter prästen, det är det viktigaste.

På kyrkbacken kastade folk solrosfrön och ris på oss och vi log! Vi log och vi fotades! Alla ville krama oss, vi var medelpunkten! Såklart!

Resten av kvällen gick fort, men det var underbart. Vi kom till Herrängens Gård, fick välkomstdrink och där stod alla och vi minglade en stund innan vi satte oss till bords. Petra var Toastmaster, eller Toastmadame/Toastmistress som Henriks pappa sa och ledde allt. Super-Petra!

Kvällen fortsatte för oss på Lady Hamilton där jag spenderade halva natten med att reda ut mitt hår, skaka av mig alla risgryn, borsta håret och slutligen, kunde jag ta en dusch och bli människa igen! Det är fantastiskt underbart att bära brudklänning, men förbaskat jobbigt också. Jag fick ont i huvudet av att hålla koll på kronan och slöjan hela tiden. Och mamma fick gå på toa med mig för att hålla upp klänningen. ”Det var inte igår jag fick hjälpa henne på muggen” sa mamma med ett leende till de som tittade lite konstigt på oss när vi kom ut tillsammans!

Följande morgon hämtade Kåge oss och körde ner oss till Nynäshamn och ut till Norrö i hans stora båt. Underbart väder, underbart att vara ute. Vi började med att ta en tur i jaktkanoten i sundet. Fantastiskt fin båt.

Idag är det som sagt tisdag och mamma och pappa har precis varit ute en sväng. Vi är nästan ensamma på ön och det är ljuvligt. Vi bara slappar, bastar, badar, solar, åker båt, sover, läser. Precis som det ska vara på semestern. Nu är vi också uppkopplade, även om vi inte kollar mailen så ofta!

Kram på er!

26 Augusti 2001 – Söndag

Inga prickar. Jag ar hos Mark och de har inte svenskt tangentbord installerat. Illa, jag far klara mig anda.

Mark och Paul tittar pa Monthy Pyton och jag slappar framfor datorn. Lagom avspant. Det regnar och jag ar ratt nojd med att inte gora nagot sarskilt. Jag ar ganska stressad over det faktum att det var den 25 Augusti igar. Sad. Jag tror inte Henrik och jag kommer tillbaka till varandra. Han ar en underbar manniska och jag alskar honom, men var vi menade for varandra? Jag vet inte, det ar svart att veta. Vi far se hur det gar.

Min semester ar slut och jag har bara idag och Mandagens Bank Holiday kvar. Barbara har en vecka kvar vilket innebar att det formodligen ar ratt lugnt for mig.

Jenny ar tillbaka fran Kina forresten. Lou ringde mig och sa att hon hade en overraskning for mig, och att vi skulle ses pa Fredagen pa Alton House. Nar jag kom in pa puben och hade fixat oss en flaska vin kom Jenny ut fran toan, oh my god! Jag kastade mig om halsen pa henne och vi kramades hysteriskt. Hon ar sa underbar! 🙂 Hon ska tillbaka till Kina pa tisdag, och sen kommer hon tillbaka mer eller mindre direkt nar hon borjar Uni. 😦 Jaja, nar hon ar pa Uni kan vi i alla fall maila mer frekvent.

Kram Vivi

29 Augusti 2002 – Torsdag

He did it!
Mark har klarat första testet på sin bana mot Ambulans Tekniker! Han var jättenervös kvällen innan och vankade av och an. På kvällen efteråt så möttes vi och gick till The Swan för en snabb drink så att han kunde berätta allt för mig.

Dels hade de fått göra ett lyftprov, vilket han hade trott skulle vara typ lyfta en låda upp och ner för att visa att man är hyfsat stark och kan lyfta rätt. Nejdå, det var att springa två trappor upp och hämta en dummy-docka som vägde ca 50kg och sen bära ner fanskapet till den (symboliskt) väntande ambulansen! Och det gällde att inte slå skallen på dockan i väggen runt hörnet… De jobbade två och två men eftersom de var udda deltagare i gruppen så fick Mark göra det två gånger. Han sa att det var jättetungt och han var bra så svettig efteråt!

Sen gjorde de ett test som bestod av 60 frågor på 60 minuter. Det var dels mattefrågor typ ”om ambulansen gör av med x ml av blahblah när den kör i x mph, hur mycket har den gjort av med efter att ha kört från St Georges Hospital till Thomas St Guy’s Hospital, vilket är x miles och har en medelhastighet på x mph?” De fick inte ha miniräknare… Sen var det frågor på Entonox vilket är en gas som används vid smärtlindring. Det hade de fått papper på så de hade pluggat och det sa han var inga större problem.

De hade även ett dictate test. Det var för att se om de kunde skriva ordentligt och stava någorlunda…

Det roligaste var nog ändå att sätta samman en tub med Entonox. Han kom in i rummet och där stod ett bord med en massa delar och mannen sa bara, ”Here is all the parts, your time starts now.” Right… så om jag stoppar in det här munstycket här… och sätter den här kranen här… nehej, inte det, umm, här då? Right…. och så drar vi åt, sitter den nu? Han klarade det i alla fall, under två minuter!

När vi satt på puben så sa han att han kunde ringa dan efter för att få resultatet och att han förberedde sig på ett negativt svar. Han kände att han hade gjort sitt bästa och att det kanske gått bra, men han ville inte bli besviken. Jag försökte intala honom att han måste tänka positivt. Inte sjutton tänker Beckham före en match ”Alright, I shall not be disappointed when I miss the goal tonight”. Det gäller att tänka positivt, tankens kraft är starkare än du tror. Bara du tänker och tror riktigt mycket så går det. Look at George Bush, hur kom han dit? Inte genom att se sig själv som en loser, det är ett som är säkert.

Jag sa åt honom att visualisera hur han ringer dem och hur de säger ”Congratulations Mr Whitfield, you have been successful and we will send you details of the next assessment.”

Och, som sagt, det gick vägen! Nästa steg är Physical Health test, Driving test och intervju. Physical Health och Driving ska inte vara några problem. Jag tror inte intervjun är det heller, men han oroar sig för den.

Jag känner mig hängig. Jag tror jag är på väg att bli förkyld. Jag avbokade Step’en ikväll just in case. Tänkte att det kanske blir bättre så jag tog med mig gympakläder, men nu känner jag mig värre än jag gjorde i morse! Får se om jag går till jobbet imorgon.

Jag har tittat på andra, billigare cd/mp3-spelare, men det är Rio SP250 jag vill ha. Den jag tittade på idag kändes bara plastig och sen kunde man inte ladda batterierna i den. Den hade bara 45 sekunders antiskip medan SP250 har 8 minuter! Jag tror nog jag ska lyda Ida, det är roligt med leksaker!

Till något helt annat, Andreas pappa har blivit mördad på Kuba. Det stod om det på Aftonbladets hemsida. Snacka om stressigt! Han fick ta alla sina sparpengar för att åka dit och nu strular det med alla myndigheter och skit. Precis det man behöver när en familjemedlem tagit av hatten.

Kram Vivi

20 Augusti 2003 – Onsdag

Internal Opportunity – PA to Training Division Executive Management Team.

Following Viv Lind’s promotion to PA to The CEO of Parity Group Plc, Parity Training are looking to recruit a PA to the MD and Executive Management Team. The role provides professional administrative and business support services to the Managing Director, Operations Director and Sales Director. The role will be based in Wimbledon.

Successful candidates must be professional with excellent communication and organisational skills and the ability to act on their own initiative. An enthusiastic and positive can do attitude are also essential attributes.
All applicants must have advanced Microsoft Office Skills and a minimum of 2 years PA/Team Secretary experience in a fast paced business environment.

If you would like more information or are interested in applying for this role, please contact Sinead Sanderson at
All applications must be received by 26th August 2003.

If this position is not for you but you know of someone who may be interested don’t forget about the Bounty!!


Är jag verkligen allt det där? Tja, jag måste nog vara det eftersom det är min gamla tjänst de annonserar ut.

När mailet gått ut var det många som kom upp till mig och gratulerade mig. Folk mailade och alla sa grattis och undrade hur det känns. Det känns fantastiskt! Jag är nervös, lite rädd att det ska vara för mycket, för stort steg, men sedan slår jag bort de tankarna och säger till mig själv att nu ska jag göra det här. Jag vet att om jag INTE tar chansen kommer jag alltid ångra mig och undra hur det skulle varit om jag hoppat. Nu ska jag göra det här och om jag får problem så får jag se till att lösa dem. Min största fruktan är att jag ska finna det tråkigt, tyst och för lugnt. Det är en ren ”one to one” tjänst och om inte Ian ger mig mycket att göra så kommer det vara lugnt. Jag pratade med Penni om det och hon sa att tjänsten blir vad jag gör den till, vilket är sant, men, om jag inte har den personliga mognad och erfarenhet som krävs för att ta för mig, hur kommer det gå då? Tänk om jag blir uttråkad men inte klarar att bygga mig en roll som passar mig? Men återigen, jag ska fixa det här. Jag har tid på mig, jag behöver inte vara up and running inom en månad. Ian sa till mig under intervjun att de är medvetna om mina kunskapsluckor och att de kommer sätta upp ett utbildningsprogram för mig direkt när jag börjar.


Jag var valpvakt igår! Det var Sian’s födelsedag och hon var ute med Doug och Charlotte för en curry och hon frågade mig om jag ville se efter Puppy. Jag matade henne och satt och kelade med henne i flera timmar! Hon är den absolut sötaste valpen någonsin! Hon har inte öppnat ögonen än och när man tar upp henne så börjar hon direkt leta efter tutten för att äta. Om man håller handen i närheten av hennes huvud och hon känner ens skinn så börjar hon slicka och suga och om hon får tag i en fingertopp är det kört! Hon känner definitivt skillnad på kläder och hud, hon vet hur tutten ska kännar helt enkelt.

Efter att jag matat henne så kissade och bajsade jag henne. Valpar under en viss ålder har inte reflexen att göra det själva och normalt så slickar mamman dem så att de kissar och bajsar. Vad man gör när mamman inte kan ta hand om dem är sålunda att man baddar dem i rumpan med en lätt fuktad bomullstuss!

Jag frågade Sian om Puppy’s mamma och hon berättade att det är en otroligt sorlig historia. Mamman är tydligen väldigt väldigt mager, har blivit misshandlad och har inga som helst social skills. Hon ryggar och gömmer sig när man kommer in till henne och Sian sa att hon förmodligen aldrig sett en människa utan att den sparkat eller slagit henne. Fruktansvärt.

Efter att Puppy ätit så somnade hon. Hon låg först i min famn på mage, inrullad i en handduk. Efter ett tag sträckte hon på sig och rullade över och låg på rygg på min arm, med magen i vädret och de små tassarna framför sig! Jag matade henne lite till efter ett tag och sedan somnade hon i mitt knä och där låg hon när Sian och Doug kom hem. Jag var så trött men jag hade inte haft hjärta att lägga in henne i buren när hon sov så gott. Stackarn får ju inte tillräckligt med mänsklig värme som det är. Normalt är de ju med mamman 24/7, men den här kotten är ju i buren hela tiden. Nog för att hon har filtar, men det är ju inte som mamman direkt. Jag tror hon gillade bättre att sova i famnen eftersom hon där kände mina andetag och hjärtslag.

Sian sa att vi kommer ha henne tills hon är redo att bli utplacerad, ca 6 veckors ålder tydligen. Det kommer bli sååå svååårt! Hon är stor som ett marsvin just nu men när hon är 6 veckor kommer hon vara relativt stor och skutta omkring i lägenheten…. Oh dear vad jag kommer gråta när hon åker.


Jag flyttade över pengarna från mitt Halifax credit card till mitt lloyds credit card idag. Jag hade tydligen glömt att betala förra månaden – vilket jag har svårt att tro eftersom jag är så otroligt noga med att betala räkningar, men om de säger att de inte har fått en payment så har de väl inte det – och jag ringde dem för att diskutera detta. Killen som satt på andra sidan var så totalt ovänlig och inkompetent att jag tillslut bara sa att nejtack, du behöver inte göra mer. Nästa samtal blir till mitt andra kreditkortsföretag och jag flyttar pengarna till dem. De har lägre ränta och de är bra mycket trevligare! Vilket jag också gjorde. De var naturligtvis glada för mina skulder och tog gärna över dem. Nu väntar jag bara på att pengarna från fyran ska komma så att jag kan betala att det helt. Jag ringde Henrik idag och han undrade också var pengarna var. Jag sa att han skulle ringa Stuart och tjata, det är enda sättet. Nu kanske han fattar hur mycket jobb jag la ner på de där två lägenheterna. Det är ett heltidsjobb att köpa lägenhet i det här landet. Om jag känner Henrik rätt lär han inte ringa så det dröjer väl ytterligare ett par veckor innan något händer.

Kram Vivi

27 Augusti 2004 – Chockad!

… Mållös. Jag är totalt mållös! Sååå otroligt chockad över att jag känner Anni att jag knappt vet vad jag ska göra av mig själv!

Dagen började väldigt bra. Mark jobbar dagskift idag och det betyder att han badade före mig. Att han badar före mig i sig själv är väl inget att glädjas åt men det innebär att han väcker mig och har då redan tappat upp ett nytt bad till mig, DET är värt mycket! (Ni som bor i Sverige förstår inte vidden av detta. Försök tappa upp ett bad men du får bara ha kranarna på en kvarts tryck… Det är ungefär så lång tid det tar för mig att fylla badet med vårt usla vattentryck. Jävla England.)

Det är väldigt struligt att ta sig in till jobbet nu; tågen går ju inte och bussarna är omdirigerade eftersom de har rivit upp gatan uppe vid stationen. Det betyder att jag måste gå en och en halv kilometer till nästa busshållplats bara för att ta bussen till en annan station. Det tar mig dubbelt så lång tid att åka till jobbet. Igår rev jag upp Mark ur sängen på hans lediga dag – trots att han var förkyld – för att skjutsa mig till Wimbledon. Söt som han är gjorde han det och jag kom in i tid i alla fall.

Idag frågade han om jag ville ha skjuts nånstans eftersom han ändå ska till jobbet, men vi kom fram till att det var enklast om jag följde med hela vägen till New Malden och tog tåget därifrån istället. Det betydde omväg för mig men i gengäld färre byten och trevligare resväg.

Vi pratade i bilen till hans jobb och jag kände mig verkligen på gott humör. På tåget fick jag sittplats och jag lyssnade på musik som gjorde mig så glad så glad! Abba’s Dancing Queen är det svårt att sitta still till och när Waterloo gick igång (när jag var strax utanför Waterloo Station faktiskt!) hade jag stora problem att inte flina brett och börja dansa. Strax efter kom filmmusiken till Amelie från Montmartre och det är få låtar som får mig på så gott humör som den.

Det regnar, är grått och mulet, trist väder men attans vad jag var på gott humör! Jag gick förbi Tesco på vägen in, köpte med havregryn så jag kan göra gröt (åt ingen frukost hemma) och lite lönnsirap, banan och light muscovado sugar, vad nu det heter på svenska.

En kopp chai-te, gröt med banan och lönnsirap och en nektarin skuren i bitar, ahhh!

Och så får jag syn på Anni’s kommentar på Pock’s text King Island…! Anni och jag bodde grannar! Bästa Anni! Min favoritgranne som jag jagade spindlar i tvättstugan med! Som vattnade mina blommor när jag var borta och som alltid hejade så glatt när vi stötte på varandra utanför huset.

Helt otroligt.

Jag gillade Anni från första stund när hon dök upp på Hypodea och nog kändes hon bekant, men jag tänkte inte på att jag faktiskt KUNDE känna henne i verkligheten… Ja jag säger då det.

23 Augusti 2005 – My stuff!

Mamma och pappa har kommit med mina grejer fran Sverige. Det var bade roligt och jobbigt att se allt igen. Vissa dagbocker, papper, foton som jag inte alls ville se. Andra som jag jublade hogt over. Och sa Henriks saker… Alla blandat i en enda rora. Nar vi stallde upp allt pa vinden var vi ju nygifta och hade inte en tanke pa att nar vi sedan plockade ner det igen skulle det vara som skilda. Det tog tva timmar att ga igenom kartongerna och plocka ut hans saker. En kartong och tre kassar blev det till honom som vi akte over med. Det var nog sista bandet till honom, nu finns det verkligen inget mer som binder oss samman.

De hade med sig brudklanningen ocksa. Pappa och Mark var i koket och jag skuttade i den for att se om den passade det. Det gjorde den inte, jag har blivit storre!! Mamma kampade med blixtlaset dar bak men nej. Det spelade ingen roll hur mycket jag holl andan, upp gick det inte!

Mark fick nastan en hjartattack nar jag kom ut i koket kladd som brud, med slojan och allt! Oh! sa han, you look… gorgeous!! Han kunde inte slita blicken fran mig! Och pa satt och vis forstar jag honom, JAG var kanske inte sa speciell, men klanningen ar fantastiskt vacker och aven om jag inte fick upp dragkejdan hela vagen dar bak sa satt den fint, det var bara det sista som fattades.

Pa sondagen akte vi till Arena Essex och gick pa Folkrace. Det var verkligen jattekul och om det inte vore sa langt dit hade nog jag och Mark akt tillbaka en annan dag for att titta mer. I sverige brukar det ju vara mellan 4-6 bilar per race, har var det 37 bilar som mest under ett lopp! Snacka om att det var tryck!

Pa kvallen at vi … SURSTROMMING! Jag formligen alskar surstromming och kunde knappt halla mig och vanta tills potatisen var fardigkokt innan jag kastade mig over maten. Mark och pappa stod pa behorigt avstand nar vi oppnade burken och sedan ojade de sig over stanken hela kvallen! Mark var dock valdigt duktig och tog en tugga, imponerande! Men jag fick ingen godnattpuss den kvallen….

Jag var ledig igar och spenderade dagen med mamma och pappa. Vi akte till B&Q (byggvaruhus) och Tesco; pappa gillar engelskt te och kopte atta forpackningar! Efter en fry up hos Jose akte vi hem och jag tog tag i Henrik’s saker. Han jobbade sent men eftersom jag har nycklar till porten stallde vi in grejerna utanfor hans ytterdorr. Det ar ju bara Pascale och Alan & Natasha som gar dar och de skulle aldrig ta nagot. Skont pa nagot satt att inte traffa honom. (Och det tyckte nog han ocksa!)


Och nu är det Augusti 2006. It’s all so sad.

torsdag den 17 augusti 2006 – Henrik Lind, 19 April 1972 – 10 Augusti 2006 Rest in Peace

Jag lyssnar på Cecilia Vennersten, Det vackraste och Ainbusk Singers, Älska mig. Fredrike sjöng dem på vårt bröllop. Tårarna rinner, de kliar och är irriterande, men den här texten måste skrivas, och jag måste lyssna på just den musik som är svår, för allt måste ut. Det går inte att dra tiden tillbaka, det går inte att ändra något så det enda som gäller är att hantera situationen.

Henrik är död. Han begick självmord för ungefär två veckor sedan. Vi vet inte exakt datum eller tid, men The Coroner har satt tiden då vi fann honom som tid för dödsfallet, dvs Torsdag morgon 2.20 den 10 Augusti 2006. Det var då han anlände till bårhuset.

Andy, Mark, Gori och jag hittade honom runt 23.00 på Onsdagskvällen och vi trodde först att han varit död sedan tisdagen veckan innan eftersom Gori hade pratat med honom då. Senare fick vi reda på att hans pappa pratat med honom på Onsdagskvällen och nu igår gick Andy och jag in på hans mailkonto och såg att det senaste livstecknet från honom var Torsdag den 3 Augusti klockan 17:00 då han svarat på ett mail till en kompis. Efter det slutar allt, tills vi sparkar in dörren till hans lägenhet och finner hans plånbok, mobil och en lista över hans käraste människor och under varje namn står det listat hans käraste ägodelar.

Det började med att hans mamma ringde mig runt åttatiden på kvällen, Onsdagen den 9 Augusti. ”Jag har inte fått tag på Henrik,” sa hon. ”Jag är lite orolig för honom, har du hört något?” ”Nej,” svarade jag, ”men jag är ute så jag kör förbi hans lägenhet och ser om jag ser något.”

Jag ringde Andy – en av hans bästa vänner som också är en av mina bästa vänner – men han svarade inte. Han hade redan satt sig på hojen och åkt ut till Crystal Palace eftersom han också var orolig för Henrik. Andy, Gori, Mark och jag möttes i Crystal Palace och gick in till trapphuset, jag har ju nycklar eftersom jag äger lägenheten bredvid Henrik’s.

Vi hittade ungefär en veckas post vilket inte såg så bra ut. Andy sa att han ringt runt till alla som skulle kunna tänkas ha Henrik boendes hos sig men alla var antingen bortresta eller så hade de inte hört av honom. Det är klart, Henrik har ju fler vänner än de som Andy känner, jag menar, ge honom ett rakt snöre och han trasslar in sig. Det finns inte många människor som INTE gillar Henrik. Men, att bo längre än en vecka hos en ny bekantskap låter otroligt, även för Henrik.

Vi tog tillslut beslutet att sparka in dörren. Väl inne fann vi som sagt plånbok, mobil och listan på hans soffbord. Resten av lägenheten var immaculately cleaned, det var nästan kliniskt rent och städat överallt. Vi hittade också ett block som han satt ihop, som ett liten shrine med foton på Jo, hans ex-flickvän. Hon hade lämnat honom nån månad tidigare.

Vi laddade upp mobilen och såg att det sista samtalet som ringts var på Tisdagen den 1 Augusti vid lunchtid till en av hans jobbagenturer. (Han var arbetslös.) Vi tittade i lägenheten efter spår som kunde hjälpa oss att ta reda på vart han befann sig. Han hade kläder i tvättmaskinen – torra – och hans mjölk gick ut den 9’e. Andy noterade att hans stora samuraikniv saknades och vi såg också att hans epilepsimedicin stod på badrumshyllan. Utan den kommer han tyvärr inte särskilt långt. Jag noterade att hans barstol saknades, men vi fäste inte så stor betydelse vid det, men än att vi tyckte vi hade tillräckligt för att ringa polisen och anmäla honom som saknad.

Mark tog hand om den biten eftersom han är van vid att prata med polisen från sitt jobb. Han gick igenom med oss innan han ringde allt som polisen skulle fråga, och bland annat var det att vi måste ringa till hans anhöriga. Vi hade ju pratat med hans mamma men inte hans pappa. Sent på kvällen ringde vi alltså till Henrik’s pappa för att fråga om han hört av honom, vilket naturligtvis oroade honom något otroligt.

Polisen kom, gav oss en slap on the wrist för att vi sparkat in dörren och öppnat Henrik’s post och jag bara log sött och sa ”With all respect constable, our friend is missing and if I break the law to find out what’s happened to him, quite frankly I don’t give a shit.”

Vi gick igenom hur Henrik ser ut, vad han gör, hur han är, vart han kan tänkas vara, att jag var gift med honom, när han kom till England, signalement, vart alla tatueringar sitter osv osv. Jag kände klumpen i magen växa och gick omkring i Henrik’s lägenhet fram och tillbaka. Jag sniffade på hans gamla t-shirt som jag hittade i sovrummet. Den luktade fortfarande som han.

Precis innan de skulle gå nämndes den saknade barstolen och att det finns ett loft. Ok, sa polisen, vi kanske ska titta där uppe också. Vi lånade en liten trestegs-stege av grannen under och Mark försökte öppna luckan. Hm, den sitter väldigt hårt, sa han. Som om den har svällt igen. Han bad polisen hämta kofoten som han sett i Henrik’s lägenhet för att bända med. Efter en liten stund frågar han mig, ”Finns det fler vägar in på vinden?” ”Nej,” svarade jag. ”Hm, it’s not looking good, it has been nailed down from the inside.”

Det var då det brast för mig. Jag gick ner till Andy och grät mot hans bröst medan han försökte trösta mig.

När de fått upp luckan gick polisen upp men kom ner väldigt snabbt igen och sa åt alla att ta några steg tillbaka, att gå ner till lägenheten. Jag satte mig på Henrik’s säng och grät. Efter några minuter kom Andy och Gori in och Mark kom ner och sa att ja, Henrik ligger där uppe. Han hade hängt sig och han hade varit där ungefär en vecka. Jag frågade om jag fick se honom men både polisen och Mark sa att det var bäst om jag inte såg honom.

Vi stod alla fyra och kramade om varandra medan polisen gick ut för att ringa sin chef. Vid varje död som de påträffar måste överstekonstapeln komma ut för att leda det hela tydligen. Vi gjorde inte så mycket mer där utan åkte hem. I bilen hem satt vi båda och grät okontrollerat och kramade varandra bäst det gick. Jag var lite förvånad över att se Mark så emotionell. Jag tror att hans jobb kom lite för nära plötsligt. Han hade kvällen innan haft en hängning genom jobbet och han hade varit den som skar ner kvinnan från snaran och ja… det är ju inte så kul helt enkelt. Jag undrar hur Mark kommer reagera när han får nästa hängning.

I bilen på vägen hem ringde Henrik’s pappa. Polisen hade förbjudit oss från att prata med hans föräldrar eftersom besked som dessa inte ska ske över telefon, av förklarliga skäl. Det höll vi ju med om så när han ringde torkade jag tårarna illa kvickt, harklade mig och svarade med min receptioniströst och sa att vi var på väg hem, att vi inget visste, att polisen tagit vår anmälan av honom som saknad och att vi skulle ringa imorgon om vi visste något mer då. Det var ett av de svåraste samtalen jag gjort i hela mitt liv. Att ha vetskapen om att Henrik låg död på vinden men låtsas som ingenting till hans pappa skar i mitt hjärta.

När vi kom hem satt vi i soffan och tittade på Henrik’s och mitt bröllopsfoto. Förmodligen en av de lyckligaste dagarna i hans liv.

Nästa morgon ringde Andy och berättade att polisen sagt att det var bäst om vi berättade för Henrik’s föräldrar trots allt. Jag ringde till den svenska polisen och de sa att de skulle skicka ut en bil till hans mamma och en till hans pappa. Dock ringde Maj och Kåge till Andy flera gånger och tillslut tog Andy och jag beslutet att vi skulle ringa konferenssamtal och berätta för dem.

Det, är nog det svåraste jag gjort i hela mitt liv. Hur berättar man för någon att dess son har begått självmord? Henriks pappa grät, hans mamma utbrast ”Åh Henrik mitt älskade barn!” Vi satt alla fyra och grät tillsammans. Fruktansvärt.

Jag stannade hemma på torsdagen och fredagen. Hela min värld kändes raserad och jag satt mest och stirrade framför mig. Det gick några stunder då det var som vanligt, men sen brast allt igen. Mark hade en tid hos kiropraktorn så vi tog bilen till Richmond. Jag var väldigt rastlös, först när vi satt på cafet och åt en fry up kände jag att jag måste gå så fort vi ätit upp. Mark fick knappt avsluta sin bacon innan jag var upp ur stolen. Vi gick förbi Lidl för att köpa grönsaker till marsvinen och det var samma sak där, jag hade plockat ihop de grönsaker vi behövde och Mark fnulade med nåt nån annanstans och jag kände ett akut behov av att komma ut ur affären. Sedan när vi satt i bilen på väg till Richmond hade Mark knappt slagit av motorn innan jag var ute ur bilen. Vi fikade på Coffee Republi först (det var på Coffee Republic i stan som Henrik och jag satt när vi kom överrens om att vi inte skulle komma tillbaka till varandra och han grät som ett barn) och jag kunde max sitta stilla i en kvart innan jag måste ut.

Väl hos kiropraktorn somnade jag i väntrummet, nickade till sittande, av ren utmattning. När vi kom hem la jag mig i soffan och jag har ett svagt minne av att Mark la en filt över mig, men sedan sov jag.

Rent allmänt har jag sovit hyfsat bra, trots det som hänt. Jag drömmer konstigt, men jag sover i alla fall. Jag somnar utan större problem och jag sover obrutet. Förutom häromnatten. Jag låg i sängen och Mark hade precis somnat eftersom han skulle upp tidigt nästa morgon. Jag lät tårarna falla och pratade med Henrik. Jag vill så gärna träffa honom igen, jag vill prata med honom. Jag har så många frågor, så mycket jag vill säga till honom.

Jag gick till jobbet på måndagen, men det var väldigt svårt. Jag hade svårt att koncentrera mig på jobbet och spenderade mest tiden till att ringa runt till advokater och prata med Andy. Eftersom Henrik’s föräldrar är i Sverige måste vi ta hand om allt praktiskt på den här sidan. Andy har fixat kremering, haft kontakten med the Coroner och polisen och tillsammans har vi tagit hand om det finansiella såsom Henrik’s lån och bankpapper. Den biten är bara ett stort skämt.

I tisdags gick vi in i hans lägenhet, vilket i sig var en otrolig pärs. Vi tog dit en låssmed eftersom varken the coroner eller polisen hade hans nyckar. Låssmeden var ju en historia för sig, snacka om oproffessionell!! Jag ringde och förklarade situationen och sa, vad behöver du från mig för att släppa in oss och byta lås? Godkännande från next of kin? Godkännande från polien? The coroner? Umm, ja, jo, det är ju en svår situation… Hmm… Sen var han tyst en kort stund och sa sedan, ”Men ska du ringa mig imorgon och säga att du har låst dig ute dåra?” Plonker.

Så det var det vi gjorde. ”Hej, jag har låst mig ute, kan du släppa in mig och byta lås?” Inga problem. Inom fem minuter hade han öppnat dörren för oss och gav oss nya nycklar. Innan vi gick in kramade vi om varandra och sa, ok, nu gör vi det här. Be strong. Men det var fanimej inte lätt att vara stark. Att komma in i Henrik’s lägenhet och veta att han låg nedfryst på bårhuset och vi gick igenom hans grejer… fan. Det är inte lätt.

Andy hittade en hel hög med papper, oöppnad post. Vi gick igenom den högen och det ser inte bra ut. Henrik är en otroligt intelligent människa och han var en sån där person som alla älskade. Han var en social kameleont, passade in var som helst, hur som helst. Alla tyckte om honom. Men papper? Nej, den biten kunde han helt enkelt inte klara av. Och det som förbryllade mig mest var att han på jobbet skötte allt pappersarbete utan problem! (or so it appeared at least.)

Nåväl, det blev tillslut ett skämt eftersom Andy hittade flera högar med oöppnad post. Med jämna mellanrum började han garva och kom tillbaka med en till hög. När vi öppnat all post insåg vi att han aldrig öppnat ett endaste kuvert sen Juni 2005. Han hade bara gömt dem på olika ställen i lägenheten. (Och fram till Juni 2005 hade hans ex, Jo, tagit hand om den hög med post som hon hittade, all post från när han hade flyttat in…)

Andy och jag utvecklade en ganska bisarr galghumor där vi satt och sprättade kuvert. Det var enda sättet att överleva, att skoja om det. Vi pratade om Henrik, hur han var, och vad han skulle säga om han såg oss. Jag tittade upp mot taket och sa att jag kan precis se honom sitta där uppe och skratta åt oss! Ja, svarade Andy, och han håller sig för huvudet och utbrister ”ANDY! NEJ! Inte öppna den, aaahhh… aj aj aj…. !” och jag skrattade. I all misär…

Vi hittade ett gäng nycklar på hans kyl och jag gick för att prova dem. Henrik’s lägenhet har två dörrar, en övre dörr på övervåningen och en nedre dörr. Vi hade öppnat den nedre dörren och jag provade först nycklarna inifrån på den övre dörren men gick sedan ut för att prova dem utifrån. Den övre dörren är direkt under vindsluckan och jag stod där och provade nycklar när jag plötsligt insåg vart jag stod. Jag stelnade till och sakta vände jag huvudet upp. Luckan var inte tillbakalagd och det var blodspår på kanten. Jag tog ett djupt andetag och vände mig om, gick ner och in och fram till Andy och han höll om mig.

Vi gick igenom alla papper, sorterade in dem i fack och jag ringde ett par samtal för att se vad som behövde göras och de flesta sa att vi skulle skicka in en kopis på dödsattesten.

Vi gick också igenom sakerna under hans säng. Där hittade vi en liten Vivi-låda. Han hade sparat alla kärleksbrev och vykort jag skickat till honom. Vi hittade hans gamla plånbok med mina foton i. Jag satt på golvet vid sängen, golvet som jag en gång ägt tillsammans med Henrik, och tittade på mina brev. Andy sa att det nog inte var den bästa iden att läsa dem just nu. Nej, det tror inte jag heller.

Efter ett tag sa Andy att han hade samlat sig tillräckligt för att gå upp på vinden och se om det fanns något av Henrik’s grejer där. Med hjälp av en liten pall klättrade han upp och plockade ihop det som Henrik tagit med sig upp. Det var ett cigarettpaket, en ölbruk, en ficklampa och så den stora samuraikniven. Allt hade blodstänk på sig, förmodligen hade det droppat när repet skar in i halsen på honom eftersom han inte haft några andra skador. Andy hivade också ner barstolen till mig och den hade skoavtryck på sig. Precis innan Andy hoppade ner tog han skruvmejseln som Henrik använt för att skruva igen luckan och skruvade ut alla skruvarna. Han satt där uppe med benen dinglande ner och sa att det kändes väldigt olustigt, just den skruvmejseln som Henrik använt, fast åt andra hållet så att säga…

Vi la på luckan och det enda som vittnar nu är ett par blodfläckar på luckan och blodspåret på kanten. Jag måste prata med min hyresgäst också. Hon bor ju precis på andra sidan. Stackars tjej. Jag förstår om hon flyttar.

När vi var klara i lägenheten gick vi till en pub i triangeln och åt en fry up. Det är mycket vi har att prata om och vi behövde lugna oss lite. Jag ringde till jobbet och Tom sa att jag nog skulle ta resten av veckan ledigt. Det var en otroligt lättnad av höra det. Jag hade inte vågat fråga själv eftersom jag kände att jag inte riktigt kunde be om compassionate leave eftersom jag ju inte längre var gift med Henrik, vad var jag så ledsen för liksom? Det känns så skönt att de förstår hur svårt det här är.

När jag skulle köra hem ringde jag Mark och sa att jag var på väg hem. Jag sa också att jag haft en riktigt svår dag och att jag förmodligen inte skulle vara så trevlig när jag kom hem. ”I’m incredibly fragile, I will break and snap for nothing. Jag bad om ursäkt i förskott för om jag skulle skrika eller på något annat sätt vara otrevlig. ”Det är lugnt Vivi” sa han, jag förstår. Kom bara hem och säg och gör vad du vill. Direkt när jag kom in frågade han om han skulle tappa upp ett bad åt mig, bless.

Andy och jag kom överrens om att vi skulle ses på onsdagen och gå igenom lite grejer hemma hos honom. Vi pysslade med alla papper, skrev brev och jag ringde advokater för att se om vi kunde lokalisera hans testamente. Hans exflickvän sa att han har ett tydligen.

Vi pratade också ganska mycket. Bland annat pratade vi om att Henrik ju bedrog mig precis i uppbrottet. Jag har gått omkring och känt mig skyldig i drygt fem år för att jag träffade Mark. Vi gick på lunch tillsammans rätt ofta eftersom vi jobbade tillsammans. Dock gjorde vi aldrig något, vi var inte ens särskilt touchy-feely med varandra. En dag satt vi i Dundonald park och vi pussades, en snabb puss, inga tungor, inget annat, bara en snabb fjäderlätt puss.

Efter det hade jag så enormt stora skuldkänslor att jag knappt visste vad jag skulle göra av mig själv.

Sedan kom ”The Night”, 17 Maj 2001 då Henrik aldrig kom hem. Jag vaknade på fredagsmorgonen och fann sängen orörd på hans sida. Jag ringde Andy och grät och frågade om han visste vart Henrik var. Det visste han nog, men han sa inte så mycket. Hur kunde han, han var ju Henrik’s kompis liksom. Han har berättat nu att han sa ett och annat till Henrik, men det sa han naturligtvis aldrig till mig.

Den kvällen gick jag ut med Janna, Mark och Dave. Mitt under kvällen föll det sig så att jag berättade för dem att Henrik inte kommit hem kvällen innan och att jag var rätt arg på honom.

Mark och jag pratade mycket den kvällen. Vi pratade om våra förhållanden och hur vi kände för dem, Henrik och Rhian.

När klockan var närmare midnatt tänkte jag att jag nog skulle åka hem i alla fall. Mark sa att det var ju inte det bästa att åka genom Croydon sent en kväll själv som tjej, han skulle skjutsa mig. Well, sa jag, du har ju druckit, du kan väl inte köra?

Vi kom överrens om att vi skulle vänta ett par timmar i hans bil tills han nyktrat till lite och sen kunde han köra hem mig då. Utan att gå in på detaljer kan jag väl erkänna att det hettade till lite i bilen, MEN, jag vill göra klart att vi kysstes aldrig och vi hade alla kläder på oss. (Med andra ord, vi var rätt oskyldiga.)

Såsmåningom började vi köra hem till Crystal Palace och jag kommer aldrig glömma den natten. Vi skrattade och skojade i bilen eftersom ingen av oss hittade från Wimbledon till Crystal Palace och vi körde mest fram och tillbaka. Jag fick syn på en nattbuss och hojtade glatt ”Ah! That bus goes to Crystal Palace! Follow that bus!” Mark hade svåra problem att följa bussen på lagom avstånd så att vi inte tappade den, men samtidigt inte körde om den när den stannade på busshållplatser!! Vi skrattade så att vi fick ont i magen! Efter en stund sa vi att det kändes inte rätt, det kändes som om vi åkte in mot stan… Jovisst, bussen går mellan Oxford Circus och Crystal Palace och vi hade naturligtvis börjat följa efter den som gick FRÅN Crystal Palace….!

Efter många om och men kom vi tillslut till Tulse Hill och därifrån visste jag vägen hem till Crystal Palace och jag fick direkt en klump i magen, det betydde ju att bilresan snart var slut…

När jag kom upp i lägenheten kände jag mig så otroligt skyldig, jag hade ju dels kramat Mark litegrann (för mer än – om än heta – kramar var det inte!) och sen hade jag skojat och skrattat med honom i bilen hem.

Ett par veckor senare sov jag över hos Mark. Han och Rhian skulle till Wales den kvällen egentligen. Vid åttatiden eller så gick han hem och sa till Rhian att hon kunde ju köra först. Poängen var att de skulle köra olika bilar ändå, hon skulle köra hem Saphy och Mark skulle köra sin van så hon kunde lika gärna åka och sen skulle han komma nästa morgon.

Vi sov i samma säng den natten, men återigen, jag tror knappt vi kysstes. Vi kramades och vi höll om varandra, men det var så långt som vi gick.

Det här har både Mark och jag haft stora problem med. Vi har båda känt oss skyldiga, som de stora bovarna i dramat. Det var ju vi som lämnade våra partners för varandra. Henrik tog vår split väldigt dåligt, han var väldigt ledsen och jag mådde hemskt dåligt över det. Jag menar, det måste ju ha varit det kortaste giftermålet nånsin, knappt ett år fixade vi, eller jag.

Well. Jag kanske inte behöver känna mig så hemskt när allt kommer omkring. Jag frågade Andy om den där kvällen i Maj när han inte kom hem. Jag sa ”Henrik bedrog mig va?” Andy tittade på mig och sa, ”Vivi, fråga inte om du inte vill veta.” ”Men jag vill veta” sa jag. ”Ok,” sa Andy, ”menar du före eller efter bröllopet och före eller efter ni flyttade till England?”

Öhhhmm….. Right… Allt fick helt plötsligt ett annat perspektiv. Så han bedrog mig i Sverige. Och i England. Före bröllopet. Och efter bröllopet. Jaha. Ok. Nu vill jag VERKLIGEN prata med honom. The fucker. Quite literally.

Andy förklarade att Henrik faktiskt älskade mig, det gjorde han, men han hade möjlighet att knulla runt och han tog den chansen. Andy sa att Henrik såg det inte som något viktigt. Jag var den som betydde något. Allt annat var bara sex. Jaha. Vad bra då.

Nu vet jag inte vad jag ska tro. Eller tycka. Eller känna. Ja, förutom att jag inte alls känner mig det minsta elak längre för att jag lämnade honom. Eller det minsta elak för att jag – wooo, shock horror – sov BREDVID Mark en natt.

Henrik var en otrolig människa, det går inte att komma ifrån. Han betydde väldigt väldigt mycket för mig. Jag gifte mig ju med honom, trots allt. Han var en charmör, han var helt fantastisk med barn. Han var väldigt duktig med sina händer i träslöjden. Han var väldigt intelligent, han kunde och visste otroligt mycket. Han var rolig, han var kvick och hans humor slår det mesta. Han fick mig alltid att skratta. Det var nog därför jag gifte mig med honom när han friade. Han friade till mig på ett knä, på toppen av Montparnasse Tower i Paris. Det var dimmigt men vi hade ändå hela Paris runtomkring oss. Han var så romantisk, så känslig, så vacker. Han brukade massera mina fötter varje kväll. (Det har jag förvisso lyckats få Mark att göra också…!) Han brukade gå upp på mornarna när vi bodde i Solna tillsammans och göra frukost medan jag duschade. Sedan åt vi tillsammans och när jag gått brukade han skriva ett litet mail till mig som jag fick när jag kom till jobbet. Han brukade skriva små anekdoter eller bara att han älskade mig. Han brukade beskriva hur jag sov, och hur han brukade titta på mig, stryka med handen över min rygg, hur han älskade de där små fjunen på mitt ryggslut, hur han brukade klappa mig just där när jag sov.

[bilderna är inte upplagda i arkivet.]

Vila i frid, älskade Henrik.

19 Augusti 2006 – Life goes on

Jag försöker hantera allt, ta in, sortera, arkivera. Tankar, känslor, funderingar. Det är mycket att tänka på, mycket att förstå.

Henrik’s föräldrar kommer nästa vecka. Vi ska gå in i lägenheten på Torsdag tillsammans. Det är verkligen inget jag ser fram emot, men det måste ju ske, och ju mer jag konfronteras med det, ju verkligare blir det och såsmåningom kanske jag kan gå vidare.

Mitt jobb har varit väldigt förstående. Min chef är på semester men Tom, chefen som täcker min chef har varit otroligt bra. Han sa att det var nog bättre om jag var hemma hela den här veckan och nästa. Om jag vill komma in är jag naturligtvis välkommen, men det är förmodligen bättre om jag tar lite tid att smälta det här och låter sorgeprocessen ta den tid den tar. Sedan kan jag komma tillbaka och vara lite mer fokuserad. Jag är så otroligt tacksam över det. Som jag sa till Angela, jag KAN ju komma in, jag är rent fysiskt och mentalt kapabel att jobba, men jag vill inte. Jag är så otroligt trött, så otroligt sliten och det är så mycket praktiskt att ta hand om efter Henrik samtidigt som jag rent mentalt är ett vrak.

Tack för alla snälla kommentarer och mail de senaste dagarna. Det värmer att höra från er alla.


Jag satt med Curtis på magen i soffan häromdan. Han är så söt, somnade nästan helt. Han låg på sidan uppkurad på min arm med filten runt sig. Efter en stund blev han lite rastlös och jag borde förstått att han behövde pinka, men så smart var jag tyvärr inte. Han tittade uppfordrande på mig som om han ville säga ”Men mamma, fattar du inte, jag behöver ju pinka!” sedan knallade han ner i soffan och kissade, well pleased with himself! Det är synd att jag inte kan berätta för honom att jag föredrar att han kissar ner min tröja än sofföverdraget…! Bless his little guinea pig-heart!

Mark och Paul skulle ha åkt ner till Biggin Hill idag för en flyglektion, men det blev inte så eftersom vädret är får risigt. De ska åka imorgon istället så fingers crossed att det blir bättre väder. Paul flyttar ut imorgon så vi får äntligen tillbaka vårt tredje sovrum, underbart! Det har gått förvånansvärt bra att ha Paul boendes här, men det som varit jobbigt är att inte ha lika mycket utrymme som vanligt. Vår hall där uppe har varit konstant belamrad och rörig eftersom allt som normalt sett finns i Paul’s rum har fått stuvats om till vårt sovrum, hallen och grisarnas rum (kanske borde börja kalla deras rum för svinstian!)

19 August 2006 – Henrik Lind 19/04/1972 – 10/08/2006 – Rest in peace

I’m sorry for the silence; things have been rather messy in my life lately. I found my ex-husband dead last Wednesday which was a pretty horrific experience, as you can imagine.

I have written all about it in my Swedish diary and it was such a traumatic thing to do that I’m not sure I can do it again in English. The short story is that no one had heard from him for about a week so his best mates Andy and Gori, Mark and I went around to his flat. We kicked in the door and found his wallet and phone. That didn’t look very good. It didn’t look any better when we realised that his big samurai knife was missing as well as his barstool. We also found his epilepsy medicine which he relies on, not good. On the table he had also left a list, which we at the time didn’t realise what it was, but now understand is his last will and testament. It listed the people that mean the most to him and his dearest possessions.

We decided to call the police and report him missing. They came around pretty quickly, probably because we mentioned the big knife missing. Now, having said that, please don’t get the wrong impression of him. Henrik is the nicest guy ever and this whole knife-thing just sounds worse than it is. He collects knifes purely out of a collecter’s interest, not some kind of dodgy lowlife crime reason. So, if you ask me, the fact that the knife was missing did not mean any risk to the general public (or anyone in particular) more a risk to his own life.

As it turned out, he hadn’t cut himself, but hung himself in the loft. Just before the police was about to leave we mentioned the stool missing and that there was a loft. Mark tried to open the hatch but it was stuck. Hm, maybe it’s just seized up. He pushed really hard but had to give up. “Give me the crowbar, I saw it on the shelf by the stairs.”

Halfway through bending the hatch open he turns to me and asks, “Viv, is there any other way in to the loft?” When I said there wasn’t, he looked at me and said, “Hm. It’s not looking good, the hatch has been nailed down from the inside.”

That’s when I couldn’t take more and just went in to his bedroom and sat on the bed crying.

Mark and the police went up after they managed to get the loft open and yes, he was there. He had been there about a week and wasn’t a very pretty sight. They wouldn’t let me see him and assured me that it was better for me not to see him. Even Mark who deals with dead bodies frequently through his work was pretty shook up. Andy, Gori, Mark and I all hugged and cried in Henrik’s bedroom while the police went out to call their boss.

The next morning Andy and I had to call Henrik’s parents to tell them the news. I have never in my entire life done something worse than that. How do you tell someone that their beloved son has committed suicide? It’s just too tragic.

Since that night my life has been a bit manic. I wasn’t in work for the rest of that week but went in on Monday this week. I can’t say I could concentrate particularly and haven’t been in for the rest of the week. Andy and I had to go to Henrik’s flat on Tuesday to sort a few things and then we met up again on Wednesday to sort through papers, contact solicitors, funeral agents, the Coroner, rang around for prices of cremations etc etc.

When we were in Henrik’s flat I found a couple of keys and wanted to try them out. He’s got two front doors (it’s a Victorian conversion, quite quirky) and as I was standing trying the upper door I suddenly realised where I stood. I froze and slowly turned my head up. The hatch wasn’t back on and there was blood on the edge. I slowly turned around and went back to the flat where Andy hugged me. “Schh, be strong Viv. We’ll get through this.”

Andy and I have also been talking a lot about Henrik and who he was. I’ve been going through old photos of him and hard as it may be, it’s got to be done.

I asked Andy about whether Henrik was cheating on me around the split up. Andy told me not to ask things I didn’t want to know. “But I do want to know” I said. “Did he cheat on me?”

Andy looked t me and said, “Do you mean before or after the wedding? Do you mean before or after you moved to England?”

Right… Well, that puts things in a different perspective. Now I don’t really know what to think. It’s very hard to hear such a thing after he’s died. I will never get any answers to any of my questions. I just have to trust Andy; he did love you Viv, he just didn’t see the sex he had on the side as any important. He told me over and over that he loved you. He was heartbroken when you split up.

I guess I just have to take what Andy says for its face value; he did love me and the other girls didn’t mean anything.

It’s still bloody difficult though. I value honesty and high morals and this is just not what I would like to hear. How can I trust anyone after this? I didn’t suspect anything, I had no idea he was betraying me in Sweden, or before the wedding for that sake. I kind of had an idea that he might have done just when we were splitting up, but that was all.

Anyway. I can’t deal with that right now. I need to concentrate on the important things first. I am meeting his parents in his flat on Thursday and apart from just being emotional we need to discuss how to proceed with the selling of Henrik’s flat. I will most likely have to help them with that, which I don’t look forward to. There are all sorts of problems like a low lease, repossession, cracks and dodgy ceiling going on. (Not to mention the fact that someone has died on that ceiling!)

Aparently there’s a will somewhere but we’ve not managed to locate it so there’s no administrator or executor of his estate. That means we also need to agree who will deal with it, which most likely will be Andy. (As I have been married to him the court will probably not appoint me.)

I can’t tell you how relieved I am that work are so understanding. I’m technically capable of working, but mentally I’m so drained. My world exists in my flat and I am barely venturing further than out to drop the rubbish off. I don’t sit moping all the time, but I have so far not had many days where I have not cried several times. I kind of live my life but at the same time, it’s on hold and I don’t feel like I’m living.

Tisdag 22 Augusti 2006 – British passport

Jag går i samma funderingar som Eponine, ska jag bli inföding eller inte? Jag har varit lite småsugen ett tag, mest för att det känns som ett naturligt steg efter drygt 7 år i landet. Just nu är det extra intressant eftersom jag tror det skulle förenkla vår resa till Afrika om jag hade brittiskt pass. Inte för att det svenska är dåligt på något sätt, snarare tvärt om, men vi är tre som reser tillsammans och efter alla historier jag har hört om korruption vid gränser och allt det där känns det som om det skulle vara enklare om vi alla tre hade samma pass, må det vara svenskt eller brittiskt.

Jag ska kika lite på nätet vad det är som krävs för att bli britt och sen får vi se. Rösta gärna vad du tycker jag ska göra!


Annars är saker och ting lite bättre. Jag har inte gråtit sen i Fredags tror jag och känner mig i allmänhet mer positiv. Jag ska på teater imorgon – bokat sen flera månader tillbaka – och jag ser nästan fram emot det faktiskt.

Vi var i Henrik’s lägenhet igår. Mark och Andy saniterade loftet där Henrik legat. De rev upp isoleringen, skrubbade och plockade bort saker som var nersölade med blod. Jag satt i lägenheten och fixade med papper, öppnade fler kuvert som vi hittade i lägenheten, gick igenom hans grejer i en låda och hittade en del som tillhörde hans ex, Jo, skickade iväg hans temporära dödsattest till de flesta företag som han är skyldig pengar och gick igenom lite annat smått och gott.

Jag hittade även två låneböcker från biblioteket som jag gick tillbaka med. Jag frågade damen om dessa två böcker var de enda han lånat och det var det. Sedan sa jag att hon kunde behålla lånekortet eftersom Henrik numera var avliden. Det är fortfarande svårt att säga det, men numera kan jag faktiskt göra det utan att få en klump i magen.

Jag gick förbi Sainsbury’s på vägen hem och köpte airfreshner eftersom det luktar lite lik i Henrik’s lägenhet. Trots att det varpå loftet han låg har lukten sipprat igenom springorna ner i hans lägenhet. Det vore ju trevligt om vi kunde få bort den lukten tills hans föräldrar kommer. Det är nog tillräckligt svårt för dem att gå in i hans lägenhet som det är.

Jag har bokat en tid hos en advokat på Fredag för oss och hans föräldrar. Det är ganska komplext att ta hand om någons tillhörigheter om det inte finns ett testamente och jag tror att de måste prata med advokaten själva så att de kan ta ett beslut hur de vill göra.

måndag den 28 augusti 2006 – Första milstolpen avklarad.

Så, nu är det bara att sätta igång. Nu är första delen avklarad, sorgearbetet avtar sakta och verkligeheten kommer tillbaka. Jag har sen den 9 Augusti knappt varit utanför dörren. Visst, jag har varit ute litegrann, men mest har jag suttit inne och tänkt, funderat, rett ut och arkiverat i min hjärna, hjärta och själ. Jag har tagit hand om praktiska saker såsom tvätt, matlagning och skött om mina söta marsvin. Jag har tagit hand om praktiska saker gällande Henrik såsom papperarbete, organiserat allt, skrivit ner saker jag måste komma ihåg och lagt saker i högar.

Och jag har träffat hans föräldrar.

De kom sent i onsdags kväll. Egentligen ska man väl säga Torsdags morse, de kom inte till hotellet förrän vid 03.30am. Jag och Andy möttes upp i lägenheten vid 08:30 för att hämta posten, se till att allt var ok i lägenheten och sånt. Jag träffade Diane, hon som bor i garden flat. Hon berättade att hon suttit hemma och gråtit hela dagen när hon fått reda på vad som hänt. Hon och Henrik brukade umgås en del och han var ofta nere hos henne. Hon frågade om det skulle bli en ceremoni i England eftersom hon gärna ville gå, men det blir ju tyvärr bara en i Sverige. Andreas och jag kom överrens om att vi inte fixade att organisera en här i England. Det blev för mycket för oss helt enkelt.

Vi promenerade bort till hotellet och mötte hans föräldrar där. Henrik kremerades 09:15 och det var ungefär vid den tiden som vi möttes så vi satte oss i ett hörn i foajen och hade en tyst minut. Hans mamma grät och hans pappa hade tjock röst. Hans mammas nya man la handen på hennes arm och kramade om och jag och Andreas sneglade på varandra och led. Det gjorde så ont att se dem så förtvivlade.

Vi satt där ungefär en timme och pratade om Henrik och de hade många frågor som vi besvarade. Henrik’s pappa tog fram foton från i somras som han hade på Henrik. Vackra Henrik. Såsmåningom sa de att de var starka nog att gå till lägenheten och vi reste oss för att gå.

När vi kom in på Henrik’s gata tog de kort på vägskylten, på huset, på grannhusen, på mer eller mindre allt runt omkring.

Väl inne lät vi dem gå runt och titta på allt, klämma, känna, lukta, andas och ta in de sista spåren av deras son. En stekpanna stod på spisen med lite intorkade rester i och hans pappa tittade på den och filosoferade högt om Henrik’s sista mål.

De plockade bland hans saker och frågade mycket om hur han levt, vad han gjort, hur han mått och liknande.

De ville också träffa Claire Tuck, kvinnan från the Coroner’s office som haft hand om Henrik’s fall. Andy ringde henne och det visade sig att hon kunde ta emot oss nu på direkten så vi slängde oss i två taxibilar och åkte ner till Bromley för att träffa henne. Hon var otroligt bra, väldigt känslig och mjuk mot Henrik’s föräldrar. Rösten stockade sig i halsen på Henrik’s pappa när han tog fram kort som han hade tagit med sig för att visa henne. Hon berättade allt hon visste och kunde berätta i det här läget och förklarade också hur allt sitter ihop med polisen, the coroner, hon och begravningsentreprenören. Henrik’s pappa frågade hur vanligt hängning var och hon svarade att hon hittills haft två hängningar den veckan.

Andreas frågade henne om han kunde få kika på polisrapporten lite snabbt eftersom vi hade en fråga som gnagde. Andreas sa nämligen att polisen måste ha skurit ner Henrik, medan Mark hävdade att nej, han låg redan ner. Mark sa att han var upp direkt efter polisen och de hade inte haft tid att skära ner honom.

Detta ledde naturligtvis till att vi började filosofera om Henrik kanske haft kniven i handen (vi vet att han hade en kniv med sig där uppe) och hälvvägs genom ångrat sig och att han hade skurit ner sig själv innan han blev medvetslös men att han sen inte klarat att få upp snaran? Det var alldeles för svårt att hantera den tanken och det har gnagt i våra sinnen länge.

Claire gick igenom polisrapporten och efter några minuter utbrast hon: Ah, here we go, Mark har rätt, polisen skar inte ner honom, och ja, han låg på rygg på golvet, MEN, tydligen har repet gått av i och med hans kroppstyngd.

Det känns bättre, då behöver vi i alla fall inte fundera över om han ångrade sig eller inte. Även om han gjorde det så försökte han inte komma loss i alla fall.

När vi gick ut från the Coroner’s office hörde jag Henrik’s mamma säga halvhögt för sig själv; ”Men kunde inte ungen ha använt ett ordentligt rep som höll!” Jag kunde inte låta bli att le i all misär! Ja, gör det ordentligt om du nu ska göra det!! 🙂

Vi åkte tillbaka till Crystal Palace för att äta lunch på The Puzzle. Under måltiden pratade vi mer om honom och hur han varit de sista åren. Det var mest Andreas som pratade eftersom han kände Henrik bättre än jag gjorde efter skiljsmässan. Han berättade om Henrik’s epilepsi och hur han var slarvig med medicinen men att Jo, hans flickvän (eller ja, ex flickvän nu dåra) tjatat på honom och sett till att han blev bättre.

Va? Vadå Jo? Men jag då? Jag kämpade ju som sjutton med honom och hans epilepsi! Det var ju jag som körde iväg honom till doktorerna, det var ju jag som tjatade, som bönade och bad, som pratade, diskuterade, resonerade, skojade och försökte för honom att förstå vikten av medicinen. Vadå ”Jo whipped him into shape” ?!?!

Jag kan inte hjälpa men jag känner mig otroligt åsidosatt. Den här jävla Jo kommer in som nån ny spelare och helt plötsligt får hon all cred för jobb som jag lagt ner på honom! Inte för att jag ångrar att jag gjrode det, inte alls, men jag skulle gärna tagit emot lite acknowledgement över min insats. Det var ett jäkla sjå att få honom att förstå innebörden i epilepsin. Han förstod aldrig hur fruktansvärt läskigt det var att se honom få ett anfall. Eller efter ett anfall för den delen. Han tappade alltid det svenska språket efter ett anfall. Man kunde prata TILL honom på svenska men han svarade alltid på engelska. Det var som om kabeln till den svenska avdelningen var avklippt och kvar fanns bara engelskan. Efter en stund brukade svenskan komma tillbaka, gradvis. Han brukade alltid sova direkt efter ett anfall, och när han vaknade visste han aldrig var han var och jag fick alltid berätta för honom. Han brukade ha ont i benen, träningsvärk från allt krampande.

Han var aldrig otrogen mot henne heller, såvitt Andy vet i alla fall. Jaha. Tack då. Ja det är väl mig det är fel på helt enkelt, om han nu var otrogen om och om igen mot mig men aldrig mot henne. Men han gifte sig ju med mig! Betydde inte det något?

Det var bara två saker jag egentligen ville ha från Henrik, som minnen. Dels ett kort som jag tog på honom när vi var i Edinburgh precis i början av vårt förhållande och dels en kniv som han gjort själv. Kortet försvann från hans anslagstavla fastän jag nämnt det och just den kniven ville tydligen Jo ha. Jamen ta den då. Det var ju med mig han var när han gjorde den, jag minns varje liten detalj på den, jag minns hur han gjorde bladet, skaftet, detaljerna, satte ihop den, finputsade den och hur han stolt visade upp den för alla han träffade.

Skitsamma, vad spelar det för roll. Ta den du, **** (Där stod ett ord som jag censurerat eftersom jag förmodligen kommer ångra det senare och man vet ju aldrig vem som läser. Det har ju hänt förr att engelska vänner stoppar in min dagbok i Babelfish och konfronterar mig, jag nämner inga namn men *host* Louise dyker upp i huvudet som en fet neonskylt.)

På vägen tillbaka från puben till lägenheten gick vi förbi en mäklare för att kolla vad som behövdes för att jag skulle kunna sälja hans lägenhet. Vi passade även på att fråga vad de trodde att den var värd och bokade en tid för inspektion och värdering. När vi kom ut sa Henrik’s pappa ”det där skötte du bra Vivi, vad fint. Honom har jag förtroende för, han verkade bra.” Oh vad stolt jag kände mig, vilken härlig komplimang.

Efter det gick vi tillbaka till lägenheten och en av Henrik’s bästa vänner dök upp för att säga hej till hans föräldrar och pay his respect. De pratade om att gå och äta tillsammans på kvällen men jag avböjde och sa att jag var alldeles för trött. Jag var helt slut av att gå igenom hans saker, titta på allt, alla minnen från vår tid tillsammans, alla frågor från hans föräldrar, alla tårar.

Vi hittade fler högar med kuvert också som jag tog med mig hem för att sortera in. Jag kollade mailen, ringde mamma och pratade nån timme och sedan tog jag tag i alla papper och jag slutade inte förrän vid midnatt. Det är så fruktansvärt mycket som måste organiseras!

När jag lagt mig kunde jag inte sova och vred och vände mig och gled in och ut i någon slags halvdrömmande dvala med bilder av Henrik, hans föräldrar och Andreas. Nån gång måste jag ha somnat ordentligt eftersom jag vaknade med ett ryck när klockan ringde nästa morgon.

Vi hade ett möte med advokaten på morgonen och det kändes verkligen som en stor milstolpe. Vi fick många frågor besvarade och vi beslutade att jag ska ta hand om i princip allting här i England. Det innebär ansöka till domstolen om power of attorney så att jag kan föra Henrik’s föräldrars talan, sälja lägenheten och ta hand om alla skulder. Jag ska även tömma lägenheten på allt personligt och sedan även ta hand om möblerna.

När mäklaren kom för värdering frågade jag honom om vi kunde ta in en hyresgäst för att ta tillbaka lite av den förlusten som hans föräldrar kommer att göra i och med att de måste betala Henrik’s lån i ca 6 månader och han sa att det var inga problem.

Nästa steg för mig är att gå dit nästa helg med Helen och packa ihop det sista av Henrik’s grejer, hänga upp nya gardiner och lägga på ett påslakan eftersom Henrik’s mamma tog de sakerna. (Henrik hade väldigt bra smak när det gällde gardiner och påslakan!)

Jag skriva på kontraktet så fort min fullmakt kommit vilket förmodligen tar tre eller fyra veckor. Sedan kan jag ta kontakt med Henrik’s bank och sätta upp så att jag betalar hans hyra och lån. Jag måste också kontakta hans banks advokater och reda ut ett par grejer med dem.

Det har varit tufft, väldigt tufft. Jag har som sagt knappt varit ute bland folk alls. Jag har inte träffat nån av mina vänner utan all social kontakt jag haft har varit med antingen Andreas eller Mark. Jag är redo att börja jobba nu, jag gråter inte längre (förutom när jag skrev den här texten) och jag kan ta tag i det praktiska utan att känna att det är för jobbigt.

Det är fortfarande en lång väg kvar, jag kommer förmodligen att jobba med det här i ett år framöver. Det kommer att ta ca 6 – 8 månader att sälja lägenheten och det är inte förrän jag gjort det som jag kan ta tag i skulderna och den biten kommer förmodligen att ta ett litet tag det med.

Men vad är ett år? Jag kommer att bära minnet av kvällen den 9 Augusti med mig hela livet.


Wednesday 30th August 2006 – Jamie the rottweiler

I’ve renamed Jamie to ”The Rottweiler”. She’s got the same colouring as a rottweiler and she’s as feisty as a rottweiler! She likes bullying the other two around, although Curtis doesn’t really let her, he tells her off every now and then.

Our front door doesn’t lock properly from the outside. You are supposed to bring the handle up and that activates the security thingy. Problem is that it won’t lock without that and the handle is too loose so it doesn’t activate the thingy.

From the inside it’s fine, which is good as it means i can lock myself in during the night. (Mark is in Wales at the moment.)

Yesterday I put the alarm on for added security but the cleaner is coming today so I can’t do that. But, good ideas has never been a shortage in my head… I simply went out through the patio doors and climbed over the fence! Can’t say it was the easiest in a strict cufflinked shirt and suit, but with a bit of willpower most things can be done. 🙂

lördag den 2 september 2006 – Your offlicence is like Argos!

I torsdags var jag ute med jobbet, det var John’s leaving do. Verkligen trist att John slutar, han är en av de få som jag VERKLIGEN gillar. Jag blev alldeles för full men hade ypperligt trevligt och ohhhh vad jag behövde det. Det var första gången sen det här med Henrik som jag verkligen har gått ut och Festat med stort F! Jag hade för avsikt att stanna ute tills jag tröttnade och tittade inte ens på klockan förrän vid elva! SÅÅÅ skönt att inte tänka på hur jag skulle komma hem eller morgondagen.

Jag pratade en del med Kevin, en av killarna på jobbet. (Inte min gamla chef Kevin alltså.) Han har bekanta i Sverige och vi pratade om hur Sverige är och hur saker funkar i Sverige. Han var väldigt imponerad på Systembolaget, ”Your offlicence is just like Argos!” sa han och gud vad jag skrattade! Jag tror man måste ha bott i England och känna till Argos för att se det roliga i den repliken…

Det blir bara ett kort inlägg idag, jag är på väg ut till Henrik’s lägenhet för att packa ihop det sista av hans privata grejer. Helen och Murray kommer ut för att hjälpa till vilket är skönt. Jag kan inte säga att jag skulle vilja vara där själv.

Lördag 2 september 2006 – It still smells like he did

Jag fixar det inte, jag kan inte förmå mig att tvätta tröjan som låg i hans tvättmaksin. Den är otvättad och doftar fortfarande som han gjorde. ”Gjorde”. Inte gör. Gjorde. Tårarna rinner och jag känner mig så oerhört liten. Hans lägenhet är nästan tom. Sånär som på ett nytt golv som Henrik la in är den nu så som när vi köpte den. Jag minns när vi kom dit och såg huset. Det var Cooper Giles som sålde den till oss och det var en man som visade oss runt. Jag var så ivrig, så nipprig och fnissig. Vi skuttade runt i lägenheten och tyckte att den var det vackraste vi sett. Någonsin!

Vi såg inte att den hade slitna woodchip tapeter i en rosaliknande magnolia färg. Vi såg inte att den hade en ruffig blå heltäckningsmatta som sträckte sig till badrummet. Vi såg inte att den var liten, jätteliten. Vi såg inte att fönstren var gamla och smutsiga. Vi såg ett palats där vi skulle bo tillsammans. Vi var så kära och allt var så vackert. Magnolian tvärs över gatan blommade för fullt och vi nästan sprang till kontoret för att säga att vi ville ha den. Vi hade ingen aning om något, hur husköp går till eller om vi ens skulle bli beviljade ett lån, men det spelade ingen roll. Solen sken och vi var lyckliga.

Jag minns att Penny på kontoret (som senare blev känd just som ”Penny in the Office” mellan oss och Stuart Gilbert, vår financial advisor) sa att det inte skulle bli några problem om vi la ”full asking price”. Vi tittade förvånat på varandra, vadå ”full asking price?” Det är väl det som är poängen med ett pris? Att man betalar just det? Nej, här prutar man. Ah. Jaja, vi var så toklyckliga över att ha hittat en sådan pärla att vi inte brydde oss, vi betalade gärna ”full asking price” mot att vi fick köpa den.

Fyra månade av nagelbitande tog det innan vi kunde flytta in. Vi var nästan darriga när vi hämtade nycklarna. Gaaaahhhh! Vi ÄGER den här lägenheten!!!! Helt ofattbart!

Det var en fredagkväll och vi gick dit med skurborstar och rengörningsmedel för att städa och göra rent. Vi beställde kinamat som vi satt på golvet och åt. ”Som två lyckliga dårar” Lisa Ekdahl.

Nästa dag flyttade vi in. Andreas hyrde en bil i Croydon och jag minns vilka problem vi hade att hitta stället. Han körde och jag satt med telefonkatalogskartan i sovrummet och pratade med honom på mobilen för att dirigera honom! Haha!

Under tiden som jag pratade i telefon bar Henrik’s jobbarkompisar ut alla möbler och kartonger så när Andreas äntligen dök upp var hela lägenheten tom, fantastisk!

Det var maj 2000. Det är bara sex år sedan, ändå känns det som en hel livstid. På sex år har jag hunnit köpa två lägenheter med Henrik, gift mig med Henrik, skiljt mig från Henrik, bytt jobb ett antal gånger, träffat Mark, bott i Wimbledon, varit så skuldsatt att jag tvingades sälja mina vigselringar för att kunna betala hyran, hyrt ut båda lägenheterna i Crystal Palace, köpt radhus med Mark och nu, nu tar jag hand om allt efter Henrik. Hur kunde det gå så här? Hur kunde det gå från ”gift mig med Henrik” till att ta hand om hans lägenhet efter hans död på nästan exakt sex år?

Jag kan fortfarande höra hans röst. När jag tittar på kort ser jag precis vad han säger, hur han är, vad han gör. Jag hittade en cd med kort i hans lägenhet och på ett kort pratar han med någon och jag kan se att han precis blivit fångad i ett ögonblick då han stammade. Henrik stammade inte så ofta, men ibland. När han blev ivrig stammade han, eller när han blev arg, och nervös. På den här bilden tror jag att han är ivrig, det ser så ut. Han är ivrig och vill berätta sin historia för tjejen han sitter bredvid. Lilla Henrik. Min Henrik.

Jag har tagit hand om ganska mycket från hans lägenhet. Jag vet inte, men på något sätt vill jag omgärda mig med hans saker. Henrik var min bästa kompis och även om vi inte passade som ett par så var han mig väldigt kär. Jag tänkte ofta efter vår separation att det hade varit perfekt om vi kunnat komma tillbaka till att vara vänner och faktiskt umgås, men det gör ju sällan det mellan ett kärlekspar.

Hans röda sammetsgardiner hänger i mitt vardagsrum nu. De passar perfekt till soffan. Hans vackra kristallglas står i mitt vritinskåp. Och hans – eller ska jag säga våra, vi köpte dem ju tillsammans – tallrikar står inställda i skåpet.

Jag har ännu inte gått igenom mina kärleksbrev till honom som ligger i lådan vid sängen. Jag undrar om jag någonsin kommer orka.

Jag hittade kortet på honom då vi rakat in Pret-stjärnan i nacken. Han skulle på Pret’s första sommarfest och jag rakade av allt hår utom just en stjärna i nacken. Han såg skitgrym ut! Han fick massor med uppmärksamhet och jag tror att efter den festen visste de flesta på Pret i City vem Henrik var. There’s only one Henrik.

Jag undrar vart hans själ är nu. Ser han oss? Ser han sin mamma? Sitter han på soffkanten bredvid henne när hon sitter och läser? Ser han hålet i hennes hjärta? Ser han sin pappa? Ser han hur han sörjer? Hur han önskar att han hade förstått, hur han frågar sig om och om igen varför Henrik aldrig sa något fastän han flera gånger frågade om han mådde bra och om allt var ok. Men Henrik sa aldrig något, han gav dem aldrig en chans att hjälpa till. Han gjorde sitt bästa för att inte oroa dem. Han bar sin börda själv. Lilla lilla Henrik.

Att livet kan vara så sorgsamt ibland.

Jag letar tecken. Tecken i mitt liv på att han mår bra nu. På att han vet, på att han ser oss. På att han finns här. Men jag ser inget. Jag letar och letar men jag ser inget. Jag hoppas att det bara är fenomenet ”man ser inte skogen för alla träden”. För jag önskar så högt att han finns på något bra ställe. Varmt, mjukt och säkert. Tryggt. Jag fortsätter att leta efter mina tecken. Kanske ser jag dem en vacker dag. Kanske finner jag frid då.

Älskade Henrik.

Thursday 7th September 2006 – I want to go back to bed!

I am sooo tired. I really have to get to bed earlier but how am i supposed to get everything done then? I left work a little early yesterday despite being very busy (which has left me with an uncomfortable taste of guilt) but i still didn’t manage to get to bed in time and neither did i sort out enough of Henriks stuff. I did i little which i’m happy about.

I got a bit snappy with Mark who helped me though. He was trying to do as much as possible and rushing through it all, but i can’t do that. I also want to get rid of Henriks mess that is currently living in our lounge but the emotional stress i’m going through when sorting out his stuff is tremendous. I just can’t rush through deciding what is to be binned and what is to be given to charity or if we are keeping it. I still find items that are mine nestled amongst his things and it is a painful reminder about the life i once had. It doesn’t matter that i’m happy now and wouldn’t change Mark for anything it the world, fact is still that my marriage didn’t work out and that hurts. I didn’t say ”I do” only to get divorced.

Torsdag 7 September 2006 – My parallel life

På samma gång som jag lever ett helt vanligt liv; jag går upp, borstar tänderna, går till jobbet, äter lunch, går hem, lagar mat, sover, osv, så är allt så annorlunda, så svårt, så jobbigt. Det är som om jag lever parallella liv, samtidigt. Ibland andas jag på ena sidan, ibland på andra. Ibland är jag flera timmar på ena sidan för att sedan ta en snabb sväng till den andra.

Henrik’s saker är nerpackade i kartonger och svarta sopsäckar. De står i en salig röra i vardagsrummet hos oss. Som Mark sa, ”It feels like your ex has actually moved in.” “Yeah” sa jag, “only snag is, he’s dead! My dead ex-husband has just moved in!” Man utvecklar en sjuk humor för att överleva. Man måste på något sätt distansera sig, hålla allt på en armlängds avstånd.

Jag har tagit ner gardinerna. Mark var inte särskilt imponerad och vi har kommit fram till att vi ska ha kvar våra gamla gardiner en månad till för att sedan byta till Henrik’s igen. De är ju mörkt röda och ganska vintriga och Mark fick lite panik över att sommaren redan är över. Han vill hålla kvar de sista ljusa stunderna innan vi kurar in oss i varma kryddor, ljus, filtar, te med honung och rökelse. Sedan tror jag också att han behöver tid på sig att acklimatisera sig med alla Henrik’s saker. En sak i taget, en dag i sänder.

Det är underbart att se hur vi har mognat som par, hur vi numera ger varandra utrymme, respekt och förståelse. Jag förklarade hur viktiga de här gardinerna var för mig, trots allt är de ju bara ett par tygstycken sådär rent tekniskt. Han lyssnade och sedan förklarade han sin sida med ljuset och de sista sommarkvällarna varvid vi enades om en dryg månad till av gräddfärgade gardiner. Det här var sådant som vi förut kunde bråka i timmar om. Nu fanns det inte den minsta tillstymmelse till gräl eller oenighet. Det är vackert.

I söndags gick jag igenom Henrik’s kläder. Han hade ganska många tröjor som jag tyckte om och jag funderar på om jag ska spara dem till Afrika. De kan ju komma väl till användning där. Istället för att ta med mig mina egna kläder och lämna nere i Senegal kan jag ta lite av hans kläder. Jag ska ju ändå bara ge dem till Englands motsvarighet till UFF.

Jag provade en stor röd luvtröja och frågade Mark vad han tyckte, var jag dum som funderade över att ta Henrik’s kläder? Skulle det kännas konstigt att använda dem? Vi pratade lite fram och tillbaka och sedan tittade han på mig en stund och sa ”Det är rätt jobbigt just nu va?” Det var allt som behövdes för att släppa alla spärrar. Tårarna rann och jag fann mig liten och ledsen i Mark’s famn. Han vaggade mig sakta och klappade mig över håret. Så så, det blir bra. Ta det lugnt, ta ett steg i taget. Låt tårarna rinna, det blir bättre då. Vad vore jag utan honom?


Jag gick igenom några kartonger igår. Kasta, ge till charity, spara till mig själv. Inget av alternativen är särskilt lockande. Jag har svårt att behålla saker eftersom jag blir konstant påmind om honom – samtidigt som jag just VILL ha hans saker här, jag VILL bli påmind. Svår balansgång.

Att ge hans saker till välgörande ändamål känns också svårt. Jag försöker avgöra hur privata de var, hur han såg dem, vad han hade velat. Att kasta är svårast och lättast. Det är så oerhört svårt att slänga hans saker, men det finns inte andrahandsvärde i det och jag måste göra mig av med det. Jag blundar och lägger det i svarta sopsäckar och försöker att inte tänka på det. Inom mig ber jag honom om förlåtelse för att jag slänger hans saker. Saker som jag vet att han tyckte om. Det är så jävla förbannat svårt, jag kan inte ens skriva den här texten utan att gråta.


Jag har bokat biljetterna till Sverige nu. Begravningen är den 21 September i Bromma Kyrka. Hans dödsannons var i DN och SvD igår. På något underligt sätt känns allt så mycket mer overkligt ju längre tiden går.

Jag kommer till Stockholm sent på Tisdagen den 19 September och jag åker hem Måndagen den 25’e. Jag ska träffa mormor och släkten och krama mamma och pappa. Jag ska hem till Fredrike på pysselkväll – om någon vill träffas så hör av er till Fredrike så hon vet hur många som kommer.

Det var snart två år sedan jag var hemma sist. Det är alltid så konstigt att komma till Sverige nuförtiden. Folk använder nya ord och uttryck. Vad är det här ”ill” som alla envisas med? Illkonstigt, illmycket, illtrött? Är ill det nya jätte? Och jag känner mig så dum när jag säger saker på engelska istället för svenska; ”cheers”, ”sorry” och ”please” ligger alltid närmast i munnen. Ska det vara så svårt att säga ”tack” och ”förlåt”?

Tja, det är väl så. Jag märkte en stor skillnad i min språkutveckling när jag flyttade in hos Mark. När jag inte längre hade Henrik att prata svenska med på kvällen utan var totalt omgiven av engelska tog den över mer och mer.

Räknar gör jag dock fortfarande på svenska. Jag börjar på engelska; one two three four five six seven eight nine ten eleven twelve… och av någon outgrundlig anledning tar det alltid stopp där, ibland kortare ibland längre, och sedan fortsätter jag, oftast på svenska, men ibland engelska.

Philip, han som jag brukade boxas med på gymmet fick helt enkelt lära sig räkna på svenska – när det var hans tur att boxas räknade jag alltid in honom på svenska!

Anyway. Henrik hade en stor gosekatt bredvid sängen. Han hade tydligen fått den av nån exflickvän. Han hade satt ett svart choker-style spike necklace på den stackars katten. Den såg rätt tuff ut faktiskt. Jag provade halsbandet och det såg verkligen skitcoolt ut på mig! Skulle gå ypperligt bra till min svarta plastklänning. Den fick mig att tänka på Henriks begravning och vad jag ska ha på mig. Henrik skulle ha uppskattat om jag kom i plastklänningen och just det spikhalsbandet, det är jag övertygad om, men jag tror inte det är så passande. Nej, det får nog bli något mer konservativt. En svart kostym tror jag. Det blir bra.

(Nedan är bilder på gardinerna och röran i vardagsrummet. Detär hans vita och röda tröja på soffan. Det är tofflor på golvet. Det är hans kläder i sopsäckarna. Den randiga tröjan i röran på skrivbordet är tröjan från tvättmaskinen. Den är borta nu, jag tror Mark har flyttat på den.

9 September 2006 – Camping in New Forest

I’m in the tent just about to go to sleep after a very good day. We’ve been to the beaulieu autojumble and after that another team from the plymouth to banjul challenge had organised a get together at the scouts campsite.

I can hear Mark laugh with the others around the campfire and it makes me smile. I’m sure we’ll have such a good time in Africa. They’re all a good bunch of people.

They had organised a bbq and also a film. Now, don’t ask me how the managed the film, I just know they had put a big screen between two trees and somehow was projecting on it.

It was surreal to sit outside, in the dark, in a half-circle on camping chairs under a big duvet and watch cannonball run. Quite romantic actually!

Anyway, time to catch some sleep. Night night. X

10 September 2006 – Beaulieu, 2nd day

It’s a fantastic day, sunny, warm but not too hot and a nice slow wind coming through to keep it pleasant.

i’m lying in the shade under an oaktree having just enjoyed two fresh donuts. The sun is filtering through the leaves and i’m pretty chilled out. I think i need it after the last few weeks.

Mark and Jules have gone off to the autojumble but i said i was too tired for it and that i would wait here. Mark said I was really good yesterday as I didn’t moan once despite being bored to death. Well, it’s a give and take, isn’t it. He is usually putting up with a lot of things he finds boring just because i like them so i don’t think it was too much to ask of me. 🙂

Wednesday 13 September – We share the same fears

I was talking to a friend the other day about Louise and why we were such good friends. We used to say that we were so alike, two peas in a pod. Truth is, we’re so different that you probably can’t get further away from each other. However, Louise and I share the same fears and that is why we connected so instantly. We understood each other completely from the second we met.


I’ve managed to clear most of Henrik’s boxes. Left is the odd bits and bobs in the living room, but the main part is sorted and in the garage waiting for charity to collect. It feels so good to have the biggest part of that behind me. I’m concentrating now on selling and then closure. The funeral is next week and that will probably be a difficult but important milestone.

Måndag 11 September 2006 – Henriks böcker

Han var en rätt lustig figur Henrik. Om man tittar på hans boksamling inser man vilken bred människa han var. Jag har bara gått igenom en bråkdel av hans böcker och jag har hittills hittat följande:

• En bibel med ett pokemon samlarkort som bokmärke
• En bok som Assault weapons
• From Myst to Riven
• Selma Lagerlöfs Nils Holgersson
• Michael Connelly och liknande deckare
• Ronja Rövardotter
• Mark Twain
• Ett antal böcker från hans universitetstid om barns utveckling, auktoritet, psykologi, att skapa etc
• En bok om cowboys
• En bok om yxor
• Kokböcker
• Narnia

Och så vidare i all oändlighet. Jag hittar en del av mina böcker som jag helt glömt att jag hade. Vissa böcker plockar jag ut för att spara. Han har många barnböcker som kan komma väl till pass om jag nån gång skulle föröka mig.

Jag gick också igenom de svarta sopsäckarna med kläder. Or so I thought. En av dem innehöll hö och nerkissade tidningar…! Den måste ha ställts in i vardagsrummet av misstag istället för kastas bland soporna. Oh well, den var så väl knuten att det inte luktade vilket ju är det viktigaste och låt oss bara hoppas att inga av henriks kläder kastats i dess ställe…

Torsdag 14 september 2006 – Konsten att äta sushi

Jag har precis avslutat en delikat lunch bestående av sushi från Itsu. Omega3 Salmon. Det måste ha varit nån dum idiot bestämde att de skulle döpa om den från det briljanta namnet ”Salmon in a Rushdie” till ”Omega3 salmon”.

Det var Henrik som introducerade mig till sushi. Nej, nu ljög jag, det var Pelle, men det var Henrik som berättade om konsten att äta sushi för mig. Han älskade sushi och precis när vi hade träffats gick vi till en sushi restaurang på Söder, vid Mariatorget har jag för mig. Där förklarade han för mig vad wasabi var, varför man äter ingefära emellanåt, hur man ska doppa sin sushi i sojan och att det anses vara ytterst oartigt att doppa riset i sojan. Den ska doppas med laxen (eller vilken fisk det nu är man har) ner i sojan så att riset förblir vitt och sedan ska man lägga ner laxen på tungan, inte upp mot gommen. (Inte för att jag EVER bryr mig om det när jag äter sushi, men jag tänker på det nästan varje gång!)

Henrik berättade också för mig om den kinesiska katten. Den man ofta ser i kinesiska restauranger, sittande med en tass upp vid ögonen som om den kisar mot solen och håller tassen mot solen liksom. Tydligen är historien om jag minns rätt att katten väntar på sin ägare och att den för tur med sig. (Mer minns jag inte!)

Han gillade asiatisk kultur. Jag tror det kom i och med hans intresse för kampsport. Han älskade origami och jag minns den gula draken som han vek. Han knåpade så länge med den och var jättestolt när han var klar.

Jag pratade med Henriks mamma igår och hon berättade att hon finner ro i att läsa om Henrik i min dagbok. Hon berättade också att Henriks pappa har hittat bröllopsfilmen och att jag ska få en kopia. Jag vet inte när jag kommer klara av att titta på den, men det får väl bli någon dag när jag har tid att gråta. Jag har bara tittat på den en gång och det var mer eller mindre direkt efter bröllopet och jag grät som ett barn för det var så vackert. Aldrig hade jag väl trott att nästa gång jag tittade på den skulle vara efter hans död.

söndag den 17 september 2006 – älskarinna på begravning?

En av tjejerna han bedrog mig med tänker gå på begravningen. Fruktansvärt smaklöst om du frågar mig. Nåja, vill hon promt gå får hon väl göra det. Det ska bli intressant att se vad hon säger till mig.

Fredag 22 september 2006 – Kära Henrik,

Du skulle ha tyckt om begravningen, den var väldigt vacker. Det märktes att den planerats med dig som huvudperson. Din systen Hilli sjöng två sånger och vi sjöng två psalmer. Den ena hade till och med engelsk text så att Jo och dina engelska kompisar skulle kunna följa med.

Jag grät från att jag kom till kyrkbacken genom hela ceremonin. Att se alla dina släktingar, de som jag brukade kalla ”min familj” kändes så konstigt. Jag insåg att jag hade saknat dem, men det blir ju sådär när man gör slut, man kan liksom inte hålla i den andres familj. Det är synd, för de är alla så rara.

Lilla Josefin, jag kunde inte låta bli att le när hon sa ”minns du mig?” Hur skulle jag kunna glömma kusin Josefin! Lilla gumman! Och E-B. Vackra E-B som du tyckte så mycket om. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna när jag såg dem.

Richard och Helen’s första dotter, Clara, hon är ju jättegammal nu! Richard upp i dagen, lilla solstrålen! Sist jag såg henne var nog ute på Norrö när du och jag var där på bröllopsresa. Hon hade precis lärt sig gå om man hjälpte henne och jag gick omkring på terrassen med henne. Dagen efter hade jag ont i ryggen av allt ”framåtböjtsgående”!!

Och så har hon ju en syster! 4 år och underbart söt! Man märker att tiden går på barn och pensionärer. På tal om pensionärer, jag fick prata lite med din morfar också. Han har blivit gammal sen jag såg honom sist. Jag är så glad över att han kom ihåg mig.

Faster Jaja var naturligtvis där också. Hon kramade om mig och det kändes som om ingen tid alls passerat sen jag såg henne sist. Det var Huddinge Kyrka, 25 Augusti 2000.

Jag satt bredvid Kattis när vi fikade efteråt. Kommer du ihåg när hon och Fredrik kom och hälsade på oss i London, när vi bodde där nere på Sylvan Road? Hon berättade att vi skulle bjuda på nougatsoppa med yoghurtglass men inte hittat någon nougat så vi tog toblerone istället! Haha! Det hade jag helt glömt! Jag hade till och med glömt nougatsoppan! Kommer du ihåg när vi åt den första gången? Jag har för mig att det varpå Sjögräs på Söder. Vi åt ingen varmrätt men däremot varsin förrätt och efterrätt. Man ska ta det göttaste sa vi, skit i varmrätten. Och det var väl just så med dig, du plockade ut det godaste ur livet.

Prästen sa att vi skulle tänka på dig som så att du har kommit hem nu. Jag tror att det är ett bra sätt att se det på. Du har frid nu, du har kommit hem. Du kanske inte längre är med oss här i fysisk form, men du kommer alltid finnas hos oss i våra hjärtan.


Jag pratade med Fru igår, tjejen som bor i din lägenhet tillsammans med sin pojkvän Mark. Hon är spirituell och var först lite osäker på om hon ville bo i din lägenhet i och med vad som hänt dig, men när jag pratade med henne nu sa hon att det är väldigt positiv energi i lägenheten, du var en väldigt snäll människa. Hon sa att trots att hon aldrig träffat dig känns det som om hon känner dig. Jag berättade för henne att du tycker väldigt mycket om den asiatiska kulturen, hon har nämligen bott i Japan de senaste 27 åren. Hon skrattade och sa att ”han skulle säkert ha blivit glad då om han visste att den första maten vi åt här var kinesiskt!” Du skulle ha gillat Fru tror jag.

Hon frågade också om jag visste när du dött, och jag svarade att vi inte vet exakt men vi gissar på Torsdag kväll, alternativt Fredag kväll. Hon berättade att varje lördagsmorgon blir lägenheten väldigt kall. De har bara använt värmeelementen två gånger, och det var på de två lördagsmorgnarna. Det kanske var så att du fick det där brevet från Halifax på Torsdagen, men inte öppnade det förrän på Fredagen. Sedan kanske du satt hemma och drack de där ölen och vodkan vi hittade på bänken. Det kanske blev sent, och som din syster sjöng, det blir värre framåt natten. Kanske gick du upp på vinden sent på Fredagsatten, början till lördagsmorgonen. Kanske kommer du därför tillbaka till din lägenhet varje lördag för att se till den. Ta en sväng genom rummen, lämnar en kyla efter dig, som en liten påminnelse att du varit där.

måndag den 25 september 2006 – Hemma igen

Jag är hemma igen, sådär lagom trött som man är efter att man har rest. Jag har ont i huvudet, men jag tror det är för att jag druckit koffein, jag brukar få det då.

Jag har suttit inne hos grisarna och tittat på dem när de tuggat svenskt gräs, mums!! Jag plockade upp Curtis-Flirtis och satt med honom en stund i soffan och jag tror att jag ska försöka fånga en av tjejerna efter att jag laddat upp det här.

Det är väldigt smidigt att åka från Västerås och otroligt smidigt att komma till Luton istället för Stansted. Hur skönt som helst att bara sätta sig på tåget och slippa byta. Visst, det tar ju nästan två timmar, men har man bara en bok eller nåt går det ju bra.

Jag har packat upp hela resväskan vilket känns skönt. Oftast brukar ju det vara det värsta med att komma hem… Jag har lagt lite grejer på köksbordet som jag ska visa Mark, men annars är det mesta omhändertaget.

Det var väldigt trevligt att vara i Sverige, även om själva anledningen till att jag var där var sorglig. Jag träffade Fredrike och Susanne på Onsdagskvällen. Vi pratade, pysslade och tog det allmänt lugnt. På Torsdagen körde jag in till stan och parkerade vid Fredrike och vi åt lunch tillsammans. Det kändes bra att träffa henne först och lugna nerverna lite. Vi tog en promenad längs vattnet där hon bor för att sedan köra ut till Bromma Kyrka.

När vi gick mot kyrkan såg jag Josefin och E-B på håll och kände direkt i magen. Jag ville så gärna prata med dem men blev också genast orolig. Som sagt, JAG vet ju att jag aldrig bedrog Henrik men jag vet inte vad han har sagt om mig till sin familj. Det verkade inte som om han baktalat mig i alla fall, de verkade alla glada att se mig och de kom fram till mig för att krama om mig. Jag var så oartig och lät Fredrike sköta introduktionen själv, jag tappade allt vett och hyfs. Tur att Fredrike är så jordnära på den punkten och sköter sig själv!

Själva ceremonin var otroligt vacker och Henrik’s syster Helena sjöng dels Björn Skifs ”Det blir värre framåt natten” och dels en sång som hon skrivit själv till Henrik. Hon hade en enormt vacker röst och hur hon kunde sjunga utan att gråta övergår mitt förstånd! Såå duktig. ”Det blir värre framåt natten” hade Henrik sjungit när de var på karaoke-kväll tidigare i somras när han var hemma berättade hans mamma.

När vi körde hem frågade jag Fredrike om hon sagt att hon ville komma bara så att jag inte skulle behöva gå själv. ”Ja det är väl klart” svarade hon. Jag är så tacksam att jag hade henne. Hon höll min hand, hon klappade mig på axeln, hon la sin hand på min arm, hon höll en hand bakom ryggen på mig. Hon sa inte så mycket, men hon fanns där och när ord behövdes pratade hon.

På kvällen hade jag enorm huvudvärk och orkade knappt nånting, men det kanske inte är så konstigt.

På fredagen tog mamma och jag en promenad bort till Diagonalen tittade på det nya stallet i Kolartorp, vart de ska bygga den nya ishallen och hur allt hänger ihop med Ica Kvantum och allt det där. Det händer så mycket när man är borta!

Mamma berättade att hon sett en mink i ån borta vid Bosse också, undrar hur den kommit dit!

På kvällen skjutsade pappa in mig till Gondolen där jag träffade Henrik’s kusin Richard, Henrik’s ex Jo, Andreas, hans flickvän Louise och så Mamma Maj och Ingemar. Det var en väldigt trevlig kväll och vi åt och drack väldigt gott. Det var skönt att prata lite mer med Maj och Ingemar eftersom vi inte riktigt kunde prata ostört på begravningen.

Andreas flickvän Louise är hur mysig som helst! Jättesöt, rar och väldigt trevlig. Henne hoppas jag att jag får se mer av. Det var faktiskt också trevligt att umgås lite med Jo. Hon är en väldigt trevlig tjej och det är så synd att det inte funkade mellan henne och Henrik. Av det jag har sett av henne tror jag att hon passar/de Henrik mycket bättre än vad jag och Henrik passade ihop.

Pappa skulle hämta mig klockan tio men tiden rann iväg och plötsligt insåg jag att klockan var några minuter över tio och vi hade inte ens fått in desserten än. Jag gick ut och ringde till pappa och fick be så hemskt mycket om ursäkt att han fick åka hem igen tomhänt. Vi satt kvar till kvart över ett på natten så han hade fått vänta länge om han väntat kvar!

Mamma och jag gick upp till Mormor på lördagen vilket var väldigt trevligt. Vi gick förbi min gamla skola, Segeltorpsskolan och jag tog massor med kort! Härliga minnen! ”Den där lyktstolpen klättrade jag upp i,” sa jag till mamma, ”men då fick jag tillsägelse av fröken.” Mamma bara skakade på huvudet och log.

På söndagen träffade jag släkten uppe hos Mormor. Lena, Mari, Nelly, Sebbe, Julia, Barbro och Bert kom till mormor för att fika och fira Barbro’s födelsedag. Lena har gått ner 30 kg så det är knappt nåt kvar av henne! Nelly och Sebbe har ju växt såklart och det har Julia med, hon är stora tjejen nu.

Efter att vi varit hos Mormor åkte vi ut till Bromma och tittade på Henrik’s grav igen. Jag stod så långt bort under själva jordfästningen att jag knappt såg något. En formel1-bil stod på jorden bland alla blommorna och någon hade stuckit en svensk flagga bredvid. Lilla gubben.

På kvällen tog vi bilen ner till Mari i Grödinge så jag fick se hur hon bodde också vilket var trevligt. Mamma och pappa pratar ju så mycket om det så det var kul att få se det med egna ögon. Hon bor jättefint i ett parhus precis vid skogen. Supermysigt!

Nu är jag hemma och väntar på att städerskan ska bli klar och gå så att jag kan slappna av. Det är skönt med städerska men det är jobbigt att ha henne här när man själv är hemma! 🙂

Wednesday 27th September 2006 – Funeral in Sweden

I’ve just got back from a good holiday in Sweden. A difficult one though; the main reason for going was Henrik’s funeral.

I’m glad I did it and that it’s behind me. It was very beautiful and I think Henrik would have agreed to the choice of hymns and all other arrangements.

We had dinner with Maj and Ingemar on Friday night. It was very pleasant, they had chosen a very nice restaurant with a splendid view over Stockholm.

We had a fantastic time, although a few tears fell when we were talking about him. Little darling.

I got to see my family as well which was great. I haven’t seen them for almost two years! Mari’s children looked at me like I was some kind of stranger! Terrible!