1 January 2006 – Sunday – The New Years Eve that became Christmas Eve

The idea was that we’d go to Ganleys last night to celebrate New Years Eve with Mum & Dad. We’d have dinner there and then count down to 12 like everyone else.
That didn’t happen. Poor baby came home from work with a dodgy tummy and he spent the rest of the night in the bathroom.

Mum & Dad had brought Swedish Christmas food and the plan was to eat that Sunday night but we changed that and had it all on New Years Eve instead. It turned out really nice, apart from that we felt sorry for Mark running like a yo-yo between the bedroom and the bathroom.

He was supposed to work today as well and knowing how his bosses has reacted before when he is ill – it doesn’t matter when or how bad, they always give him grief – he knew he couldn’t really call in sick. Who would believe him?! Who would actually think he told the truth when he said he’d been at home asleep all night?

He drove in to work, did one job and then collapsed and went back home, crawled into bed and is now asleep with the occasional trip to the bathroom. Poor baby.

I on the other hand had a brilliant evening with Swedish Christmas foods such as lutfisk, sylta, beetrootsallad, meatballs, herring, potatoes, mini sausages, jansson’s temptation and julmust to drink. Can’t complain.

2005 was the year I:

• Started as unemployed. The CEO I worked for got booted out and I went with him.
• Had my entire world shaken by a few secrets that came out into the light. (I wasn’t surprised though.)
• Went to the doctor for the acne on my back.
• Got my current job that is too good to chuck away but I can’t say I like it. Although I am slowly warming to it.
• Rebuilt my relationship with Mark. Twice.

2006 will be the year I:

• Settle in this job or find myself a new career. Whichever is the right choice for me.
• Make or break with Mark. (Dear God please let it be “make”.)
• Look into myself and agree with what I see there. Or change it, if I don’t agree.

3 January 2006 – Tuesday – Friendship

My friends and my family are very important to me. Without them I would be nothing. I can’t even count the number of occasions I have turned to people close to me and they have been there, listening, giving me input or just a friendly cuddle.

Now someone needs me and of course I will listen. Of course I will be there. I don’t know how much I can do but if someone listening is all you need my friend then I’m there for you.

3 Januari 2006 – Tisdag – Föra protokoll…

…måste vara något av det tråkigaste man kan göra som assistent. Först måste man sitta med på mötet vilket oftast är fruktansvärt tråkigt såvida man inte är involverad, vilket jag inte är. Sedan måste man anteckna vad alla säger och sedan måste man renskriva skiten i protokollformatet! Bah! Alldeles för tråkigt. (märks det att jag var på möte imorse och måste skriva rent mina anteckningar…?)

Mamma och pappa har åkt nu. De ringde mig strax innan de passerade mitt jobb så jag kunde titta ut genom fönstret och såg bussen. Sådant gör mig barnsligt glad!

Det var trevligt att ha dem här, lagom långt och lagom avslappnat. Vi har verkligen inte gjort mycket alls utan de har mest varit hemma hos oss och vi har bara tagit det lugnt. Pappa rensade min dator så den går mycket bättre nu och Mamma lagade julmat till oss på Nyårsafton. Mark blev ju sjuk och vi kom aldrig iväg till puben som det var tänkt från början.

Jag tror förvisso att vi hade en trevligare nyårsafton hemma i lugn och ro med lutfisk, sill, köttbullar, prinskorv, rödbetssallad, sylta och julmust. Stackars Mark var magsjuk och låg i sängen så efter att vi tittat på det svenska tolvslaget på en webkamera gick vi och la oss. Jag kröp ner till Mark kvart i tolv och pussade honom gott nytt år på kinden och sen somnade vi.

På Nyårsdagen och igår satt jag mest vid datorn och pulade med mina gamla dagboksarkiv. Jag har ett word-dokument för varje år, 1998 – 2005 och jag håller på med formattering av dem så att de alla ser likadana ut… Det är ett hästjobb utan like! Varje dokument är på ca 150 – 200 sidor och jag förundras över att jag verkligen skrivit allt själv!

Wednesday 4 January 2006 – Yet another spell

Mark and I had an argument last night. As always it was something stupid that kicked it off, but once started it kinda got out of control.

Someone on a mailinglist I’m on asked about cheap hotels in London and I had already hinted earlier that she could stay with us. I really like having people staying and as we actually do have a proper spare bedroom I think it’s nice to offer it to people. I don’t want them to stay forever and ever, but a couple of days is nice and you get to meet new people.

Henrik and I used to be listed on jugglestay, a website where jugglers worldwide advertised where they live and what they could offer to other jugglers in terms of accommodation. We didn’t have that many staying, but the few we had were very nice.

I asked Mark if he was ok with this lady staying and he was mumbling and muttering and asked if I really wanted that. I said that yes, I really would like to have her over. He seems to think I don’t want people over and I know what that’s based on; we had a girl staying early 2002 or 2003, can’t remember, and that went a bit pear shaped. I understand that Mark is a unsure about having people stay after that, but what he doesn’t realise is that that was a one off. She was supposed to stay a few days and ended up staying several weeks and as she didn’t have anywhere to stay it was a bit difficult to say anything. That was different from this, a woman on a business trip staying 6 days.

I tried explaining that to him but he didn’t agree and how he can have an opinion on what I feel is beyond me. He can say I got grumpy when that girl was staying, but he can’t say I don’t like having people stay, that’s two completely different things. After that I just left the kitchen as I felt I didn’t have anything else to add. I mean, what is there to say if he’s already got his view of things? There’s nothing else I can say.

I sat in the sofa in total apathy and just stared at the telly without seeing. Mark heated up two micro meals and as he came in with mine he held it to me for eating on my lap. Now, I don’t eat food on my lap, I always sit by the table. I really don’t like it and have never done. Why doesn’t he know that? Am I being too hard on him here? For me it’s just like with Chris, he kept asking if I wanted coffee after two years together when I NEVER drink coffee and never have done. I don’t even LIKE coffee! It’s like a friend of mine who isn’t too keen on bathing and when her boyfriend is trying to be sweet he’ll pour her a bath for when she comes home from work. But she doesn’t like bathing for crying out loud! Shouldn’t he know that by now? I don’t know. Maybe I’m being hard on them. Mark certainly got upset last night when I was moody with him because of the eating in my lap-incident.

He is very sweet after arguments though. He tried to comfort me and he said it’s no big deal. And it’s not, I know it’s not, at least not for him, but right now it’s a bit difficult. I dip so fast and so deep when I get upset and it’s harder and harder each time to get back up again. I just want a normal life, be happy and content. The last year has been such a fight and I am truly tired. I want to sleep for a very long time.

6 January 2006 – Friday – Ylva?

Mark har hittat en bil till mig, en Ylva. (Ja, vi namnger ju alla bilarna och den här hade registreringen W714YVA – en självklar Ylva med andra ord.) Vi ska ner till Guildford imorgon och provköra den och om jag gillar den köper jag den, min första bil. En röd Hyundai Coupe, w-reg med läderklädsel och all tänkbar lyx. Crikey! Det är lite skrämmande att tänka att jag kanske kommer spendera en herrans massa pengar inom några timmar!

Min första bil… En röd, såklart. Kvinnor väljer bil efter färg säger de, och till viss del stämmer det på mig. Jag bryr mig inte ENKOM om färgen, men det är väldigt viktigt, precis som motorstorlek, känslan och formen. Får man in en barnvagn i bagageluckan? Kan man köra fort med den utan att motorn säckar ihop? Kan man skjutsa hem tjejkompisarna utan att de blir mosade i baksätet? Vad har den för vändradie? (Jag vill ha tillbaka min gamla Volvo!!)

***

Jag träffade Mary för ett glas vin efter jobbet idag. Hon glömde sin telefon i USA under julen och hennes mamma kan inte hitta den. Hon är berättigad till en upgrade om någon vecka eller två ändå så hon har skaffat ett nytt simkort och i väntan på motorola RAZR eller vilken hon nu har valt lånar hon min gamla nokia.

Det var trevligt att träffa henne och vi skrattade mycket. Vi pratade om Dan och Louise och att de gjort slut. Det var väldigt intressant att höra Mary’s åsikter faktiskt. Hon känner ju Dan väldigt väl och vi pratade om hur olika människor reagerar på saker och ting och om självinsikt. Mycket intressant och djupt.

Som jag sa till Mary, jag är nästan på något sjukt sätt glad över att de har gjort slut. Nu är ju länken bruten. Tidigare kunde jag inte säga precis allt till Louise i och med att det kanske skulle komma till Dan och därmed till Mark. Det är inte så att jag har hemligheter för Mark, men vissa saker som jag säger till mina tjejkompisar vill jag inte att han ska höra. Förvisso lovade Louise och jag varandra flera gånger att det vi sa stannade mellan oss, men helt säker kan man ju aldrig vara. Nu behöver jag inte oroa mig längre, nu kan Louise och jag vara bästa vänner utan problem.

***

Det finns en gubbe/karl/man eller vad man nu ska kalla honom på jobbet som gör mig illa berörd. Han sitter väldigt nära mig och pratar alltid med mig om han ”kommer åt”. Han är väl egentligen trevlig men jag kan inte hjälpa att jag känner mig utsatt. Han kallar mig alltid darling, men det gör förvisso de flesta i det här landet. Han sa innan min semester något om att jag skulle komma tillbaka med foton på ”a scantily clad bikini babe” (vilket betyder ungefär halvklädd bikinitjej) Förlåt men skulle det var jag då? Jag var inte särskilt imponerad över att han föreställer sig mig i bikini.

Idag sa han först att det bästa med att jobba vid St Pauls var parken där tjejerna brukar spela netball på lunchen. ”Always nice to go down and watch the girls bounce around.” Jaha? Förlåt men du är dubbelt så gammal som de, ska du verkligen prata om att titta på tjejer som skuttar runt?!

Sedan – och det här är det som nästan får mig att vilja prata med personalavdelningen – sa han efter att jag tagit av mig kavajen ”It’s all or nothing with you, you’re either all wrapped up and look at you now, in the skimpiest of tops” WTF?!?! Jag har en ärmlös top men så jävla skimpy är den banne mig inte. Inga tuttar som hänger ut eller mage som tittar fram. Och även om jag skulle ha något mer utmanande på mig så vill jag sannerligen inte ha kommentarer från honom!

Jag hörde direkt vart det barkade när han började prata så jag tittade ner i tangentbordet och mumlade något och totalt undvek hans blick. Tillslut gick han och jag kunde äta min macka i fred, (brie and grape bagel, mmm!) men han sitter ju mindre än tre meter bort så det kändes fortfarande lite olustigt.

Jag funderade över om jag skulle anmäla, be Susan ta hand om honom eller sköta det själv. Jag är inte säker än men tror att jag tar det själv. Nästa kommentar som kommer ska jag möta hans blick och med stenhård röst säga ”I don’t appreciate that comment.” och sen inget mer. Basta! Don’t fuck with me typ.

Jag fnissade inombords när jag funderade ut vad jag skulle be Susan säga till honom; ”Don’t mess with Viv, she got someone from her old job sacked for sexual harassments.” borde funka rätt bra…

Nej, jag tar nog hand om det själv. Men det är satans svårt. Jag mådde verkligen inte bra idag. Jag menar, jag VET att min top inte är särskilt utmanande, ändå började jag tänka i banorna ”men den är ju trots allt ärmlös, och jag kanske har böjt mig över skrivbordet med ryggen mot honom…” Vilket jag VET att jag inte har…

Jag har till och med känt ibland att jag inte är mig själv på det här jobbet just för att jag inte är lika glad och trevlig som jag brukar. Normalt brukar jag vara känd på jobbet som den trevliga, den som är rolig att prata med och som alltid ler och är vänlig. Det är jag inte här. Jag är inte heller känd som grinig och sur, men definitivt inte flirtig och smily heller. Jag är liksom alldaglig här. Varken eller.

Oh well. Jag ska morska till mig och nästa gång han säger något får han se på fyrverkerier.

7 January 2006 – Saturday – Ylva Susie, a red sportscar

And not just ANY old car, she’s mine!! Yes, I’ve bought a new car! A red, w-reg Hyundai Coupe!

Mark found this one on Autotrader for me and he’s been so good. He’s sorted everything, like checking what it should be worth considering mileage, age and all that, he’s done HPI on it and ensured it’s got all that I want like PAS, air con, leather seats etc. He’s also sorted out insurance and he’s even managed to get them to mirror his 4 years no claim! I wouldn’t have been able to buy it without him!

We drove down there this morning and after having had a look at her we got in for a quick spin around the area. Mark drove it first and then we swapped over. It’s very comfortable in the passenger seat and very nice to drive. I thought it actually felt quite big, quite chunky, but it’s not really that big car.

It was such a terrible day for a testdrive though, snowing madly and slosh on the roads! Oh well, I’m Swedish, driving in snowy conditions doesn’t really worry me.

We both really liked the car and after a quick meal at McDonald’s discussing it we went back to buy it. Mark bargained a bit and we got £500 knocked off which was nice. As it was a trader you have to do some haggling, they always put the price up. According to “Which car” the price he had put it on was exactly right for trader and with £500 off it’s at private price so I’m quite happy. He’s also putting a years mot on it. (For Swedish readers, “mot” is the same as “besiktning”)

That unfortunately meant we couldn’t take the car away today, but it doesn’t really matter to me. We’re picking it up on Friday so I will drive it down to Helen’s wedding! She was the first one I told that I had bought a car by the way. I rang her and she was out shopping with her mother. She picked up her mobile by squealing “Vivi!!!”  Always nice way to be greeted!

Helen’s my “car friend”. She loves cars as much as I do and she was the one that actually got me on the road, funnily enough. She invited me to a barbeque at her parents place in Hampshire and the only way to get there would be me driving as Mark was working that weekend. That’s how I finally got myself insured on the cars and since then she’s been my car friend. (Although I didn’t actually go to the bbq in the end…! She’ll have to do a new bbq this summer so I can go, in my new car!!!! Gaaaahhhh!! I’ve bought a car!!!!!!!  )

Lördag den 7 Januari 2006 – Jag har köpt bil!

Det BLEV en Ylva till Vivi! Ohhh jag är så glad! Min första bil…. tänka sig! Och den är röd! Och så fin! Hyundai Coupe…

Halvvägs ner till Guildford började det snöa. Jag var lite nervös över hur det skulle gå med provkörningen eftersom jag fortfarande har lite hangups angående körning, men samtidigt, lite snö har jag väl kört i förr? Jag är ju svensk för guds skull! Mina första trevande meter bakom en ratt skedde på IKEA’s parkering den 29 Oktober 1992, en väldigt snöig dag.

När vi kom dit hade han tvättat bilen och borstat bort all snö och värmt upp den för oss. Jag kikade runt på utsidan och sedan satte jag mig bakom ratten…. Ohhh en sportbil! Det är som bilhandlaren sa, en praktisk sportbil; den har rymligt bagageutrymme och det är en hatchback (vad nu det heter på svenska… ?) så man får lätt in stora saker.

Mark sa att den kallas en liten Ferrari, just för att den ser så sportig ut, men den har ingen stor motor och sen är det ju en Hyundai, inte någon märkesbil som BMW direkt. Min har 1.6 l engine, 112bhp vilket är den minsta motorn. Den finns även med antingen 2 liter motor eller 2.7 V6 vilket är lite mer fräs, men jag var ju ute efter en hyfsat billig bil att köra så minsta motorn passar mig perfekt. Vill jag köra fort har jag ju Lwcy som har mer under huven.

Jag gillade verkligen hur hon såg ut inuti, instrumentbrädan och klädseln. Sen var baksätet hyfsat stort för att vara sportbil. Man kan lätt parkera ett par vänner där om man ska skjutsa runt folk utan att de mosas eller kommer fram med knäna fastetsade i hakan.

Hon hade också bra värmesystem. Lwcy har vad som kallas climate control, dvs man sätter den på ett gradantal, tex 24 grader varmt och sedan ställer bilen in själv hur mycket som behövs för att uppnå den temperaturen. Problemet är bara att man inte kan ösa på för fullt och därmed tar det tid att få upp värmen och under tiden sitter man där och fryser rumpan av sig. Eller, i just Lwcy gör man ju inte det eftersom hon har rumpvärmare, men ni fattar vad jag menar.

Ylva har normalt värmesystem och när vi körde ut en sväng kände jag direkt värmen på mina fötter, ahhh! Proper heating, bless! Som Mark sa, “we like blasting it and melt the hands away and then take it down to normal.”

Mark körde först en bit och sedan bytte vi. Jag var som sagt nervös men det gick bra. Hon var väldigt skön att köra och man satt skönt. De brukar säga att asiatiska bilar är bra för korta personer och as the short arse as I am sitter jag väldigt bra i typ Toyota, Hyundai och liknande. Christoffer’s Toyota Camry var väldigt skön att köra för mig tex.

Vi tittade runt en stund till på henne och sedan gick vi in och Mark tittade på alla papper för att kolla så att den inte var stulen eller hade några andra problem. Jag gick ut och satte mig i Lwcy och ringde pappa för råd. När Mark kom ut berättade han att killen hade sagt att han drog av £500 och la på ett års MOT (besiktning) om vi köpte idag. Ohhhhh exciting….!

Vi körde ner till huvudgatan och åt lunch på McDonalds och pratade om hur vi skulle göra. Jag tyckte väldigt mycket om bilen men kände att det skulle vara trevligt att provköra lite fler bilar först. Vi har tittat mycket på nätet på bilar men inte så många i verkligheten. Jag var inte helt övertygad om huruvida jag ville ha en sportbil eller en mer praktisk typ Peugeot 206 eller Renault Megane. Vi kom fram till att vi har inte tittat på så många bilar eftersom vi helt enkelt inte har så mycket tid tillsammans. Vi har inte alla helger och vardagskvällar är det svårt att titta på bilar den här tiden på året. Det är svårt att koordinera ihop allt och den här bilen är tillräckligt bra för att köpa rakt av. Om det skulle visa sig att jag inte gillar den efter ett halvår kan vi sälja den då och köpa en annan.

Såå… efter det åkte vi förbi en bankomat och jag plockade ut £150 till handpenning och sedan körde vi tillbaka…. Gaaah!!!

Efter att vi gjort upp allt inomhus gick vi ut och jag kikade på henne igen. Jag satte mig i förarsätet, stängde dörren och mumlade ett litet ”Hello….” och klappade henne lite på ratten. Jag är övertygad om att vi kommer få många trevliga körtimmar framför oss, Ylva och jag.

Vi ska hämta henne på Fredag eftersom Mark går på nattskift nu. Jag skulle kunna fråga Louise eller Helen om de har lust att skjutsa ner mig alternativt ta tåget ner och be honom hämta mig på stationen, men det skulle vara trevligt att ha Mark med mig så jag väntar till Fredag. (Även om det är den 13’e…!)

När vi körde hem tog vi en sväng på Halfords (typ Biltema) och Mark köpte lite smått och gott till mig som han tycker att jag behöver. Bland annat en ny kartbok över Surrey, en stor wrench – vad nu det heter på svenska – ifall jag måste byta däck eftersom den som följer med är ganska kort så man måste vara väldigt stark för att fixa att få loss däcket. Sedan köpte vi ett rattlås och nya mattor. Alltid trevligt med nya mattor.

Vi tittade på en ny radio också eftersom den som satt i kändes lite gammal. Den funkar och har CD spelare så det är inget fel på den, men det vore trevligt med en som spelar mp3-or och kanske till och med iPod-kompatibel. Inte för att jag har en iPod, men det står på min önskelista och så småningom lär jag nog skaffa en.

***

Governess skickade ett quiz som jag svarade på. Publicerar mina svar här, vad nu de säger om mig.

1. Är du extremt duktig på att teckna eller måla?
Nej, det kan man inte säga. Jag är hyfsat bra på kalligrafi och jag har lekt med akvarell ibland, men jag är inte direkt någon talang. (Tyvärr.)

2. Har du absolut gehör?
Haha! Nej, inte det minsta! Min första pojkvän hävdade att en ytterst liten del av befolkningen är verkligen tondöv, men efter ett antal timmar vid pianot gav han upp och erkände att jag nog är tondöv.

3. Har du svårt för fysisk kontakt?
Nej, men är inte heller någon touchy-feely person som kastar sig över vännerna och har konstant kroppskontakt. Jag gillar fysiskt kontakt, men det ska vara på mina villkor och med någon jag VILL röra vid alt. bli berörd av. Och det tar tid innan jag släpper in folk dit.

4. Söker du dig hellre till djur än människor?
Nej.

5. Känner du dig ofta eller alltid utanför i en grupp?
Njä, men det händer. Jag känner mig ibland som om jag är udda, men det vet vi väl alla att så är det sällan. Man är inte så jävla unik som man tror…! 🙂

6. Har du svårt att avgöra vad människor omkring dig vill, tänker och tycker?
Nej, jag läser ofta människor väldigt väl. Jag känner av stämningar och jag brukar kunna se hur personen är och vad de vill. Såvida de inte går ut för att dölja sina avsikter eller känslor, då brukar jag inte plocka upp det.

7. Är det problematiskt för dig att läsa andra människors kroppsspråk?
Nej, oftast inte. (Dock kan det vara jobbigt när man ser saker man inte vill se och inte vill ta ansvar för.)

8. Gråter du sällan eller aldrig?
Jag VILL ofta gråta mer än jag gör. Jag gråter dock när jag blir arg vilket frustrerar mig utan like. Särskilt på jobbet…

9. Har du svårt att hantera att vara i en relation med det motsatta könet, även om du skulle vilja?
Beror på hur man ser det. Jag grälar mycket i mina relationer och det kanske inte är det bästa, men jag vet inte. Man kan ju inte jämföra direkt, man är ju alltid sig själv.

10. Har du få vänner?
Nej, jag skulle nog säga att jag har många vänner. Jag har en handfull riktigt bra vänner och sedan ytterligare en handfull i nästa cirkel och sedan ett gäng i periferin. Jag sa så sent som idag till Mark att jag är glad över att jag har så många fina vänner, bra personer med rätt värderingar och inställningar.

Tisdag den 10 Januari 2006 – Prisa Vägverket!

Det här är en lång historia som börjar 1994. 7 Mars 1994 tog jag mitt körkort. Det säger Vägverket i alla fall. Själv vill jag minnas att jag tog mitt körkort den 4’e, men jag kan ha fel. I sammanhanget spelar det inte s[ stor roll… Den 22 Mars handlades mitt körkort hos Vägverket och sedermera skickade de mitt körkort till mig.

Jag körde glatt omkring på svenska vägar i några år och skaffade mig därmed kör-erfarenhet. Sedan flyttade jag till England, and let me give you a piece of advice children, don’t move to England if you want a quiet life.

I början körde jag inte eftersom Mark inte litade på att jag kunde framföra ett motorfordon. (Det KAN ha att göra med min första kommentar när jag körde hans bil; ”Which one is the accelerator?” Vilket jag måste säga att jag fortfarande tycker är en vettig fråga, ratten sitter ju för sjutton på fel sida! Vad säger att pedalerna sitter rätt?!) Därmed behövdes inte försäkring och allt var väl.

Sedan började jag vilja köra mer och mer och tillslut muttrade Mark något om att ja, jo, vi kanske skulle medförsäkra dig på bilarna.

Nå, nästa del i den här historien är en lektion i Englands Bilförsäkringssystem. I England försäkrar man inte fordonet utan föraren. Eller, rättare sagt, man KAN försäkra fordonet. Företag gör det med sina företagsbilar tex. Det är väldigt dyrt och ytterst få privatpersoner har råd att göra så.

Man försäkrar alltså föraren och varje individuell förare måste vara nämnd på försäkringen för att den ska gälla och varje förare måste ha en enskild försäkring för varje fordon han eller hon önskar framföra. Återigen, man KAN ha en försäkring som gör att man kan köra vilket fordon som helst, dvs man kan låna kompisens bil och är fortfarande försäkrad, men det är alltså ens egen policy. Detta är dock ganska dyrt och de flesta – som jag har förstått det – har bara försäkring för de fordon de faktiskt kör dagligen.

Varje policy har en ”main driver” och sedan kan man ha så kallade ”named drivers” typ flickvänner, barn, mammor etc. Beroende på vem denna named driver är kostar försäkringen mer eller mindre. Om main driver är en man 56 år med ”4 years no claim” dvs han har haft sin försäkring i fyra år utan att ha utnyttjat den lägger till sin 19-åriga son lär hans försäkring gå upp radikalt. Om däremot 39-årig man lägger till 38-årig fru utan convictions och körkort sedan 19 års ålder lär inte försäkringen gå upp alls.

Mark och jag har alltså en försäkring på Sapphy, en på Lwcy och nu en på Ylva. Mark är main driver på Sapphy och Lwcy och jag är main driver på Ylva och jag är named driver på Sapphy och Lwcy och han är named driver på Ylva. Complicated?! It’s only the beginning!

När jag och Mark träffades var han named driver på sin mammas försäkring. Det var något som hängde med från när han bodde hemma och var enklaste lösningen plus att det var mycket billigare. Hans bil var nämligen försäkrad under förutsättningen att den 1. stod parkerad i Wales med lägsta brottsligheten i UK 2. stod parkerad i ett låst garage när den i själva verket stod parkerad på gatan i södra London. (Och Södra London’s crime rate ska vi inte prata om i jämförelse med rural Wales.)

Mark betalade som named driver ungefär £250 om året i försäkring. När han ringde runt för att ändra till en försäkring i sitt namn fick han erbjudanden på allt mellan £600 till £1400 om året. Det blev med andra ord ingen egen försäkring för Mark och därmed kunde inte jag köra bilarna. Jag kunde nämligen inte bli named driver på hans mammas försäkring eftersom jag inte var skriven hos hans föräldrar och inte hade samma efternamn. Man måste inte ha samma efternamn, men bör vara skriven på den adressen för att de inte ska ana oråd. Sen hade jag ju SVENSKT körkort…. Oh dear, ja det vet vi ju hur de kör i SVERIGE….! Barbarer med isbjörnar på vägarna… De kan ju inte köra alls, de är inte alls en helt normal civilisation, de är ju inte som oss, de kör ju på HÖGER sida gud bevars! (Som resten av Europa… host)

När Mark började sitt ambulansjobb var han tvungen att byta adress på sitt körkort. I England har man adressen på körkortet och det är olagligt att inte meddela ny adress till DVLA (motsvarigheten till Vägverket). Nu blev det lite svårare att ha försäkringen hos mamma eftersom körkortet hade en annan adress… och plötsligt var hans försäkring inte giltig. London Ambulance Service hade sagt under intervjun att ”vi låtsas som att vi inte har sett att du har en felaktig adress på ditt körkort, men du bör byta omgående. INNAN vi anställer dig…” Inget nytt körkort med korrekt adress, inget jobb. Inget körkort med Welsh adress, ingen försäkring hos mamma…

Så, Mark var helt enkelt tvungen att leta reda på en ny försäkring och hittade faktiskt en som lät honom tillgodoräkna sig sina fyra års no claim som named driver fastän man egentligen ska ha ”tjänat ihop” dem som main driver. Hurra!

Kanske läge att lägga till mig på försäkringen så att jag äntligen skulle kunna köra? Jodå, det kunde vi sa Mark. Då uppstod frågan, hur länge har jag haft brittiskt körkort? Till en början hade jag som sagt mitt svenska körkort men vi insåg snabbt att vi inte fick någon försäkring alls med det. Och egentligen var det tur, det visade sig nämligen att jag efter 5 år i landet är tvungen att byta till brittiskt körkort så jag hade bara ett år kvar på mitt svenska körkort. Nå, det var ju för väl att det uppdagades så att jag inte behövde ta mitt körkort igen!

Det var alltså det som föranledde mitt byte av svenskt körkort till brittiskt i Maj 2003. Nästa gång Mark ringde försäkringsbolagen frågade de hur länge jag haft brittiskt körkort… Sen Maj 2003… De såg alltså mig som en 19-åring som haft körkort i tre månader. Högrisk. JÄTTEdyr. Skitbra.

Jag vet inte HUR många gånger jag stångade mig blodig med att dels försöka få Mark att förstå att mitt svenska körkort var giltigt i England, att jag bara BYTT ut det, att jag inte gjort något test här i England och att det borde räknas från 1994 när jag faktiskt tog mitt körkort, men icke.

Efter många om och men och ett antal gräl senare började han hålla med om att det ju var löjligt att jag inte kunde få en bättre försäkring. Jag visade honom kopior på mitt gamla svenska körkort som var identiskt med mitt nya engelska körkort sånär som på den lilla eu cirkeln av flaggor där det i mitt nya stod UK och inte S och att adressen var skriven på mitt engelska.

Sedan var det bara att försöka få försäkringsbolagen att acceptera mitt körkort… Efter ett antal samtal fram och tillbaka mellan försäkringsbolag, DVLA och Vägverket gav jag upp. Det är inte meningen att jag ska köra bil i det här landet.

I somras gav jag det ett nytt försök och den här gången gick det bättre. Varför vet jag inte. Kan ha att göra med hur jag framställde mitt svenska körkort och bytet till engelskt. Den enda kostnaden var en administrationsavgift på £17.50 per bil!

Nåväl. Nu när jag har egen bil har Mark fixat så att jag har en egen policy och att jag har fått ta över hans fyra års no claim, vilket är otroligt bra. Återigen, man ska ju ha tjänat ihop dem som main driver, jag har inte ens varit named driver i fyra år! (Jag har, om sanningen ska fram, knappt kört alls sen 1997………….! Jag har, med andra ord, knappt ens fyra års körning bakom mig……. Men det är en annan historia!)

När Mark höll på att leta efter det bästa försäkringsbolaget framkom följande; (Det är här historien börjar egentligen. Det andra var bara bakgrundsinformation.)

Mark ringde mig och bad om datumet på mitt körkort. It’s the one on the front, sa han. Hmm, sa jag… really? Det datumet är 17 Juni 2005…. Det var då jag bytte körkort från min Wimbledon-adress till min nuvarande adress. Ah, sa han då. Då är det datumet på baksidan. Ok, det är 22 September 2000. What?!

Det datumet är ju helt taget ur luften. Jag tog mitt körkort 1994, jag flyttade till England 1999, jag bytte mitt körkort 2003. Vart kommer 2000 från?!

Mark sa att det är det datumet försäkringsbolagen går efter, det är supposedly det datum du klarade din uppkörning.

????

Jag ringde DVLA och frågade vart de hade fått det datumet från och efter mycket om och men kom han tillbaka och berättade att de svenska körkorten har inte ”pass date” utan förnyelse-datum, och det är det de går efter. Ja, då stämmer ju det datumet. September 2000 var jag nygift och skaffade mig ett nytt körkort… Och därför tror nu engelska myndigheter att jag tog mitt körkort 2000 och därmed får jag betala ca £100 mer om året för min bilförsäkring!

Gaaaahhhhh!!!!!

Så, vad gör vi nu åt detta? Jag frågade DVLA om de kunde ändra det om jag kunde producera ett certifikat eller någon form av bevis att jag tog mitt körkort 1994 och inte 2000? Jo sa han, jag kan inte lova något, men om du förklarar läget och skickar in bevis kan vi kanske göra något.

Det räckte för att jag ska försöka. £100 är pengar jag kan göra betydligt roligare saker för om det bara handlar om att ändra ett futtigt datum. Jag har haft så fruktansvärt mycket problem med mitt körkort och detta bekymmer om huruvida det är svenskt, engelskt, när det togs, när det byttes att jag kräks på det snart. Om jag kan få ett körkort som ser ut som ett brittiskt och att jag haft ett brittiskt körkort sen 1994 då tänker jag göra allt i min makt för att få det.

NU till rubriken, Prisa Vägverket!!! Tacka vet jag svenska myndigheter!!! Jag ringde alltså upp Vägverket och frågade om det är möjligt att utfärda ett certifikat som på engelska säger att jag klarade mitt körkortstest 1994? Javisst svarade de, inga problem! Vad är ditt personnummer? Bara en sån sak, att få använda sitt personnummer igen! Prisa Sverige! Kontrollsiffror!!!!!!! De vet vem jag är, direkt! Inget krångel med sekretessfrågor såsom mammas flicknamn eller vart jag bor och vilken färg det är på mitt hus!

Hon knappade på sin dator och sedan frågade hon efter mitt personnummer igen. ”Hmm… Och ditt namn? Viveca Lind?” ”Ja, jo, det stämmer” sa jag. ”Hmm”, kom det igen från den trevliga damen. ”Du har inget körkort enligt vår databas.”

Neeeeeej!! Det är inte sant! Jag finns inte hos Vägverket!!! Panik!!

”Utbytt 2003 står det här.” ”Ja, det stämmer” sa jag… ”Jag gav upp mitt svenska körkort för ett brittiskt, men de tog ju fel datum, de tog förnyelsedatumet… Betyder detta att ni inte kan se när jag tog mitt körkort? Och att ni inte kan utfärda ett certifikat?” ”Nej, men vänta lite så ska jag titta lite till…. Ja, jag kan se här att du tog ditt körkort i Mars 1994… och ja…. Vänta så ska jag kolla med min chef. Dröj kvar.”

… … olidlig väntan…. Fingers crossed, hålla tummarna, pls pls pls… dear God, pls pls let her be able to do it… pls pls pls…..

“ja hallå, är du där? Min chef sa att vi kan inte göra ett vanligt certifikat men jag kan utfärda någon form av bevis på att du tog ditt körkort i Mars 1994, om det duger tror du?” ”Jaaa!! Vad som helst som är på engelska som har datumet 7 Mars 1994 duger åt mig!”

Så… nu sitter jag och väntar på ett brev från Vägverket. Tyvärr lär vi inte hinna få det ordnat innan jag plockar upp bilen så jag lär få betala £100 mer det här året för min försäkring, men just nu spelar det ingen roll. Jag är så otroligt glad över att komma någonvart med det här förbaskade körkortet att jag gärna betalar de där £100 mot att jag vet att nästa år… då ni, då har jag ett BRITTISKT KÖRKORT FRÅN 1994!!!!!!!!!!!!!

(Någon som orkat läsa ända hit?! 🙂

onsdag den 11 januari 2006 – Världens bästa chef

Min chef är verkligen toppen. Jag skrev ju om den där karln på jobbet (som just nu när jag skriver detta sitter tre meter bort och pratar i telefon) som gör mig olustig till mods. Marta skrev en bra kommentar om att jag nog ska prata med HR först så att de har en notering om detta innan jag säger något ifall han får för sig att vända på det och anklaga mig för diverse grejer. Inte för att jag tror att han skulle göra det, men man vet aldrig och man ska cover ones back…

Det bör tilläggas att han eventuellt slutar snart. Hans jobb har blivit satt på risk som man säger och han har varit tvungen att söka om sin egen tjänst. Om han inte får den, (vilket jag inte tror att han får enligt ryktena) kanske han anklagar mig för att ha sett till att han inte får den.

Jag frågade Susan vad hon tyckte jag skulle göra eftersom det inte direkt är solklart. Om jag går till HR lär de ju flyga i taket, särskilt som de verkar försöka bli av med honom. Susan tyckte att jag skulle prata med min chef, vilket jag gjorde.

Peter sa att det naturligtvis var oacceptablet beteende och han underströk att jag inte alls skulle behöva känna mig utsatt på min arbetsplats. Han höll med om att bäst är om jag pratar med honom själv. Nästa gång han säger något svarar jag att jag inte tycker det är en passande kommentar och att jag tar illa upp. Fortsätter han säger du att du ska prata med mig sa Peter och om han ändå inte fattar galoppen pratar jag med honom och säger att om han inte lägger av måste vi göra en anmälan till HR.

Sen dess har Peter frågat med jämna mellanrum om han har sagt något mer men det har han inte, så jag ligger lågt. Jag undviker honom i mesta möjliga mån eftersom jag ju inte direkt VILL konfrontera honom. Peter sa också att han tror att det handlar om social inkomptens, inte att han faktiskt är en äckelgubbe. Han vet helt enkelt inte vad han ska säga eller hur han ska säga saker. Han förstår heller inte att i och med åldersskillnaden mellan honom och mig och att jag är kvinna och han man kan han inte skämta om vad som helst och det finns saker han inte kan säga till mig. Nåväl, vi får se hur det går.

Jag tror att jag markerade efter helgen att jag inte uppskattar hans stopovers vid mitt skrivbord; jag berättade högljutt för alla som passerade att jag hade köpt en bil i helgen men när han kom förbi (och han sitter allstå nära nog för att höra vad jag säger vid mitt skrivbord) och frågade vad jag gjort i helgen svarade jag ”Nothing special.”

Jag träffade Louise i Måndags. Det var jättetrevligt att träffa henne och prata om allt som hänt sen sist… Det är ju några vändor med henne och Dan… Jag är glad att hon och jag fortfarande är vänner. Jag skulle bli väldigt ledsen om jag förlorade henne. Sasha, en av hennes gamla vänner tycks ha sagt upp kontakten med henne nu i och med att de hörde Dan’s version av deras split först… Louise och Sasha har ju känt varandra sen 1995, lite tufft att bara droppa henne sådär.

Jag ska träffa Carly ikväll efter jobbet. Mark jobbar nätter så jag passar på att gå ut. Hon ska flytta till York i slutet av Januari for att bo med sin pojkvän. Han har en dotter från ett tidigare förhållande och det verkar som om det är en del friktioner. Carly har inga problem med dottern, exflickvännen eller att dottern alltid kommer först, det är sånt som är självklart. Men vad hon har problem med är att han inte förstår att han trots allt måste prata med Carly om detta. Han kan inte bara bestämma och förvänta sig att hon accepterar allt. Det är ju självklart att hon inte säger nej om det är något för dotterns bästa, men det vore ju trevligt att bli tillfrågad eller åtminstone informerad. Som det är nu hör hon saker bakvägen via hans syster…

Vi ska på bröllop på Lördag. Helen och Murray is tying the knot och vi är inbjudna både till kyrkan och festen efteråt. Annars bjuder man oftast vänner bara till festen, tvärt om mot Sverige alltså. Detta tycker jag är jättetrist. Om det är något jag VILL se är det ju ceremonin, festen och middagen struntar jag i om jag ska vara ärlig. Klart att det är kul att gå på festen också, men jag förstår ju att det blir dyrt att ha många gäster så det gör inget om jag inte blir injuden.

Grejen är att folk som blir inbjudna till kyrkan FÖRVÄNTAR sig tydligen att de ska bli inbjudna till festen och middagen per automatik och det blir därmed dyrt. Vänner som man bjuder in bara till festen får alltså komma EFTER middagen då den fria baren har stängt och alla har ätit. Kvar är bara en massa fulla människor och nånstans i vimlet brukar man hitta brudparet.

Visst är det väl trevligt att gå på festen enkom om det är allt man får så att säga, men det är synd att man inte kan göra tvärt om, bara gå till kyrkan.

Anyway, vi är priviligierade nog att få gå på hela baletten på lördag vilket jag ser fram emot. Vi har också bokat rum på samma hotell som de har mottagningen på vilket är ett jättefint gammalt sekelskifteshotell med en underbar spa avdelning… Där tänker jag hålla hus på söndagen och har jag tur kommer Helen ner också.

Sen kör vi hem, i min nya bil…….!!!

Thursday, 12 January 2006 – Patience is a virtue

Soon…..
tomorrow….
Less than 24 hours away….
My new car….!
My first car!!!!
Gaaah!!!

I met up with Louise on Monday. We went to Pizza Express in the Village. Very good seeing her again. Can’t even remember when I saw her last. I drank far too much though. Thing was, we just had too much to talk about that one bottle of wine simply wasn’t enough time!

I’m so blessed to have such good friends. Linda was talking about her friends recently in her blog and it was almost rather scary read as she put words to the thoughts and feelings I have about my friends. She talks about her friends being as diverse and different from each other as Siberia is to the Sahara desert, but they all share the same honourable values and views.

She says she is proud of her friends; that they all stand for something good. I have never thought of it that way, but when she said it, I realised that is exactly how it is.

I’m proud of Louise for being such a good person. She is always there for the people when they need her. She knows when it’s serious and she will look after you, making sure you pull through.

I’m proud of Helen for always seeing things for what they are, yet keeping the dream alive. She is away with the fairies at the same time as being very sensible, clever and grounded.

I’m proud of Marta for being so genuine. So 100% exactly what she is. She is such a hardworking, intelligent and beautiful woman and I wish we lived closer. (But it doesn’t really matter, I know she’s with me in my heart, always.)

I’m proud of Jenny for her strength, intelligence and her ability to see people. She is one of the most helpful people I know and it does not matter what time of year, month, week, day, hour you call her, she’ll be there when you need her.

I’m proud of Mary for not being afraid, for being strong and pulling through, whatever it is; studies, heartache, hard work it doesn’t matter, she just gets on with it.

I’m proud of Jeaneth for her way of dealing with things. From the smallest of petty things to the largest traumatic life crisis; she deals with it with calm. Nothing wobbles her.

I’m proud of Emma for always being able to cheer me up. It does not matter how upset or grumpy I am, I can’t stay in a foul mood if I speak to Emma. She’s a ray of light, a sunshine almost blinding anyone with her charm.

I’m proud of Marie for her laid-backness. She takes things for what they are and she doesn’t make a fuss. We don’t see each other every day, not even every month, yet I feel like it was only the other week I saw her last when we meet. We just pick up instantly and it’s so nice.

And I’m proud of Linda for her respect and her ability to listen and take in what you are saying. She doesn’t rush to conclusions; she lets you finish, and gives you another few seconds to let it all sink in before she says anything. (And, that is the art of listening; to give space; to let the person talk, and talk, and talk. And then, time to think, to hear themselves. They will solve their own problems, if you just give them space to do so.)

She said as well in her blog that she is not instantly loveable. It hurts me to agree with her as it sounds like something negative, but I think it’s exactly that personality streak that makes Linda the fascinating person she is. Every time you meet her you see new things that make you love her even more. She is a like those Russian dolls, there’s always something else inside that you haven’t seen before. Another layer, and then another one, each more beautiful than the previous one.

I’m sure there are friends I have forgotten to mention here. That’s the danger with doing a list like this. I don’t want to forget anyone, especially as I know how hurt I would be if I didn’t find myself on a list like this by one of my friends.

So, if you are not mentioned here, please do not feel that I don’t love you. I truly love all my friends and you all have star qualities that I admire and envy.

http://eponine.grannar.com/?item=friends-and-such


Philip (the guy at work I go boxing with) and I were on the tube home when his wife walked in! Talk about co-incidence. How likely is it that she after a day at Tate Modern would catch the exact tube and the exact carriage and the exact doors where we were?  Good timing though as that meant they got to go home together and I got to say hi to her again. I met her yesterday for the first time when they met up for lunch. She is really pretty and very nice. Shame she doesn’t live in London.

My boss had a meeting by his round table behind me today when my computer had crashed and I had to re-boot it. Whilst it was taking its time to do whatever it is computers do when they start up I fiddled with my nails, like one does. Peter interrupted me by asking for something and I turned around and said, very indignantly,

“Petah, I’m “bizzey”, I’m doin’ me naaails!” to which he answered in a posh voice,
“Oh I do apologise, I didn’t realise I disturbed you in your nail hour.”

After that I sorted out what he had asked for as it is, after all, my job. 

Söndag 15 Januari 2006 – Vacker vinterbrud

Sötaste Helen stod vinterbrud för sin älskade Murray i Lördags i St Mary’s Church, Bramshott. Hon var så vacker och jag kunde inte låta bli att fälla en tår när hon sakta skred altargången fram med sin far.

Mottagningen hölls på Spread Eagle Hotel i Midhurst med anor från 1400-talet. Det var så vackert, så traditionellt och så engelskt! (Classy English, I hasten to add….!)

Helen stod i glasverandan och tog emot gästerna i sin vackra klänning med vitt fluff runt axlarna. Ett glas mulled wine och mingel med de andra gästerna kändes oerhört lyxigt. Där ute smattrade regnet men inne var det varmt med öppen spis och atmosfär. Mark försvann upp på rummet en stund och jag oroade mig att han mådde dåligt – han hade trillat tidigare på dagen och gjort illa benet så att han nästan svimmat, men han kom tillbaka och verkade ok.

Middagen serverades i en stor sal med runda bord, bara tegelväggar med vapen på och vackra takbjälkar. Jag kunde inte tacka Helen nog för hur hon hade placerat mig och Mark, hon hade inte kunnat sätta oss vid ett bättre bord! Vi satt med hennes chef och hans flickvän och Helens pappas kusin Roma.

Till att börja med var jag otroligt stolt över att Helen hade satt oss med hennes chef. Jag menar, man sätter inte släktens sladdertacka eller han som alltid blir för full med chefen till exempel. Hon litade tydligen på att vi kunde föra en vettig konversation med honom….! Vilket inte alls var svårt. Både han och hans ”flickvän” (de hade varit tillsammans 16 år så flickvän känns fel att kalla henne!) var otroligt trevliga, artiga och vi hade mycket gemensamt att prata om.

Roma var också underbart trevlig och hade många historier att berätta om ”historic racing” som hon och hennes man utövar. Hennes man hade bland annat kört ett around the world race i en gammal Aston Martin på 80 dagar.

Roma förklarade också för mig alla dessa krångliga släktrelationer, vad allt heter på engelska. Cousin känner vi alla till, men sedan kommer ”first cousin once removed” och ”second cousin” och ”second cousin once removed”. First cousin once removed är vad Helen är till Roma, dvs hennes pappas kusin. Second cousin är vad vi i Sverige kallar syssling och ”second cousin once removed” är alltså sysslingens sysslingbarn… Och detta försökte jag förstå efter ett par glas vin!

Efter middagen gick Mark och jag upp till vårt rum (jaa, vi var så lyxiga att vi bodde på det hotellet och oohhh vad skönt det var när kvällen var slut!) för att byta om och fräscha upp oss.

Resten av kvällen minglade vi, dansade och hade väldigt trevligt. Vi pratade mycket med Helens chef och skrattade mycket. Vi pratade naturligtvis om giftermål och vi kom in på att Mark och jag inte ens är förlovade. Mark sa att han gärna skulle gifta sig men att kostnaden oroar honom eftersom vi inte har så mycket pengar (och att tro att mina föräldrar betalar ett till kalas tror jag kallas ”stupidly optimistic”) varpå jag kläckte kvällens kommentar,

-But darling, can’t we sell your Mum’s wheelchair?!

Vi hade tidigare på kvällen pratat om just hans mammas rullstol och att det var en ganska dyr model och Mohni och Sue brast ut i gapflabb!

”Whoah Viv! That was a good one! Can’t we sell your mum’s wheelchair to pay for the wedding darling? Classic!”

Ni som läst mig länge tror mig nog inte när jag säger att det var ett skämt, men det var det faktiskt…….!

Senare under kvällen berättade Mark att när han ”gått upp till rummet” hade han egentligen gått till Spa avdelningen och bokat in mig för en halvtimmes massage. Han sa att tyvärr hade de bara en halvtimme kvar så jag kunde inte få en timmes massage, men en halvtimme var väl bättre än inget? ”Oh baby!” var det enda jag kunde säga!!

Följande morgon tog vi en promenad runt byn efter en underbar frukost med bacon, ägg, korv och hela baletten. Synd att vädret inte var bättre, men det är väl det man får acceptera i Januari.

Vi pratade lite med Helens pappa på morgonen utanför hotellet och tackade för det trevliga bröllopet. Helen kom ut också så vi fick möjlighet att byta några ord med henne och Murray utan stress. Jag drog iväg med Helen för att visa min nya bil och hon oohhh’ade och ahhhh’ade! Hon klappade bilen på motorhuven och sa ”Hello Ylva, be nice to my friend!” Hon är så söt Helen!
Helen och Murray åkte iväg för att äta lunch och Mark och jag gick ner till spa’t och Mark sa; Du vet att jag sa att du bara får en halvtimmes massage? Det är för att först får du en ansiktsbehandling, sedan massage….! Finns det gulligare pojkvän än Mark? Bless him!

***

Jag skrev ett väldigt argt brev till min bank idag. Jag ringde upp dem i förra veckan för att höra hur jag skulle gå tillväga med bilköpet, hur jag skulle göra för att få den förmånligaste räntan bland annat. Jag betalade den största delen av bilen med kontanter men ville lägga en del på ett kreditkort. (Eftersom inget lån skulle ge mig bättre ränta ändå.)

Halifax rådde mig att lägga det på ett annat kreditkort och sedan göra en så kallad balance Transfer. Dvs de tar över skulden och jag får därmed en bättre ränta. Om jag tar ut cash tar de först en handling fee på 2.5% av beloppet och sedan är räntan 24.9%… Om jag lägger det på ett annat kreditkort och sedan för över till Halifax får jag en ränta på 6.95% vilket ju är betydligt bättre.

Sagt och gjort. Jag tog ut pengarna från mitt Lloyds kreditkort där handling fee bara var 2% för att sedan föra över till Halifax. När jag idag ringde sa hon att alla Balance Transfers kommer med en HANDLING FEE of 2%!! WTF?!

Nej, sa jag, det gör de inte. Jag blev rådd till detta och fick inte information om någon handling fee. Jag är hemskt ledsen men du får helt enkelt ta bort den. Kvinnan vägrade och efter att jag berättat vart jag jobbar – vilket BORDE skrämma henne – utan resultat gav jag upp och skrev ett brev. Jag läste upp delar av det för Mark och han skrattade och sa ”Gawd you’re feisty!” varpå jag svarade ”Nahh, just a bit PMT…”

Citat från brevet:

The customer service agent suggested I withdrew the money from another credit card and then did a balance transfer to my Halifax credit card. I would then get an even better rate of 6.96% for the lifetime of the balance. I was never informed that you charge a fee of 2% for a balance transfer.
I am most upset that I was advised to take money out of a different credit card and transfer it to Halifax without being informed that a balance transfer would be charged.

I also find it extortionate that you are charging the customer to get the business. It would work out more beneficial for me to go ahead with the balance transfer and take the handling fee but I am so disappointed in Halifax that I have decided to keep the balance with Lloyds and also continue using my Lloyds credit card in the future, despite the extra cost this is to me. I may not be your biggest customer but you have definitely lost my business.
I brevet lät jag antyda vart jag jobbar genom att nonchalant ge min email som kontaktmetod och jag hoppas att complaints department har mer vett än den kvinnan jag pratade med. (Vilket de borde ha eftersom mitt jobb är nästa instans för klagomål på dem.)

Problemet kvarstår dock. Det är finansiellt bättre att bita i det sura äpplet och ta den där handling fee’n än att låta skulden stå kvar hos Lloyds, men det bär mig emot. Hade jag vetat om detta hade jag nog tänkt över det igen. Det är möjligt att jag hade valt denna väg ändå, men då hade det varit ett ”informed decision”.

Jag ansökte om ett annat kreditkort hos Capital One bara för att kunna flytta skulden dit istället för Halifax. De har säkert också en handling fee (jag har för mig att de flesta banker har det numera för att undvika ”credit card jumping”, dvs att folk flyttar runt sin skuld mellan olika kreditkort för att få den förmånliga introduktionsräntan, oftast 0%.) men jag slipper åtminstone ge mina pengar till Halifax.

Onsag 18 januari 2006 – F*ck Halifax!

Ha! Mina ekonomiska bekymmer har löst sig! Eller, jag kanske inte ska ropa hej än, men det verkar som att jag kan slappna av.

Jag ringde upp Capital One eftersom jag inte hört något och jag hade en plågsam misstanke att de inte skulle godkänna min ansökan av någon outgrundlig anledning. (Med tanke på hur det här landet sköter sina säkerhetsfrågor börjar man ju undra hur de avgör om man är kreditvärdig eller inte…. ”En lila tandborste? Och du jobbar i Canary Wharf men bor i Södra London? Nej, det går inte, du får inget kreditkort hos oss.”)

Jag knappade mig runt på den där irriterande inspelade ”tryck ett för nya ansökningar, tryck två för en uppdatering av din ansökan, tryck tre för att bli bortkopplad…” och kom tillslut till en röst som sa att tyvärr kan de inte ge mig någon uppdatering av min ansökan, men rest assured it is progressing.

Ja eller hur! Sist jag ansökte fick jag svaret att jag var ju minsann inte kreditvärdig, jag var ju SVENSK för sjutton! (Nåja, det var väl inte på grund av min nationalitet utan mer för att jag inte bott tillräckligt länge i landet, men ändå.)

Jag ringde upp igen och valde den här gången ”ny ansökan” och fick tala med en trevlig kille. Han kopplade mig till Customer Service efter att tåligt ha lyssnat på min historia, bless him.

Customer Service Sarah lyssnade också tåligt och jag lät antyda vart jag jobbar och var på samma gång YTTERST trevlig. (Ibland är det bra att ha jobbat med serviceyrken såsom McDonalds, reception och konferensvärdinna, man lär sig manipulera *host* jag menar bemöta folk så att de gör som man vill.)

Hon ställde några säkerhetsfrågor (som faktiskt var vettiga! Kors i taket!) och efter några sekunders knappande kom hon tillbaka och berättade att min ansökan blivit godkänd idag och att de postat kontraktet till mig. Jag behöver bara skriva på och skicka tillbaka så sköter sig allt annat av sig självt! Halleluja!

Jag hade ju berättat för henne om Lloyds, Halifax, Balance Transfers, Cash Advance och hela baletten och hon föreslog att jag skulle flytta pengarna till Halifax ändå, för att sedan flytta över dem till Capital One. Vi pratade fram och tillbaka och hon frågade vilken ränta jag hade på Lloyds och vad Halifax skulle ta i avgift och räknade därefter ut att så länge jag fick över pengarna från Lloyds inom en månad skulle det inte löna sig att föra över dem till Halifax. Hon verkligen tog sig tid med mig för att försäkra mig att jag verkligen gjorde det som var finansiellt sett mest fördelaktigt för mig. Underbart! (Cynikern i mig säger dock att det berodde på att jag berättat för henne vart jag jobbar… well, någon fördel ska jag väl ha av att jobba där.)

Och, det bästa av allt, när jag ansökte valde jag inte bara att föra över min skuld från Lloyds utan även från Halifax, so f*ck Halifax!

Sunday, 22 January 2006 – On top of the world…

… or is it the other way around? Things getting on top of me? I just can’t hack it and despite taking time off I just don’t get anywhere. Scratch marks on my upper arms, tears, memoirs of a geisha, no makeup, more tears. Kitchen, lounge, tidying. Mark upstairs, cleaning bathroom. I’m in the kitchen, cornered. I don’t want to. More tears. Shower. Bed.

Something has left my life
And I don’t know where it went to
Somebody caused me strife
And it’s not what I was seeking.

Didn’t you see me, didn’t you hear me
Didn’t you see me standing there

Why did you turn out the lights
Did you know that I was sleeping

Say a prayer for me
Help to feel the strength I did
My identity has been taken
Is my heart breaking on me

All my plans fell though my hands
They fell
Though my hands on me
In my obvious it suddenly seems
Empty

***
The Cranberries, Empty

New day, new energy.

Beautiful day, cold, misty. “Angel dancing” as I would say in Swedish. We’re driving towards Kent, a little Village called Etchingham, just up from Hastings. Peace, quiet, togetherness. What would I be without him? At times like this I thank God that I’m not alone, that I have someone to help me through it. Someone to catch me when I’m falling. Someone with warm, steady hands.

We found the place we were going to and the photographers had already set it all up. Mark was impressed with all the lights, background and all the props around. He hadn’t expected it to be so professional. I’m not sure what he had expected, but I guess just a single woman with her little handheld camera. Instead he got four people setting lights up, measuring the lights, three tripods and all sorts of different backgrounds.

They showed us parts of their portfolio to give us a little inspiration as to what we would like and we saw straight away which ones we liked and didn’t like. Ray was arranging us and Marian was shooting. We got some of us hugging, looking at each other, looking away, looking down, eyes closed, noses rubbing, giggling, close up, lying on the floor, half kneeling.

They’re not all good, but hopefully we’ll have enough to make a little selection. I would like one large to hang over the bed with Mark holding me. I’d like it in either black and white or sepia and a bit faded, not entirely in focus.

I also would like a selection of postcard size prints to make a little book and also a few to put on a wall somewhere, in a “messy organised” way!

When we were done in the studio we went outside to where Marian lives and got a few shots with us and the car. She’s such a beautiful car!  I’m so eager to see what they look like, but I don’t think they’ll get them online until later in the week.

I’ve put back the roman blind in the bedroom that was there when we moved in. Annica mentioned that they had got that for one of her daughters’ bedroom and I thought that’d be nice in our bedroom too. (Which is probably why the previous owners had it… doh!!)

I also moved the stereo as I finally had to do something about the mould behind it… I cleaned it off and got rid of the telly and put the stereo there instead. Much nicer. Especially as we never watch telly in bed. (Now the question is where the heck we’ll put the telly!)

I meant to do loads of housework on Friday but the bedroom proved more work than I had anticipated so didn’t get it all done. However, it was definitely one of the feistier jobs so I’m glad I got it out of the way.

The car is lovely. She is fantastic to drive and I’m so so so so so pleased I actually did buy her. She’s so economical but still incredibly sexy looking and fast enough if you give her a kick. Couldn’t be better. Comfortable, easy to drive, good vision and all the luxuries you can ask for.

We went to a fancy dress party on Friday which was cool. We went as 1920’s gangsters and I must say I was quite pleased with my outfit. The photo below says it all. I borrowed Naomi’s black boots and they were soooo cool! Shame I haven’t got a photo of them.

Tisdag den 24 Januari 2006 söndag den 12 augusti 2007- Vårkänslor och velpotta

Jag var ledig i Fredags för att hinna ikapp här hemma. Alldeles för mycket som måste göras och inget hinns med. Varje ledig stund som Mark och jag har tillsammans har den senaste tiden gått till att göra roliga saker – vilket ju har varit trevligt! – men det innebär att huset sakta men säkert gått ner till bachelor pad status. (Att jag också ville ha en dags ledigt för att jag är så FASLIGT trött på jobbet är en annan historia.)

Solen sken och Mark var ute och pulade i garaget. Jag gick ut på tomten och tittade bland annat på magnolians knoppar, mina tulpaner som har börjat komma upp och rosorna som fortfarande blommar tappert. Enorm vårkänsla!

På kvällen klädde vi ut oss till 1920’s gangsters och åkte ner till Tolworth där hans jobb hade Fancy Dress Party. Mark var iförd mörk kostym, slats över skorna och hatt med vitt brätte och en stor plastpistol. Jag hade en kritstrecksrandig kjol och typ kostymöverdel, fast den var ärmlös. Jag hade Naomis stövlar som var sååå sexiga och sedan ett strumpeband med ett litet pistolhölster! Hur coolt som helst! Mark sa att flera hade kommenterat att han hade snygg flickvän! Sådant stärker en osäker Vivi, särskilt som mitt ansikte just nu blommar över med finnar. Flera lager smink döljer det värsta…

Någon timme innan vi skulle åka berättade Mark att Dan just textat honom och sagt att Sue skulle komma. Oh dear. Jag kan ju inte säga att jag var särskilt impad, men vad skulle jag göra? Det är ju trots allt HENNES jobb! Jag var fruktansvärt nervös innan och helt plötsligt blev det jätteviktigt att sminket var rätt, att håret var rätt, att kläderna var rätt och att hela jävla fucking jag var så rätt jag kunde bli!!

Mark gjorde sitt bästa att försäkra mig att jag var söt och att allt skulle gå bra, men jag var ett vrak ändå. Sanslöst att jag fortfarande är så påverkad av hela historien. Patetiskt.

Jag önskade hett och innerligt att Louise hade varit tillsammans med Dan så jag hade haft henne åtminstone…

När vi parkerat såg vi Rich and Sarah-Jane som är Mark’s crewmate och hans flickvän. De kom även samtidigt som Terry och Sarah och jag drog en lättnadens suck. Åtminstone två som jag känner! Sarah var lika nervös som jag, Terry’s ex skulle tydligen också komma. Vi peppade varandra med ”You’re gorgeous” ”you are much prettier than HER!” och liknande. Ah, best mate!!

Det var på sätt och vis skönt att se Sue dock. Hon var verkligen inte så söt som jag kom ihåg henne… (Meeeoow!! Saucer of milk please!!) Hon såg… sliten ut. Hon undvek mig utan att det blev uppenbart och kvällen förflöt utan pinsamma scener. Jag hade faktiskt väldigt trevligt, jag pratade med många nya människor och till och med tjejer pratade med mig. Oftast är det ju mest killar som är intresserade av att prata på tillställningar och tjejer håller sig till dem som de redan känner, men här var det inga problem att prata med whoever som råkade stå i ens närhet.

Det som var mest intressant med den kvällen var hur jag kände ett par dagar senare angående Sue. Jag låg i sängen strax innan jag skulle somna och helt plötsligt tänkte jag att jag kanske skulle ha pratat med henne ändå. Bett om ursäkt för det där mailet jag skrev. Direkt efter att jag tänkt tanken stoppade jag mig själv, hang on a sec?! Vad var det där?! Be Sue the FUCKING Slapper om URSÄKT?!

Ja… faktiskt. Jag är trots allt glad att jag inte gjorde det, jag menar, what if hon bara hade värkt ur sig något ohyfsat som ”Yeah, you should be” eller liknande? Jag har en känsla av att vi då hade haft en catfight utan like, vilket inte hade varit så bra. (Särskilt som hon går på kryckor just nu, lite lågt att slåss med någon som är halvinvalid….!)

Men, faktum kvarstår, att jag ens tänkte tanken är en milestone värd att notera. Jag tror att jag sakta börjar lägga den där historien bakom mig. Finally.

***

På lördagskvällen såg vi Memoirs of a Geisha. Kvällen blev inte så lyckad som jag hoppats – jag hade önskat mig en date med Mark med bio, popcorn och sedan en drink efteråt någonstans. Oh well, vi får ta det en annan kväll.
Filmen var väldigt bra, jag tyckte mycket om den även om den kändes en aning amerikaniserad i sitt framförande. Bara det att de pratade engelska med brytning… Jag tycker det är så löjligt när de gör filmer som utspelar sig i ett annat land men de pratar engelska. Vad är det för fel med textning liksom?! Ett bra exempel på hur det SKA vara är Amelie från Montmartre. De pratar franska, som sig bör i Paris.
Fatta hur löjligt det skulle vara om ett svenskt filmteam spelade in en film som utspelade sig i NY där alla pratade svenska med amerikanskt accent a la Dolph Lundgren! Skrattretande!

Onsdag den 25 Januari 2006 – Velpotta var det ja….

Jag hade ju tänkt skriva om hur velig jag är i gårdagens text, men det blev det ju inget av. Jag är veligare och mer ur fokus än jag trodde!

Nå, velandet hänvisar till jobbet. Jag är verkligen sååå trött på jobbet. Min game-plan är att stanna till Juni av följande anledningar:

• Jag vill ha min bonus – den betalas ut i April. (Om jag får någon…)
• Jag vill ha minst ett år på det här företaget på mitt CV – det är i April.
• Min chef slutar Mars/April och det är värt att kolla in hans efterträdare för att se om han är värd att stanna för. Därmed är Juni lagom, då ger jag honom ett par månader ungefär.

Såååå…. Juni var det. Juni är ju en hel evighet bort! Hur ska jag lyckas ta mig till Juni när jag inte ens klarar att jobba en hel vecka utan att be om ledigt? Imorse fixade jag helt enkelt inte att släpa mig ur sängen och jag brukar inte ha problem att vakna, särskilt inte när jag lagt mig i vettig tid kvällen innan.

Eftersom jag var sen upp tog jag ett senare tåg. Det var försenat. Jag stod på perrongen i en kvart innan tåget kom. Sedan fick jag köa för att komma till trappan som leder upp från perrongen. Sedan knuffades jag fram och tillbaka på Wimbledon innan jag lyckades komma i rätt kö för att ta mig ner till plattformen för Waterloo. Väl där ställde jag mig i kö för att komma på nästa tåg. Det första tåget kom och gick utan att jag lyckades tränga mig på så jag fick vänta i kön till nästa tåg.

På Waterloo köade jag för att komma av perrongen, för att komma till första rulltrappan, för att komma genom spärrarna till nästa rulltrappa, för att komma på tunnelbanan. Tre tunnelbanor kom och gick utan att jag kom tillräckligt långt fram i kön för att kunna komma med.

När jag kom till Canary Wharf köade jag för att komma upp för första rulltrappan. Sedan köade jag för att komma ut genom spärrarna. Och för att komma upp för sista rulltrappan? Jodå, kö….

När jag kommer till jobbet är jag så otroligt stressad av alla människor, all smuts, allt köande, alla som stinker, som kör armbågar i ryggen på en, alla väskor som folk dänger i ens ben, ansikte, armar. Är det verkligen värt det? När jag nu avskyr mitt jobb så innerligt som jag gör, är det värt det? Är pengar verkligen allt?

Nej, förmodligen inte, men vad ska jag göra istället? (Det är här velpottan kommer in.) Jag har inte en susning om vad jag vill göra. Ena dagen vill jag byta jobb och jobba i City igen, känna pulsen där, jobba för nån highflyer och boka biljetter till halva jordklotet och möten med politiker och kändisar.

Nästa dag vill jag jobba i Wimbledon som receptionist på nåt litet ställe där alla känner alla och går hem klockan fem.

Nästa dag vill jag stanna hemma och skaffa barn! Eller jobba med något helt annat, såsom events planner på nåt stort företag. Eller som PA till Ian, på hans nya jobb. Eller kanske på något medelstort företag i Guildford.

Så, vad kan vi se av detta? Finns det någon röd tråd? Och om jag ska skaffa barn, vart ska jag jobba när jag gör det? Där jag är nu där vi har toppenbra förmåner eller nåt ställe som ligger närmre hem?

Nej, jag har verkligen ingen aning.

Jag tror en del på jobbet ser att jag inte är mig själv just nu. Richard kom upp till mig efter mötet igår och frågade hur jag mådde och om jag var ok. Han sa att jag verkade lite låg och ”fed up” och idag kom Andy till mitt skrivbord och frågade samma sak. Bless them. Jag tycks bära mina känslor utanpå.

Men jag ska inte klaga, Sally på jobbet har det värre. Hennes pojkväns mamma har fått bone cancer och har inte många veckor kvar. Det har gått väldigt fort och nu väntar de i princip bara på den sista stunden.

Hon ser så sliten ut, så trött. Och det är klart, hon måste ju vara den starka, den som stöttar Paul. Det är ju hans mamma, inte hennes. Som om det är lättare för Sally bara för att det inte är hennes mamma… Jag tänkte på Pocks och att hon gav sin väninna en liten feelgood bag efter att hon fått barn så på vägen in till jobbet idag (efter allt köande!!) köpte jag två tidningar, några ferrero rocher och en duschcreme från Covent Garden Sanctuary. Kanske inte så mycket men lite TLC, lite omtanke i alla fall.

Mark är i Wales nu. Han åkte direkt efter gocartingen igår. Åtta nätter själv, tungt.

På tal om go cart, han ringde imorse och jag frågade hur det hade gått. Jag förväntade mig att han hade gjort bra ifrån sig, racing är ju hans starka sida, men samtidigt var det ju jobbet han tävlade med, de är ju alla ambulanskillar och kör ju bra… Han berättade att de hade tävlat i team mot andra företag och hans jobb hade kommit trea av sju möjliga och han hade varit snabbast i sitt team! Ohh jag är så stolt över honom! Of course he was the fastest! My little MumbleP.

Thursday 26th January 2006 – Four…

Four jobs I’ve had in my life:
McDonalds
Receptionist
Office Manager
PA

Four movies I can watch over and over:
Amelie
Notting Hill
Show me love (or Fucking Åmål as it’s called in Swedish)
Leon

Four places I have lived:
Huddinge (South of Stockholm)
Solna (North of Stockholm)
Crystal Palace (South of London)
Wimbledon (South of London)

Four TV shows I love to watch:
Big Brother
All these house shows like DIY Sos, Changing Rooms, Location Location etc
Top Gear
You are what you eat

Four places I have been on vacation:
Portugal
Norway
Thailand
My back garden

Four websites I visit daily:
I don’t really surf that much daily. I visit Hypodea but that’s more because I write there myself….

Four of my favorite foods:
Ahhh there’s too much good food to name just four!! I love sushi, thai and Chinese food. I adore Italian food such as parma ham, olives and all the herbs they use such as basil, tarragon etc. And I’m such a sucker for desserts………! Oh dear, I start salivating just thinking about food….

Four places I would rather be right now:
Anywhere as long as Mark is with me. (I know, a bit mushy….!)

Friday 27th January 2006 – “God’s having a field day”

He certainly is. He’s thrown so much at me lately and I start to wonder what I’ve done to deserve this. Or is this just life? It’s not that it’s all so bad, it’s more the surreal feeling, the way everything is connected and why it happens when it happens.

I met up with my lovely Linda for lunch today. I’m so glad she could see me with such short notice as I really needed to speak to her. I dropped her an email to give her some background info as I wouldn’t have enough time to tell her everything otherwise.

I’ve kept so much inside for so long and it’s not like me. I have a huge need to talk to my friends about what’s going on in my life and I feel awfully distant and cut off if I don’t get to see them. I haven’t really spoken to anyone properly since December – apart from a few things I have spoken to Helen and Louise about.

Linda listened, as usual. I was joking that I have a backlog of about a week’s talk, but as I started I realised it’s no joke! It’s the truth! I kept saying “There’s more….!” And Linda kept putting her hand to her mouth in disbelief to all I’ve gone through. I’m sorry I can’t tell more here – it’s one of the things I’ve learned lately that most things should be reserved to the people you trust can handle what you say.

I’m so tired. January and February is at the best of times not my time of the year. I’m always tired just after Christmas, but this year it’s extra hard. I feel I could sleep for a week and still be tired. I wish for peace, quiet, time with Mark and feng shui in my life.

Talk about Mark, he’s in Wales at the moment. I feel left behind. I know I’m silly, but I do. He’s there for 9 days and I think it’s a long time to be away from each other. It’s like Egypt all over again.

A friend was going up to Merthyr Tydfil to see his parents and I was joking that I could drive him and then go on to stay with Mark. I could pick him up again on the way back Sunday night, perfect.

No, probably not. Mark has said before he’d rather me not coming up there so probably not the best idea. Besides, I have plans for tomorrow. And I had Ria here for dinner tonight so wouldn’t have worked.

Dinner tonight was really nice actually. I pre-baked chicken breasts in the oven for 20 minutes. Then put them on a bed of spinach with some coarsely chopped onions, whole cherry tomatoes, pine nuts and mushrooms around. I shaved lots of stilton on top and then baked in the oven for another half an hour. Served with thyme roasted potatoes, mmm.
Saturday 28th January 2006 – Driving my lovely car to Camberley

I drove down to Camberley today to have lunch with Lottie, her two lovely sons and her au pair Malin. She had made coq au vin, adorable!

I was struggling getting there, I got lost and almost had myself killed in the process, but I got there in the end. I first pulled out into a roundabout in wrong gear right in front of someone so I couldn’t pull off quick enough, NOT the best of moves…! They were nice enough not to beep me though. Thank you.

I then came up to a roundabout in fast lane and suddenly got a police car behind me wanting to get past. There were loads of cars in the left lane so I just had to pull out to let the police car pass but I can’t say I looked before I drove into the roundabout… So, big thank you to God for looking after me… Not sure buying that car was such a good move after all!  Nah, I just need more practice, that’s all. At least I recognise where my weakness is – roundabouts! 

Lottie and I were talking about children and how to get to the decision to try for a baby. I mean, how can you EVER say, I’m ready for babies? I feel like I will never dare say that. How could I take responsibility for another life?

It was also amazing to see how good Lottie was with her kids. She’s got such a great way with them and how she’s bringing them up. When the youngest came in crying that his big brother had hit him Lottie just asked “What did you do just before he hit you then?” and of course he’d done something naughty to his brother…! “Ok well that’s that one sorted then, isn’t it?” 

The drive home went a lot better as I knew where I was going. The good thing with living in London is that there are always signs towards it. Doesn’t matter if you’re in Scotland, Wales or Cornwall, sooner or later you’ll see a sign for good ol’ London.

I know I’m raving about the car but I can’t tell you enough how pleased I am that I bought it. The drive was really pleasant and although I didn’t speed particularly I had a few good accelerations and she is such good fun. Lottie commented on what a nice car I have and I was so proud I thought I’d burst!

I rang Mark to have a chat when I came home from Camberley, but we got interrupted by one of his mates ringing on the house phone. I asked him to call the friend back, but it got a bit complicated with Mark trying to sort things out for later in the evening through his mum on the phone to the mate so I thought “nah, sod it, I’ll speak to you later”.

I can’t help feeling a bit sad he didn’t phone me back once he’d arranged things with his friend. I haven’t seen him since Monday and I just needed a bit of connection, talk to him about what’s happening at the moment. I guess he’s stressed when he’s up in Wales as he’s trying to get everything sorted and see all of his mates, but I can’t help feeling forgotten.

He’s away longer than when he went to Egypt for Christ’s sake and he can’t even have a decent chat with me on the phone without prioritising everyone else and fiddle with everything around him. (He did eventually call me back, when he had just started one of his old bikes. Well that’s good, how am I supposed to have a conversation with you whilst you’re fiddling with that did you think?!)

Oh well, I’ll see him Wednesday night I guess.

I’ve stopped taking my antibiotics for the spots. I’ve eaten it over 6 months now, almost coming up to a year and I just feel I don’t want to prop myself full of chemicals. I know I’ll regret saying this, but I’d rather have a face full of spots than eating pills.

I had an appointment with the dermatologist in March but they’ve cancelled that one and given me an appointment in May instead. I’m sorry?! May?!?! That’s far too long to wait so I’ll call them on Monday to cancel it and then I’ll go private. I will try Chinese herbology first and see if that’s something that could help me and if not, I’ll go private. So fed up with NHS and their stupid waiting times.

Lördag den 28 januari 2006 – Kyckling med stilton och pinjenötter

Jag hade Ria över på middag i Fredags. Ett hopkok på vad jag hittade i kylskåpet som blev riktigt gott; ugnsbakade kycklingbröst med stilton och pinjenötter. Jag förbakade kycklingen lite eftersom vi inte vill ha varken salmonella eller campylobacter… Sedan la jag en bädd av färsk spenat i botten på en rund ganska djup form, sprinklade över grovhackad gul lök och shalottenlök som jag behövde bli av med, la körsbärstomater i en ring runt och la på kycklingen. Sedan la jag champinjoner runt omkring, hällde över pinjenötter och så hyvlade jag över massor med blåmögelost. In i ugnen nån halvtimme eller så. Nästa gång får löken förbaka med kycklingen eftersom den inte riktigt blev genommjuk, men annars var det jättegott! Jag ugnsrostade några potatisar med timjan som jag serverade till, mums!

Och idag åt jag lunch hos Lottie i Camberley, coq au vin med mandeltårta till efterrätt, ahhh! Hon serverade kycklingen med en grönsallad till, precis som man gör i Sverige! Underbart god sallad med kronärtskockshjärtan i som är min favorit.

***

Det är tomt utan Mark. Jag kan inte hjälpa det, men jag är lite ginig för att han är borta så länge. Jag vet att det är för att han har så mycket att göra där uppe, gamla leksaker som ska rensas ut, alla kompisar som ska träffas och underhållas, umgänge med mamma och pappa, spiltor som ska rensas ur, staket som ska lagas och gud vet allt, men det gör inte mig mindre trånande.

Det kan vara trevligt med ett par dagar själv, det håller jag med om, men att inte se honom från måndag kväll till onsdag kväll följande vecka är lite jobbigt. Särskilt som jag är så mörkrädd när jag är själv. Jag hatar att gå och lägga mig och att somna och vakna själv. Att vara ensam på dagarna eller kvällarna kan jag till och med tycka är riktigt skönt ibland, men att lägga mig själv ogillar jag.

Sedan kände jag mig bortprioriterad när jag pratade med honom på telefon och Jules ringde på landlinan. Jag bad honom ringa Jules senare eftersom jag hade fler grejer jag ville prata om, men det blev så struligt när han försökte göra upp via sin mamma med Jules om när de skulle träffas så jag gav upp och sa att vi kunde väl prata mer sedan.

Han ringde senare eftersom jag lämnat ett meddelande på hans telefon men då var Paul där så vi kunde ju inte direkt prata…

Jaja, jag ska inte klaga. Han har varit väldigt gullig de senaste veckorna och han skickade ett text där han sa att han inte vill göra mig ledsen på något sätt. Sweets.

Tuesday 31st January 2006 – No title

I don’t know what to write. Or, I know what I WANT to write about, but sometimes it’s better not to be open and let all spill out like through a sieve. It’s draining and you end up with nothing left.

Mark is still in Wales and I miss him so much it almost hurts. I don’t want to be this dependent on him

Onsdag den 2 Februari 2006 – Jag borde uppdatera

Jag har ingen som helst inspiration. Har ingen lust att anta utmaningen om egendomliga ovanor, ingen lust att skriva om resten av helgen. Inte heller kanner jag for att skriva om jobbet, all jakla skit som cirkulerar eller om hur mysigt det var att Mark kom hem igar och att vi at middag pa Harvester. Inte heller har jag lust att skriva om den stundande helgen (Yippeee, it’s Friday tomorrow!!) eller vad mina planer for resten av manaden ar.

Nej, jag har ingen lust med nanting! (Lases med samma rost som hon i Fucking Amal nar hon star pa en A-brunn, ”Analsex, abort, nej, jag kanner ingenting!!”)

(Forutom att saga Grattis till lilla Mamma pa fodelsedagen idag! Jag alskar dig Mamma!)

Saturday 4th February 2006 – Dodge Viper, high maintenance

Yes, poor Mark. It can’t be easy having such a high maintenance girlfriend like me. I try telling myself he gets something back from it, but I’m not so sure he really does. I suppose I do have good qualities, but the question is if they really weigh up my bad ones.

Last night was no exception. I was SOOOO INCREDIBLY tired from the week and when I came home I just collapsed on the sofa. I got a bit worried as I didn’t hear from Mark so sent him a couple of texts but he didn’t reply. I comforted myself by thinking that I am down as his next of kin so if anything HAD happened I would have known by now. (Not that that was very comforting, maybe they had forgotten to call the next of kin?)

Anyway, he came home around 8.00pm and we ordered a chinese. I just didn’t have any energy whatsoever to cook. I fell asleep in the sofa waiting for it to arrive and Mark pulled up a chair and sat next to me reading his book, very sweet. (Not that I knew about it, I was asleep…)

After the meal I was a little bit more energetic and wanted to have a chat about a couple of things that have been bothering me. Not anything serious or so, just a few things I’ve been storing up to speak to him about as I haven’t really seen him for a couple of weeks. Only problem was that he was also quite tired after having done a 12-hour shift where he’d lost a man who he’d worked really hard on trying to revive and he’d had to tell his wife and daughter the man had passed away as the doctors had gone. I suppose I should’ve given him some slack.

Why do I need him so much? Why have I got such a short temper? Why could I not leave him to what he was doing? If he doesn’t want to listen to me, just leave him alone? Why feel upset about that? He was tired, what’s the problem? Why not just talk to someone else about what’s bothering me?

Things always seem to escalate into silly proportions. Problem communicating perhaps? All I want is him. I want him to hold me, to love me, to see me. I never seem to get enough of him. I don’t want to talk to anybody else, I want to talk to him.

Saturday 4th February 2006 – Weird dream

Two entries in one day, I say. Well, it’s more that I forgot to write about my dream which I think has got quite a lot to do with what I put in the previous entry.

(And for those of you who think reading about other peoples dreams is the most boring thing ever, don’t read it then.)

I dreamed that Mark and I were walking, we were in a suburb close to where I grew up called Skärholmen, not that it matters where it was. It didn’t really look like it does in reality though. It was more beautiful than in real life and the houses were rows of terraced cottages rather than the skyrisers that towers there in reality. It was autumn, crisp air and frost on the ground, but at the same time sunny and somewhat warmish. We were walking through people’s houses and I was angry with Mark for being so ignorant to the fact that we were intruding and I tried to get him to understand that we couldn’t just walk through the houses like we owned them.

I then found myself in one of the houses, very scared as there was a maniac there. I somehow got hold of his ankles and stood on a bed holding him upside down shaking him to knock him out. I then had him on the floor and now he looked just like Mark, which in the dream wasn’t at all scary but thinking about it now it feels a bit… weird.

The mother in the house told me not to worry and come and eat instead but I wouldn’t let go of the ankles in case the maniac woke up. Maybe he was just fooling us, pretending to be knocked out and the second I let go he’d come after me. I thought I should shine a torch into his eyes to see if he was faking it as that is one of the things you can’t fake – if someone is shining in your eyes you will wriggle and flinch. (Or at least that’s what I thought in my dream!)

Now, I have such a clear memory of this part of the dream. I had a torch just like Mark’s ambulance eye-torch and the maniac had Mark’s eyes. I stared into his eyes and I could see so deep, it was like his eyes were miles deep and I saw through it all. At this point I screamed for Mark to come and support me, I roared his name but he ignored me. I don’t know if he even heard me, but the sense of being on my own and deserted was so strong. I felt left to fight for myself and I was so scared.

(At this point a cat tried to impale itself on a candle, flipped the candle over and smashed a meatball on my plate. Right.)

I’m not one to interpret dreams that often, although I do spend some time thinking about them if I remember them extra clearly. This one is certainly clear and especially the theme of feeling ignored, not listened to, not seen is very obvious. Both when he ignored the fact that I was worried about breaking into other people’s houses but also that he didn’t come when I screamed, when I needed him.

I really think Mark is doing what he can with me, I think I’m not being very easy on him and I am asking a lot of him. However, that doesn’t change the fact though that I feel …. Lonely.

Lördag 4 Februari 2006 – Finn & Fiffi

Bob & Bobette, Spike & Suzy, Willy & Wanda, Suske & Wiske, Anu & Antti… Inte visste jag att Finn & Fiffi var holländska och inte visste jag att de översatts till så många språk.

Finn & Fiffi var en av mina favoriter tillsammans med Asterix & Obelix och Lucky Luke. Jag sökte lite på nätet och hittade några Spike & Suzy på Amazon. Attans att jag har satt köpförbud på mig själv tills bilen är avbetald! Well, min födelsedag kommer ju i April, jag kanske kan hinta lite till Mark.

Annars kan jag berätta att jag är en Dodge Viper.

I’m a Dodge Viper!
You’re all about raw power. You’re tough, you’re loud, and you don’t take crap from anyone. Leave finesse to the other cars, the ones eating your dust.

Och imorgon ska jag träffa bästa Emma. Hon kommer hit för en söndagslunch. Vi pratade först om att göra en proper Sunday Roast, men sen sa vi sod it, let’s just do bangers & mash. Comfort food. När jag berättade det för Naomi frågade hon hur länge jag varit i England. Umm… 7 år sa jag, why? Det märks att du varit här länge, comfort food är en väldigt brittisk grej. Och visst har hon rätt. Vi har tröstmat i Sverige också, men den tar sig mer uttryck i choklad, chips, cola, godis och sånt. British comfort food är mushy peas, chips, fish fingers, beans on toast, tunamelt (toast med tonfisk och massor av ost ovanpå som man kör I micron en stund tills osten smält) och annan robust och fet mat.

Sen kände jag mig väldigt ”London office girl” när jag köpte en skvallertidning och läste om Preston & Chantelle, vinnaren av Celebrity Big Brother och vad Kerry Katona har haft för sig på sistone.

Jag brukar inte läsa Ok, Hello, New och allt vad de heter, men när jag gör det känner jag mig verkligen engelsk. Varför vet jag inte, jag menar, skvaller har vi ju i Sverige också. Och det är inte så att de engelska skvallertidningarna är annorlunda mot svenska. Förvisso kan det vara det att jag känner tillhörighet med de engelska eftersom jag vet vilka som figurerar i tidningen. Om jag kommer över en svensk skvallertidning alternativt läser Aftonbladet på nätet så har jag ingen koll på vilka hälften av de så kallade kändisarna är.

Wednesday 8th February 2006 – “My Bumble, the next Steven Spielberg? ”

Nah, probably not, but almost! Last night when I came home absolutely fuming with rage from work (it’s a completely different story, don’t ask… Unless you want to get me started again and risking me charged with murder of one of the bosses at work…!) Mark was so sweet. He first managed to coax out of me what was wrong, then got my boxing pads out and asked me to punch. (I think he later regretted it as he kind of tried to cover himself whilst I was punching blindly…! He looked a bit worried. Sweet! Thing is though, I would obviously never hit HIM! I always look like I’m about to kill what I’m punching. Even Philip, the guy I used to go boxing with said once “Viv, there’s sheer RAGE in your eyes when you punch….” Mmm, I know. Trust me, I’m not so blonde and innocent as you think. There is RAW POWER here and I’m not afraid to use if it I have to. I punch FUCKING HARD when I need to. I may be small and blonde, but don’t let the cover of the book betray you. I FUCKING KICK if I have to. I have no limits, so don’t get me started.)

Anyway. After I’d had a good cry in bed and calmed down Mark asked if I wanted to watch a video with him. When he was 17, 4th September 1993 to be exact, he hired a video camera to record his life, as it was, on the farm. My world, it was soooo cool to watch!!!

To start with, I obviously recognised most of it as it was filmed at the farm. I’ve been there several times and I know it really well. However, I didn’t know that the big cypresses by the road had ever been any smaller than they are today!! You could see the barn over them!! (Mm, I know, maybe a bit stupid of me, but you know what it’s like, you just can’t imagine it being any different as to how you’ve known it.)

And his Gran!! He had filmed his Gran when she came down to the barn where he was, filming his bikes. (The bikes were BEFORE he had the crash where he fucked up his back by the way.) he also had shots of his beloved dog Buffy!! So amazing to actually SEE the dog he’s been raving about…!

He also had shots of his chickens, his dad, his neighbours, his mum – and SHE’S WALKING!! Mark’s mother has MS and is nowadays in a wheelchair and can’t really walk much at all. She can stand and when I got to know her she used to walk with sticks, but very poorly and I’ve never really seen her mobile. It was SOO AMAZING to see her walk!! And it was such an everyday picture; she was taking her daily vitamins, she walked passed him and said she was going to the loo! It was just like being there!! 
I left early today, not being too happy in general. There’s a lot of things going on and I’m sorry, but sometimes it just gets too much.

I went to that Chinese herbology place in Morden asking about my spots. The doctor prescribed acupuncture to balance my hormones and also some pills and cream. Great.

I had the first acupuncture session there and then and I must say I was surprised at how little I could feel, but also, what a pain in my left hand!! Not PAIN as such, but not very nice either.

He also did hot cupping on my back and oh dear… that’s left some proper lovebites on my back…! Haha! I hope Mark doesn’t get worried, I look like I’ve had a dinosaur as my lover or something! Goodness me that was strong!

Can’t say I was too impressed with that. It was quite scary and as the Chinese doctor didn’t speak any English he couldn’t forewarn me of what was coming. I just suddenly felt this suction on my back and he kept asking something but I didn’t understand so I just said “sorry, don’t understand…” and as I couldn’t answer he just walked out! Oh well, I survived!  Let’s hope this works as I’ve paid for it!! And my back looks like a fucking mess!

söndag den 12 augusti 2007 Onsdag den 8 Februari 2006 – Push the button – FUCK THEM ALL!

Det är pinsamt, men jag gillar faktiskt den där poplåten som spelas nu överallt, push the button. No idea who with, men det spelar ingen roll, det är sån där sockersöt sexy sweet trams så jag ska inte spendera mer tid på dem… Förutom att digga just push the button….!

(Disclaimer, följande text innehåller MYCKET svengelska. Jag är ledsen, men när jag blir arg så blir det så. Can’t be helped. Och… det förekommer ett antal svordomar. Jag ber om ursäkt in advance om någon tar illa upp.)

Annars kan jag meddela att Mr Beard, han som är sleazy på jobbet har klivit över gränsen och jag sa ifrån. Det var väl egentligen inte något att gå i taket för, men tyvärr (för honom) hade jag haft ”the morning from hell” och hans kommentar, ja, den gick inte ner särskilt väl.

Jag hade precis varit ner på andra våningen där restaurangen ligger och köpt en toasted cinnamon bagel med smör och strawberry jam som jag mumsade på och Peter satt precis bakom mig och hade ett möte med the Chiefs. (The Chiefs är vår Chief BA, dvs Business Analys, Chief PM, dvs Project Manager, Chief Tester och Chief Developer)

Han kom upp till mitt skrivbord och böjde sig over för att se bättre vad jag åt, och började nåt om huruvida det var hälsosamt eller inte. Det är just det som är problemet. Vad jag än äter kommenteras det som om jag är nån jävla apa på zoo. ”ohh, back to the healthy stuff again” (om jag äter en sallad.) ”Hmm, bacon buttie, i say…!” (om jag äter en bacon macka.) Piss off!! Jag vill inte ha några jävla kommentarer om vad fan jag äter eller inte äter. Nu har jag inga matfobier men jag kunde mycket väl vara anorektisk eller bulimiker. Fuck off!!

Jag böjde först bort huvudet men sen tänkte jag ”No, fuck this! I’m not having this anymore!!” och tittade upp på honom och väste ”Thanks, but I don’t think it’s appropriate to comment on what I’m eating or not eating.” Han såg helt perplex ut, bad om ursäkt och drog sig tillbaka till sitt skrivbord. Quite right! Wanker. Mutter morr.

Senare på dagen var min chefs chef en riktigt jävla idiot. Så pass att jag var så rasande när jag kom hem att jag bara slängde allt på golvet innanför dörren, rusade upp och slängde av mig alla kläder och dök under täcket. Mark kom efter mig och efter lite lockande och pockande fick han ur mig vad som hänt och tog genast fram mina boxpads. Dock har jag inte boxhandskarna hemma utan på jobbet, så jag slogs med raw knuckles… Jag tror aldrig att mina knogar varit så röda förr! Jag har till och med märken idag efter den sessionen! Till att börja med höll Mark upp padsen som vanligt men allt eftersom höll han dem längre och längre från kroppen och vände bort huvudet som för att skydda sig själv…! Bless him, jag skulle ju aldrig slå HONOM för att min chefs chef är en wanker! Sweetheart!

Nå, vad hade idioten gjort då? Ja, till att börja med jobbade jag för honom igår eftersom hans PA var ledig på eftermiddagen. Det brukar inte vara några problem. Igår mailade han dock (han ”jobbade hemma”) och bad mig flytta två möten. Jo, det hade ju varit enkelt om jag vore trusted med hans kalender. Som det är nu kan jag bara meddela dessa personer att mötena inte kommer hända, men jag kan liksom inte göra något mer. Ok, fine, är det bara det han vill ha så fine by me. Jag gjorde detta och båda blev ganska sura eftersom de hade blivit flyttade typ sju gånger tidigare. Och en av dem är ganska högt upp i hierarkin… Jag mailade tillbaka till rövhålet och sa att jag gjort som han bad om men att ingen av dem var särskilt imponerade. Hans PA är väldigt bra, men ibland är hon lite väl padding, INGET kommer till honom. Om han ber henne flytta saker så gör hon det bara och berättar aldrig för honom att folk faktiskt blir pissed off. Så, jag berättade det för honom. Om det nu var det som fick honom att senare vara totalt patronising mot mig, hm, ja det återstår att diskuteras. (Och, tilläggas bör att han ”jobbade hemma” för att skriva ett papper, det var just det pappret han hänvisade till att han måste göra och därför inte kunde ha dessa möten. Men förlåt om jag är thick and a bit blonde nu, men är det inte JUST DET JÄVLA PAPPRET DU SKULLE HA GJORT IDAG NÄR DU VAR HEMMA?! Do some fucking work for once.)

Så. Nästa grej var att han bett min chef om en rapport. Min chef hade redan gett det till honom när han sa, nej, det är fel, jag vill ha en PowerPoint slide. MD’ns Executive Assistant kan ge dig den om du inte vet vad jag menar. Hmmm… ok… så, vi fick tag i vad han vill ha – trodde vi – och vi uppdaterade den accordingly. Jag mailade det till honom och han mailade tillbaka och sa att det inte alls var vad han ville ha.

What the fuck?! Alltså, nu är klockan närmare 16.30 och jag hade planerat att gå vid 15.30 eftersom jag var så jävla pissed off… Det är fritt fram att gissa HUR jävla pissed off jag var vid 16.30…

Han ringde för att klargöra vad det var han ville ha och det var då han var så där fruktansvärt patronising att jag nästa slängde på i örat på honom.
”You sound very confused Viv?”
“Yes, I am confused as to what it is you need.”
“I need to produce a P-A-P-E-R, in W-O-R-D, to the MD.”

Alltså, du behöver fan inte berätta för mig vilket jävla format skiten ska vara i!!! Gaahh!!!

Anyway. Han pratade sen om en PowerPoint slide med en överblick som han ville ha. MD’n har den, du kan få den av hans sekreterare säger han. Den behöver inte uppdateras, vi kan ta den som den är.

Ok, let me check this one, du vill att JAG går till MD’s sekreterare, får en PowerPoint slide av henne, som varken jag eller Peter vet vilken du menar (eller hon for that sake as she gave me that previous one that was clearly wrong), inte heller har varken Peter eller jag producerat den, jag ska INTE uppdatera den, jag ska bara ge den till dig, DU ska INTE uppdatera den, och sen ska du ge den till, MD’s Sekreterare så att hon kan ge den till MD’n? Och denna slide ska supposedly komma från oss? Fast vi inte har producerat den? Och den har minst tre månader gammal information?

Förlåt, men är det bara jag som inte fattar VARFÖR i hela jävla fridens namn det måste gå via mig?! Och VARFÖR den INTE ska uppdateras?! Alltså, excuse my ignorance, men jag trodde att själva poängen med rapporter var att det var NY FÄRSK information?! But then again, jag är ju blond…

Anyway… it gets worse.

När Peter kom tillbaka till sitt skrivbord runt 17.30 (leave at 15.30? My ARSE! As Jim Royle in the Royle Family would say. Sorry, intern skämt för britterna som läser mig. Såvida den inte blivit översatt till svenska?) berättade jag hur läget var angående hans rapport till chefen. Märk väl att vid det här laget har min chef spenderat the better part of two hours på den här jävla rapporten och jag har slitit mitt hår as well. Tid varken han eller jag hade.

Han skickade ett mail till sin chef och bad om lite clarification on what was expected.

Jag åkte in tidigt till jobbet imorse, powerdressed. Dvs, jag hade kostym med blus och snygga skor, rätt smycken och rätt allting. Det är skrämmande hur viktigt appearance is. Jag klagar inte, det fick mig att känna mig in charge och det är så det ska vara. Powerdressing at its best. Och att jag var inne tidigt var även det en powergest. Jag var där före min chefs chef och hade därmed övertaget, till viss del åtminstone.

Så… han hade svarat på mailet men det var inte särskilt uttömmande. Min chef knallade över och pratade med honom och senare skrev han om hela skiten. Eller, inte skrev om det, men skalade av det lite. Grejen är att min chefs chef ALDRIG gör något. Min chef ber sina direct reports för uppdateringar om vad som händer och sedan gör han en executive summary. På samma sätt borde min chefs chef be om uppdateringar, sedan skala av häften och göra en executive summary. Nej, han ber min chef om något som han kan titta på och sedan pass on as his own. Fucking wanker. Och vad ska han göra om någon ber om mer information? Poängen med att ge honom en mer uttömmande rapport är så att HAN vet vad som händer, sen kan han rapportera vidare det viktigaste.

Sen hade vi då den här PowerPoint sliden som först INTE skulle uppdateras. Och det jag först skickat till honom var fel. Efter att hans sekreterare knallat varvet runt på avdelningen skickade hon en PowerPoint presentation till oss och bad oss uppdatera. JAMEN FÖR I HELVETE!!! Det är ju EXAKT den presentationen som JAG SKICKADE IGÅR till honom men som då var FEL!!!!

Alltså, jag vet inte vart jag ska ta vägen. Det här jävla stället driver mig till vansinne. Om någon nu orkat läsa hit om mina vedermödor med idioterna jag jobbar med är jag imponerad. Som jag sa till Peter, I’m baffled. I’m gobsmacked. I don’t know what to say. This place is un-fucking-believable!!!

Ok, breathe, calm… it’s ok. Vi har nu klarat av den rapporten. Nya tag. (Förutom att jag gick ut för lunch och bara det var en historia i sig. Jag ska inte dra allt här men låt mig säga att jag nästan grinade när jag gick tillbaka till jobbet. FUCK THEM ALL. Ett samtal till Mark senare och jag var någorlunda ok. I alla fall tillräckligt för att klara några timmar till innan jag gick hem. FUCK FUCK FUCK! My life SOOO smells of brie right now.)

Då kommer nästa dråpslag. Dock inte lika allvarligt som rapportjäveln. This time var det bara ett mail som lite spydigt undrade varför inte Peter hade organiserat ett möte. Ok, till att börja med hade jag ingen aning om att det skulle ordnas. Secondly, var det inte PETER som skulle organisera utan Ian. Thirdly, TRY getting ANYTHING into your fucking diary is a bloody joke!!!! Min chefs chef vill inte ha några möten före 10:00 eller efter 16:00. Inte heller mellan 12:00 – 14:00. Sen vill han ha minst 30 minuter mellan varje möte.

!!!!

Jag vet inte vad jag ska säga till det. You must be joking, right? Min chef har allt från 6 till 16 möten per dag, och betänk att vi bara har tekniskt sett 8 timmar på en arbetsdag… en halvtimme mellan varje möte?! What?! Inga möten före 10:00? Min chef har oftast möten från 08:30. Inga möten efter 16:00? Min chef slutar sällan sina möten före 17:30. Ok, fair enough, jag vet vad ni tänker, cheferna jobbar inte, det är underhuggarna som jobbar. Problemet är bara att min chefs chef är bara en arbetsmyra själv, han är a nobody i den här organisationen och SKA FANIMEJ jobba för sin jäva lön!!! Han är ingen jävla CEO eller Chairman. Besides, de jobbar också stupid hours. DO SOME FUCKING WORK FOR ONCE!

Så… vad tror du yours truly gör? Complete professinal suicide… jag mailade ett svar där jag föreslog att hans sekreterare skulle organisera mötet om han nu så gärna ville ha det eftersom hans diary by far would be the most difficult to get into….! Och sedan sa jag att my guess would be there’s not point having it as the next one in line will come before we manage to get something in anyway. So there!

Nå, jag skrev väl inte direkt “so there” men indirekt var det det jag sa…. Oh dear. Efter det gick jag hem.

Fuck them all.

Torsdag den 9 Februari 2006 söndag den 12 augusti 2007 – Hot cupping

(Jag har lugnat ner mig nu efter gårdagens lilla utbrott.)

Jag gick som sagt hem lite tidigare igår och tanken var att jag skulle kila förbi den kinesiska herbology affären i Morden och se vad de har mot acne. Hon gav mig först bara en salva men när jag började fråga mer visade hon in mig för en konsultation hos ”doktorn”. Han kunde ingen engelska så kvinnan översatte. Han tog min puls, tittade på min tunga och frågade lite om mina toalettvanor och mensen. Sedan sa han att jag behöver balansera upp min energi och mina hormoner. Jo, det kunde jag ju hålla med om, jag vet ju att finnarna försvinner av p-piller så det är ju uppenbart att det är hormonellt.

Akupunktur skulle tydligen hjälpa så jag bokade in en serie behandlingar, köpte piller och en salva. Hon sa att så fort vi balanserat min energi kommer kroppen läka sig själv och jag behöver inte gå för fler behandlingar. Bara det är ju tio gånger bättre än konventionell medicin där dermatologen säger att även om antibiotikan skulle hjälpa (vilket den förvisso inte gör) så kommer nog finnarna tillbaka när jag slutar. Jag kan ju inte knapra antibiotika resten av livet liksom. Om jag skulle vilja försöka bli gravid så kan jag ju inte äta det till exempel.

Jag fick min första akupunkturbehandling där och då, vilket var lite oväntat. Jag hade ingen aning om vad som skulle hända och jag var lite nervös, men det gick bra. Nålen han satte i min vänstra hand gjorde ont. Eller, ont är fel ord, men det kändes obehagligt, och jag liksom kände nåt i området där han satt nålen. Jag känner i underarmarna idag en slags träningsvärk, som om jag kört poweryoga eller nåt.

Sedan fick jag ligga under en värmelampa nån halvtimme och jag kände mig som en kyckling i ugnen eftersom det var rätt varmt!

Efter att han plockat bort nålarna sa han åt mig att vända mig och så kom han in med glaskupor. Jag hörde hur han tände en tändare och sedan tryckte han snabbt ner kupa efter kupa på min rygg. Jag hade verkligen ingen föraning om vad som skulle komma så det var lite läskigt. Jag vet inte hur många han satte på min rygg men det kändes lite obehagligt, de sög verkligen hårt. När jag kom hem och tittade mig i spegeln blev jag nästan rädd; det ser ut som enorma sugmärken, fruktansvärt! Tydligen är det för att öka blodcirkulationen och flödet av qi som man använder sig av hot cupping. Nå, jag är beredd att testa det för att bli av med finnarna, särskilt som traditionell västerländsk medicin inte tycks hjälpa.

Sunday, 11 February 2006 – “The road not taken”

Two roads diverged in a yellow wood,
And sorry I could not travel both
And be one traveler, long I stood
And looked down one as far as I could
To where it bent in the undergrowth;

Then took the other, as just as fair,
And having perhaps the better claim,
Because it was grassy and wanted wear;
Though as for that the passing there
Had worn them really about the same,

And both that morning equally lay
In leaves no step had trodden black.
Oh, I kept the first for another day!
Yet knowing how way leads on to way,
I doubted if I should ever come back.

I shall be telling this with a sigh
Somewhere ages and ages hence:
Two roads diverged in a wood, and I –
I took the one less traveled by,
And that has made all the difference.

Robert Frost (1874–1963)

I’m not standing in front of any big decision or life changing experiences (or at least not that I know of, but then again, you never know what’s behind next corner) but I feel the need to stop for a minute to take stock, think about things and then decide what to do and where to go.

I’m not talking about work actually, though you might think so if you have read my previous entries. I have settled a bit there, feel a bit happier. I can’t say I particularly LIKE it, but I can see the light at the end of the tunnel and I can also see that there may be other opportunities in the same company if I were to decide this particular department isn’t for me.

It’s more a question of concentrating on being happy. I’ve had so much shit – excuse my French – the last couple of months and the last week really was a jackpot in rubbish. Like my dear friend Linda said; “My world, how do you manage to attract so much crap?!”

I don’t know. I certainly don’t go out looking for it, but I suppose I need it so that I can appreciate the better times, when they come and the ones that have been.

I went for another session of acupuncture and hot cupping today. The doctor and lady behind the counter recognised me and they both said they think my skin has improved already. Personally I don’t think there’s much difference, but maybe they see something I don’t.

It wasn’t as scary as last time as I knew what to expect. The needle in my right foot was quite painful, as was the one in my left hand, but the rest was fine. He put one in each temple as well which felt a bit weird.

After the hot cupping he gave me a slightly longer rub which was nice. I really like that smell of tigerbalm or whatever it is.

They do reflexology and massage there as well and I might throw that in as well. Not for the acne but for relaxation and my knotty muscles. Although the lady behind the counter said reflexology could well help improve my acne.

Monday, 13 February 2006 – Results from my quiz

I have closed the quiz I created and here’s the result;

1. Where do I live?

North London – 6
West London – 9
South London – 37 – Correct
East London – 8

Most people know I live in South London and fair enough some think it’s west, it is after all more west than east.

2. Where did I grow up?

Solna – 3
Huddinge – 43 – Correct
Hägersten – 10
Sollentuna – 4

This was obviously a difficult one for my English readers. You would have to know me pretty well to get this one. I also don’t blame the people thinking it was Hägersten as I spent a few years as a grown-up there.

3. What was my favourite subject in school?

French – 36 – Correct
Math – 3
P.E. – 8
History – 13

HISTORY?! You’re having a laugh, aren’t you? It was only the other day I told Mark the story about when I was so asleep in a history lesson that I didn’t even realise my friend from a different class had knocked on the door, the class was interrupted (usually interruptions would wake me up) and she tried to get my attention as I had accidentally got her locker keys and she needed them. The teacher was less impressed.

4. What type of music do I listen to?

House & Hip Hop – 0
R&B, soul & dance – 9
Hard trance – 0
Pop, Jazz and Swedish stuff – 51 – Correct

Yeah, most got this one right and to be fair, I do listen to a bit of soul sometimes so it’s not entirely wrong.

5. Where would I NEVER go on holiday?

Any butlins – 10
Russia – 14
Ibiza – 12 – Correct
Blackpool – 24

No, I can’t say Blackpool is on the top of my holiday wishlist, but I wouldn’t mind go there, just for the sake of it. Butlins is the same really; can’t say I’d be raving about it but wouldn’t mind trying it just to know for sure it’s not for me… (Although I have a feeling we can be pretty sure it won’t be for me…!) I really would love to go to Russia though!

The right answer here is Ibiza. There’s no way in hell you’d ever get me there. I’d rather go to Blackpool every summer for the rest of my life!

6. Which holiday would I prefer then?

Any major city – 27 – Correct
Any sunnybeach – 28
Any activity such as skiing, canoeing etc – 5

Ok, fair enough, it is a difficult one. Who wouldn’t like a sunny beach? Well, I, actually. I’m ok with hot summer holidays, but I really don’t like beaches, at all. I’m ok with a pool as long as there’s a good supply of cocktails and I don’t have to be there every day but can go off on excursions, hire a (well airconditioned!) car or something like that.

If I could choose then my favourite holiday would be a roadtrip, next would be any major city and then I’d go somewhere hot – but I am very fussy with where if so.

I wouldn’t really like an adventure holiday… Unless it involved a lot of driving like the Plymouth to Banjul charity thingamajig we have been talking about.

7. Where do I work?

Wimbledon – 6
Canary Wharf – 47 – Correct
City – 4
West End – 3

Yeah, most got this one right. I used to work in Wimbledon and also the City though so not too bad for guessing that.

8. Which of the following do I NOT like?

Chinese food – 8
Sushi – 25
Thai food – 3
Indian food – 24 – Correct

Me not liking sushi?! Oh you really don’t know me if you say that!  I loooove sushi!! This one should be easy for anyone knowing me, I LOVE Chinese, sushi, and thai and really don’t like Indian food at all. I’ll eat it, and I can accept it, but if I could choose I wouldn’t have it. I like poppadums, but that’s about it.

9. Have I got any brothers or sisters?

Yes, one sister – 2
Yes, one brother – 5
No – 50 – Correct
Yes, noth a brother and a sister – 3

No, and most got it right. I do have my big sis’ up in Northern Sweden though, but she is unfortunately not my real sister. She’s a keen reader of my Swedish diary (don’t think I’ve given her the url to this one… note to self, email big sis’) and she said once she sees me as her little sister. She said she feels like she knows me so well after having followed my diary for over six years and in terms of age I am exactly right for being her little sister.

And of course I have my soul sister Louise… but again, she’s no blood relation which is what I was referring to in the question.

10. Why did I move to England?

Couldn’t stand the winders in Sweden – 0
Wanted to live in a bigger city than Stockholm – 5
Just wanted to get away, didn’t matter where to! – 3
Have always likes England and the people here – 52 – Correct

Yeah, most got it right. I have always liked England and when the opportunity came up, well, the decision was easy.

Måndag den 13 Februari 2006 – Världens bästa chef!

Jag vet, jag har för vana att skriva rubriker som denna, att jag har världens bästa chef, men så är det verkligen!

Idag frågade jag om han hade tid en stund och vi gick till ett mötesrum. Jag berättade ett par grejer för honom och förklarade lite varför saker och ting varit som de är den senaste tiden. Inga enkla saker utan ganska kontroversiella men han tog det verkligen på rätt sätt. Han föreslog några saker som definitivt skulle göra skillnad och som framförallt visade att han förstått vad det var jag pratade om.

Han sa också att han var glad att jag varit ärlig och berättat som det var. Jag brukar hålla ganska hårt på mina principer att vara ärlig, göra rätt för mig och allt det där. Det är skönt när det lönar sig och inte blir något som håller en tillbaka. Ibland är ju sanningen ganska svår att ta och många gånger är den inte alls särskilt vacker.

Mark har varit en enorm klippa och verkligen stöttat mig med hur jag ska göra. Vi pratade igår innan vi somnade och jag filosoferade över om jag skulle strunta i det.

”Äsch, jag skiter i det, jag måste ju inte berätta för Peter, det är enklast att låta bli”

Mark peppade och sa att just min ärlighet var något han beundrade hos mig och att han var fascinerad över hur stark jag är som fixar att vara ärlig.

”Don’t lose that Viv. That is what makes you the wonderful person you are.” sa han.

***

Jag har fått mina skivor av mamma och pappa som jag beställde genom dem! Dels Bo Kaspers, lika bra som jag förväntade mig att den skulle vara. De är ett säkert kort.

Jag köpte även Lars Hollmer, en artist som min första pojkvän, Mattias, fick mig att lyssna på. Det är inte musik som jag skulle lyssna på varje dag, men jag vill på nåt sätt bara äga skivan! Just Boeves Psalm är min favorit.

Den användes som signaturmelodi till ett barnprogram i början av 80-talet och när Mattias spelade den för mig första gången blev jag som 5 år gammal igen! Musik kan verkligen väcka minnen. Och nu, nu blir jag 17 igen och ligger på en madrass utan lakan i Mattias vindsrum hemma hos hans föräldrar i villan i Huddinge när jag lyssnar på den… Jag kan fortfarande sjunga med i nästan varje melodi fastän det var över 13 år sedan jag hörde den sist. (HERREGUD?!!? ÄR JAG VERKLIGEN SÅ GAMMAL ATT DET VAR 13 ÅR SEDAN JAG VAR 17?!?!?! Gaaaaaaahhhhh!!!)

Jag köpte även Christian Kjellvander. Rent impulsköp. Jag slösurfade runt på Bengans där man kan lyssna på musik och kikade lite vad som fanns bland svenska artister och fann just Christian Kjellvander. Något fick mig att klicka på honom och från första sekunden jag hörde hans röst var jag förlorad.

Nu när jag har skivan och har lyssnat igenom den är jag evigt tacksam att jag hittade honom och faktiskt köpte den. Ohhh vilken röst! Vilken skiva!

På tal om något helt annat, jag tänkte stänga testet nu när jag lagt upp den här testen och om någon är intresserad kanske jag lägger upp svaren här. Vi får se.

Torsdag den 16 Februari 2006 – Bantam Rooster

Vi har en nisse på jobbet som den senaste veckan drivit mig till vansinne. Karln är verkligen inte klok.

Till att börja med har jag aldrig träffat honom face to face men mailat med honom sporadiskt under ett par veckor. (Han är rätt ny.) Igår när jag satt vid mitt skrivbord och hade en konversation med Wasim kom han fram och utan att vänta brakade han rakt in i vår konversation (som faktiskt var lite känslig eftersom vi pratade om utvecklingssamtalen som just nu är avklarade) och sträckte fram en karda;

”Hi, I’m Thorne, nice to meet you!”

Errmm… Vi var mitt i en konversation här… lite ödmjukhet tack? Jag var nära att svara;

”Hi Thorne, I’m Viv in the middle of a conversation with Wasim.” men jag lät bli.

Nå, vi ska väl inte hänga upp oss på småsaker.

Nästa grej var dock värre… När jag kom till jobbet i Måndags såg jag ett möte på Torsdagen (idag) som jag inte kände igen. Jag frågade Susan men hon var inte den skyldige. Jag frågade då Peter och han mumlade nåt om vad det var men jag fick inget konkret svar ur honom. Emellertid framkom att han hade satt in det själv i kalendern, men det var inte han som organiserat det. ”Yeah… Deloitte wants to see me” sa han bara. När jag frågade om han visste om någon hade bokat rum, om gästerna visste vart de skulle, om det fanns någon agenda och om gästerna hade blivit registrerade hos Security kunde han inte svara utan sa bara att nån annan hade nog gjort det.

Jag gav upp och efter att ha kollat med Shelley som är Team Secretary för Delta (vilket var det projektet som mötet handlade om) mailade ut en allmän förfrågan till väl valda människor som skulle ha kunnat ha satt upp mötet.

Dave hörde först av sig och berättade vad han TRODDE att det handlade om. Ok, fine, så då har vi klarat av vad mötet ska handla om, TROR vi. Men vet vi vilka från leverantören som kommer och vet vi om de blivit registrerade av security och har de något mötesrum att leka i?

Särskilt security är en viktig fråga. Efter 7th July är de stenhårda på vem de släpper in och har man inte anmält sina gästers besök i förväg är det lögn att få in dem i byggnaden.

Den berömde Thorne svarade också på mailet och sa mer eller mindre vad Dave redan sagt. Jag svarade tillbaka och sa att ja, så mycket jag har också förstått, men frågan är om det finns rum bokat och om de kommer komma in i byggnaden. Thorne svarar då

”Peter har nog organiserat mötet själv.”

Oh has he now? Intressant, det ska vi komma ihåg.

Thorne gav mig mailadressen till den som Peter skulle träffa (hm, hur kom det sig att han visste vem som skulle komma och till och med hade mailadressen om han inte organiserat det…?) så jag mailade till honom och sa något i stil med jag vet att det här verkar som om vi har noll koll, men jag ser i min chefs kalender att han ska träffa dig, vet du vem som har organiserat det? Har ni pratat direkt med min chef eller gått genom en sekreterare eller någon annan? Och vet ni möjligtvis om något mötesrum har blivit bokat?

Alltså, jag kände mig ju fruktansvärt dum som mailade leverantören och ställde dessa frågor, men vad skulle jag göra?!

Leverantören mailade THORNE och frågade om något rum hade blivit bokat och Thorne svarade

”ja, det är under kontroll. Viv, kan du bekräfta till Matt vilket rum och vilken tid mötet är.”

!!!!!

Jamen vad i hela jävla fridens namn är det du inte förstod med mitt första mail där jag frågade om nån visste nåt?! Och för övrigt, har du inte läst mailet Matt skickade?! Det är ju just rum jag frågade DEM om för i helvete!!!!

Jag gick över till Shelley för en good old moan och sedan gick jag över till Thorne och sa

”I’m a little confused… I thought I had asked if you knew anything about this meeting and you said no, but clearly, Matt seems to think you are the contact person?”

Han var fräck nog att förutsätta att jag skulle boka ett rum så jag sa nonchalant “Så du bokar ett rum då?” varpå han svarade ”Nej, kan inte du göra det?” Tja, har jag något val? Bantam Rooster, det är en herrans massa oväsen men ingen produktion; äggen kommer från hönorna.

Jag var så arg att jag nästan skakade när jag kom tillbaka till mitt skrivbord. Naomi tittade upp och frågade om jag var ok. Jag bara blängde och berättade hela historien för henne. ”You go get him Viv! I’ll back you up!”

Jag bokade ett rum och mailade tillbaka till leverantören och Thorne och sa;

”With this short notice, unfortunately no room was available on the 1st floor. I have also not been able to book a room for 11:00 but from 11:30 to 12:30. I hope this works for you?”

Det är på första våningen våra mötesrum ligger där vi kan ta in externa kunder/leverantörer. De får inte vara på vår avdelning på grund av sekretess. Nu bokade jag ett rum på vår våning ändå och pratade med security för att se om vi kunde göra ett undantag…

Jag tror att Thorne fattade att jag var arg eftersom han efter detta mailade och tackade för min hjälp. (Vilket jag förvisso hade förväntat mig även om han inte gjort denna cock-up.)

=====================

The sleazy beardy one har kommit igång igen. Den här gången var det inte riktat mot mig men jag sitter så pass nära att jag hör honom och jag tar faktiskt illa upp även om det inte är direkt till mig har ämnar sina snuskgubbskommentarer. Han pratade i telefon och jag hörde därmed bara hans sida så jag vet inte hur det hängde ihop men hans kommentar on its own var tillräcklig för att få mig illamående;

”No, don’t do that, unless it’s a young lady, then you can chastise as much as you want.” och så ett äckligt skratt efter det.

Jag tittade upp och jag hade tur, han tittade över åt mitt håll och ohhhh, om blickar kunde döda säger jag bara… Jag stirrade på honom som om han just sagt att kvinnor borde inte ha rösträtt eftersom de är för ointelligenta.

Alltså, själva meningen hade kunnat vara ok, beroende på VEM som säger den och hur. Den är sannerligen inte ok från honom och inte med det tonfall han hade.

Annars är det lite bättre på jobbet. Mycket att göra, men just nu är det faktiskt rätt roliga grejer. Vi har också en ny temp som är helt underbar, Angie. Hon är verkligen trevlig och vi har lunchat tillsammans den här veckan.

Sunday 19th February 2006 – A bit of a mess by Dartford Tunnel…

I made a bit of a mess by Dartford Tunnel when I drove to Linda yesterday. I hadn’t realised it was a toll tunnel before I set off and therefore didn’t have any change. I couldn’t see any lanes that weren’t auto tolls where no change was given so I just drove up right in the middle of two lanes and put the hazard lights on while I frantically dug around in my handbag hoping to find any stray coins. Bollocks that I had used it all at Itsu when I got my sushi the other day!!

I had two tenners but that was no use to me in the coin baskets. I started looking at all the lanes to see if they had any manned ones, I mean, surely they couldn’t have ONLY coin ones?! A nice gentleman in a fluorescent jacket came up to my and at first I had trouble getting the window down in my fit of panic. I locked the door, unlocked it, locked the windows, unlocked them and THEN got my window down. (Pure luck I didn’t get the passenger seat window down!) I said to him that I didn’t have any change, and he kindly showed me which ones were manned and I could get through. In true Vivi-style I told the lady in the booth my whole life story about how I hadn’t realised it was a toll tunnel and how I got into a bit of a state. She smiled sweetly at me and asked me if I knew where I was going and if I were on the right road? “Yeah, I know that much!” was my answer with a laugh!

Apart from that the drive to Linda was very pleasant. I didn’t speed much but on one stretch of A12 that was very clear I got her up to 100mph and was quite proud of myself!  She’s a very nice car to drive and I didn’t get very tired, despite it being more than 100 miles to Linda from me.

Linda and I didn’t do much apart from chat, eat nice food (Linda is a very good cook!) and drink some wine. We went to bed and chatted more until we fell asleep. (I think I fell asleep midsentence even…! Sorry Linda!)

It was rubbish weather today when I drove home, but that didn’t matter. It was very cosy in the car listening to music and just drive.

Now I’m just chilling out with a couple of candles, nice music and will soon make dinner. Mark’s just come home from work and I think we’ll go to bed early. The week ahead is hell on earth at work. My boss’s diary is just mad and I’m not particularly looking forward to it.

Måndag den 20 Februari 2006söndag den 12 augusti 2007 – Underbara Linda!

Om ni inte vill läsa om hur underbar Linda är kan ni sluta nu.

Efter en helg med Linda kan jag inte annat än skriva en text om hur himla härlig den människan är! Man kan vara sig själv med henne, man kan slappna av, man tar med sig innetofflor och kryper upp i soffan och blir serverad saft och svenskt te. Man pratar med Linda, hon berättar saker, hon förklarar när man inte förstår, hon lyssnar och hon lägger varken skuld eller säger att man hade helt rätt. Hon lagar jättegod mat och hon gör jättegoda efterrätter! (Eller vad sägs om en thai red curry med kyckling och apelsinpannkakor med björnbär? Som hon bara ”svängde ihop på en höft!!”)

Det bästa med Linda är nog skrattet. Jag skrattar med Linda som jag inte skrattar med någon annan. Det är som när man var 10 år och sov över hos bästa kompisen. Man ligger i mörkret och så bestämmer man att man ska sova. Fyra sekunder senare är man igång och pratar igen och nästan viker sig dubbel av fnitter, skratt och fniss! Det finns verkligen ingen som får mig att skratta som Linda!

Om någon vill veta vad vi VERKLIGEN gjorde gissar jag att Linda skriver en något utförligare beskrivning. Och på min andra dagbok finns en redogörelse för mina öden och äventyr när jag körde upp till henne. (Dartford Tunnel. Jag säger bara, bloody TOLL TUNNEL!) 16 svenska mil är det mellan Linda och mig, men så bor hon en bit utanför London norröver och jag bor en bit utanför London söderöver. 2.5 timme enkel resa, men då höll jag fartgränserna nästan hela tiden. (Förutom när jag skulle testa hur snabbt jag vågade köra… Jag kom upp i 100mph (typ 160 km/h) men sen räckte det.)

Jag sov dåligt inatt. Först kunde jag inte sova och sedan vaknade jag av att Mark drog mig intill sig och prompt skulle ha mitt huvud på sin axel och sedan slet och drog han i min överkropp tills jag var alldeles intill honom och så höll han ett hårt tag och sa ”I’ll quite look after you” flera gånger. Vad det där ”quite” hade där att göra vet jag inte, men jag förbiser det och hoppas att det var mig han drömde om. Bless him.

Wednesday 22 February 2006 – My darling Helen

Sweetest Helen! We met up for a drink and some food today to catch up after her wedding. (Which makes me realise, she never told me the stories from her honeymoon she hinted about on the card she sent! Bugger! Oh well, I guess that just means I have to see her soon again… It could be worse!)

Just like I was raving about how lovely Linda is and how no one makes me laugh like her I’m now going to tell you all about how lovely Helen is. (The entry about Linda is in my Swedish diary by the way, sorry to those of you who can’t read that one.)

It’s not the first time I’m coming home after a night with Helen having this warm feeling in my tummy, like after a cup of hot cocoa and mummy’s homemade cinnamon buns. She is amazing and as always, I follow her advice without even thinking. (Helen, see further down, I follow your advice to the letter…!) She is just like me, impulsive, giggly, demanding, shopaholic…. Helen is also a wonderfully warm person with the biggest heart in the world. I love you alskling! (And, on top of all her inner qualities she is just the most beautiful woman on earth! She looked so well after her honeymoon! Crikey, if that’s what you’ll look like after a wedding I’d get married to anyone tomorrow!)

Anyway. I’m now back home and should go to bed soon. I just need to write a few things in my diary.

Work is good at the moment. The new temp is just adorable and I think I have found a new friend. I miss Carly and wish she had stayed, but I am also glad we got Angie as she is really sweet and I get on really well with her.

In terms of my actual WORk it’s also good. On Friday I left a little bit early and I almost didn’t want to go home, that’s how good it felt being there. The girls were chatting and I got things done and I felt like I was really DOING something!

My relationship with Mark is also really good at the moment. He’s so sweet and I can’t express how lucky I am having him. He came home with a huge bouquet of roses last night…

Helen said that everyone at her wedding had been talking about how lovely Mark was. Her Dad loves him and her boss (we were at the same table as her boss and his girlfriend and also Helen’s Aunt) haven’t stopped raving about how great Mark is. He said he felt like he had really made a friend that night! I said to her that we feel the same; if it wasn’t for the fact that it is her boss we’re talking about Mark and I would love to socialise with him and his girlfriend. They are brilliant and we both enjoyed their company.
I think the acupuncture and hot cupping is working by the way, touch wood! I’ve got one big new spot, but apart from that my skin is really improving and is looking a lot better! I’ve stopped using so much makeup and I feel a lot better. Ahh, bliss!!!

Sometimes you need to take stock. You know, organise your friends and acquaintances. Put them into little boxes with labels. Friends into “friends”, work mates into “colleagues” and wankers into “wankers” and Bantam Roosters into ”Bantam Roosters”. It’s important to do your filing on a regular basis. (Dear me, I’m SUCH a PA sometimes!!  )

I quite like to structure my life, get things in rows and columns. I like working in Excel and I’d love to put my whole life into an excel spreadsheet if I could. (I already have charts for when I have my period, when I ovulate, when I have a headache, when I have holidays, when I take flexi leave, when I’m ill, when I go to the gym…. I could go on but you’d just brand me as a saddo so I won’t.)

I like to know where I have things, how to get to them and how to avoid them. I am in one way a complete bohemian who loves the theatre, drama and can be quite artistic and into the spiritual side of life, a happy go lucky kind of mentality, but on the other hand I don’t know anyone who is more anal than I when it comes to lining things up, to bring order to the chaos and to structure things into lines and rows.

Oh well, time for bed I think. More filing to do tomorrow.

Torsdag den 23 februari 2006 – Bert Karlsson the Bantam Rooster

Jag klurade på vem Thorne, han som jag döpte till the Bantam Rooster häromdagen liknar. Jag kunde inte komma på det förrän idag när det slog mig, Bert Karlsson! Han ser precis ut som Bert Karlsson! Ohh vad jag önskade just då att jag hade en annan svensk på jobbet som visste vem Bertan var så vi kunde skratta ihop!! Om jag kunde skulle jag posta en bild på Thorne men dels är väl det lite personförföljelse och sen har jag ju ingen bild…

Jag tror vår spindel i fönstret har dött. Han har varit lite inaktiv de senaste dagarna och hans nät är inte lika omskött som det brukar vara. Det känns nästan lite sorgligt, han har ju ändå bott hos oss nästan ett år. Jag minns inte riktigt när vi upptäckte honom första gången men jag minns att han var här i somras när mamma och pappa var här.

Jag är ledig imorgon. Mark är ledig och jag tänkte att det skulle vara trevligt med en långhelg innan han går på nattskift nästa vecka. Paul kommer ner och sover här på lördag så en dag med bara Mark vore trevligt. Jag tror inte vi ska göra något särskilt, mest vara hemma och bara softa. De ska dock stänga av elen under dagen så vi kanske tar en sväng med bilen eftersom det förmodligen blir rätt kallt i lägenheten under tiden. Vi får se. Inga planer.

Mark jobbade till midnatt igår och jag hade fastnat framför datorn och tänkte att jag kunde vänta uppe tills han kom hem. Han kommenterade att jag var uppe sent och borde inte jag lägga mig så att jag orkar upp imorgon?

-No worries alskling, I texted my boss earlier saying I’d be in by 10.00 tomorrow and in the same text I reminded him about his early meeting!
-Oh you’re great you are! He must have been well chuffed receiving that text!!

Mm, särskilt som han också var ute igår. Hans kusin flyttar till NY och bjöd på avskedsmiddag på Langans i Mayfair, posh ska det vara.

***

Jag skrev ett mail häromdan till min chefs chefs PA Sally och även Ashley på Personalavdelningen. Trogna läsare kanske minns tjafset när min förra chef, Kevin blev förflyttad och jag fick Peter till chef. För att göra en lång historia kort, ingen pratade med mig och hade det inte varit för min chefs chefs förra PA Mandy’s glappande mun hade jag fått veta det mer eller mindre samtidigt som resten av avdelningen. Jomen vad trevligt. Det är ju för sjutton min CHEF vi pratar om och jag är inte Business Analyst, Project Manager eller liknande, jag är personlig sekreterare! Mitt jobb är som natt och dag beroende på vem jag jobbar för.

Eftersom min chef slutar och en ny kommer in kommer jag ha massor att göra framöver. Jag har ett BERG av uppgifter att ta tag i men eftersom jag inte har en susning om när min chef slutar, när den nya börjar kan jag inte börja planera. Jag måste definiera vad berget består av, dvs strukturera upp exakt vad det är jag måste göra för dels min gamla chef men även den nya.

Som jag sa till Susan, ”I’ve got a mountain of work coming towards me but I have no idea how big it is, what it consists of, how far away it is or at what speed it’s coming towards me.”

Hur sjutton ska jag kunna planera och ha framförhållning om jag inte får reda på något?

Detta skrev jag i mailet. Ashley på personalavdelningen ringde direkt och vi gick till ett mötesrum. Hon har inte varit involverad i rekryteringen av min nya chef så hon kan inte säga något. Hon sa att hon skulle ta upp det med George, som har skött allt. Han ignorerade det totalt. Sally ringde George och George sa, don’t worry, Ashley is dealing with it.

Förlåt? Nej, Ashley sa till DIG George att DU måste prata med Vivi eftersom det är DU som har all information!

Efter ett par dagars av totalt ignorerande från deras sida pratade jag med Sally. Hon tog det hela väldigt allvarligt och pratade med Darryl direkt och har bokat in ett möte mellan mig och honom nästa vecka.

Jag sa även till Sally att jag är väldigt nära att göra a formal complain till Central HR om George’s beteende. Ok om det var första gången, men det är ju för sjutton ANDRA gången på mindre än ett år de gör så här! De bryr sig uppenbarligen inte! Om de hade den minsta inkling av hur det är att jobba som sekreterare skulle de förstå, men det gör de ju inte. Idioter.

Jaja, jag är som sagt ledig imorgon. Bliss!

Fredag den 24 Februari 2006 – Herbal tea, with a snail…

… for added flavour! Jag fick order om att dricka herbal te av min kinesiska akupunktur-doktor. Mja, sa jag, jag gillar inte riktigt te. Jag dricker det, men väldigt sällan och särskilt inte örtte. Kommer det göra stor skillnad? frågade jag. Ja, svarade kvinnan som översätter, det gör stor skillnad. Ok, kör till sa jag. Vi provar väl lite te.

När jag hör örtte tänker jag på de där granna askarna på Tesco, ”orange and jasmin infusion” som blir alldeles orange av alla färgämnen.

Det här är något annat. Något HELT annat…! (Foton nedan.) Jag ska först låta det dra i 20 minuter minst i kallt vatten. Sedan ska jag koka upp det och låta det puttra i ytterligare 20 minuter. Sedan ska jag sila av det och hälla över till en kopp. Sedan ska jag göra om hela proceduren från kokningen. Den andra laddningen ska jag blanda med den första för att få rätt styrka. Sedan ska jag dricka en kopp morgon och kväll.

Det luktar som en blandning av lakritsrot och rökta barbecue woodchips… Första blandningen puttrar just nu och jag återkommer med hur det smakar, men jag tror inte ni behöver förvänta er någon inbjudan till cocktailparty inom den närmaste framtiden om jag får döma efter lukten…

Mark sniffade nyfiket på det och sa att det luktade gott. Ja, alltså, så länge det är torrt luktar det mest rökt trä vilket ju kan lukta rätt gott. Den där lilla snigeln (eller om det bara var huset av en snigel?) jag hittade var jag mindre impad på dock.

Annars så börjar mitt ansikte faktiskt se bättre ut. Jag tror faktiskt att det hjälper; akupunktur, hot cupping, 101 stinkande sörja morgon och kväll och så de där förbenade 18 pillrena varje dag. Han sa även att jag skulle använda örterna som ansiktsmask efter att jag kokat dem. Ohh, härligt att slabba de där stinkande rötterna i mitt lilla ansikte…! Oh well, uttrycket ”vill man vara fin…” springs to mind.

Jag köpte även ny ansiktstvätt, ansiktsscrub och moisturiser när jag var nere i Morden. Det jag har nu är ok, det luktar gott men huden känns inte så bra efteråt. Den är även för torr hy, vilket ju är det sista jag har….!

Mitt problem har alltid varit hakan medan resten av ansiktet har varit lite småkvissligt sådär. Nu är det mesta av de där småplitarna borta och kvar är bara någon enstaka större blemma på hakan. I veckan som gick använde jag faktiskt inte mycket concealer alls och bara en tinted moisturiser istället för den heltäckande foundation som jag brukar använda. Hurra!! Och när jag körde hem från Linda hade jag faktiskt ingenting mer än mascara, kors i taket!!

Jag frågade hur länge jag måste gå på akupunktur och de sa att efter nästa gång kanske räcker, det beror på hur jag reagerar på teet. Jag kanske behöver ett par, tre gånger till men inte mer. Sedan kommer kroppen sköta resten själv…!

Jag är väldigt glad över att jag valde att inte ta Roaccutan utan provade det här först. Nu vet jag ju inte vad örterna som är i pillrena jag tar gör, men jag märker ingen skillnad i mitt humör mer än att jag mår bättre. Jag är generellt en anings gladare (förutom när vissa Roosters och chefer är i farten och galer.) och jag mår allmänt bättre.

Anyway, nu ska jag återgå till tekokandet. Paul kom just och vi ska väl äta middag snart också.

Wednesday, 26 February 2006 – SatNav going mad

Paul came down this weekend. He got a bit lost on his way to us from James. Now, we now Paul hasn’t got the best sense of directions, but how to you end up in Epsom when you are going from Worcester park to Morden? Especially if you have a SatNav to guide you!

Well, it turns out it was the SatNav being the problem all along. We tried it when we drove back to James and it was completely bonkers. To start with it doesn’t have Worcester park so we entered Cheam. To get to Cheam from us you take A24 and it did correctly suggest A24, but it doesn’t do small streets so it was impossible to find out how to get to A24 from us. We ignored her and took a different route to see what she did, and that’s where she went all mad. She directed us up to South Circular! It’s like saying to get from Cornwall to London, drive via Edinburgh.

As Mark knows the way we just ignored her, but even so, she didn’t recalculate the way correctly. We were literally at goal destination and she still said “continue for 7 miles.” Yeah, my ass!

Then we asked her for the way from Worcester Park to Hampton and again, she directed us to South Circular 205! Completely stupid!!

Apart from that the weekend’s been good. We went out in London last night which was nice. We should have known to call it a day around midnight though. We were in this really nice bar on a backroad of Regent Street called Glass and to carry on in the club it as to start with by invite only, but they said they’d let us in if we paid.

Neither of us were particularly keen so we left. Problem then was, what were we to do then? Mark really wanted to go on but the rest of us weren’t too impressed. We ended up queuing outside On Anon. Mark nipped off to get cash and just as he came back we were at the front of the queue. I said to him just as we went in that it was just him wanting to go in and that obviously killed it for him. My aim had been that we weren’t going to go in at all, but unfortunately Paul had already paid and we ended up going in.

We had a quick look around and then decided we were going to give it a go to catch the last tube. Unfortunately we missed it and had to take a night bus home which was a bit rubbish. We could have stayed in On Anon if so…

I felt quite crap for ruining the evening when Mark had gone to all the efforts of finding a nice place and stuff. I’m just not very good with nightclubs. My idea of hell would be to be doomed going to nightclubs every weekend. Can’t think of anything worse.

Måndag den 27 februari 2006 – Spid is gone

Vår spindel är numera död. Stendöd. När jag förut trodde att han var död var han bara lite slö. Det var uppenbart att han var på utgång, trappade ner. Han var pensionär helt enkelt. Nu är han död.

Igår såg vi att han inte längre satt i sitt nät där han suttit den senaste tiden och vi fann honom på listen vid golvet. Där satt han hopkrupen under natten. Nästa dag flyttade Mark upp honom på fönsterbrädan och när jag kom hem låg han på rygg och sprattlade sakta med benen. Det var uppenbart att han var för gammal för att vända sig själv och vi flyttade över honom till en blomkruka. Senare när vi kom hem igen hade han klättrat ut ur blomkrukan och satt på stjälken på växten i krukan.

Där satt han en stund och senare när jag tittade till honom hade han flyttat sig till ett blad.

Alldeles nyss när jag gick för att kika till honom låg han på golvet och när jag blåste lite lätt på honom rörde han sig inte mer än att han flyttades lite. Jag tog gardinen och petade lite på honom (ja inte är jag så dum att jag rör honom, jag är ju livrädd för spindlar egentligen!!) men han rörde sig inte. Jag hämtade ett glas och flyttade över honom och det är uppenbart att han är helt död.

Det känns nästan lite sorgligt, som jag skrev häromdagen, han har ju i alla fall bott här i snart ett år. Jag minns inte när han flyttade in men det går väl att kontrolleras i dagboken. Jag minns att jag skrev om honom när han var relativt ny (jag minns att jag fick en kommentar från Nina.)

Rest in peace little spid.

Wednesday, 01 March 2006 – Chinese Herbal Tea, freshly scooped up from the forest floor

My Chinese acupuncturist sold me some herbs that I’m supposed to make tea from and drink. In his dreams!! Christ, it tastes foul!!

I took it back but he insisted, I have to drink it. It will do wonders for my skin he says. He doesn’t speak much English but there were no doubts what he meant. Drink!! Ok ok ok, I give up. I’ll drink the bloody thing then!!

It’s supposed to soak for 20 minutes, preferably longer. Then bring to boil and simmer for 30 minutes. Drain and repeat with the same herbs and roots and mix this batch with the first one to get the right strength. It gets all dark brown, like strong coffee and it smells absolutely disgusting. It gives me a headache and I feel a bit nauseous when I fiddle with it.

I usually don’t manage more than half a teacup before I retch and have to stop to take a glug of water.

In the first pack I found a little snail amongst all the roots, grass, herbs and whatever is in that stuff. Great. Must admit I was not too impressed by little miss snail, but like someone said, at least it can’t be full of chemicals if the snail survived that long. (Although I do think little miss snail was dead and it was just the little house left… Either way, I picked it out and threw away.)

Mark looked curiously at it and stuck his nose in to sniff it. Verdict was that it smelled nice but looked like some weirdo had just gone out to the woods and scooped up whatever he could find on the floor. Mm, I know alskling*, that doesn’t mean I need to have that clarified or rubbed in!! (Photos below to support Mark’s theory.)

***

Work is quite good at the moment. I mean, it’s mad and crazy as always in terms of everything going on, but my actual day to day job has improved and I’m relaxing a little. I had a chat with the big boss today about my new boss and he assured me I had nothing to worry about.

As a PA it is very important that you get on with your boss, that you gel with them and that you respect them. There’s nothing worse than working for someone you don’t look up to and admire. Or, shall I say, for ME that is very important.

I think that is a red thread in all my relationships; I look up to Mark, I think he is bloody marvellous and am so impressed with what he is, what he’s doing and how he leads his life. I look up to my parents and I think they are great. I admire most of my friends for what they are and the qualities they possess. I also look up to my current boss and I was rather worried that the new one won’t be as good.

However, I was assured that there was no need for that particular worry as this guy is really skilled, very successful and also a very nice chap. I’m happy!

Right then… maybe time to go and have my evening cup of that lovely tea I mentioned….

* “alskling” means “darling” in Swedish.

Lördag den 4 mars 2006 – Bantam Rooster goes fishing

Tuppen’s senaste klavertramp (i alla fall kallar JAG det klavertramp) var i ett email till min chefs chef. Big BIG boss har ett möte på måndag, ExCo Tea. (ExCo står för Executive Committee.) och till detta möte har min chef’s chef blivit speciellt inbjuden. Han brukar inte delta, men just för den här gången har han blivit utvald.

Nu är det ju så att min chef’s chef aldrig *host* gör något arbete så han behöver någon av underhuggarna med sig för att hålla låda. Bantam Rooster, min chef och den nya halvt galna blonda amerikanskan låg närmast till hands och efter ett antal emails fram och tillbaka mellan dem och big boss kläckte Bantam Rooster ur sig, ”D, who do you want with you, the beautiful one?”

I’m sorry? Nu är det ju så att Bantam himself inte är den vackraste här i världen (jag säger bara; Bert Karlsson!) så det var ju underförstått att han inte åsyftade sig själv och med tanke på att det fanns en blond relativt ung kvinna med i diskussionen är det inte svårt att räkna ut vem han tänkte på.

Och vad var fortsättningen? Who do you want, the beautiful one or the intelligent one? eller vad? Jag blir så irriterad på honom.

Det enda positiva jag sett av honom var häromdan när jag mailade honom och frågade om han hade dokumenten klara till Peter och inom en kvart kom han över med hardcopies och han hade redan mailat dem. (Om det sen kan räknas som positivt att han gör det Peter ber honom om är en annan sak.)

Mamma ringde imorse när vi satt och åt frukost. ”Vi snöar in!” sa hon! Vad underligt det kändes, här satt jag i köket, ute sken solen och tulpanerna har kommit upp en decimeter, krokusarna blommar och en del tidiga påskliljor har slagit ut och i Sverige snöar de in! Mark och jag pratade till och med om att ta en cykeltur kanske. Snacka om skillnad!!

Det blev ingen cykeltur men väl en sväng till Staples för att köpa toner till skrivaren, en sen publunch på Wetherspoons i Wimbledon och ett par nya t-shirtar på UniQlo och fyra cd-skivor; St Etienne, Buddha Chill, Tatu och Perl Jam. St Etienne köpte han till mig, mycket bra skiva. Den hamnade direkt i Ylva och där får den nog stanna. Utanför Wetherspoon blommade påskliljorna så jag fotade dem och mms’ade till pappa. (se nedan)

Vi handlade mat på Tesco och åkte sedan hem och åt middag. En lite hipp som happ middag med ugnsbakad camembert, tunna baby-asparagus, ciabatta, homous med soltorkade tomater och boursin och apelsin och hallonjuice. Mmmmm!!!

Monday 6th March 2006 – Wonderful weekend

At last, a chilled, non pretentious weekend with my gorgeous boyfriend! Ah, bliss!

What I miss the most with him having the job he does (ambulance service, lots of shift-work) is that we have very few weekends together. That means the few we do have become very precious and we almost always do something special.

Now, that’s quite nice, but it means normal things like him washing the car and me re-potting plants or taking the train up to Wimbledon and mooch around the shops just don’t happen.

But, this weekend it did. Can’t remember what we did on Friday night but that is just a good thing as it probably means I had a good time doing nothing at home.

Saturday morning was long and lazy in bed. Weather was stunning, I had the kitchen door open whilst preparing breakfast and although it was a bit chilly it wasn’t freezing. At least not like in Sweden, Mum rang later to say they’re snowed in! It just hasn’t stopped snowing since Wednesday and they’re getting a bit bored with it now. Mum and I had a good chat and she told me the news from home. Her auntie and cousin have got themselves a new dog, from Spain apparently. Not sure why to get one from there when there are so many in Sweden, but there you go.

Later in the day we went over to Wimbledon for a late pub lunch at Wetherspoons (And I took a photo of the daffodils outside and texted Dad! Very bizarre feeling to see them blooming and knowing that Mum and Dad have got a snowstorm!) Mark wanted a few CD’s so he ventured off to HMV whilst I got myself over to UniQlo to see if they had any good offers on sale. I really don’t need new clothes but it’s hard to resist…. I got a plain white t-shirt and a dark moss green t-shirt, typical staples in my wardrobe. I also got two pure wool v-neck jumpers that were on sale, £10 each, bargain!

I found Mark in the CD Warehouse and he was almost done when I saw St Etienne. I really like his album with them and he asked if I wanted this one? Mmmm…… maybe….. so he bought it for me, sweetheart!!

We were supposed to go to an exhibition in Earls Court on Sunday, but I said on Saturday night that I wasn’t too bothered. It was called “One Life” and the aim with it is to make the most out of the one life you’ve got. Thing is, I’m really settling in more at work now and I think things will fall into place by themselves without too much trouble. I said I would rather have another day at home with him and chill. Maybe run a machine of washing, water the plants, watch an old film…

We didn’t do much in the morning and for the afternoon early evening we went down to Weybridge and had a drink in a pub. We’ve got quite a lot we need to talk about (like the charity race Plymouth to Banjul, the getting a guinea pig or not, general finances, my flat in Crystal Palace, what to do for the next couple of weeks, Easter and what not) and it was nice getting some quality time with him outside of the flat. Although I love being at home with him we talk better in the car or anywhere but at home. (Apart from in the bath that is.)

Anyway, it’s time for bed now. Long day ahead of me tomorrow and I better get some proper sleep first.

Torsdag den 9mars 2006 – Senaste nytt från Farmen

Det liknar mer och mer en kacklande hönsgård på jobbet. Bantam Rooster är ni ju redan bekanta med. Sedan har vi big boss, min chefs chef. Han är precis som en ko, stor, seg, slö och pratar väldigt dovt och tyst. En Big Moo helt enkelt. Hans PA är på semester idag och imorgon och jag sköter hennes jobb för de två dagarna. Det har inte varit särskilt mycket eftersom hans PA är supereffektiv och har sett till att allt är klappat och klart, men vad hon inte räknat med var att Big Moo skulle ställa till med problem. När hon lämnade över sina grejer till mig i onsdags sa hon:

Big Moo is tucked away in meetings all day and he’s got all his papers and stuff to keep himself out of trouble. Nothing for you to worry about.

Eller hur.

Han har hållit sig undan nästan hela dagen, good boy. 18:38 mailade han mig från sin Blueberry och sa att hans chef behövde honom på ett viktigt möte klockan 08:30 imorgon bitti så han kunde inte ha intervjun som var bokad till den tiden. Ummm, rigggghhhht…!

Till att börja med, du förväntade dig att jag var kvar på jobbet klockan 18:38? Nu var jag ju det (och jag hade jobbat flat out sen åtta i morse, I wasn’t the happiest of bunnies) men det betyder inte att vi kan få tag på stackarn som tror att han ska ha en intervju imorgon klockan 08:30!

Jag ringde agenturen och lämnade ett meddelande som löd i princip att jag var hemskt ledsen men vi var tvungna att boka om mötet och att jag gissade att de inte skulle hinna få tag i kandidaten innan han kom till oss så jag skulle prata med honom då och be om ursäkt. Fine.

Sedan mailade jag Big Moo tillbaka och sa att jag lämnat ett meddelande men att det ju inte var mycket mer jag kunde göra. (Särskilt inte som han fortfarande inte betror mig eller Susan med hans kalender. Gaaahhhh!! Hur i hela fridens namn kan vi då jobba för honom?! Fattar han inte hur central roll kalendern har i en sekreterares liv?!)

Då mailar han tillbaka (I promise, den idiot som uppfann Brambleberry är INTE min favorit. Min chef har också en men den ligger oftast på hans skrivbord och blinkar lyckligt. Ja där gör den ju ingen nytta!) och säger att han inte vill avboka mötet utan han ska nog ha det i alla fall, men senare. Han vill ha mötet med sin chef först och därmed låta den stackars kandidaten vänta en halvtimme, sen ska han träffa kandidaten. Detta kommer göra att han blir 30 minuter sen till sitt nästa möte, jamen vad bra! Så det ska jag iscensätta? Fattar han hur mycket extra jobb det blir att organisera detta med alla inblandade i alla möten och alla mötesrum som möste bokas om? Särskilt som jag inte har tillgång till hans kalender……..! It’s bloody Mission Impossible!

Anyway. Jag fick lite lätt panik när jag insåg att agenturen kommer få mitt meddelande imorgon om att vi avbokat intervjun när vi i själva verket vill ha den kvar. What if agenturen får tag i karln och han inte dyker upp? Oh well, det problemet får vi ta imorgon.

Annars är det fullkomligt galet på jobbet just nu. Jag är så fruktansvärt busy att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Vi har som sagt flexi vilket innebär att jag klockar in och ut varje dag. Allt över 10 timmar förlorar jag vid månadskiftet, dvs, jag kan inte föra över det till nästa månad.

Tyvärr har jag använt upp alla mina flexdagar så jag måste helt enkelt hålla mina timmar nere genom att komma in senare, gå tidigare eller ta lång lunch. Ja det låter väl inte så illa, men problemet är att jag inte hinner med det jag måste isåfall. Igår kom jag in vid tio på förmiddagen vilket var jätteskönt, men sen satt jag till 18:30 och hade ändå knappt fått ordning på min att göra lista. Idag kom jag in vid åtta och gick vid sju. (Lägg till 3 timmars resväg på det, 1.5 timmar enkel resa.)

Jag försöker förklara för min chef att jag är fullkomligt maxad och sa att jag tänker numera strunta i att försöka hålla mina timmar till 7 per dag och helt enkelt jobba tills det är klart. Sen tänker jag ta ut övertid för det jag inte kan föra över till nästa månad. Basta!

Min chefs kalender är så full just nu att jag aldrig har sett något liknande. INGEN, och jag menar verkligen INGEN av mina tidigare chefer har nånsin haft en så fulltecknad kalender. När jag får förfrågningar eller Peter säger att han måste ha ett möte med so-and-so är mitt standardsvar, sure, what do you want me to cancel? Och det finns verkligen inte många möten kvar som kan avbokas. Vi pratar inte boka om, vi pratar avboka.

Det var väl lite den här stressen som gjorde att jag tappade besinningen en anings med en kille. Han är väldigt snäll och rar, men inte särskilt bright. ”The lights are on but no one home” som som vi säger. Lite fårskallig sådär.

Jämsides med att han är lite… slow så är hen heller inte någon organisatör. Tyvärr organiserar han möten för min chef och andra chefer. Varför just HAN gör det förstår jag inte, men det är väl Big Moo som har besämt det.

Anyway, Fårskallen håller i två olika möten just nu. Dels ”Cap” som vi har kommit rätt långt med men även ett nytt ”IBM” som han just tagit upp. När han bad mig om en lucka i Peter’s kalender för IBM passade han även på att be mig boka ett rum.

!!!

Alltså, det kan verka småaktigt att inte ens vilja boka ett rum åt honom, men vad han inte förstår är att man kan inte ha flera kockar på samma soppa. Om jag organiserar ett möte är jag ägare av det mötet och jag gör allt, just så att jag kan se till att allt verkligen blir gjort. Koordinera kalendrar, boka rum, boka kaffe och te, registera besökare med security och reception, skriva ut och distribuera agenda och allt annat som hör mötesbokande till.

Nej, jag är hemskt ledsen men jag kan inte boka rum åt honom. It’s all or nothing och det sa jag till honom, på ett snällt sätt.

Tillbaka till Cap-mötet. Det har varit ett antal emails fram och tillbaka (jag och Fårskallen sitter sju meter från varandra…) och tillslut kom vi fram till en dag och en tid som passade både min chef och Cap. (EFTER att han trots att jag skrivit i mailet ”I can give up ONE HOUR” lät Cap boka ett TVÅ-timmars-möte i WEST END! Jamen herregud! Vad är det du inte förstår i meninen ”I can give up ONE hour?” För övrigt är det inte särskilt professionellt att bara vidarebefordra mitt mail till Cap. Jag hade inte skrivit det för deras ögon direkt.)

Nåväl. Då mailade han och sa, Vivi, kan du kolla om John kan komma på det här mötet också?

Riiiggghhhtt….! Så nu helt plötsligt slänger du in en ny parameter i det här mötet. Det är inte alls ett möte med bara Peter och Cap, är det? Det är ett möte med Peter, JOHN och Cap. !!! men vad sjutton tror han? Att John bara kan delta sådär utan vidare? Att John inte har andra möten och ansvar?

John mailade tillbaka och sa att han inte kunde komma eftersom han förmodligen ska flytta nästan vecka.

Great. Fan-fucking-tastic. Gaaahhhhh!!!

Jag skrev ett mail till Fårskallen där jag väldigt sakligt förklarade att vi var tillbaka på ruta ett med Cap-mötet. Jag gjorde klart för honom att jag inte kunde hjälpa till (och radade upp i en parentes exakt VAD jag inte kunde hjälpa till med…..! Lite patronising kanske.) och att han var tvungen att börja om från början med att ta reda på allas tillgänglighet. Det visade sig nämligen att det är inte bara Peter och John, det är Sandy också! Sandy är också Head of Department och hans kalender är också helt amazingly busy.

Anyway… När jag kom in i morse hade John mailat att hans husköp föll igenom och de flyttar inte förrän veckan efter som tidigast och därmed kan mötet nu stanna där det är. Fucking hell it’s such a fight!!! Jag blir alldeles matt.

Nu ska jag krypa till sängs och drömma söta drömmar om vad som helst förutom Big Moos Fårskallar och Bantam Roosters.

Night night.

Sunday, 12th March 2006 – Proud parents

Mark and I are proud parents of Jamie and Curtis, two cute little guinea pigs! We got them yesterday afternoon from a rescue charity for small furry things. They were called Mr Chips and Little Mo, but we don’t really think either name suits them so we’re pondering on new names. I’m leaning towards Jamie and Curtis, but I don’t know. Names usually grow over time, don’t they.

We got them a huge rabbit cage from Pet World in New Malden. It’s 120×60 cm and has got two doors at the front and one big at the top. One of the most important things for me is that they have a big cage as we both work fulltime and they will have a lot of time in there on their own. That’s also the reason we got two so they have each other to play with.

They’re from a rehoming charity in Sutton just down the road from us. She had two couples she thought would suit us and these two were the second ones she showed us. Mark fell straight away for Curtis and I must say I bonded quite quickly with the little black girl, Jamie. I think that may be because she’s still little though, she’s only 6 weeks… She’s been with him for two weeks but they’re not supposed to be separated from the mother that early. We forgot to ask what the story behind these two were, why they’re in the rescue. She asked us to call after a week though to let her know how they are doing so will ask her then why she had them and who the mother is to Jamie.

It’s such a responsibility though… I had terrible nightmares last night about them. I dreamed we had forgotten them, that we hadn’t fed them, that we hadn’t cleaned their cage out and that they had been left to fend for themselves…! I guess that when I had guinea pigs as a child I always had mum and dad behind me to bear the ultimate responsibility whereas now it’s Mark and I, no one else.

Should be fine though. It’ll take us a few days to get used to the routines and we’ve worked out how often and how we clean the cage, when to feed them, how much and what. I’ll have to look up if there are any veg they shouldn’t have (like lettuce. Apparently that gives them colic) but until then I’ll stick to the stuff the woman in the rehoming place told us she feed them, carrots, cucumber and celery.

Mark and I stood just now looking at them when they ran around, playing, jumping about and chasing each other. (I hope that is just playful chasing and not bullying or him trying to mate with her. He is supposedly neutered, but you never know…)

It was quite comforting to see that they are relaxed enough to eat and run around in our company. The first day they stayed in the house most of the time and always ran off when we came in to the room. I did the laundry in there earlier and tried to talk as much as I could in a low, soothing voice so that they’d get used to it.

Anyway, time for bed. Hectic week ahead. Mark is going to Vienna with Paul and Jules tomorrow so I’ve got the house to myself. I little scary having sole responsibility for the little ones, but hopefully it’ll be fine.

Söndag den 12 mars 2006 – Jamie Lee Curtis

Vi har skaffat marsvin!! 🙂

Det började med att Naomi på jobbet satt och tittade på hemsidor för marsvin som omhändertagits av hjälporganisationer och behöver nya hem. En särskilt hjärtskärande liten stackare som hette Horace knep mitt hjärta direkt. Han var så söt! Hur någon kunde tröttna på honom och släppa ut honom på tomten för att klara sig själv förstår jag verkligen inte. I November!! Folk borde skjutas för sånt!

Detta ledde till att jag började fundera på om man skulle skaffa ett par marsvin. Jag hade marsvin när jag var yngre och de är ju bara för gulliga med sina små tjattranden. Jag har också på sistone tänkt att det vore trevligt med ett husdjur, men hund är för mycket jobb plus att vi båda jobbar heltid och helt enkelt inte KAN ha hund även om vi vill. Varken Mark eller jag är särskilt imponerade av katter och möss & hamstrar är för små. Ett par råttor skulle vara trevligt, men mellan råtta och marsvin vinner marsvin för mig eftersom de är lite större.

Jag funderade också på att jag på sistone börjat tänka på barn. Jag vet att jag inte vill ha barn just nu, men jag kan ändå inte hjälpa att tankarna finns där. Det är massor jag vill göra innan jag skaffar barn och Mark har sagt att han inte vill ha barn inom de närmaste tre åren åtminstone.

Marsvin är ju naturligtvis inte samma sak som att skaffa barn, men det är ett ansvar och det är två levande varelser att ägna tid åt. En bra övning innan vi börjar tänka på barn på allvar kanske.

Vi har pratat om det ett par veckor och Mark tyckte att det lät som en trevlig ide. Han hade en kanin när han var liten och rent allmänt har han saknat djur omkring sig. Livet på en bondgård är inte riktigt samma sak som i Södra London. (Och Mark’s min när han insåg att han skulle behöva KÖPA hö! De har ju en hel lada full av hö i Wales!!)

I lördags morse åkte vi till en djuraffär och tittade på burar. Vi gick omkring där i säkert en timme och klämde och kände på alla burar och tillbehör. De hade även marsvin, kaniner och andra små lurviga varelser där. (Vi stod länge vid chipmunk’sen och skrattade, guud så söta och livliga!!)

Efter ett tag tittade vi på varandra och sa ”Yes, let’s do it!! Let’s at least buy a cage and all the accessories!”

Vi köpte en stor kaninbur, 120×60 cm med luckor dels på sidorna och dels uppepå. Den har också ganska höga kanter så man kan ta av gallret och de kommer ändå inte ut. (Inte för att vi tänker lämna dem så, men när man är i rummet med dem kan man ta av det så länge man håller koll på dem.)

Sedan åkte vi till en kvinna i Sutton som har marsvin som behöver nya hem. Hon hade två par som hon trodde skulle passa oss, antingen Fay and Jay eller Mr Chips and Little Mo. Jag hade sett Fay & Jay på hennes hemsida och tyckte att de verkade oerhört söta, men jag kände inget särskilt för dem när jag höll dem. Däremot klickade jag direkt med Little Mo. Hon är bara sex veckor och så liten! Tydligen ska man inte ta dem från mamman före sex veckor så jag undrar vad hennes bakgrund är. Vi glömde tyvärr fråga varför hon hade henne, vem som slängt ut henne. Mr Chips kom från en familj som haft honom i sex månader och sedan tröttnat…

Vi tittade även på två andra men de var långhåriga och vi föredrar korthåriga plus att långhåriga kräver med omvårdnad. Inte för att jag tror att vi skulle ha några problem, men om vi tex åker bort och lämnar dem hos någon granne kanske de inte borstar dem ordentligt… Nej, bättre att välja två korthåriga.

Mark föll direkt för Mr Chips och Little Mo så det blev dem tillslut. Jag är inte helt övertygad om Mr Chips namn. Vi har hittills kallat honom Chippie, men jag tror vi ska börja kalla honom Curtis istället. Han ser ut som en ekorre och i Sverige kallar vi ju ekorrar för Kurre och därav Curtis. Little Mo känns som en Jamie vilket ju passar, det blir ju nästan Jamie Lee Curtis.

Vi får se, namn brukar ju växa fram annars. Mark har börjat kalla dem båda för ”elskling” vilket jag tycker är rätt sött! Han är världens sötaste när han sitter med en av dem i knät och stryker dem över ryggen. Bless him!

Jag tror nog också att detta hjälper honom att komma till terms med tanken på barn. Han har blivit väldigt paternal de senaste dagarna och kallar oss för föräldrar till dem. Mamma utbrast glatt när jag berättade för henne: ”ohh, så jag har blivit mormor!!”

De är fortfarande ganska rädda av sig och gömmer sig i huset så fort vi kommer in i rummet, men om vi sitter eller står vid buren kommer de ut efter en stund och knallar runt. Det märks att de är ovana vid människor än så länge. Christine, kvinnan som sköter Animal Lifeline sa att hon tyvärr inte haft tillräckligt med tid för att plocka upp dem och gosa med dem vilket medför att de är ovana vid människor. Hon sa att vi skulle ge dem en dag eller så att finna sig tillrätta men att vi sedan ska plocka upp dem så mycket som möjligt för att lära dem att vi inte är farliga.

Det som oroar mig lite är att vi har en kastrerad hanne och en liten hona. Tänk om kastreringen inte var lyckad? Tänk om vi får ungar? Jag kan ju lugnt säga att de vore inte bra alls.

Jag är också lite orolig för om de här två verkligen gillar varandra. Han verkar mobba henne, han är ju så stor i jämförelse, men jag vet inte om det kanske bara är jag som tolkar deras prat fel? Hon tjattrar på rätt glatt hela tiden men han kuttrar dovt, lite som om han morrar, ungefär som en duva. Jag har ingen aning om vad det betyder på marsvinspråk, någon som vet? Hon låter som sagt glad och rätt nöjd, om än lite nervös i sitt beteende, men tjattret är ganska bekymmerslöst. Hon är sex veckor och han är sju månader. De har varit tillsammans två veckor. Tolkningar mottages tacksamt.

Tisdag den 14 mars 2006 – My babies!!!

Ohhhhhh de är så sööööööta!!! Jag har precis kommer ner från the comfort room efter att ha stått och tittat på dem en halvtimme. (De står alltså i vårt master bedroom, det som jag ibland kallar dressing room, master bedroom eller oftast the comfort room eftersom det är dit jag brukar gå när jag är ledsen eller bara behöver comfort.)

När jag kom hem idag tog jag upp dem och satt med dem en stund i soffan. Jag kom hem mitt på dagen eftersom jag glömt mina glasögon och linser hemma. Hur man kan gå ut utan glasögon när man är halvblind övergår mitt förstånd. Och inte märkte jag det förrän jag plockade upp min bok och inte kunde se bokstäverna. Körde in fingret i ögat men inte sjutton satt det några linser där inte. Doh!!

Därmed knallade jag hem efter lunch och tog med mig lite jobb hem. Jag sa till Peter att jag kollar hur lang tid det tar och sedan tar jag resten som flex. Det blev bara en timme flex dock eftersom jag faktiskt jobbade flat out i tre timmar.

Efter det gick jag och plockade upp grisarna igen och satte mig med dem i en handduk i knät. De gillar att borra in sig och gömma sig liksom så handduken behövs för skydd. De var väldigt rastlösa till att börja med och knallade runt på varandra, men så småningom lugnade de ner sig och la sig tillrätta. Jamie hade svårast att slappna av och jag tror att Curtis blev lite grinig på henne eftersom han hittade en bekväm hörna att snuggle up in och så kom hon och buffade på honom och kröp in under hans mage. Jag försökte klia dem lika mycket båda två men det var lite svårt eftersom Jamie hela tiden försökte gömma sig under och bakom Curtis så jag lät henne vara. Hon slappnar väl av tids nog.

Jag satt med dem ca 45 minuter innan jag satte ner dem i buren igen. Efter att jag gett dem ny mat och bytt vattnet började jag vika tvätten som låg på soffan samtidigt som jag tittade på dem. De är bara för söta när de springer runt och leker. Jag läste på nätet att när de skuttar rakt upp i luften och rusar runt som tokar kallas ”popcorning” vilket ju är väldigt apt. Jag har ställt in en liten låda så att de ska kunna komma upp på taket av ena huset och Jamie var först upp. Inte på huset men väl på lådan. Där uppe försökte hon nå matskålen, vilket ju inte var så lätt från den höjden…! Bless her!
De snodde varandras mat också, men verkade inte bli arga på varandra utan accepterade att de åt från samma matskål och att den andre åt från samma grönsaksbit till och med. Selleri verkar vara favoriten tillsammans med gurka. Morot är gott, men blomkålsblad är godare.

Naomi och jag pratade marsvin igår på jobbet. Hon har en liten pojke som heter Syrup och det var lugnande att höra henne berätta om honom och hur han är och vad han gör. Det är fortfarande läskigt att ha dem och jag tror att jag fortfarande drömmer mardrömmar om hur jag glömmer dem, inte ger dem mat och glömmer vattenflaskan… usch jag är en sån hönsmamma! Hur ska jag nånsin kunna skaffa barn?!

Jag minns Ulrika från mitt jobb i Stockholm; hon berättade att upp till att hennes förstfödda var ungefär fem år var hon helt fascinerad över att hon klarat att hålla henne vid liv. Jag minns att jag tänkte att det var överdrivet, att det vet man väl hur man ska göra när man får barn, men nu börjar jag förstå den där oron… Inte för att jag tror att jag skulle ha ihjäl mina små marsvin genom misskötsel, men man vill ju att de ska ha det så bra som de bara kan liksom…

Jag önskar att Mark vore hemma så att han också kan se deras framsteg. De är mycket lugnare nu än i Söndags och jag ser redan skillnad i deras beteende. Han skickade ett text
tidigare idag där han sa att han saknade mig och piggisarna….! Bless him!

***

Vi hade en stor flytt på jobbet i helgen. Mer eller mindre varenda person flyttades runt, dock inte jag och min chef eftersom cheferna alltid sitter i hörnen. De passade då även på att göra en storstädning och sa åt alla att plocka ner allt från skrivborden. Sagt och gjort, jag städade undan allt från mitt skrivbord och Peters. Jag städade även undan Sally’s och Darryl’s eftersom hon var på semester och jag täckte för henne.

Vad jag inte tänkte på var pärmen på arkiveringskåpet. Den som innehåller hela avdelningens holiday records…. Och som inte finns lagrat någon annanstans, inte ens hos central HR…..

Ja, du förstår säkert resten. Naturligtvis städades den undan. Gone. Lost forever.

Såååå…. Vi ska skicka ut ett mail där vi ber alla återskapa sina semesterformulär och sedan får alla cheferna korrläsa dem helt enkelt. Vi kan kolla hur mycket semester folk har tagit och hur mycket de har köpt, men vi kan inte se hur många dagar de har carried over från förra året… (Vi har ett system där vi får 20 semesterdagar som basic och sedan kan man köpa fler dagar med sin benefit allowance. Man kan köpa upp till 15 dagar, dvs totalt 35 dagar.) Det betyder att vi helt enkelt måste lita på att folk är ärliga. Ha! My arse they will be honest!!!!

Fast jag kan inte saga att jag är särskilt brydd. Till att börja med vägrar jag ta fullt ansvar för pärmen. Ja, den låg nära mitt skrivbord och jag borde kanske ha packat ner den, men jag är inte ansvarig för holiday records så varför skulle jag tänka på att packa ner den?

Sen finns det värre saker man kan oroa sig för. Ingen lär ju dö, som jag bekant alltid säger när någon på kontoret löper amok. Jag menar, det är lite annorlunda för Mark i hans jobb.

Och, om det är någon som brukar ta ansvar för sina cock-ups är det jag. Jag erkänner alltid (förutom när jag fuskade på Cranium i helgen, men jag ska erkänna så fort jag träffar Helen igen…! Jag skulle stava ordet ”picnicking” och tänkte svenska och slängde in ett extra ”k”, picknicking… Murray hörde inte riktigt eftersom jag stavat så fort och bad mig göra om och då kom jag på mitt misstag och stavade om….!) jag är alltid ärlig och om det är mitt fel tar jag ansvar för det.

Anyway. Time for bed. Night night, don’t let the bedbugs bite.

Onsdag den 15 mars 2006 – Mea’s Amarettomuffins…

… står på spisen och svalnar. Om de är ens hälften så goda som smeten var är min lycka gjord! 🙂 Vilken OTUR att jag inte hittade min slickepott….! Oh dear! Vadå salmonella? Man måste ju provsmaka smeten och har man redan fått i sig lite är det ju lika bra att smaska på så man får valuta för campylobakterna eller salmonellan! (Påminn mig om den kommentaren när jag ligger och spyr över badkaret….! 😉

Annars har jag inte så mycket att rapportera. Mark är fortfarande i Wien med Paul och Jules och jobbet är väl som vanligt, mad as hell och ett jäkla kacklande.

Plymouth to Banjul
Mark och jag har bestämt oss för att delta i ett charity event som är väldigt vanligt här i England. Folk hoppar fallskärm, knallar inkaleden och bestiger berg för att samla ihop pengar till välgörande ändamål. Det är väl mer en ävertyrslusta än ett brinnande intresse för charities som driver de flesta människor men det går ändå inte att komma ifrån att de drar ihop mycket pengar till den charityn som de stödjer.

Mark och jag gillar ju att köra och den grejen vi ska göra heter Plymouth to Banjul och är som Paris to Dakar for the poor. (Official Website) Poängen är att man kör en billig skrothög från Plymouth i England genom Europa ner till norra Afrika och ner längs kusten till Senegal eller Gambia.

Väl där auktioneras bilen bort och bil och pengarna den drog in går till folket där och man flyger sedan hem. Man kan även ta med sig cash och ge till tex en skola, sjukhus eller vad man nu vill stödja. Tex räcker ca 500 kronor till kläder och skolgång för ett barn i ett år. Det sätter ens eget liv i perspektiv…
Mark har ordnat så att vi kan köpa en av NHS gamla avlagda ambulanser som vi tänkte fylla med medical supplies och köra ner. Han som organiserar resan sa att om vi tar en ambulans är vi garanterade en plats, de kommer ”chew your arm off to get it” som han sa. De har i princip inga ambulanser alls där nere. (Det är ca 400 sökande till 100 platser, så att ha garanterad plats är ju trevligt.)

Hela resan tar ca tre veckor och det är 100 bilar som kör ner tillsammans. Man kör i fyra grupper om 25 bilar i konvoj, men man bryts upp i mindre grupper under resans gång. Alla kör ju inte lika snabbt.

Nästa tripp går på juldagen 2006 och vi har som sagt att vi ska med då. Vi kan eventuellt ta den som går i Februari, men jag tror att jag skulle föredra att åka på juldagen.

Vi har börjat planera hur vi ska samla ihop pengar från nära och kära, vänner och bekanta på jobbet och runt om i City – hela kalaset kommer nämligen kosta oss runt 20,000 kronor var. Och det är bara att komma dit, inga cash reserves att ge till ett sjukhus. Inköp av ambulans är runt 10,000 och sen tillkommer bensin och matkostnader. Ambulansen är en 3.5 liter V8… Törstig liten flicka…!

Det vi betalar extra i bensinkostnader hoppas vi förvisso spara in på hotell eftersom vi förmodligen kommer sova i ambulansen. Inte en chans att jag släpper den ur sikte förrän vi är redo att lämna över den. I Frankrike och Spanien är det nog ok, men så fort vi är över i Afrika är den ju en rullande guldtacka.

Det enda smolket i bägaren nu är att Mark till en början pratade med Paul och Jules om att göra den här resan. Jag blev lite ledsen att han inte frågade mig men så fort han insåg att jag ville åka sa han att han helst ville ha mig med. Problemet dock, är att jag inte alls gillar Paul och Jules… eller, det är fel. Jag gillar dem, men jag vill INTE vara fast i en trång ambulans i tre veckor med dem!! Jules duschar aldrig och luktar svett så man nästan får andnöd och Paul är bara… Paul helt enkelt! Han driver mig till vansinne om jag måste vara med honom för länge. När han var här för ett par veckor sedan kände jag efter ca 24 timmar med honom att nu är det bra, nu räcker det.

Som jag sa till Mark, om bara jag och Mark åker kommer vi at the best of times gräla flera gånger i och med den stress vi är under. Det kommer naturligtvis vara jättekul den största delen, men vi kommer ju nöta på varandra, så blir det ju. Att då även ha Paul och kanske till och med Jules där? Nej, det är inte möjligt.

Sen får vi inte glömma hela anledningen till vår resa, att få ner en ambulans med medicin till Senegal. Ju fler vi har i ambulansen desto dyrare med soppa, mat och desto mindre plats för medicin. De råder också till att man ska vara max två per team eftersom bilarna ibland (läs ofta) går sönder och då vill det till att de andra bilarna kan ta de som plötsligt står billösa mitt i Sahara…

Vi har ju inte det problemet eftersom Ambulansen är väldigt fräsch i jämförelse med många andra råttsoffor som folk kör ner (poängen är ju att man blir av med bilen så det är få som betalar mer än 10k och ni vet ju hur mycket bil man får för det…!) men vi kan komma i den situationen att folk liftar med oss och då måste vi ha plats.

Mark och jag har pratat om det fram och tillbaka, vem ska åka, men inte kommit fram till så mycket. Det finns flera synvinklar.
• Paul var först att säga ja, jag vill åka.
• Jules kommer vara mest useful eftersom han är stark, har bra mekanikerkunskaper och är lite av en McGyver. (Plus att han aldrig klagar och bara kör på, regardless.)
• Mark har sagt att han helst vill åka med mig eftersom han tror att vi skulle ha roligast och jag är ju trots allt hans flickvän.
• Jag skulle också vara bra att ha när det kommer till matlagning och sånt. (stormkök och ett paket nudlar, hurra! Glömmer aldrig när jag stekte pannkakor på stormkök med scouterna…!) Jag kommer också funka som project manager innan vi reser med att organisera och planera hela resan.

Men hur skulle man säga till Paul och Jules att de inte kan komma? Jules skulle nog inte bry sig så mycket men Paul skulle aldrig förlåta Mark. Det skulle vara slutet för deras vänskap. Jag kan inte direkt säga att jag skulle vilja ha det på mitt samvete. Linda kom med en vettig synpunkt, ”Gräl-sår läker, men sår som uppstår av att ha blivit bortvald läker sällan helt.” Väldigt sant.

Dock tror jag inte att jag är beredd att åka om Paul följer med. Jag fixar helt enkelt inte tre veckor i öknen med honom. Hellre avstår jag. Jag har sagt till Mark att han ska prata med dem och föra en öppen diskussion, men bear in mind att jag är helt klart beredd att avstå och jag kommer inte bli arg eller ledsen om han väljer dem.

Till syvene och sist är det ju ändå Mark’s val, men om han vet att jag blir ledsen kan han ju inte välja. Därav så måste jag lova att inte bli besviken om han väljer att åka med Paul. Och jag tror att jag fixar det. Jag vet ju på sätt och vis att han helst velat åka med mig men att han ju faktiskt pratade med Paul först och det vore helt enkelt inte särskilt snällt att sen helt plötsligt ändra sig och säga ”nej sorry, Vivi kommer istället för dig och hon vill inte ha dig med.” Nej, det funkar inte.

Sååå… vi får se vad som händer. Susan föreslog att Paul och Jules skaffar en annan bil och kör ner som ett eget team, men Mark är inte säker på att de skulle klara det. De är inte särskilt drivna. Om inte Mark gör det hände inget liksom. De måste ju först hitta en bil och den måste vara left hand drive och dem är det inte gott om i kära England. De kan ju åka till Frankrike och köpa en bil, men det blir väldigt komplicerat helt plötsligt. Såvida de inte också köper en ambulans. Jag vet inte om Mark’s chef är villig att sälja en ambulans till dem också?

På tal om ambulansen förresten, de har lovat Mark att han ska få köpa en training ambulance istället för en som har varit ute i drift. Det betyder att vi slipper gammalt intorkat blod och gud vet allt. Plus att den har bara 40k miles på klockan och inte 130k! Sedan lovade de att de skulle låta bli att inaktivera sirenerna och saftblandarna. Vanligtvis när de säljer ambulanser inaktiveras de så att det inte kan missbrukas. (Snacka om bra flyktbil efter ett bankrån, en ambulans på blåljus! Hmmm, kanske en ide för att få ihop pengarna till soppan…..! Eller inte…!)

Anyway… Vi får se hur det går. (Och om någon vänlig miljonär ser detta och känner för att sponsra oss, let me know!)

Nu ska jag äta en amarettomuffins…!

Fredag den 17 Mars 2006söndag den 12 augusti 2007 – 18 months of hell ahead

Jag har insett det nog inte blir nån trip till västafrika för min del.

Det kanske känns hastigt och lustigt för folk som läser min dagbok och inte känner mig i verkligheten eftersom jag inte skrivit om den här resan förrän igår, och nu helt plötsligt ska jag inte åka längre. Mark och jag har pratat om det här i över ett år, jag tror till och med att det är närmare ett och ett halvt år. Precis innan jag började mitt nuvarande jobb pratade vi om det på allvar, men vi var osäkra eftersom vi inte viste då huruvida jag skulle kunna få ledigt. Jag sa att jag väldigt gärna ville åka men att jag hellre ville åka följande år eftersom det kändes fel att börja ett nytt jobb och två veckor efter att jag börjat be om minst fyra veckors semester i ett svep….! Nej, det funkade liksom inte.

Därför bestämde vi att lägga det på is till nästa år. Sedan började vi prata om det igen i September – Oktober förra året har jag för mig. Det har ältats fram och tillbaka och tja, här är vi nu.

Och nej, jag tror inte det blir någon resa för min del. Inte för att Mark behöver en extra penis på resan, och inte heller för att han behöver muskler mer än mat. Inte för att jag inte vill resa eller för att jag är så godhjärtad mot Paul.

Nej. Skälet till att jag inte åker är helt enkelt så att det inte finns något annat alternativ. Jag tänker inte låta Mark välja. Tänker inte ta risken att bli bortvald. Jag tänker inte utsätta Mark för att behöva välja mellan sin flickvän och sin bästa kompis. Det är ett oerhört svårt val för vem som helst, men just Mark är det extra svårt för. Om det är någon som vill alla väl, inte såra någon, som vill att alla ska vara lyckliga, som vill behaga alla, så är det Mark.

Det skulle slita honom i stycken att behöva välja och sedan stå för det. Visst, han skulle göra det, men jag vet att det enda valet han KAN göra är att välja Paul. Det finns inget sätt han skulle kunna förklara för Paul att han hellre vill åka med mig. Paul skulle hata honom resten av livet.

Jag däremot, hatar naturligtvis inte Mark. Jag är bitter, jag är besviken. Jag är ledsen, upprörd och fruktansvärt frustrerad, men det är inte riktat mot Mark utan Paul. Visst, det var Mark som först pratade med Paul om det så Paul har ur den synvinkeln ingen skuld. Däremot vet jag att Paul som sagt aldrig skulle acceptera att Mark ändrade sig och valde att åka med bara mig. Jules skulle förmodligen bli sur och kanske sårad, men han skulle acceptera det och rycka på axlarna and that would be that.

Mark berättade att de pratat om det idag. De hade suttit vid köksbordet och diskuterat fram och tillbaka vad de kunde tillföra, vilka resurser och kunskaper var och en hade. Mark sa att de kommit fram till samma sak som Mark gjort varje gång han summerat upp det själv; Jules skulle vara den mest värdefulla eftersom han skulle klaga minst, vara starkast när ambulansen kört fast i leran/sanden eller vad den nu kommer fastna i, fixa verktyg och annat värdefullt för avresa och så vidare.

Jag skulle som nämnts i förra texten funka som Projektledare före avresa och organisera allt från vaccinationer till mutor, valuta och se till att vi har rätt packning med oss. Jag fixar flygbiljetter hem, hotell i Senegal och letar reda på ett sjukhus som vi kan stödja. Jag skulle även hålla i trådarna under själva resan. Jag är kartläsare, pannkaksvändare och organiserar ambulansen. Jag har redan £100 i cash från en givmild bidragsgivare och jag kan snickra ihop en websida för ytterligare donationer. Jag kan också ordna uppdateringar under resans gång till nätet och jag är väldigt bra på att bygga nätverk, med andra ord jag är smörjmedel mellan vårt team och de andra team’en. Framförallt, jag tänker själv och jag är initiativrik.

Paul skulle inte kunna bidra med mycket mer än lite cash reserves från lite folk på hans jobb. Han kan boka flygbiljetter och kanske lite annat smått och gott, men som Mark själv uttryckte det, han skulle vara mer hinder än nytta. Han hade skurit sig i fingret nu när de var i Wien och han hade klagat över det hela resan. Han sa att inte ens jag gnäller så mycket som Paul gör! Paul kan vara useful, men man måste säga till honom hela tiden vad som måste göras. Inget händer på hans initiativ.

Det som verkligen stör mig är att Paul aldrig skulle göra samma sak för Mark. På sätt och vis önskar jag att han träffar en tjej när det bara är ett par månader kvar. Jag är ÖVERTYGAD om att han då skulle droppa allt och överge Mark. (And FUCK ME I would gloat then!!!) Det är inte en chans att han skulle åka på en månads resa utan henne. Särskilt inte för en kompis. Han har övergett Mark så många gånger förr så why not this time?

Nej, de kan inte köpa en egen ambulans och åka ner. De skulle som sagt inte fixa det. De är glada och lyckliga så länge de får åka piggy back på Mark, men att organisera det själva? Nej, de skulle inte fixa det. Men jag ska inte säga något egentligen. Jag har tänkt tanken att JAG skulle kunna fixa en annan ambulans och hitta någon annan som vill åka ner med mig. (Petra? Fancy a trip to Senegal? 😉 Skulle jag fixa det? Nej, jag tror faktiskt inte det.

Till att börja med vet jag faktiskt inte om jag ens VILL åka om jag inte kan åka med Mark, men sen inser jag mina begränsningar. Även om Mark’s fleet manager går med på att sälja en ambulans till mig med skulle jag ju inte ha en aning om hur något funkar på den. Mark skulle få visa och förklara allt. Sedan skulle han få serva den och se till att den var körduglig och skulle klara sig till Senegal. Nej, det brister liksom redan där. It’s not an option.

Som sagt, det finns bara ett val, och det är för mig att ta ett steg tillbaka och säga, no worries darling, I’ll stay at home. Det svåraste kommer vara att inte visa hur ledsen jag är över det. Om jag ska ta ett steg tillbaka ska jag göra det ordenligt. Inte gnälla eller pika. Inte sura eller vara arg. Nej, fel ordval, jag ska inte visa något av det där för Mark. Jag kan ju inte gärna förneka vad jag känner, men jag ska inte vädra det med Mark.

Tyvärr började jag inte särskilt bra. (I’m so rubbish. Fuck I hate myself sometimes.) Vi pratade som sagt på telefon tidigare ikväll (han jobbar) och jag förklarade mitt beslut. Jag kunde inte låta bli att berätta hur jag gråtit oavbrutet sen jag kom hem för att jag är så ledsen. Hur jag legat på soffan helt apatisk mellan gråtattackerna. Hur jag i ren ilska attackerat soffkuddarna för att sedan sjunka ihop i en gråtande skakande hög.

Det känns nästan som att göra slut med en pojkvän, lika uppslitande. Jag har samma känsla av ”ohhh, maybe… he might still love me, he might still want to be with me…”

När Mark började prata om att han egentligen ville ha mig med, att om Paul inte var så förbannat långsint och krånglig skulle det inte vara något svårt val alls, Mark vill helt klart helst åka med mig, det är ingen tvekan. Genast började jag hoppas igen…. Ohh… maybe… he might speak to Paul… ” Men nej. Det är ingen ide att hoppas, han KAN verkligen inte prata med Paul. Det är ingen ide att jag ens tänker tanken.

När vi pratade i telefon tidigare pratade vi om när vi körde fast i leran nere i Surrey. Hur jag i min kjol och höga klackar klafsat runt i leran och skjutit på bilen. Hur vi efter drygt en timmes kämpande faktiskt fått loss den. Tillsammans.

Han sa också att han fortfarande var imponerad av mig för den där gången när jag lagade hans bil med omslagspappret till polo. Det är en rätt lustig historia egentligen. Bilen hade börjat bete sig underligt, helt plötsligt brukade motorn dö, totalt utan förvarning och totalt utan anledning. Det var inte så att hon dog när hon var kall utan snarare tvärtom, så fort hon blivit varm dog hon, vilket går emot det mesta inom motorer. Mark kliade sig i huvudet och kunde verkligen inte förstå vad som var fel.

En kväll var vi på väg till teatern och bilen dog. Vi hade kommit halvvägs, men kom verkligen inte längre. Hon vägrade. Vi stannade där vi var, vilket turligt nog var nära en pub. (But then again, det är svårt att vara lång ifrån en pub i det här landet.)

Efter måltiden gav vi oss iväg igen, den här gången hemåt, teatern hade vi ju missat för länge sen. Men nej, bilen dog. Mark dök ner under huven igen och kom slutligen fram till att en liten koppling var glappig. Han slet sig i håret igen och filosoferade fram och tillbaka hur han skulle göra. Han förklarade vad problemet var och jag föreslog att han skulle använda aluminiumfolien runt polo som temporär koppling? Det funkade finfint och vi körde på polowrapper i flera veckor innan Mark kom iväg till Halfords och kunde köpa en ny koppling.

Jag är inte bara en pannkaksvändande flickvän när allt kommer omkring. Think outside the box.

***

Jag har 18 månader av helvete framför mig. Först måste jag komma till terms med att det här är ett val jag gör och jag måste förstå varför. Sedan måste jag gå 9 månader och se Mark och Paul göra upp planer, organisera allt de ska ha med sig och fixa allt som fixas skall och veta att jag har valt att inte följa med. Sedan är det en månad utan Mark. Jag klarade knappt en vecka utan Mark när han var i Egypten, hur i hela fridens namn kommer jag fixa en MÅNAD?!

Jag kanske kan flyga ner och möta dem i Senegal, men jag vet inte. Jag vill inte riktigt tänka på det än. Jag vill inte acceptera att jag verkligen inte ska åka just yet. Jag fixar inte att ge upp hoppet sådär rakt av. Och även om jag ger upp hoppet vill jag inte börja planera en semester i Senegal – Paul kommer ju vara där. Yeah, great. De får allt det roliga och jag får för förvisso en semester i Senegal, men det var ju inte det som var mitt ändamål. Poängen var ju främst själva charity-grejen och även själva resan ner. Det är klart att jag sett fram emot att se Senegal och jag gissar att jag flyger ner trots allt.

Sedan lär jag väl få gå i ytterligare 9 månader och höra Mark och Paul prata om det. Minnen, internskämt, foton, upplevelser, erfarenheter. Bara igår när de hade varit i Wien i tre dagar satt de och skämtade internskämt vid middagsbordet. Jamen vad roligt. Skitkul att sitta som fjärde person och vara den enda som inte fattar. Well fuck you too! är allt jag vill säga.

För övrigt betackar jag mig otrevliga kommentarer till den här texten. Jag tänker inte stänga av kommentarsfunktionen, jag litar på att människor är taktfulla nog att avhålla sig från sandlådefasoner.

Saturday 18th March 2006Sunday, 12 August 2007 – Stop talking now Peter!

I’m such a rude PA, the above is exactly what I said to my boss in a big departmental meeting…! Well, it wasn’t as bad as it may sound, but people definitely giggled and probably thought I was mad!

He was coming to the end of a very long meeting with lots of talking but no breaks and as usual, asked if anyone had any questions? Thing was though, he just never stopped blabbing! Eventually I said “Peter, stop talking now!”

He showed me pictures of his family yesterday and they are all so beautiful! His wife is a stunner and so are both his daughters. The 14 year old is very pretty and the 11 year old is still a cute girl but you can see that she’ll grow up to be a beauty. The boy is only 9 and he’s got such a sweet face! He’s got daddy’s curly blonde hair and a big smile.

It’s such a shame Peter is not staying, I really like him. He’s got a good attitude to things and a very nice personality as well. He’s honest and trustworthy.

***

The pigs are doing fine. They have calmed down a little, and they quite like being cuddled. They don’t like being picked up, but once you’ve got them and wrap them up in a towel they’re fine. Curtis even drops off a little, slightly closing his eyes. He likes curling up inside my fleece-jacket, just on the side over my ribs.

I’ve moved the cage so they’re down in the living room now with us rather than up in the bedroom. Hopefully they’ll be tame quicker that way. (And we can scoop up the hay more easily from the laminate rather than the wool carpet…) I imagine that if they are around us and hear our voices they’ll get used to us.

They love celery, cucumber and apples. They also quite like carrots and those flat green long beans, whatever they are called. Not too sure about mushrooms so I took them away from them. Maybe guinea pigs shouldn’t have mushrooms?

They by far prefer the nuggets to the muesli we first fed them. The woman we got them from said muesli is better, but I have a feeling we’ll mix with nuggets. It was a great difference when I fed them nuggets, they completely polished off the whole food bowl!

I felt so mean earlier today; I took a picture of them with my camera phone… And it makes this clicking noise when it’s taking the picture….! Poor babies were eating happily and suddenly this click comes and scares them to death! I’ve never seen them scurry off so quickly into their nests! Almost as bad as earlier when I was sneezing….!

***

Mark is working tonight. I miss him madly when he is not around. Things have been so good between us lately, which is nice, but the downside is that I miss him even more then!! 

He was in Vienna with his mates in the beginning of the week and now he’s working nights. I saw him the night they came back but then obviously Paul and Jules was around so didn’t get him to myself. And then on Friday night he was gone when I came home. Saw him this morning when he crawled into bed but he was soon off to the land of nod and I got up so I wouldn’t disturb him.

By the afternoon I had cravings for him so I woke him up. Poor boy, it can’t be easy with me around, being like a puppy who wants to play…!

We had dinner, a nice play with the guinea pigs and then he was off. He’s at least not working tomorrow night so I’ll get to see him properly then.

Having breakfast with Ria tomorrow, which will be nice. That way I’m out of the house for a few hours so Mark can get some peace and quiet…!

Need to go shopping as well really. Desperately need binbags. I also want to go to B&Q and get a big black dustbin. We need an additional bin for all the rubbish from the pigs. They make an awful mess!!  But I love them anyway!!

We need to buy more hay as well. I’d like to go to a local farm and buy a big bale and keep it in the shed, but I’m not sure we can as the shed is filled with all sorts of crap. We’ll see.

Sunday, 19 March 2006 – Egg Benedict and jasmine tea in the garden

The breakfast with Ria this morning was very good. As always, it’s such a nice feeling to leave the house with just the keys and nothing else. Well apart from my slippers that is!

She made me egg Benedict; toasted muffin with lots of thinly sliced ham, a runny boiled egg on top and then drenched in hollandaise sauce…. Mmmmmm heaven!!!

After having enjoyed our breakfast we went out in her garden to pick grass and dandelion leaves to the pigs. They absolutely adore fresh grass and dandelions! I put it in the hayrack and they munch like mad on it!

When I came home I sorted out the washing and tried waking Mark up. He came home 7.20 this morning and wasn’t too keen on getting up so I left him and went down to make a cup of tea instead. It is such a lovely day and I actually had most of the tea outside, sitting against the brick wall lapping up the sun! Very nice indeed.

Lördag den 20 mars 2006 – Plymouth to Banjul, part 3

Som sagt, jag började svara Malena under förra texten men insåg att det blev rätt långt och att jag ju kunde skriva en ny text istället.

Till att börja med, nej, det är klart att det inte är mitt ansvar att rädda Mark’s relation med Paul, men tyvärr pratade han med honom först… Även om VI har pratat om det ett år har han säkert pratat med dem om det i tre år! Dock, till min fördel har han aldrig ställt frågan rakt ut till dem, vill ni följa med utan det har alltid varit underförstått att de ska åka. Mark sa att från dag ett hade Paul gjort klart att han var jätteintresserad.

Sen är det ju det här med Mark… Han har väldigt höga krav på sig själv och många principer såsom att alltid göra rätt, alltid välja den väg som sårar minst, där flest blir nöjda. Att välja något som han vet kommer såra någon gör honom väldigt illa.

Han berättade också att Jules som i vanliga fall totalt saknar drivkraft, engagemang och inspiration till och med frågat sin chef om ledigt och om han kan bidra med verktyg och annat till resan. !!!

Både Jules och Paul är helt klart intresserade och de vill verkligen åka. De har dock inte förstått att vi inte kan åka alla fyra. Och det är ju inte bara ett skäl; dels är det ju det där med att vara max två per team så att man kan plocka upp andra team ifall deras bilar går sönder och även så att man inte är så stor börda skulle ens egen bil gå sönder. Sen har vi ju den rena och skära relationsproblematiken… Att Paul på fullaste allvar tror att han och jag kan vara sams i tre veckor i en liten Ambulans övergår mitt förstånd. Och att de tror att jag, som ensam tjej, är helt ok med att sova i en trång ambulans med tre killar är helt sanslöst.

But as we all know, every clouds has a silver lining. Mark sa igår när vi var på puben och åt Sunday roast (well, vi försökte, men de hade slut på roast dinner så vi fick nöja oss med gammon) att han inte alls är särskilt glad över hur allt har utvecklat sig. Han håller med mig om att det inte riktigt finns någon annan lösning än att jag stannar hemma, men han är INTE glad över det. Det är ett otroligt bevis för mig på hans kärlek att han är så brydd över detta, att han tar det så allvarligt.

Han har gjort klart för mig att han allra helst vill åka med mig som sagt och han har också sagt att han inte tror Paul kan åka i vilket fall som helst i och med hans astma. Paul har väldigt mycket astma och frågan är hur han kommer reagera på Sahara? Det kanske kommer gå jättebra, men är det värt risken? Hur många läkarmottagningar har de där ute ifall han plötsligt behöver akut hjälp? Tja, det är ju Mark och hans ambulans då….! (Och, tilläggas bör väl att jag är ok att dela ambulans med Jules men inte Paul……….)

Han sa också att han funderar på att lägga ner hela projektet ifall jag inte kan åka. Han sa att Paul & Jules blir nog arga om han säger att de inte kan åka eftersom jag ska åka, men att de bara blir besvikna om inte Mark åker heller på grund av att vi stöter på tekniska problem.

Det finns nämligen fortfarande en risk att de inte släpper in ambulansen i Senegal. Mark är i kontakt med den brittiska ambassadören i Senegal och om det slutar med att de inte släpper in den (för att den är högerstyrd och äldre än fem år) struntar vi i hela resan. Som Mark sa, om de ska vara så himla kinkiga om att den är högerstyrd och äldre än fem år när de i princip inte har några ambulanser alls kan det vara.

Jag kan förstå att de inte vill ha in vad för gamla råttsoffor som helst, men FEM ÅR? Jag menar, MIN bil är ju äldre än fem år för sjutton!!! En bil som är tio år gammal är ju fortfarande fullt funktionell och körduglig! Vår gamla Sierra är en 89’a och den rullar glatt på! Visst, de behöver lite omvårdnad, men är det inte bättre med en gammal bil än ingen bil alls? Och särskilt bättre med en ambulans än ingen ambulans?!

Nåväl, vi får se hur det går.

Även om Mark gör den här resan med Paul och Jules kan ju han och jag göra andra resor tillsammans. Vi kan ju göra en liknande resa som mamma och pappa gjorde, dvs köra tvärs över USA, från Östkusten till Västkusten. Det är ju inte samma sak direkt; det är inte något välgörande ändamål och det skulle förmodligen kosta betydligt mer för att inte tala om skillnaden att köra i USA och Afrika genom Sahara…!

Det är förmodligen också något som vi bara kommer att drömma om; Mark kommer att spendera en herrans massa pengar på den här resan så hur ytterligare en stor resa skulle passa in i vår budget vågar jag inte tänka på…

Nåväl. Det är i alla fall något som fick Mark på bättre humör, han kände sig inte lika hemsk längre. Jag föreslog att vi kunde ta min bil hem till Sverige för att visa Mamma och Pappa varpå han svarade att det gick ju inte, Ylva pratar väl inte svenska heller! Tokfransen!

***

Vi köpte en bal hö igår på en bondgård här i närheten. En hel bal för £4, inte illa när man betalar samma pris för en tiondel i djuraffären, men Mark bara skakade på huvudet. De har ju hela ladan full med höbalar i Wales. För övrigt kostar en bal hö £1.50 där uppe.

Nu har vi hö i precis hela lägenheten. ”Mmm, it smells and looks like home” utbrast Mark när vi lastade in höbalen i hallen. Ja, jo, nog för att jag också älskar doften av hö – den får mig att minnas min barndom uppe på höskullen i stallet vid mina föräldrar – men jag är inte helt övertygad om att jag vill ha hö i strumporna, i köket, i vardagsrummet, i badrummet, i sängen, i soffan…

Grisarna gillar det dock. Det är mycket bättre hö än det vi köpte i djuraffären. Grönare och grövre helt enkelt. De skuttar runt och gör sina små ”popcorns”, de gräver gångar och jagar varandra fram och tillbaka. Oh they are soooooo cute!!!!

Mark handlade idag och köpte massor med grönsaker till dem. Bland annat morötter med blasten kvar. Ooohhh vad de älskar morotsblast!! Mums mums för en liten gris!

Saturday, 25th March 2006- Gingerbread overdose

It’s raining out there and I’m enjoying the cosy radiator by the computer, a cup of Swedish tea and overdosing on gingerbread hearts. They were meant for the Christmas tree but we totally forgot about them. They’re not actually that stale but rather nice. Especially if you dunk them in the tea. Ahh, I’m becoming more British by the day!!

I sorted out my mortgage this morning for the flat in Crystal Palace. I hate dealing with things like that. I want to have it all in order and to be sorted, but I find it stressful having it hanging over me. At least now the initial call is over. Next is to sign the papers they send through and then sort out the valuation and stuff. I was weighing up pro’s and con’s over whether to choose a 3 year capped at 4.89% or a 5 year fixed at 4.99% and then whether to go for 25 or 30 years. I ended up with the 5 year fixed and 30 year term.

My new boss is coming in on Wednesday to say hi. I’ve got an hour with him which is nice. Hopefully he’s a nice person and knows what he’s doing. It’s very important for me to work for someone who is respected and knows their stuff. His first day is 18th April but I have already got access to his calendar and inbox and have started setting up folders, putting meetings in and sorting out access for the other secretaries.

It is a very nice feeling to see the calendar completely empty. LOADS of space for me to fill, hurrah!!! I know, I‘m sad!

I also sorted out some of Kevin’s old filing. Binned most of it. The rest I’ve bunged into a box and will forget about it in a filing cabinet somewhere. If you ask me, bin it all, but I don’t know if I dare yet. Someone MAY come and ask for it, you never know.

Next week I’ll sort out Peter’s stuff as well so that I can start afresh with Andy’s papers. It’s is a good thing to bin old filing, such a good feeling! Reminds me of that cleaner in the BBC drama “Stressed Eric” a couple of years back, “put in the bin, put in the bin” she sang as she went around the office cleaning.
http://www.cooltoons.com/stressederic/
http://www.bbc.co.uk/comedy/guide/articles/s/stressederic_66603270.shtml

***

The zip on my new trousers from Next broke the other day. I was already really upset about something else and this made it all crumble. I sat in the sofa crying my eyes out over this blooming zip. I really don’t like when things like that happens. I don’t like taking stuff back and especially not when it’s more than a month ago since I bought it.

I knew I had to though; they were far too expensive to just leave and although I sew my skills aren’t that refined just yet. (I did the zip on Mark’s shorts but that was ok as they’re just leisure shorts. I managed, but it wasn’t the neatest of jobs.)

It turned out really well, after all. They don’t have that model left (what?! I only bought them a month ago!! There’s no hanging around here!) but she said they can send it off for mending for me if I wanted? Perfect, even better than getting a new pair! I don’t like waste and this way I keep the pair I bought but get a new zip. And it’s fast as well, I handed them in on Friday and they will be done by Monday!! I took the opportunity to ask them to take up the length ever so slightly as well. They are just a tad bit too long and I hope a centimetre will be just perfect.

Lördag den 25 mars 2006 – Söta men lite dumma

Marsvinen är helt underbart söta, men som titeln antyder är de lite dumma. Mark byggde en liten balkong med en ramp i ena änden av buren. Efter att vi installerat den stod vi och väntade ivrigt på att de skulle upptäcka den. Och vi väntade….. Och väntade… De sprang runt på nedervåningen och hade jättekul. Att springa under balkongen var jättespännande men att våga sig upp på rampen? Nej, det vore ju för farligt! Efter en stund lyckades vi locka upp Curtis med hjälp av gurka, men tror ni han knallade tillbaka på rampen? Nejdå, han hoppade!!

Här hade Mark jobbat hårt på att bygga en balkong med en liten kant så att de inte skulle falla ner och skruvat fast en bit heltäckningsmatta på rampen så att de skulle kunna klättra utan problem och så HOPPAR de upp och ner! Det är tacken det! 🙂

Nå, de verkar gilla den i alla fall och nu efter några dagar har de lärt sig att rampen ju faktiskt är mycket enklare än att hoppa upp och ner. Dock är det fortfarande väldigt läskigt där uppe och de föredrar att springa runt och göra gångar i höet.

Jag har börjat lägga handdukar i botten istället för tidningspapper. Det blev så mycket sopor av tidningspapper. Bättre att köra med handdukar som man tvättar. De är enklare att plocka ur också, mindre spill av hö. (Som vi förvisso ändå får över hela huset. Petra jag hoppas att ni inte är allergiska mot hö, någon av er! Att du inte är vet jag ju, men hur är det med killarna?)

Mamma skickade över min gamla bok om marsvin som jag hade när jag var liten. Det står mycket intressant i den och jag läser varje kväll innan jag ska sova. Det är inte alltid den bästa tiden att läsa dock eftersom jag hela tiden vill berätta för Mark om vad jag läser och han bara vill sova…

***

Jobbet är rätt ok just nu. Det är massor att göra eftersom min chef snart går på semester och när han kommer tillbaka börjar den nya nissen. Bantam Rooster har varit på semester ett par veckor vilket har varit skönt. Och Fårskallen har hållit sig lugn. The Mad American far fram som vanligt och Big Moo fortsätter att ”jobba hemifrån” på fredagseftermiddagar. Oh well.

***

Jag ringde Linda i Fredags för råd. Häromdan såg jag en jättesnygg handväska på Gap, men jag var osäker på om den var chav eller ok, så jag lät bli att köpa den men i Fredags när jag var på väg hem ringde jag Linda och frågade om den var ok. (Never buy anything unless you check with fashion queen Linda first!!)

Linda sa att hon inte visste vilken väska jag menade (shock horror, Linda känner inte till hela Gap’s sortiment! I am truly shocked!! 😉 men att rosa behöver inte var chav bara för att det är rosa. Med det i ryggen knallade jag in på Gap men gaaah!! Den var borta!! Alla tre väskorna var sålda! Oh dear. Note to self, when you see something you like, friggin’ BUY IT!!

I Wimbledon missade jag precis mitt tåg men det gjorde inte så mycket, det finns ju en Gap i Centrecourt shoppingcentre… Jag frågade en expedit om de möjligtvis hade min rosa väska och hon nickade. Dock hade de bara den lilla varianten i rosa, och den stora, den modellen jag var ute efter, i beige. Hmmmm… nu blev det svårt. Jag är helt såld på just den rosa, men den lilla modellen var för liten. Beige är egentligen mer min färg, men tyvärr var det här mer smutsvit som liknar beige än creme brule-beige vilket är min favorit.

Det slutade med att jag köpte den beiga, i den modell jag först tittat på. Jag kan ju alltid lämna tillbaka den. Och även om det låter otroligt så tror jag faktiskt att jag gör det. Jag har klämt och känt på den här hemma but I’m not bonding with it. Linda kommer hit på Torsdag och då får hon avgöra, yay or nay.

När jag ändå var inne på Gap slängde jag äntligen ner den där scarfen som jag tittat på så länge utan att köpa. Och när vi ändå hade byxorna nere blev det ytterligare en rosa scarf och ett trepack rosa strumpor. (ja om jag inte får min rosa väska ska jag väl i alla fall ha rosa scarf och strumpor! Herregud det fattar väl vem som helst! 😉

På vägen tillbaka till tåget svängde jag förbi H&M. På fredagen hade jag haft min rosa V-ringade tröja från dem och Angie hade kommenterat att den var snygg. Jag vet att hon gillar typ samma kläder som jag och tänkte att jag skulle köpa en likadan till henne. Tyvärr hade de inga kvar i just den rosa men de hade en korallrosa med båtringning som jag köpte till henne. Hoppas hon blir glad.

När jag ändå var där passade jag på att köpa ett par till av samma tröja till mig själv fast i andra färger. De är så himla mjuka och bekväma, perfekta för jobbet och för £7.99 kan man liksom inte gå fel.

Jag slog på stort när jag ändå var där och köpte två nya bh’ar med tillhörande trosor på samma gång. Alltid trevligt med nya underkläder.

***
Det regnar ute. Tidigare idag sken solen och jag hade altandörrarna öppna från både köket och vardagsrummet. Häromdan satt Mark och jag ute på bänken och filosoferade. Och i fredags behövde jag ingen jacka över kavajen när jag gick hem. Det är helt klart vår i luften. Det är fortfarande kallt, men jag ser April, jag ser värmen!

Jag tar tillvara de sista dagarna av myspys genom att dricka söderte som mamma tog med sig sist hon var här (förresten Linda, blev det något Himlagott te till mig när du var hemma?) och äter pepparkakor som jag doppar och lyssnar på Katie Melua. Stora hjärtan inköpta på IKEA för att hängas med rött snöre i granen. De blev ju aldrig hängda dåra eftersom jag glömde bort dem…! De hittades nån gång i mitten av Januari har jag för mig och sen dess har de legat på en tallrik i skåpet.

***

Jag klippte mig tidigare idag uppe hos Kerry. £12 för en klippning är inte illa. Jag bad henne klippa upp det lite eftersom jag är trött på att ha allt i samma längd. Det blir lite trist liksom. Sen passade jag på att be om lugg. Jag vet att jag ångrar mig när den hänger ner i ansiktet, men det är snyggt så länge man sitter still och bara ler! 🙂

Torsag den 30 mars 2006 – Baby please straighten my hair…

Den kommentaren hade val varit ok om Mark hade varit vaken. Det ar en annan sak att vacka sin stackars pojkvan och be honom stryka haret pa en… 🙂 But bless his heart, han gick upp och fixade mitt har sa snallt. Han ar verkligen en guldklimp. (Och innan jag far griniga kommentarer om att slita upp honom for en sadan trivial sak vill jag papeka att jag gor ganska mycket for honom i gengald. That’s what love is all about.)

Linda kom hem till oss igar. Hon satt med Jamie och Curtis medan jag bytte i buren hos dem och sedan stod vi och tittade pa dem medan de at. Varfor ar det sa roligt att titta pa djur som ater?

Sjalva at vi kyckling med lime och koriander i ugn och ris med gronsaker till det. Helt ok. Linda sattes pa ortrensning. Forst fick hon rensa ut dragonen som jag kopt och slog in den i ett paket som vi fros in. Sedan fick hon hacka koriander for glatta livet eftersom jag kopt ett sa stort knippe. Alltid bra att ha koriander i frysen for den dar plotsliga thai curryn.

Efter maten stod vi sakert en timme och iakttog marsvinen. ”Det ar som Big brother in a cage” som Linda sa och det ar det verkligen. Det ar sa roligt att se vad de tar sig for. Linda har dopt om Curtis till Sanjeev forresten, hon tyckte det passade battre. Jag haller med, Curtis ar inte riktigt passande for honom sa vi far se om Sanjeev satter sig istallet.

Haromdan fick vi svar pa varfor Jamie varit sa ilsk och till och med bitit oss – hon lopte. Mark berattade att han sett Curtis (eller Sanjeev…) jaga henne och forsoka hoppa pa henne. Mark separerade dem och satte Curtis i en mindre bur uppe i sovrummet och efter en stund lugnade de ner sig.

Nar vi senare kom hem var Curtis well upset och satt bara dar och tjurade. Inte ALLS glad over att ha blivit satt i en ensam bur. Jamie verkade inte heller sa lycklig sa vi satte ihop dem igen. Genast blev det fart pa dem och de verkade glada att se varandra igen. Han lat bli att humpa henne sa gissningsvis loper hon inte langre.

Vi ringde till en vetrinar som berattade att aven om han har blivit snippad tar det tre manader for hans hormoner att lagga sig. Han kommer med andra ord lugna ner sig, men det ar minst ett par manader kvar. De sa att de rader oss att kastrera henne ocksa for att vara pa sakra sidan att inga smagrisar kommer till varlden vilket vi haller med om. Vi har en tid nasta vecka da vetrinaren dels ska kika pa Curtis och aven ta in henne for ett litet snipp. Poor girl…!